|43|

Skogssköflingen.

(1874.)

De plundra dig, mitt land! De sälja dig.

De slita af din varma vinterklädnad,

Som drinkaren med fräcka händer säljer

Sin moders tröja för ett uselt rus.

5Väl var du arm i all din rikedom;

Väl lät du dina sköna, stolta furor,

De dunkelgröna, jättestarka söner

Af snöig nord, förmultna utan gagn;

Väl var en yxa förr i odlarns hand,

10Ljusbringaren i öde nejders skugga,

Banbrytaren för europeisk kultur,

Luft, frihet, menskorätt och dagligt bröd;

Men nutids yxa går som dödens lie

Fram öfver moar, dalar, fält och kullar

15Och mejar utan miskund barn med gubbe,

Den branta åsens sommarglade yngling

Med kärrets mossbelupne veteran.

Allt faller, allt förödes. Der hon framgår,

Der stupar grönskan, tystnar fågelsången,

|44|

20Der blottas för bebyggarns trötta öga

Den vilda, döda, ofruktbara grunden

Af urtids hällar, dem naturen länge

Barmhertigt dolde under skogens täcke,

Och ändlös, liflös, hopplös breder sig

25I härjarns spår polcirkelns ödemark.

För hvad, mitt land, för hvad förhärjas du?

Har hungern åter gästat dina bygder?

Begär han stammar, icke bark, som förr?

Har väldig ovän ryckt emot din gräns?

30Vill du med skogens bråte skydda dig

|202|

Och dina hyddor mot barbarers pilar?

Ack, nej, – du står med öfverfylda lador,

Med rikligt bröd i fredens sommardagar,

Och ingen ovän hotar dina portar,

35Blott dina egna söner sarga dig,

Och andra bygders svultne gamar kretsa

Kring dina stränder, vädrande ett rof.

För redbar flit, för sälla framtidsskördar

Förvandlas ej din gröna skog till guld:

40Med detta guld skall öfverflödet frossa,

Med detta guld skall girigheten ockra,

Med detta guld skall dårskapen sig brösta,

Med detta guld skall rusets kopparpanna,

Som slukar dina skördar, som förgiftar

45Din hyddas frid och mördar dina söner,

Beständigt fyllas och beständigt tömmas.

Dertill behöfves det. Men plöjarns möda,

En idog slöjd, en tyst, förnöjsam flit

|45|

Och tankens segrar, lifvets menskligt ädla

50Och anspråkslösa måtta skall förgätas

För detta vissna löf, en hastig vinning,

För detta lyckans väsenlösa spöke,

Som är en flygtig rök, ett sken, ett hån.

Hvad rör det desse kloke för i dag,

55Om morgondagen skall med bittra tårar

Begråta deras villor? Efter dem

Må floden komma, blott, i den sekund

De lefva, bägarns gyllne nektar strömmar

Och nöjet bländar, hopen dem beundrar?

60Hvad angår dem ett öde, härjadt land,

En frusen ödemark i polens kedjor,

Ett först bedåradt, sist förhungradt folk?

Hör ej den vida verlden menskan till?

Man kastar bort den pressade citronen

65Och väljer sig en annan; land som land!

När du, mitt land, afklädt din vinterpels,

Begrafvet i din bottenlösa drifva,

Då andas ju dödgräfvarne ej mer,

|203|

Och för den lumpne Tschud, som efter kommer,

70Skall på Amerikas, Australiens stepper

Dock återstå en menskotom oas.

Men vi, som älska dig, som ville kläda

Din mo med skördar, dina kärr med hjordar,

Ditt folk med ljus och dina hem med dygder,

75Vi sörja öfver din förvildnings dag.

Vi tro ej på ett guldregn i vår snö;

För oss finns ingen annan väg till välstånd,

|46|

Till ljus, till frihet och till mensklig lycka,

Än bön och arbete och enkel sed.

80Det finns ej annan rikdom, som består,

Än Guds välsignelse och tålig kraft.

Tro icke klangen af förgylda bjellror,

Som ila dig, mitt land, en qväll förbi!

När den förgått, står ödemarken qvar.

85O, att du kunde, medan än de klinga,

Förnimma deras spruckna ljud, förrän

Du följer dem bedöfvad bort i natten

Och vaknar frysande i drifvan upp!

Förstår du oss? Vi kunna icke tänka

90För oss en annan strand vid lifvets haf,

Vi kunna icke sälja, icke byta,

Förråda eller glömma dig för alla

De jordens paradis, som bjudas oss,

Och derför är vårt ord en lans af stål

95Mot dem, som kunna och som vilja det.

Säg sedan, att vi smäda! Kalla oss

Vanvettingar, som blanda diktens drömmar

I verklighetens nyttiga förvärf!

Vi kunde svara dig, att detta allt

100Är genomlefvadt, icke drömdt; vi kunde

För dina fötter kasta trasorna

Af menskolycka, samvetsro och hemfrid,

Förhärjade af detta usla guld,

Som nu i strömmar rinner in och ut.

105Men du förstår oss icke. Andra slägten,

Som efter komma, skola se tillbaka

|47||204|

På våra dagar, sägande med harm:

Arftagaren fann i sin faders hörnskåp

Ett oförväntadt kostbart testamente,

110Ett kapital, som syntes outtömligt.

Hvad gjorde han? Tog han det vist i vård

Att blifva, räntebärande, hans bröd?

Nej, han förslöste det för stundens rus.

Guldäpplen mognade på furans gren,

115På enrisbusken skeno silfverfransar,

På gärdsgårdsstören hängde röda drufvor,

Allt landet var i rosenskimmer klädt;

Men ack, det var en dröm, och drömmar slå,

Som alla veta, i sin motsats om.

120Från denna tid är åsens hjessa kal,

Stenkumlet naket, fältet ofruktbart

Och åkern skyddslös, floder, bäckar, sjöar

Än härjande, än vattenfattiga

Och eldens flamma närd af usel torf …

125Den första fattigdomen, manligt buren,

Var välmakts tider, jemförd med den andra,

Som glömt arbeta, glömt sin ädla konst

Att gladt försaka, nöjdt med ringa lott …

Land, gif oss åter dina mörka skogar

130Och våra låga hyddor! Tag vårt guld,

Och sänk det ned i dina djupsta kärr,

Allenast vi behålla qvar oss sjelfva,

Arbetets ära, kärlek, bergfast tro

Och Guds välsignelse i enkelt bo!