[59]|48|

På grafvarna.

Min Moder.

† 1868.

Hvar finns en kärlek, som intill döden

Står oförändrad i alla öden,

Som, lik Guds engel, oss öfvervakar

Och fordrar intet, men allt försakar?

5På denna jorden finns endast en:

En moders kärlek är det allen.

Allt band är sjelfviskt, som hjertat binder:

Den kyss, som bränner på brudens kinder,

Den hulda famn, som en syster räcker,

10Den späda arm, som oss barnet sträcker;

Vår bäste vän har en lön sig drömt:

En moder ensam har det förglömt.

När minnes hon i de långa åren

Den tunga smärtan, den heta tåren,

15Sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,

Och dagens möda och nattens vaka

För detta barn, som hon älskar mer,

Ju mer hon allt för dess lycka ger?

Och hvem kan gifva hvad hon oss skänker?

20Den första tanke, som barnet tänker,

|60|

Den första bön, som dess läppar stamma,

Den första kärlekens rena flamma,

|49|

Den första maning för rätt och dygd,

För sanning, frihet och fosterbygd!

25Och vi, hvad gifva vi henne åter?

Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,

Vår svala kärlek, åt flera delad,

Vår omsorg, ofta förströdd, förfelad.

Ej ens vår åsyn är hennes tröst:

30Hon lemnas ensam i lifvets höst.

Och dock hon följer med sina tankar

Det vilsna barn, som i verlden vankar,

Och hennes bön, som en engels fackla,

Går klar framför oss, när stegen vackla,

35Och lyser vägen med Christi tro

Och banar stigar och bygger bo.

Välsignad vare en sådan moder!

O, det är sötma i tårefloder,

Det är en hugnad för alla tider,

40Att i det sjelfviska lifvets strider

Få rota sig vid en sådan barm

Och af dess kärlek få kyssas varm!

Så löna, Gud, hvad ej vi förmådde!

Det var ditt frö hon i tiden sådde,

45Det är din kärlek, den evigt höga,

Som speglar sig i en moders öga,

Och derför känns som en sol gått ner,

När detta öga ej strålar mer ...