Septembernatten 1867
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i Axet. Diktsamling till förmån för nödlidande i Finland som utkom till julen 1867.
»Frosterna mot d. 3, 4, och 5 Sept. väckte hela landet med förfäran ur dess illusioner om rikeligt vårsäde», skriver Topelius i sin krönika för september månad 1867. Våren hade varit extremt kall, havet isbelagt ännu i juni. Missväxten ledde till hungersnöd, och för att hjälpa dem som drabbats gjordes stödinsatser av olika slag, bl.a. utgavs diktsamlingen Axet med företal av Topelius. Recensenten i Helsingfors Dagblad noterar att Topelius i sin dikt »målat Herrans vrede» – flera partier i andra delen, Natten, »lemna farliga vapen åt de s. k. fromme» – medan tredje delen, Morgonen, försoningsrikt, varmt och vackert känner med det finska folket: Topelius sägs här ha nått höjden av sin »förundransvärda» språkliga virtuositet (HD 19/12 1867).
Topelius framställer nöden som ett straff för ett slösaktigt och egoistiskt liv (Klinge 2004, s. 330). Forsgård konstaterar att diktens budskap i allt väsentligt sammanfaller med innehållet i de förebrående föreläsningar Topelius höll samma år: den finska viljans stål har fördärvats av »flärd och prål» och folket glömt att frukta Gud (vers 136–149). Nödåren var en maning av Försynen, ett korrektiv mot människans tankeförmätenhet (vers 150–170). Frosten, »polens jätte», hade lösgjorts av nattens ängel (vers 141–149), och var alltså produkten av en hämnareängels providentiella härjningar (1998, s. 33). Räddningen från den andliga utarmning som välståndet förorsakat är ödmjuk besinning, måttfullhet och gudsfruktan (vers 185–205).
En tydlig intertext för »Septembernatten» är J. O. Wallins »Dödens engel» (1838; Dikter II, 1963, s. 273–288).
Vasenius påpekar att den fosterländska situationsdikten avviker från de tidigare där det finska folkets styrka och förtröstan på framtiden lyfts fram, t.ex. i »Islossningen i Uleå elf» (1854) och »I Finlands vinter» (1863). Topelius hade sedan dess lösgjort sig från publicistiken och uppträder här, delvis i opposition mot opinionen, som en tolk för högre intressen och för folkets skuldmedvetande. Diktens starkt religiösa anslag kan relateras till att Topelius detta år blev utsedd till ledamot i psalmbokskommittén och iklädde sig rollen som psalmdiktare (IV, s. 312 f.). Ekelund noterar att tankegången stämmer överens med kyrkans förkunnelse under nödåret. Den 8 december utsågs till allmän bot- och bönedag då man skulle besinna att hemsökelsen var ett straff för folkets synder, njutningslystnad och flärd (1969, s. 199 f.).
Versen i första delen är jambisk pentameter med olika konstellationer av parrim, korsrim och kiastiska rim; versen i diktens andra del är fyrtaktig, jambisk-anapestisk med rimflätningen AAXA och i tredje delen jambisk med taktschemat 4–4–3–4–4–4–3 och rimflätningen aaBcccB. Andra delen kan också läsas som nystev (se inledn. s. XXXVI).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
5–6 Rödja skogen, / Och gärda tegen åtgärder för att minimera frostskador.
13 vestanlid sluttning mot väst.
15 häpen bestört.
101 ville vilse.
106 bundit jorden med kopparfjettrar bild för girigheten (med avseende på kopparmyntfoten).
122 det rus, som förgiftat kornet brännsvinsruset.
129 polens jätte I föreläsningarna talar Topelius om »den gamle jätten i sagorna, den yttersta nordens köld» (1/12 1855).
158 vaka taltrast.
159 hvi varför.
194–195 den skatt, / Som rost och mal förtära Jfr Matt 6:19: »I skolen icke församla eder ägodelar på jordene, der mal och rost förderfvar dem […].»
234 ramlat störtat samman.
251 hällebergen rätt grund att bygga på enl. Matt. 7:24. Även i »Vår enda arvelott», ZTS I, s. 227.
