Mathias Calonius
Kommentar
Kommentar
En renskrift är känd. Dikten trycktes första gången i Joukahainen 1873 med »Henrik Gabriel Porthan» och »Kraft och ära»; se kommentar till föregående dikt.
Matthias Calonius (1738–1817) var professor i juridik i Åbo 1778, ledamot av högsta domstolen (Stockholm) 1793–1800 och prokurator (justitiekansler) i Finland 1809 och känd som en betydande rättslärd. Calonius hade namn om sig att vara karaktärsfast och omutligt rättrådig. Han blev prokurator vid 71 års ålder, situationen som uppmålas i dikten är således förlagd till hans ålderdom. När det unga Finland behövde stormän upphöjdes Porthan och Calonius som de främsta.
Enckell menar att dikterna om Porthan och Calonius hade en uppenbar aktualitet i sin samtid, där lycksökande karriärister inte var någon ovanlighet. I dikten om Calonius ställs en lättsinnig och slösaktig livsföring som kontrast till levnadsvillkoren i det Finland som av Topelius, här som ofta, liknas vid en fattig mor (1970, s. 266).
Dikten är skriven på rimmad jambisk pentameter.
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 264 ff.; Tyynilä, »Calonius, Matthias», BLF 2 2009; Vasenius V, s. 105
Mathias Calonius.
Der stod en man med välfriserad lock,
Med hatt i hand, med ryggen krökt i båge,
Med blicken ödmjuk, segerviss ändock,
Liksom han redan sig vid målet såge.
5– Herr prokuratorn känner min merit,
Och får jag sysslan, skall jag med all flit
För vederbörande mitt nit ej spara.
– Godt, herre, med ert nit är ingen fara.
Jag känner er. Ni är en flink jurist,
|216|10Ni tog examen utan brist,
Ni praktiserat mer än många andra,
Kort sagdt, meriterna kan ingen klandra,
Och kompetent till sysslan är ni visst.
– Jag får ödmjukast tacka för den heder
15Herr prokuratorn täckes visa mig,
Och jag skall alltid …
– Nej, var god, sitt neder,
Och spar er tack, tilldess den lönar sig.
Er moder lefver?
– Ja, som Gud behagar.
|67|– Välbergad, hoppas jag, och lycklig nog
20Att ha en tacksam son på gamla dagar?
– Jag smickrar mig …
– Det gör ni ej med fog.
Jag känner allt. Ni sköter edra baler,
Ni lefver godt, ni som en furste bor,
Ni räknar ej på tusende riksdaler
25För en mätress, min herre. Men er mor,
Er mor hon stickar strumpor för betalning,
Och medan sonen slösar som en galning,
Så blandar hon sin enda läckerhet,
Sin droppe mjölk, med vatten, som ni vet,
30Emedan han, som låg vid hennes bröst,
Förgäter henne nu i ålderns höst.
Se der meriten, som jag främst beaktar!
Begär ej tjenst af mig i detta land,
Som är er moder och som ni föraktar!
35Det skall ej lemnas skyddslöst i en hand,
Som sjelfvisk söndersliter hvarje band.
Kan jag till någon tjenst för öfrigt vara
För er och edra likars stora skara,
Var god, genera er alls icke, säg!
40Den fina herrn slank bugande sin väg
Och svor inom sig öfver jesuiter,
Som blanda i en tjenstemans meriter
|217|Det, som alldeles ej till saken hör.
Hvad tusan d-r rår väl jag derför?
1873.