Selma och Fanny
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i Helsingfors Dagblad och Vikingen 10/2 1872 och Åbo Underrättelser 12/2 1872.
På hundraårsdagen efter Frans Michael Franzéns födelse den 9 februari 1772 hölls en minnesfest i universitetets solennitetssal i Helsingfors. Fredrik Cygnæus höll festtalet och Topelius dikt, tonsatt av Gabriel Linsén, sjöngs av en blandad kör.
Dikterna till sångmön Selma hör till Franzéns tidiga produktion, medan dikterna till Fanny hör till den senare. De båda sångmörna personifierar det sköna och goda – hos Selma ligger tonvikten på den jordiska skönheten, medan Fanny symboliserar det änglalika och himmelska.
Versen är jambisk med taktschemat 3–3–3–3–4–4–3–3 och rimflätningen AbAbccXc.
Bibliografi
Allardt Ekelund, Frans Michael Franzéns Åbodiktning1969, [inledn.]; Franzén, Dikter, psalmer, tal och brev 1947; Helsingfors Dagblad 10/2 1872
Selma och Fanny.
(Sång vid hundraårsfesten i Helsingfors till Franzéns minne den 9 Febr. 1872.)
Vid elfvens strand i norden
Knöt Selma blyg sin krans.
Hon var ett barn af jorden,
En dagg i morgonglans.
5En yngling stod vid forsens rand,
Och Selmas oskuldsfulla hand
Band i hans första lyra
Natur och fosterland.
|220|Sen såg han Fanny luta
10Sin kind mot purpurskyn,
Der skogens toppar sluta
Vid aftonhimlens bryn.
Guds rikes sköna barn var hon,
En ljusbild från den Högstes thron;
15Och Fannys englatårar
Ha helgat lyrans ton.
|73|Så många vintrar snöga
Sen dess på elfvens strand,
Och skumt är sångarns öga,
20Förvissnad är hans hand.
Men lika ung är Selmas vår
Och lika himmelsk Fannys tår,
Och lika varm från lyran
Hvar ton till hjertat går.
25Vid vaggan långt i norden
De mötas nu i dag:
Det ljufvaste på jorden
Bär himlens anletsdrag.
Nu kransar Selma lyran grön,
30Nu böjer Fanny knä så skön,
Nu smälta jord och himmel
Till ett i deras bön.