255 dvergen andligt outvecklad person.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 149; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 199 f.; Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 33; Helsingfors Dagblad 19/12 1867; Klinge, Idyll och hot 2004, s. 329 f.; Möller, Den Wallinska dikten 2000, s. 361–402; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 381 f.; Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 180 ff., Föreläsningar i historia och geografi, ZTS XV, 1/12 1855; Vasenius IV, s. 312 f.
Septembernatten 1867.
I.
Qvällen.
Hvad visar flaggan? – Nord. – Hvad bådar skyn?
En askgrå mur af töcken stiger mulen
Från hafvet och betäcker himlens bryn.
Det blåser friskt, och vinden kännes kulen.
5Min son, gå till ditt arbet! Rödja skogen,
Och gärda tegen vid den nya logen;
Vår framtids skörd han i sitt sköte bär.
Kanske att Herren nästa år beskär
Den kärna, som i år ej mer blir mogen.
10Och åkermannen gärdar mellertid
Sin framtids skördar. Stundom ses han stanna,
Mot gärdet stödd, med molnomtöcknad panna.
Ju mera solen sänks mot vestanlid
Och vinden tynar af och himlen klarnar
15Och en försåtlig, häpen, frostig frid
Liksom för nattens snara faror varnar,
Dess mera sluten, ordlös, utan ljud,
Hans tysta tanke stiger så till Gud:
Allsmäktige, är ditt förrådshus tömdt?
20Din kärleks rika, öfverfulla källa,
Utur hvars spenar lifvets ådror välla,
Har denna arma, frusna nord hon glömt?
|40|Ur öknens glöd, ur lågor, aldrig släckta,
Der sanden bränner, hjordarne försmäkta
25Och lotusblomman dignar, matt och bräckt,
Sänd oss af nåd en enda vilsen fläkt,
Att blandas ljum i denna luft af isar!
Hvar döljer du ditt öga, sköna sol,
Som med din stråle Herrens allmakt prisar?
30Se, töcknen storma hit från öde pol;
De röfva dina hulda läppars manna,
|34|Och från din blick välsignelsen de banna.
Din kind är blek, ditt öga skyms af gråt.
Du går, som förr, din konungsliga stråt,
35Men lifvet följer dig ej mer i spåren.
Nu är det höst, och fälten ljuga våren,
Som våren ljög, att vintern än var lång.
Vårt hopp är barn och gubbe på en gång,
Med ros på kinderna och snö i håren ...konsekvensändrat/normaliserat
40...konsekvensändrat/normaliserat Det klarnar. Utan sol! Ej nu, o Herre,
Ryck slöjan från din himmels anlet af!
En klarhet utan sol är nordens graf.
Den tysta natten sina öknar spärre
Med dubbla reglar. Bakom mörkret än
45Låt polens dimmor som en sköld oss täcka,
Att icke nattens pilar oss förskräcka,
Att icke sorgens dag må oss uppväcka,
Att icke stjernorna på himmelen
Må se vår nöd och gråta öfver den!
50...konsekvensändrat/normaliserat Det lugnar. Ofta under lifvets strider,
Hur ofta bådo vi ej denna bön:
O Herre, gif oss lugn! – tilldess omsider
Hvar suck fann ro, hvar längtan fann sin lön.
Men nu, o Herre, gif oss nu orkanen,
|41|55Gif hellre stormen nu, som oceanen
I skum förbyter och som furans grenar
Likt blommor bräcker, – endast icke gif
Oss lugnet nu! – Ty nu är stormen lif,
Och lugnet är en bödel, som förstenar.
60Blås, kulna vind! Bevaka fältens skatt!
Vi dö i armod, om du dör i natt ...konsekvensändrat/normaliserat
Vid dessa tysta tankar lider qvällen,
Och döf för böner, domnar vinden bort.
I norr en strimma klarnar innan kort;
65Hon vexer fort, hon famnar stjernepellen ...konsekvensändrat/normaliserat
|35|I violett ses skifta himlens rand,
Och jorden står tillreds för Herrens hand.
II.
Natten.
Nu somnar solen i vestervågor,
Nu kolnar dagen i qvällens lågor,
70Och mot den åldriga nattens murar
Slår återsvallet af lifvets frågor.
Hvad är i skapelsens ebb och flöde
En blomsterlycka, ett menskoöde,
Ett löf, som faller, ett folk, som stupar?
