Sylvias visa 13

Lästext

|190||148|

Sylvias visa 13.

En liten fågel fjerran

I himlens sky är jag,

Kan endast prisa Herran

Och båda vårens dag.

5En stråle sol är all min fröjd,

Men alltid sjunger jag så nöjd

Min glada morgonvisa

För Gud i himmelshöjd.

När höstens skyar mulna

10Och stormens vinge gnyr

Och björkens lockar gulna

Och solens strimma flyr;

Då flyger jag blott högre än

Till södern och min sol igen

15Och helsar åter lycklig

Den nya morgonen.

Du själ, hvars suck förklingar

I jordens låga dal,

Lyft dina fåglavingar,

20Som jag, mot himlens sal!

Långt under dig blir sorgen qvar,

Men ofvan dig är himlen klar,

Och äfven du skall sjunga

Och båda vårens dar.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Fem manuskript är kända: ms1 och ms2 är daterade 2 Jan. 1864., ms3 och ms4 odaterade och ms5, en renskrift, daterat 3/10 1869.

    Tolv Sylvia-visor ingår i Ljungblommor III (1854), två av dem ersattes med nya i den svenska upplagan, Sånger I (1860), och ytterligare fyra ingår i Nya blad, denna och de tre följande. Gemensamt för de tidiga visorna är flyttfågeln Sylvias perspektiv (se kommentar i ZTS I, s. 460 ff.). Flera Sylviavisor, bl.a. 13, 14 och 16, skrev Topelius för Vårföreningen, den sångkör dottern Aina och hennes väninnor hade bildat. Denna Sylviavisa och »Mitt hjertas kung» (s. 154 ff.) var tänkta att tonsättas av Fredrik Pacius (se ms3; någon tonsättning av Pacius inte känd).

    Versen är jambisk med taktschemat 3–3–3–3–4–4–3–3 och rimflätningen AbAbccXc.

    Bibliografi

    Vasenius IV, s. 265; V, s. 104

    Faksimil