|39||33|

Septembernatten 1867.

I.
Qvällen.

Hvad visar flaggan? – Nord. – Hvad bådar skyn?

En askgrå mur af töcken stiger mulen

Från hafvet och betäcker himlens bryn.

Det blåser friskt, och vinden kännes kulen.

5Min son, gå till ditt arbet! Rödja skogen,

Och gärda tegen vid den nya logen;

Vår framtids skörd han i sitt sköte bär.

Kanske att Herren nästa år beskär

Den kärna, som i år ej mer blir mogen.

10Och åkermannen gärdar mellertid

Sin framtids skördar. Stundom ses han stanna,

Mot gärdet stödd, med molnomtöcknad panna.

Ju mera solen sänks mot vestanlid

Och vinden tynar af och himlen klarnar

15Och en försåtlig, häpen, frostig frid

Liksom för nattens snara faror varnar,

Dess mera sluten, ordlös, utan ljud,

Hans tysta tanke stiger så till Gud:

Allsmäktige, är ditt förrådshus tömdt?

20Din kärleks rika, öfverfulla källa,

Utur hvars spenar lifvets ådror välla,

Har denna arma, frusna nord hon glömt?

|40|

Ur öknens glöd, ur lågor, aldrig släckta,

Der sanden bränner, hjordarne försmäkta

25Och lotusblomman dignar, matt och bräckt,

Sänd oss af nåd en enda vilsen fläkt,

Att blandas ljum i denna luft af isar!

Hvar döljer du ditt öga, sköna sol,

Som med din stråle Herrens allmakt prisar?

30Se, töcknen storma hit från öde pol;

De röfva dina hulda läppars manna,

|34|

Och från din blick välsignelsen de banna.

Din kind är blek, ditt öga skyms af gråt.

Du går, som förr, din konungsliga stråt,

35Men lifvet följer dig ej mer i spåren.

Nu är det höst, och fälten ljuga våren,

Som våren ljög, att vintern än var lång.

Vårt hopp är barn och gubbe på en gång,

Med ros på kinderna och snö i håren ...konsekvensändrat/normaliserat

40...konsekvensändrat/normaliserat Det klarnar. Utan sol! Ej nu, o Herre,

Ryck slöjan från din himmels anlet af!

En klarhet utan sol är nordens graf.

Den tysta natten sina öknar spärre

Med dubbla reglar. Bakom mörkret än

45Låt polens dimmor som en sköld oss täcka,

Att icke nattens pilar oss förskräcka,

Att icke sorgens dag må oss uppväcka,

Att icke stjernorna på himmelen

Må se vår nöd och gråta öfver den!

50...konsekvensändrat/normaliserat Det lugnar. Ofta under lifvets strider,

Hur ofta bådo vi ej denna bön:

O Herre, gif oss lugn! – tilldess omsider

Hvar suck fann ro, hvar längtan fann sin lön.

Men nu, o Herre, gif oss nu orkanen,

|41|

55Gif hellre stormen nu, som oceanen

I skum förbyter och som furans grenar

Likt blommor bräcker, – endast icke gif

Oss lugnet nu! – Ty nu är stormen lif,

Och lugnet är en bödel, som förstenar.

60Blås, kulna vind! Bevaka fältens skatt!

Vi dö i armod, om du dör i natt ...konsekvensändrat/normaliserat

Vid dessa tysta tankar lider qvällen,

Och döf för böner, domnar vinden bort.

I norr en strimma klarnar innan kort;

65Hon vexer fort, hon famnar stjernepellen ...konsekvensändrat/normaliserat

|35|

I violett ses skifta himlens rand,

Och jorden står tillreds för Herrens hand.

II.
Natten.

Nu somnar solen i vestervågor,

Nu kolnar dagen i qvällens lågor,

70Och mot den åldriga nattens murar

Slår återsvallet af lifvets frågor.

Hvad är i skapelsens ebb och flöde

En blomsterlycka, ett menskoöde,

Ett löf, som faller, ett folk, som stupar?

75Hvem räknar bubblor? Hvem mins de döde?