75Hvem räknar bubblor? Hvem mins de döde?
Och tusen år uti kamp för lifvet,
Hvad äro de, om, i stormen drifvet,
Tillvarons flarn af en våg fördränkes
Och intet, intet är öfverblifvet?
|42|80En makt allena med evigt ankar
Har lodat djupen i haf, som vankar;
Dess vägar äro ej menskovägar,
Dess tankar äro ej menskotankar.
Midtibland slägten, åt sjelfförvålda,
85Fåfänga sorger och tvifvel sålda,
Står plötsligt Herrens, den Högstes, allmakt
Och sträcker armen ur det fördolda.
Och vid hans åsyn förvandlas bergen,
I djupens klyftor försinar märgen,
90Och jorden åldras liksom ett kläde,
Och morgonrodnaden mister färgen.
|36|Inför det hela, det evigt ena,
Omätligt stora, oändligt rena
Försvinner grandet, förliser tanken;
95Den Onämnbare står qvar allena ...konsekvensändrat/normaliserat
– Gå, – säger Han till den starke anden,
Som står osynlig vid himlaranden
Och binder alla naturens krafter, –
Gå, lös en härjare fri från banden!
100Ty menskokrafter och menskosnille
Som gnistor fara i mörkret ville.
Jag danat dem att min makt bevittna,
Och se, de äro ej vittnesgille.
De hafva skrifvit en lag för solen,
105De kufvat hafven, de trotsat polen,
De bundit jorden med kopparfjettrar,
Men satt sig sjelfva på kungastolen.
|43|De gjort hvad aldrig var förr förnummet,
De dödat tiden, förintat rummet.
110De säga: vi äro jordens gudar!
Men deras verk skall förgås som skummet.
De må förnimma från urtid orden,
Att min är himlen, och min är jorden.
De skola veta, att jag är Herren.
115Gå till dem alla! Begynn med norden!
Sagdt. Och Guds härold, den starke anden,
Hvars vingar fläkta kring himlaranden
Från solens uppgång allt till dess nedgång,
Stod, snabb som tanken, i nordanlanden.
120Och det var natt, och ett löf ej rördes,
Ett moln ej skymde, ett ljud ej hördes.
|37|Blott från det rus, som förgiftat kornet,
Ett stoj i natten af eko fördes.
De gröna fälten med ax, som gunga,
125De stodo lätta, de stodo unga
I hoppets fägring, i tyst förbidan
Att snart af himmelen mättas tunga.
Den starke engeln sin bana mätte.
Hans blickar föllo på polens jätte,
130Som i den eviga köldens kula
På gåtor rufvar. Han var den rätte.
Han hatar lifvet. Han är den döda
Materiens förstfödda vedermöda,
Förrän Guds lefvande ande rörde
135Vid tingens urkraft och lät den föda.
|44|Med dubbla kedjor, af eld i grunden
Och sol derofvan, han ligger bunden
Och gnagar girigt på lifvets rötter,
Tilldess han ätit sig genom runden.
140I harm att skydda med vinterdrifva
Det lif han ville tillspillogifva,
Han hörs i rytande nordanstormar
För haf och land sina lagar skrifva.
Guds engel löste hans dubbla fjetter.
145– Gå! – ljöd hans ord. – Du har trenne nätter
Att härja jorden. Jag mätt din bana.
Jag ger dig makt öfver nordens slätter.
Och ur den eviga köldens häkten
Steg polens jätte i morgonväkten,
150Omornad, bister, med snöig hjessa
Och dödens frossa i andedrägten.
|38|Han gick som lian, han gick som välten
Med tysta fjät öfver åkerfälten,
Och der han andades, röko vattnen,
155Och axen täcktes med silfverbälten . . . .
Du vårens talltrast i daggens glitter,
Hur har det tystnat, ditt ljufva qvitter?
Du höstens vaka i rönnens krona,
Säg, hvi så stum du på klasen sitter?
160Du sjö, hvi slutar din våg att brusa?
Du skog, hvi mins ej din gren att susa?
Du ängens blomma med dufven stängel,
Hvi har du glömt med din doft oss tjusa?
|45|Du gröna ax, o du löftesrika,
165Vår mödas barn och vårt hopps tillika,
Hur blef din kärna i hast så bitter?
