Wasaminne
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 19 Jan. 62. Dikten utkom som separattryck [ej hittat] och avtrycktes i Wasabladet, Helsingfors Tidningar och Helsingfors Dagblad.
Vasa (Nikolaistad) firade 250-årsminnet av stadens privilegier den 30 januari 1862; staden grundades 1606 av Karl IX i Mustasaari (Svartö) socken och i privilegiebrevet 1611 fick den namnet Vasa. Topelius hade blivit ombedd att skriva en sång som skulle tolka jubileets betydelse. Sången, med de inledande orden »O Wasa namn! O minnets stad!» tonsattes av Fredrik Pacius och sjöngs vid den fest som hölls i Wasa högre elementarskola. Därefter deklamerades Topelius dikt, som i Nya blad fick titeln »Wasaminne». Topelius hade också blivit anmodad av stadsborna att ansöka om att staden, vars officiella namn sedan 1855 var Nikolaistad, skulle återfå sitt gamla namn (Topelius 2004, s. 72). Både sången och dikten uttrycker ett farväl till det Vasa som varit. Staden återfick sitt namn först 1917. Också Fredrik Cygnæus kritiserade namnbytet i dikterna »Vårt helgerån» och »Den 31 Maj 1864».
Versen är femtaktig och jambisk med rimflätningen AbAbCCb.
Sång vid Wasa stads femte Semisekularfest, den 30 Januari 1862.
Melodi af Pacius.
O Wasa namn! O minnets stad!
Du dyra hem, du lugna bo,
Der våra fäders ben fått ro
Och der vår vagga gungat glad!
Du, som på lifvets dunkla stig
I sorg och fröjd, i lust och nöd
Din varma härd oss troget bjöd,
O minnets stad, vi helsa dig!
Din tid är hän, din glans har flytt,
Förbytt är allt, som fordom kärt
Oss frid och kraft hos dig beskärt,
Och allt är aska, allt är nytt.
Vi drage bort till annan hamn;
Dock trofast varm ännu en gång
Dig hälsar här vår fria sång
O minnets stad! O Wasa namn!
Förgångna seklers sol i dag
Nedskådar hög och ljus och klar
På aftonen af det som var
Och nya tiders anletsdrag.
Ur längst förflutna dagars famn
Oss manar fädrens höga dygd
Att minnas dig, o fosterbygd!
O namn af ära, Wasa namn!
Och lefve högt din dyra strand!
Och lefve högt hvar ädel bragd,
Som häfden gömmer oförsagd
Från fäders graf för fosterland!
Blod af vårt blod, själ af vår själ,
O fädrens ande, led oss du
Till samma stora mål ännu!
O Wasa namn, farväl, farväl!
Wasabladet 1/2 1862
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Rubrik semisekularfesten halvsekelfesten.
1–4 Det vida haf, som sluter Finlands stränder [...] sträcks dess andra arm.se kommentar till »Finlands höjning» s. 363.
5 perlor samlar Avser de rika förekomsterna av bärnsten kring Baltikum.
9 smalnad armled Kvarken.
13 Ett åldrigt fästes gråa murar Korsholms slott, som förmodas ha anlagts av unionskungen Albrekt av Mecklenburg i slutet av 1360-talet. Befästningarna förföll fullständigt på 1500-talet och en kungsgård inrättades. (År 1894 uppfördes ett granitkors på Korsholms vallar med inskription av Topelius: »Här restes Kristi kors i hednisk nord.»)
26–28 Men fastare än din granit, [...] Står korset qvar, [...] På dina kämpars längst förgätna graf. Avser troligen ruinerna av korskyrkan S:ta Maria; ett trettiotal av ortens bemärkta personer begravdes under kyrkans stengolv 1520–1750.
36–37 en tid, när broder stod mot broder / Med svärd och klubba Syftar på det s.k. klubbekriget (bondeupproret) i Österbotten som kulminerade 1596–1597.
40 brodermördarns ätt drefs ut med fasa, Johan III misstänktes ha förgiftat brodern Erik XIV 1577. Johan III:s son Sigismund besegrades av farbrodern hertig Karl.
43 Liuksialas drottning Karin Månsdotter (1550–1612) som satt fängslad i Åbo slott med maken Erik XIV. Efter hans död 1577 frigavs hon och fick Liuksiala kungsgård som förläning.
51 Katharina Karin Månsdotter.
53 gäldat Wasa blod med Wasa råg betalat för (återgäldat) det kungliga namnet; vasarågen, stadens viktigaste exportvara under 1800-talet, var ett begrepp.
55–56 På sistone din gyllne kungakrona [...] ryckt du såg. Syftar på att staden hade förlorat sitt kungliga namn.
60 ammat ljus och skipat lag trivialskolan och Vasa hovrätt (inrättad 1775).
