Karl Emanuel Jansson

Karl Emanuel Jansson

Lästext

|162|

Karl Emanuel Jansson.

(Vid Konstnärsgillets årsfest den 5 Febr. 1875.)

Har du sett huru dyningen slår emot land

Vid Ålands tusende skär,

Hur han drömmande ritar de linier i sand

Som en skrift och en teckning der,

5Hur han rullar tillbaka och kommer igen,

Plånar ut sina runor och ritar dem än,

Vågens lekande,

Nyckfullt smekande

Fjät i sanden?

10Då satt der en begrundande yngling och såg

På böljors lekande skrift;

Han förstod deras runor, de värmde hans håg,

Och då tog han sitt ritarestift.

Och han sökte för drömmarnas bilder en form,

15Men de plånades spårlöst i hafvets storm,

Vågens lekande,

Nyckfullt smekande

Fjät i sanden.

|163||273|

Då gick gossen att söka i lemma startrankornaskommentar land

20Vid Rhen sitt mästarebref;

Der så mindes han åter de bilder i sand,

Dem hans bölja vid Åland skref.

Och nu fingo de reglade former till slut,

Der fanns icke ett haf, som nu plånade ut

25Vågens lekande,

Nyckfullt smekande

Fjät i sanden.

Det var sol från hans bygd, det var hemlandsdrag

Från barndoms lyckliga dar;

30lemma startDet var kyrka och folk på en sabbatsdag,

Det var rodnande fästmöns svar;

Det var sjömäns kajuta vid lugna skär,kommentar

Det var konst och natur; men ännu var der

Vågens lekande,

35Nyckfullt smekande

Fjät i sanden.

Du, de gungande böljornas drömmande son,

Hur tidigt domnat din arm!

Det har slagit för hårdt, detta hafvets dån,

40Emot blommorna i din barm,

Och de vissnade fjerran, de föllo af,

Och nu skölja förtroliga böljor din graf,

Vågens lekande,

Nyckfullt smekande

45Fjät i sanden.

|164|

När härnäst det är vår öfver enslig strand

Vid Ålands stormiga skär,

Se, då rullar en dyning på nytt mot land

För att rista sin runa der;

50Men då tyder oss ingen dess drömmande skrift,

Förrän åter en yngling får fatt med sitt stift

Vågens lekande,

|274|

Nyckfullt smekande

Fjät i sanden …

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Ett odaterat manuskript är känt. Dikten publicerades i Finsk Tidskrift 1876.

    Den Ålandsfödde Karl Emanuel Jansson (1846–1874) väckte tidigt uppmärksamhet som tecknare. Tack vare Finska konstföreningens understöd kunde han studera för R. W. Ekman vid ritskolan i Åbo 1860–1862, och därefter vid Konstakademien i Stockholm. Några av sina mest betydande verk med åländska allmogemotiv målade han 1867–1868 (jfr vers 28–33). Hösten 1868 reste Jansson till Düsseldorf och utvecklade där en psykologisk realism. Vid världsutställningen i Wien 1873 uppmärksammades han med en medalj och samma år blev han invald i Konstakademin i S:t Petersburg. Jansson insjuknade 1871 och återvände ett par år senare till Åland där han avled i tuberkulos den 1 juni 1874. – Topelius läste upp minnesdikten vid Konstnärsgillets årsfest följande år.

    Strofformen imiterar vågrörelserna som beskrivs i första strofen och i omkvädet. Verserna 1–6 är jambisk-anapestiska, därefter följer ett omkväde med tre trokeisk-daktyliska verser. Taktschemat är 4–3–4–3–4–4–2–2–2 och rimflätningen ababccDDX.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    19 rankornas vinrankornas; textstället upptas i SAOB.

    30–32 Det var kyrka och folk [...] sjömäns kajuta vid lugna skär, Några av Janssons genremålningar är »Slant i håven» (från Finströms kyrka 1872), »I dörren till sakristian» (1874), »Frieri på Åland» (1871) och »Åländska sjömän spelande kort i en kajuta» (eller »Klöveress») som har ansetts vara hans viktigaste verk (stålstick i En resa i Finland, ZTS XIII, s. 27, bild s. 81).

    Bibliografi

    Hufvudstadsbladet 7/2 1875; Knapas, »Inledning», En resa i Finland, ZTS XIII, s. 147; Reitala, »Jansson, Karl Emanuel», BLF 2, 2009

    Faksimil