Till en skådespelerska
Kommentar
Kommentar
Tre manuskript är kända: ms1 och ms3 är daterade den 7 september 1876, ms2 är odaterat. Dikten publicerades i Svea 1882.
Dikten är tillägnad den svenska skådespelerskan Hedvig Charlotte Raa-Winterhjelm (1838–1907). Raa var medlem i ett svenskt teatersällskap som gjorde en bejublad turné i Helsingfors 1858–1860 och 1864–1865. Som nygift engagerades hon med sin man Frithiof Raa vid Nya teatern i Helsingfors. Charlotte Raa gjorde flera framstående rolltolkningar på svenska, men hon har framförallt gått till den finska teaterhistorien genom sin tolkning av huvudrollen i Aleksis Kivis skådespel Lea 1869. Efter makens död återvände Raa till Sverige och gifte sig 1874 med den norske skriftställaren Kristian Winterhjelm. Hon gjorde därefter några gästspel i Finland, bl.a. uppträdde hon vid en soaré i Helsingfors den 15 augusti 1875. Topelius dikt tillkom ett år senare.
Några diktverser avspeglar den mer reserverade inställning till teatern som Topelius kom att inta i slutet av 1860-talet (jfr Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f. och Topelius 1970, s. 297 ff.).
Dikten består av tre sonetter. I valet av versform förmodar Enckell ett inflytande från Snoilsky, men konstaterar att Raa hade tillägnats sonetter också av andra, t.ex. av Julius Krohn (Suonio) (1970, s. 301).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
11 på kothurnen stå framföra högstämda tragedier (koturn: platåsko som skådespelare under antiken använde i tragedier för att öka sin längd).
15 förveten (oförsynt) nyfiken.
21–22 Cassandra, Som [...] gåtor skall förklara. trojansk kungadotter i grekisk mytologi, hade siargåva men blev aldrig trodd; roll i Aischylos tragedi Agamemnon.
Bibliografi
Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 295–301; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f.; Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 232
Till en skådespelerska.
I.
Att vara allt och trött till intet falla;
Att dö sig sjelf och födas om för stunden
För att, i nya väsens former bunden,
Till lif poetens drömda skuggor kalla;
5Att tjena nycken och beherska alla;
Att fängsla menskolifvet i sekunden
Och le, med eget qval i hjertegrunden;
Se der den verld, der scenens män befalla!
|277|Men klappar hjertat under silkeströja,
10Hur stark att bära, stark att allt försaka,
Skall ej en qvinna
på kothurnen stå
;
Än smidig ranka, som en fläkt kan böja,
Än furie, som mäktar throner skaka,
Än hjeltedjerf – och qvinna, ack, ändå!
|170|II.
15Derute sorlar en
förveten
skara.
Der gäspar en, der hörs en annan klandra;
Applåden öfverröstar alla andra,
Och skratt och snyftningar sig sammanpara.
Men hon på tiljan får dem icke svara.
20Försjunken i sin uppgift, skall hon vandra,
En otillgänglig, drömmande
Cassandra,
Som lifvets dunkla gåtor skall förklara.
Hon hänför, tjusar, eldar, strider, vinner,
Besvärjer lefvande och väcker döda,
25En krönt idol på ögonblickets thron;
Men i kulissen hennes verld förbrinner,
Ur askan måste gnistan åter glöda …
Hvem är så rik, hvem är så arm, som hon?
III.
O hjerta, dömdt att dina slag fördölja,
30Hur länge skall du dina portar regla?
Hur länge skall du, som vulkanens kegla,
Förbrännas af den eld, som djupen hölja?
|171|Hemlösa, sköna, månbelysta bölja,
Hur länge skall du utan fäste segla?
|278|35Hur länge skall du rampens lågor spegla
Och alla lifvets marknadstorg beskölja?
Sök hamn vid klippor, som ej mer förvittra;
Gå, vilsna bölja, gå din strand till möte,
Och gläns i morgonsolens purpurskrud!
40Vänd från de segrar gömda qval förbittra
Tillbaka till naturens enkla sköte,
Till hem, till make, till dig sjelf, till Gud!
1876.