62–63 hur dina Wasa gossar [...] blödt till sista andedrag. Under 1808–1809 års krig; Runeberg talar om »wasagossar» i »Löjtnant Zidén» (Fänrik Ståls sägner 1848).
64–69 Herren sände flamman [...] i askan låg din krona! Vasa totalförstördes i en brand den 3 augusti 1852. Staden byggdes upp åtta kilometer närmare kusten.
70 vasekärve; avbildas i både ätten och staden Vasas vapen.
Bibliografi
Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 72; Wasabladet 1/2 1862; Vasenius IV, s. 158 f.; Åkerblom, Korsholms historia I 1941, s. 439 f.
Wasaminne.
(Vid femte semisekularfesten för Wasa stads privilegier den 30 Januari 1862.)
Det vida haf, som sluter Finlands stränder
Med moderskärlek till sin blåa barm,
Sin ena arm mot solens uppgång sänder,
Mot midnattssolen sträcks dess andra arm.
5Den ena österlandens perlor samlar,
Den andra skygg bland nordens isar famlar
Och brottas vildt mot nordanstormens harm.
Långt vid den kust, der Bottenhafvet svallar
I smalnad armled, prydd med hundra skär,
10Och mellan Sveriges ek och Finlands tallar
En broderlig, en nära helsning bär;
Der syntes fordom öfver hafvets dimma
Ett åldrigt fästes gråa murar glimma:
Numera sökes det förgäfves der.
15När restes muren? Fråga hafvets vågor!
Hvem har den grundat? Fråga strandens sten!
Ej häfden har ett svar på dessa frågor;
De äro glömda länge, längesen.
Ett enda namn från sagans dunkla tider
20Bär vittne än om korsets första strider;
Från denna strand det spridde vidt sitt sken.
|11|Korsholm! Du mörka ö,*)Mustasaari. som engång dagats
I hedendomens töckenhöljda haf,
Din mur har ramlat, vallarna försvagats,
25Och dina kämpar, dem vet ingen af.
Men fastare än din granit, som vittrat,
Står korset qvar, af inga stormar splittradt,
På dina kämpars längst förgätna graf.
|13|Vid dina vallars värn, i seklers fejder
30Uppvexte fredens hyddor, flitens bo,
En idog slöjd i skörderika nejder
Och ädel bildnings frön och kristen tro.
Ditt hvita tempel lyste klart i töcknen;
Den vilsne seglarn fann en hamn i öknen,
35Och vilsna själen fann en evig ro.
Kom så en tid, när broder stod mot broder
Med svärd och klubba uti vildsint mod
Och isen purprades på frusna floder,
Der uti vinterfrosten slaget stod.
40Men brodermördarns ätt drefs ut med fasa,
Och Carl den bistre log och reste Wasa,
Hans kungalön för Österbottens blod.
Som Liuksialas drottning bar en krona
På landtlig tärnas lock i fordna dar,
45Så sågs, o Wasa, på din panna throna
Det skönsta namn, som nordens ära bar.
Det steg i glans, det strålade kring jorden,
Men du, dess ringa återsken i norden,
Förblef en landtlig tärna, som du var.
|12|50Hvad var din bragd? Mod, dygd och enkla seder.
Som Katharina, har du, blid i håg,
Betalt ditt konungsliga lån med heder:
Du gäldat Wasa blod med Wasa råg.
Och liksom hon, din höghet att försona,
55På sistone din gyllne kungakrona
Ifrån din gråa hjessa ryckt du såg.
I dessa mörka, djerfva nordanbygder,
Der stålet törstar blod ännu i dag,
Der har du värnat fredens lugna dygder,
60Der har du ammat ljus och skipat lag.
Men kom den stund, när stridens flamma blossar,
|14|Minns häfden än, hur dina Wasa gossar
För Finland blödt till sista andedrag.
Ditt mått var fylldt. Och Herren sände flamman
65Att gå till doms med den förgångna tid.
En ringa gnista, och allt störte samman,
Som seklers möda byggt för menskofrid.
Grus, – aska, – stoft! – Och intet mer att skona!
O kungastad, i askan låg din krona!
70Din stolta vase låg förbränd bredvid.
Din saga slutas. Nya tider randas,
Förödelsen ditt tempel öfvergått;
Dock lefver Gud, och du kan åter andas,
Men höljd i arma bondekläder blott. *)Det gamla Wasa är nu en ringa by.
75Till folkets hyddor, dädan du var gången,
Dit skall du återvända. Endast sången
Och minnet gråta nu din sorgsna lott.
|13|Dock stundom än, när från de nya stränder,
De rikare, dit dina söner flytt,
80En vandrare med tårfylldt öga vänder
Till dessa öfvergifna hem på nytt,
Din krona letar han, den glansomgjutna,
Ej mer i askan utaf det förflutna,
Men uti Finlands morgonsol, som grytt.