|104||83|

Marstrand.

(För skeppsbrutnes enkor i Åstol.)

Från skilda nejder kommo vi

Till oceanens öde strand

Att andas svalka vid dess rand

Och skölja lifvets damm deri.

5En skatt vi sökt, en underpant

På lugnet af vår lefnads dar:

Den skönsta perla hafvet bar,

Den ädla helsans diamant.

Om henne sjöng i fordomtid

10Den svenska diktens fader, att

Så dyr är ingen kronas skatt

Och så omistlig för vår frid.

Ty brister hennes sköra tråd,

Som brutna blomster ryckas vi

15Ifrån den jord vi rotas i,

Att skåda bort mot himlens nåd.

Vi vandrare vid hoppets staf,

Med samma mål att blicka mot,

Vid samma kala klippors fot

20Och samma ändlöst vida haf;

Likt seglare på samma våg,

Dem samma planka skydd beredt,

Vi dela ljuft, vi dela ledt,

Vi vexa samman i vår håg.

|105|

25Och de bland oss, som, vuxna blott

Vid elfvens strand, vid insjöns brus

Och täcka lunders aftonsus,

Naturens storhet ej förstått;

Och lyckans barn, de veka, som

30På sammetskuddar drömt sitt lif,

Till hvilka blott af verldens kif

En bruten suck från fjerran kom;

|84|

De trampa här på urtids grund,

På jättevågor af granit,

35Ur djupens ässja hvälfda hit

Och stelnade i stormens stund.

Och långt, så långt som ögat når,

En fridlös, sömnlös blå titan,

En obetvingad ocean

40Mot verldens tvenne hälfter slår.

Förgäfves slösa sol och regn

Och sommardagg och blommig vår

Sitt frö af lif sen tusen år

På dessa öde klippors hägn.

45Förgäfves andas polens vind

På oceanens majestät;

Han fjettrar ej, han smeker det;

För honom hvitnar ej dess kind.

Och dock har menskolycka byggt

50På denna strand sitt låga tjäll,

Har brutit bröd ur nakna fjäll

Och näring djupt ur hafvet ryckt.

Men dyrt förvärfdt är detta bröd,

Det saltas af så mången tår;

|106|

55Den arme fiskarn det förstår:

Det gäller lif, det gäller död.

En vänder åter rik af rof,

En annan fattig, utan fångst;

Den tredje vänder hem med ångst,

60Ty hafvet allt hans gods begrof.

Den fjerde kommer ej igen; –

På stranden barn och maka stå;

Men ödsligt är det vida blå,

Hans hvita segel syns ej än.

65Det stormar. – Gån till stugan, barn!

Hur tom, hur enslig nu hon är!

|85|

Hans söndagsjacka hänger der

Och der hans nya fiskegarn.

Gud vet, när det behöfs, månntro?

70Se, liten pilt har somnat brådt

Med garnet till sitt örongott;

Sof, faderlöse,– sof i ro!

Det mörknar. – Nu till aftonbön!

Det åtta är, som väntas hem,

75Och far och äldsta bror med dem;

Men Herren råder öfver sjön.

Kom, barn; läs bibeln i min famn!

Se, far har lagt ett märke nog

Vid »Herren gaf och Herren tog;

80Välsignadt vare Herrens namn!»

Vid dessa ord i stugans dörr

En yngling träder, höljd af skum

Och lika blek och lika stum,

Som han var djerf och rödlätt förr.

|107|

85Hvad? Ensam? – Ensam! Långt från hamn

Vi fingo stormbyn på vår bog

Och – »Herren gaf och Herren tog;

Välsignadt vare Herrens namn!»

Hvad är det mer? Det är till slut

90En gammal daglig saga blott

Om några, som i striden stått,

Och några, som ha kämpat ut.

De föllo dock med ära, ja!

Fast ej med lager på sin lock.

95Den arme fiskarn äger ock

Sitt Narva och sitt Pultava.

Och om hans minne snabbt förgår,

Som röken från hans stugas härd,

Och lefver all hans efterverld

100I några öfvergifnas tår;

|86|

Hvad mer? Han fyllt den storhets mått,

Som menskligheten honom mätt,

Och den, som mäktar mer än det,

Må akta ringa fiskarns lott.

105Vi, som ha lifvets skiften sport,

Der böljan ständigt byter form,

Och lärt oss af ett haf i storm

Att blicka långt och tänka stort;

Vi skola knyta dagens fest

110Vid minnet af hvar redlig man,

Som föll i lifvets strid, der han

Behöfdes främst och kämpat bäst.

9 Juli 1862.