6. Wäinämöinens solsång
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Nordiska taflor», s. 440 f.
Inget manuskript är känt. En version av dikten tog Topelius in i Boken om Vårt Land (1875; se ZTS XVII, s. 337).
Dikten är en fri omarbetning av de avslutande verserna i sång 49 i Kalevala (II, svensk övers. 1868). Väinämöinen hälsar solen och månen som återtagit sina positioner på himlen efter att ha varit instängda av Louhi i ett berg:
Hel dig måne, der du lyser
Och ditt sköna anlet’ visar!
Hel dig gyllne dag, som randas,
Hel dig sol, som åter uppgår!
»Gyllne måne, ut du sluppit,
Fram du trädt, o sol, ur berget,
Lik en gyllne gök du höjt dig,
Stigit som en silfverdufva
Till din fordna plats och boning.
Till förut beträdda banor!
»Höj dig då hvar morgon åter,
Äfven efter denna dagen;
Bringa till oss frid och helsa,
Hopa håfvor uppå håfvor,
Hemta fångst i våra händer,
Medför lycka till vår metkrok!
»Vandra nu din väg med helsa,
Lägg din bana frisk tillrygga,
Sträck din båge hög och vacker,
Tills du qvällens glädje hinner!»
(vers 403–422, s. 349 f.; övers. K. Collan).
Versen är i Topelius dikt, liksom Kalevalas runometer, fyrtaktig och trokeisk och därtill rimmad, xaaBBaCddCeCeCffggf. Motivet hade Topelius upptagit i promotionsdikten »Striden om ljuset» 1860.
Nordiska taflor.
6. Wäinämöinens solsång.*)Fritt efter Kalevala.
Då hof gamle Wäinämöinen
Än engång sin stämma opp:
Hell dig, måne, i ditt lopp!
Hell dig, hulda sol, som randas
5Lika skön för allt, som andas,
Lika rik för allas hopp!
Liksom vinterns silfverdufva,
Sorgsen du i natten dök,
Men som vårens gyllne gök,
10Steg du glad ur klippans grufva.
Kom ännu hvar morgonstund,
Att vår lefnadsdag förljufva,
Och i sena qvällens blund
|169||132|Lys ännu på grafvens tufva!
15Bringa kraft, och bringa frid!
Vandra lycklig, vandra blid,
Och fullända stor din bana
Under himlens högblå fana,
Segerrik i ljusets strid!