|27|

Fruntimmersskolan i Helsingfors.

(Minnesfest med anledning af dess tjugufemåriga verksamhet den 24 November 1869.)

Sen fem och tjugu år är verlden ny.

Sen dess ha bojor brustit, fri är slafven;

För konstgjord bölja öknens lejon fly,

Bantåget ilar fram med stormens gny,

5Och ordets gnista springer öfver hafven.

Nu gro de frön, som det förgångna sått:

Från Andens öga täckelset bortviker;

Guds ord har vidt till hednafolken gått,

Och den förgätna qvinnan återfått

10Medborgarrätt i tankens republiker.

Vid Finska vikens böljor, i en stad,

Som, flyttad, förr Kristina rest ur gruset,

Föll tidens första solskensstrimma glad

På den i skuggan vuxna blommans blad;

15Här lärde hon sig först att älska ljuset.

|28|

O, hvem har hennes ljufva doft förglömt,

Fastän hon stod så bortskymd derförinnan?

Hvem kunde älska såsom hon så ömt?

Hvem har ett mera trofast hjerta gömt

20I alla tider, än den finska qvinnan?

Men när den skugga, der hon vuxit opp,

Liksom en slöja lyfts från hennes änne,

Långt rikare utvecklas hennes knopp,

Och verlden vidgar sig för hennes hopp,

25Och lifvets pligter klarna upp för henne.

|192|

Romanen är ej mer den enda verld,

Der folken kämpa inför hennes öga;

Kastrullen, porlande på hemmets härd,

Är ej för henne mer den enda fjärd,

30Der sig naturens små najader löga.

Är derför hennes öga mindre blått?

Ha rosorna förblekts på hennes kinder?

Är hennes hjerta derför mindre godt?

Är hennes soppa saltad utan mått?

35Har hennes hvita byke fått förhinder?

På dessa frågor svara leende

Femhundrade, som minnas lexans timmar.

Bland dem så mången nu vi lycklig se

Som flitig husmor, öm och rodnande

40Omhulda skaran, som kring henne stimmar.

|29|

Ack, mången vissnat i de flydda år,

Och mången blommar nu i fjerran dalar,

Men än i dag en krans oss återstår

Af dem, som knoppats här i lifvets vår

45Och vecklats ut i dessa lärosalar.

Hur är för dem ej ungdomsminnet kärt

Af alla dem, ej nämnda och ej glömda,

Som här det veka barnahjertat lärt,

Att ädelt vetande är mera värdt,

50Än alla skatter, djupt i jorden gömda!

Nu tacka de det dyra fosterland,

Som i sitt armod och sin kärlek räcker

Åt sina döttrar här en modershand,

Att leda dem i lifvets torra sand

55Till källan, hvilken andens trånad släcker.

Men framför allt, och mer än menskomakt,

Som blott kan så, der Herren växten gifver,

|193|

De prisa Gud Allsmäktig, hvilken lagt

Också i denna lärosal en vakt

60För evigt ljus, som sist och högst förblifver.

Ty det är qvinnans heliga mission

Att vittna om den Gud, man vill förkränka.

När mannen tviflar, tviflar icke hon;

Han står på forskningen, hon står på tron;

65Hon älskar; – hon skall äfven lära tänka.

|30|

Han, som på kraftens armar henne bär

Och styrker hennes mod i lifvets strider,

Välsigne denna skola, oss så kär,

Att hon en älskad fostermoder är

70För Finlands döttrar här i alla tider!