3. På Roines strand

Lästext

|181|

Skog och sjö.

3. På Roines strand.

lemma startHjorden betar, och klockan klingar,kommentar

Klockan klingar på Roines strand.

Svanen flyger med hvita vingar,

|141|

Flyger ensam vid molnets rand.

5Vårens vindar i löfven gå,

Solen skiner, och sjön är blå;

Men jag sjunger min långa längtan,

Sjunger ensam vid Roines strand.

lemma startFader min är en björk i skogen,

10Moder min är en sommarsky,

Broder min är ett ax i logen,

Syster min är ett lemma startvinternykommentar.kommentar

lemma startEnsam är jag, som hedens ljung,

Blommar ensam och vissnar ung,kommentar

15Sjunger, sjunger min långa längtan,

Sjunger ensam vid Roines strand.

Om den strålande solen visste,

Om hon visste mitt hjertas håg,

Allt sitt rosende sken hon miste,

20Skulle sjunka i qvällens våg,

Sjunka, sjunka i nattens famn;

Men jag hviskar min älsklings namn,

Sjunger, sjunger min långa längtan,

Sjunger ensam vid Roines strand.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Se kommentar till diktsviten »Skog och sjö», s. 454 f.

     

    Två manuskript är kända, ett utkast (ms1) och en renskrift (ms2), bägge med dateringen 4 April 1858.

    Vasenius noterar att diktens rytm formar sig efter den finska folkvisan »Rannalla istuja» (Yksin istun ja lauleskelen). Topelius beskriver denna som »en ädel visa med högburen panna och fina, innerliga drag. Den antyder sjelf sitt ursprung ur ensamheten och saknaden på den speglande insjöns strand, under fågelsången i aftonens lugn». Han menar att dess första strof representerar hela den finska lyrikens upprinnelse: »En enslig sommargrön strand har varit dess första konsertsal, och talltrasten har varit dess förste Pacius.» (»Bref från Gabriel. (Om finska visor och taflor)», HT 12/4 1856). Karl Collans tonsättning av Topelius dikt följer den finska folkvisan (Vasenius V, s. 111 f.).

    Bildspråket, stämningen och motivet med en ung, sorgsen flickas känsla av innerlig naturgemenskap härrör från den finska folkdiktningen, en trolig inspiration är Flickors sånger ur Kanteletar (1840, svensk översättning i Finsk Anthologi 1845). Vetterlund betecknar dikten som »ett lyriskt mästerverk», och noterar likheter framförallt med J. L. Runebergs »Ett litet öde» (se nedan) (1918, s. 26). Ruin konstaterar att detta är »folkvisestämning sublimerad till konstpoesi» (1941, s. 122). Granér och Törnudd ser tydliga reminiscenser från Topelius möte med ungdomsförälskelsen Greta från Kahra, speciellt i vers 17–20 (s. 131–134 resp. s. 212 ff., även Pettersson s. 123–130). Mot denna förmodan reserverar sig Rafael Koskimies (Uusi Suomi 14/1 1968).

    Topelius prisar Roines skönhet i olika sammanhang. I En resa i Finland betecknas sjön som en pärla i Näsijärvi-systemets vattenbälte, där den omgiven av »skogbekransade höjder och fruktbara åkerfält» slingrar sig »genom ett af de skönaste landskap i Finland» (ZTS XIII, s. 47, jfr kommentar till följande dikt).

    Versen är fyrtaktig, trokeisk-daktylisk med rimflätningen AbAbccXx, i första strofen AbAbccXb. De två sista versraderna upprepas.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    1 Hjorden betar, och klockan klingar, Redan 1835 författade Topelius »Vallflickans Wisa» som inleds med följande verser: »Klockan klingar i grönan dal, / Vinden susar i björk och al,» (NB 244.107; återgiven av Söderhjelm 1931, s. 11).

    9–12 Fader min är en björk [...] Syster min är ett vinterny. Verserna uppvisar paralleller med J. L. Runebergs dikt »4. Sådan vård blott finner flickan» i cykeln »Ett litet öde» (1846), som i sig är starkt influerad av »Tyttöin lauluja» i Kanteletar (i sv. övers. 1845):


    Icke äger jag, som andra,
    Fader, som vid namn mig nämner,
    Moder, som sitt guld mig kallar,
    Broder, att min börda bära,
    Syster, att mig stundom smeka.


    Der jag andras hjordar vallar,
    Högt på berget, djupt i skogen,
    Dagen ut på fria fältet,
    Der är skäggig gran min fader,
    Björken böjd af år min moder,
    Broder är mig bruna trasten,
    Markens bleka lilja syster.

    (SS II, s. 222; Castréns kommentar, SS XI, s. 242, 234)
    Topelius använder emellertid liknande släktskapskonstruktioner redan i diktmanuskript koncipierade 1842–1844; om Greta i Kahra sägs att »den solförbrända dagen» är hennes far och »den silverrandade aftonskyn» hennes mor (Granér, s. 135–138, Törnudd, s. 175). Pettersson ger ytterligare exempel och framhåller att uppgörandet av poetiska genealogier föll sig naturligt för diktare som Runeberg och Topelius som levt sig in i Kalevalas och Kanteletars föreställningsvärld; i Kalevalas mytiska universum uppträder en mängd naturandar i människogestalt, t.ex. furans dotter och vattnets moder (1952, s. 50–54, Ekelund s. 189 f.). Även i P. H. Lings Asarne (1833), uppskattad av Topelius, förekommer motsvarande genealogier (Granér s. 137). Se även »Vårens saga», Läsning för barn 2 (1866).

    12 vinterny nymåne om vintern; klart lysande.

    13–14 Ensam är jag, som hedens ljung, / Blommar ensam och vissnar ung, Verserna har fått kritik: ljungen blommar inte ensam och vissnar inte ung. Enckell konstaterar att Topelius lyriska bildspråk ofta saknar verklighetsförankrad konturfasthet, vilket gör en botanisk examination befängd (1970, s. 183).

    Bibliografi

    Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 189 f.; Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 178–183; Finsk anthologi 1845, s. 91–125; Granér, Zachris Topelius kärlekslyrik 1946, s. 131–143; Koskimies, »Topeliuksen runo Roineen rannalla», Uusi Suomi 14/1 1968; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius lyrik», HLS 27–28 1952, s. 48–55, 123–126; [J. L. Runeberg] SS XI, s. 242, 234; Ruin, Ett land stiger fram 1941, s. 121 f.; Topelius, »Bref från Gabriel. (Om finska visor och taflor)», HT 12/4 1856; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 212 ff.; Vetterlund, »Finlands romantiker», 1918, s. 26 f.; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», Finlands svenska litteraturhistoriaI 1999, s. 319

    Faksimil