|146|

Gamla året till det nya.

Ett sandkorn droppade ned ur verldens timglas;

Ett flarn dök spårlöst under i oceanen,

Ett fingersmått vardt fylldt med oändlighet,

Och menskan hissnade öfver måttets storhet.

5Då seglade tankens sjöman ut på fjärden

Af strandlöst haf och såg myriader verldar,

Som böljor glittrande, höjas, sjunka ned

I det omätliga, der hans båt förliser.

|115|

Och tidens örn kom kretsande genom rymden

10Och såg en liten punkt i den ljusblå ethern;

Der slog han ned och lade sitt ägg i snön,

Och deraf föddes seklernas yngsta spenbarn.

Vi voro många sådana. Ingen räknar

Vårt tal i ziffror. Ingen ännu har mätit

15De cirkelbågar jorden i alltet skref,

Allenast Han, kring hvilken verldarna rulla.

Men jag, den närmast yngste af örnens ungar,

Som nu vingskjuten störtar i oceanen,

Jag ger förgängligheten i arf åt dig

20Och kastar tiden bort som en sliten klädnad.

Den stund jag bar en ziffra i seklets häfder,

Har jag sett riken ramla och folk förvandlas

Och tankar gro, som gräsen. Med koppartråd

Jag jordens båda hälfter har sammantråcklat.

|147|

25Du unga år, far varligt med menskoslägtet!

Det är af vax och våris, förgås som blomstren,

Men bär en mäktig gnista af evighet,

Hög, oförstörbar, i längtansfulla barmen.

Blås, friska vind! Låt gnistan i flammor vexa!

30Låt menskotanken högre än furans toppar

Mot stjernor stiga, medan en fågelsång

I kronan sjunger odödligt Skaparns allmakt.

Hugg ned det ruttna! Är ej den vida jorden

Guds svedjemark, der yxan beständigt dånar

35Mot trädens rot, och menniskan häpnar dock,

Att kornet gror ur askan af det förgångna!

Men bred din örnavinge som sköld och pansar

Kring hvarje ädelt frö, som i stoftet trampas,

Och låt det gro välsignadt ur natt och död

40Till sommarsol och gyllene framtidsskördar!

|116|

Res upp det svaga, härjade och förtryckta!

Bryt ned hvar boja! Bräck alla vrånga murar!

Men kom ej vid den eviga lag, som byggt

Af rätt och sed det heliga ordet frihet!

45Ryck masken från det falska! Aftvätta sminket

Från lögnens rosiga kind! Smält glitterguldet

Från flärdens anlete! Sanning är lifvets rot:

Verldsträdet suger sin must ur Mimers källa.

Se, mörker hvilar än öfver vida länder,

50Och folken sucka sorgsna i dödens skugga.

Låt dagen gry! Låt eviga solars glans

I klarhet lysa öfver förgångna skuggor!

|148|

Sänd du hugsvalande ned en himmelsk ljusblick

Till allt, som lider, allt, som förgätet fryser,

55Förhungrar, törstar, allt, som förgråtet ser

Från jordens sorger upp mot ett bättre ofvan!

Och sänd jemväl till det frusna land i norden,

Der folkens isade snöplog går att bana

En väg mot polen och stelnar i drifvor bort,

60Sänd dit en vår, som grönskar i öde hjertan!

När du, som jag, vingskjuten i hafvet störtar

Och stum begrafvar stundernas lilla äflan

I det omätliga, – sjunk, du tidens flarn,

Af folkens kärlek följd, i det tysta djupet!

65Välsignad vare Han, som, allena mäktig,

Onämnbar, outgrundelig, allgod, allvis,

Lofsjunges högt af sferernas harmoni

Och samlar tidens blomster i evigheten.

1866–1867.