Hur har du hjerta, att nu oss svika?
Allt är förvandladt. Naturen tiger
Och stum sitt offer åt Herren viger.
170Hög, ofördunklad, i tyst tillbedjan
Den klara solen på fästet stiger.
III.
Morgonen.
Nu är en morgon klar och blid.
Nu är den glada skördetid,
Och mödans frukter stunda.
175Hvi kastar då den natt, som flytt,
Sin skugga öfver oss på nytt,
Och hvarföre är allt förbytt
Och allt så annorlunda?
Hvi stadnar odlarn, blek af skräck,
180Vid gulnad teg och vissnad häck,
|39|Och hvarför gråta barnen?
Hvi rynkas fadrens ögonbryn?
Hvi lyftas modrens blick mot skyn?
Hvi skäller ingen hund i byn?
185Hvi malar icke qvarnen?
I natt har här en engel gått.
Han skiftat ut vår ärfda lott
Och mejat fältens gröda.
|46|I natt han oss att vakna bjöd
190Ur drömmen om vårt öfverflöd,
Att, liksom förr, mot frost och nöd
I kamp för lifvet blöda.
Så är det skedt. I denna natt
Har Herren tagit bort den skatt,
195Som rost och mal förtära.
Vi ha ej val. Från denna dag,
En annan skatt, en annan lag,
Ett annat lif med andra drag
Vi måste nu begära.
200Välan, vi äro fattiga,
Vi äro ringa, svaga, ja,
När skickelserna hvälfva.
I armod våra fäder bott,
I armod deras lycka grott,
205I armod ha på Gud de trott
Och dernäst på sig sjelfva.
Med skenet af ett rikt förvärf
Kom högmod, veklighet, förderf
Till våra enkla bygder.
210Då mjuknade vår viljas stål,
Och lifvets njutning blef vårt mål.
Vi sysslade med flärd och prål
Och glömde fädrens dygder.
|40|Vår Gud var icke mer, som förr,
215En väktare för kojans dörr,
En hämnare för brottet.
Vi gjorde nya gudar af
Det virke, som vår lusta gaf,
|47|Och undra nu, att denna staf
220Ej rätt vill fylla måttet.
Vi gåfvo våra barn ej mer
I arf den tro, som styrka ger
Att trotsa alla öden.
De lyssnade på tidens ljud,
225De lärde böcker, sedebud,
Men lärde ej att frukta Gud
I lifvet och i döden.
En sluttande, en vådlig ban
Emot en strandlös ocean
230Är visst den väg vi famlat.
Hvem säger huru långt vi gått
I våra villors öfvermått,
Hvem mäter morgondagens lott,
Om icke vägen ramlat?
235Vi ville icke vända om,
Och se, en nattens engel kom
Och slog omkull vår kupa.
Begrafne uti nordens snö,
Vi måste kämpa eller dö;
240Det vacklande, det veka rö
Skall utan miskund stupa.
På horizonten bakom oss
Skref uti eld historiens bloss
Hur folken vexa stora,
245Hur blott de starka lefva, men
Hur de förklemade gå hän
|41|Och framtidslöst som rännilen
I kärret sig förlora.
|48|Det folk blef fritt, det folk blef rikt
250Och ärekrönt och segervigdt,
Som, stödt på hällebergen
Af Herrens fruktan, byggt sitt bo
På flärdlös kraft och fäders tro.
Det folk, som svek i sjelfvisk ro,
255Förkrympte snart, som dvergen.
All hjeltekraft, all ädel glöd
Har vuxit under kamp och nöd,
Försakelse och fara.
Det herrligaste på vår jord
260Har gästat fattigdomens bord;
Hvi blygs du, folk i högan nord,
Att starkt och fattigt vara?
O arma land, o rika land,
Du sköna, offerkrönta strand,
265Som polens isar gärdat,
Till hvilka värf har Herrens röst
Dig korat ut i tidens höst,
När så vid nödens modersbröst
Han tusen år dig härdat?
270Böj dig i stoftet för hans bud,
Och sen stå upp, var starkoriginal: starkt i Gud,
Att all din nöd betvinga!
Och lef, när dagens suck förgår,
Odödligt än i tusen år,
275Att vittna hvad Guds makt förmår,
Guds makt uti de ringa!