Och tusen år uti kamp för lifvet,

Hvad äro de, om, i stormen drifvet,

Tillvarons flarn af en våg fördränkes

Och intet, intet är öfverblifvet?

|42|

80En makt allena med evigt ankar

Har lodat djupen i haf, som vankar;

Dess vägar äro ej menskovägar,

Dess tankar äro ej menskotankar.

Midtibland slägten, åt sjelfförvålda,

85Fåfänga sorger och tvifvel sålda,

Står plötsligt Herrens, den Högstes, allmakt

Och sträcker armen ur det fördolda.

Och vid hans åsyn förvandlas bergen,

I djupens klyftor försinar märgen,

90Och jorden åldras liksom ett kläde,

Och morgonrodnaden mister färgen.

|36|

Inför det hela, det evigt ena,

Omätligt stora, oändligt rena

Försvinner grandet, förliser tanken;

95Den Onämnbare står qvar allena ...konsekvensändrat/normaliserat

– Gå, – säger Han till den starke anden,

Som står osynlig vid himlaranden

Och binder alla naturens krafter, –

Gå, lös en härjare fri från banden!

100Ty menskokrafter och menskosnille

Som gnistor fara i mörkret ville.

Jag danat dem att min makt bevittna,

Och se, de äro ej vittnesgille.

De hafva skrifvit en lag för solen,

105De kufvat hafven, de trotsat polen,

De bundit jorden med kopparfjettrar,

Men satt sig sjelfva på kungastolen.

|43|

De gjort hvad aldrig var förr förnummet,

De dödat tiden, förintat rummet.

110De säga: vi äro jordens gudar!

Men deras verk skall förgås som skummet.

De må förnimma från urtid orden,

Att min är himlen, och min är jorden.

De skola veta, att jag är Herren.

115Gå till dem alla! Begynn med norden!

Sagdt. Och Guds härold, den starke anden,

Hvars vingar fläkta kring himlaranden

Från solens uppgång allt till dess nedgång,

Stod, snabb som tanken, i nordanlanden.

120Och det var natt, och ett löf ej rördes,

Ett moln ej skymde, ett ljud ej hördes.

|37|

Blott från det rus, som förgiftat kornet,

Ett stoj i natten af eko fördes.

De gröna fälten med ax, som gunga,

125De stodo lätta, de stodo unga

I hoppets fägring, i tyst förbidan

Att snart af himmelen mättas tunga.

Den starke engeln sin bana mätte.

Hans blickar föllo på polens jätte,

130Som i den eviga köldens kula

På gåtor rufvar. Han var den rätte.

Han hatar lifvet. Han är den döda

Materiens förstfödda vedermöda,

Förrän Guds lefvande ande rörde

135Vid tingens urkraft och lät den föda.

|44|

Med dubbla kedjor, af eld i grunden

Och sol derofvan, han ligger bunden

Och gnagar girigt på lifvets rötter,

Tilldess han ätit sig genom runden.

140I harm att skydda med vinterdrifva

Det lif han ville tillspillogifva,

Han hörs i rytande nordanstormar

För haf och land sina lagar skrifva.

Guds engel löste hans dubbla fjetter.

145– Gå! – ljöd hans ord. – Du har trenne nätter

Att härja jorden. Jag mätt din bana.

Jag ger dig makt öfver nordens slätter.

Och ur den eviga köldens häkten

Steg polens jätte i morgonväkten,

150Omornad, bister, med snöig hjessa

Och dödens frossa i andedrägten.

|38|

Han gick som lian, han gick som välten

Med tysta fjät öfver åkerfälten,

Och der han andades, röko vattnen,

155Och axen täcktes med silfverbälten . . . .

Du vårens talltrast i daggens glitter,

Hur har det tystnat, ditt ljufva qvitter?

Du höstens vaka i rönnens krona,

Säg, hvi så stum du på klasen sitter?

160Du sjö, hvi slutar din våg att brusa?

Du skog, hvi mins ej din gren att susa?

Du ängens blomma med dufven stängel,

Hvi har du glömt med din doft oss tjusa?

|45|

Du gröna ax, o du löftesrika,

165Vår mödas barn och vårt hopps tillika,

Hur blef din kärna i hast så bitter?

Hur har du hjerta, att nu oss svika?

Allt är förvandladt. Naturen tiger

Och stum sitt offer åt Herren viger.

170Hög, ofördunklad, i tyst tillbedjan

Den klara solen på fästet stiger.

III.
Morgonen.

Nu är en morgon klar och blid.

Nu är den glada skördetid,

Och mödans frukter stunda.

175Hvi kastar då den natt, som flytt,

Sin skugga öfver oss på nytt,

Och hvarföre är allt förbytt

Och allt så annorlunda?

Hvi stadnar odlarn, blek af skräck,

180Vid gulnad teg och vissnad häck,

|39|

Och hvarför gråta barnen?

Hvi rynkas fadrens ögonbryn?

Hvi lyftas modrens blick mot skyn?

Hvi skäller ingen hund i byn?

185Hvi malar icke qvarnen?

I natt har här en engel gått.

Han skiftat ut vår ärfda lott

Och mejat fältens gröda.

|46|

I natt han oss att vakna bjöd

190Ur drömmen om vårt öfverflöd,

Att, liksom förr, mot frost och nöd

I kamp för lifvet blöda.

Så är det skedt. I denna natt

Har Herren tagit bort den skatt,

195Som rost och mal förtära.

Vi ha ej val. Från denna dag,

En annan skatt, en annan lag,

Ett annat lif med andra drag

Vi måste nu begära.

200Välan, vi äro fattiga,

Vi äro ringa, svaga, ja,

När skickelserna hvälfva.

I armod våra fäder bott,

I armod deras lycka grott,

205I armod ha på Gud de trott

Och dernäst på sig sjelfva.

Med skenet af ett rikt förvärf

Kom högmod, veklighet, förderf

Till våra enkla bygder.

210Då mjuknade vår viljas stål,

Och lifvets njutning blef vårt mål.

Vi sysslade med flärd och prål

Och glömde fädrens dygder.

|40|

Vår Gud var icke mer, som förr,

215En väktare för kojans dörr,

En hämnare för brottet.

Vi gjorde nya gudar af

Det virke, som vår lusta gaf,

|47|

Och undra nu, att denna staf

220Ej rätt vill fylla måttet.

Vi gåfvo våra barn ej mer

I arf den tro, som styrka ger

Att trotsa alla öden.

De lyssnade på tidens ljud,

225De lärde böcker, sedebud,

Men lärde ej att frukta Gud

I lifvet och i döden.

En sluttande, en vådlig ban

Emot en strandlös ocean

230Är visst den väg vi famlat.

Hvem säger huru långt vi gått

I våra villors öfvermått,

Hvem mäter morgondagens lott,

Om icke vägen ramlat?

235Vi ville icke vända om,

Och se, en nattens engel kom

Och slog omkull vår kupa.

Begrafne uti nordens snö,

Vi måste kämpa eller dö;

240Det vacklande, det veka rö

Skall utan miskund stupa.

På horizonten bakom oss

Skref uti eld historiens bloss

Hur folken vexa stora,

245Hur blott de starka lefva, men

Hur de förklemade gå hän

|41|

Och framtidslöst som rännilen

I kärret sig förlora.

|48|

Det folk blef fritt, det folk blef rikt

250Och ärekrönt och segervigdt,

Som, stödt på hällebergen

Af Herrens fruktan, byggt sitt bo

På flärdlös kraft och fäders tro.

Det folk, som svek i sjelfvisk ro,

255Förkrympte snart, som dvergen.

All hjeltekraft, all ädel glöd

Har vuxit under kamp och nöd,

Försakelse och fara.

Det herrligaste på vår jord

260Har gästat fattigdomens bord;

Hvi blygs du, folk i högan nord,

Att starkt och fattigt vara?

O arma land, o rika land,

Du sköna, offerkrönta strand,

265Som polens isar gärdat,

Till hvilka värf har Herrens röst

Dig korat ut i tidens höst,

När så vid nödens modersbröst

Han tusen år dig härdat?

270Böj dig i stoftet för hans bud,

Och sen stå upp, var starkoriginal: starkt i Gud,

Att all din nöd betvinga!

Och lef, när dagens suck förgår,

Odödligt än i tusen år,

275Att vittna hvad Guds makt förmår,

Guds makt uti de ringa!