|124|

Ett Lützen-minne.

1632–1882.

I.

Flyg, Sverges hvita svan, flyg, Finlands trogna svala,

Från höst och vinternatt till någon grön oas,

Och hvila, från din flygt i stormens vilda ras,

På Lützens vida slätt, der stumma stenar tala!

5Dag bräcker. Än är tyst på verldens marknadstorg,

Och striden slumrar på den teg, der nu gror kornet;

Men lyssna på den psalm, som ljuder högt från tornet

Och vittnar, att vår Gud är oss en väldig borg!

Dess toner gå igen långt genom fröjd och sorg,

10Långt genom natt och död. De genomborra griften,

De spränga seklerna, de trotsa alla skiften;

I dem bor, stark och lugn, en mäktig ande qvar

Att återbörda än den flydda tid, som var.

|125||251|

Allt är förvandladt. Allt, som andades, som blödde,

15Som kämpade, som led i Lützens morgonväkt,

Allt, som i hat och hot förhärjade, förödde,

Det har fördunstat, som en skuggas andedrägt.

Hvad återstår i dag af stolta bataljoner,

Af blodbestänkta svärd, eldfrustande kanoner,

20Härförarns maningsrop, soldatens tillförsigt,

Hans härskri och hans hugg, hans sår, hans sista bikt?

Ett halfförrostadt jern, ett genomskjutet kyller,

En knota, rasslande mot åkermannens plog,

Ett namn bland tusende, dem glömskan återtog,

25Och sagan om en bragd, som oss med undran fyller.

Nej, sök ej striden mer och ej den arm, som slog,

Sök det, som lefver qvar, när länge rostat svärden:

Den kärlek utan vank, som glad i döden går,

Det ankarfasta hopp, som hvarje prof består,

30Och den bergstarka tro, som öfvervinner verlden!

II.

Den svenska hären ställdes upp

I natt och morgondimma.

De mörka leder, trupp vid trupp,

|126|

Förbidde dagens strimma.

35Hvar muskel fast, hvart öga tryggt;

Död eller seger hängde

På vingen af minutens flygt.

Och dagen kom, och töcknet låg

Som murar öfver fältet.

40Med harm den svenske krigarn såg

Sin värja smidd vid bältet;

Otålig skotten tog ett steg

Att stirra ut i dimman,

Och tysken svor, och finnen teg.

45Fram sprängde på sin hvita häst

Kung Gustaf, käck vid tygeln,

|252|

Af alla känd, dock kanske bäst

På högra svenska flygeln.

»Stålhandske, dig jag ytterst ställt

50Med dina arga finnar; –

Hugg in, som förr vid Breitenfeld!»

»Eläköön kuningas!språk: finska»konsekvensändrat/normaliserat Det röt

Som brak på hemlands sveder,

Och dimman sig kring kungen slöt.

55Han red till svenska leder:

»Soop, Stenbock, landsmän, följen mig;

Der står den man vi sökte!» –

»Ja, ja, vår kung, vi följe dig!»

|127|

Ett moln kring Gustafs panna drog:

60»På mig de trösta alla,

Och hvad förmår du, ek i skog,

Mer än förgäten falla?

Vår Gud är oss en väldig borg,

Han är vår sköld och värja,

65Han hjelper oss af nöd och sorg.»

Och stark af seger, stark af tröst

Och stark att trotsa döden,

Steg Luthers psalm med kungens röst

I första morgonglöden.

70Osynlige i töcknen än,

Der sjöngo tusen, tusen

Sin själamessa nu i den.

I denna sång var kamp och ro,

Hvad än der månde följa.

75Han steg, liksom ett berg af tro,

Ur tidens mörka bölja,

Han stormade mot himlens vall,

Han ryckte segern neder

Med härsmakt från Guds fotapall.

|253|

80Och nu rann stål i tröttnad arm,

Nu bidde svärd och lansar;

Nu nitades vid krigarns barm

Ett obetvingligt pansar;

|128|

Nu var den starka borgen hans;

85Nu kunde eken falla,

I tiders tider krönt med glans.

III.

Flyg, Sverges hvita svan, flyg, Finlands trogna svala,

På stormens vingar bort att minnets skuld betala!

Bär vapenlös vår tack till Tysklands vigda jord

90För efterverldens vård åt hjelten från vår nord!

Hur kär han var för oss, det vittna sång och saga,

Hur manande, hur stor; från gångna tidehvarf

Det största, ädlaste af våra fäders arf,

Som inga seklers rost och dvergars gnat försvaga.

95Och dock, hvar är det folk, som honom börda vill?

Vid slutet af sin väg han hörde verlden till.

Om han, en Sverges son, djerfts högt dess fana bära,

Om allt från barndomsdag han hade Finland kärt,

|129|

Om Tyskland såg hans blod, Europa såg hans ära,

100Långt öfver deras gräns han länge skåda lärt.

Hans blick omfattade ännu ofödda slägten,

Han murade en grund, på hvilken sekler byggt:

Trosfrihet, menskorätt och tankens fria flygt;

För dem han offrade sitt lif i morgonväkten.

105Och fanns en svaghet i hans storhet innelyckt,

Och fanns der mensklig brist hos hjelten och profeten:

Dess mera älskansvärd, dess mera menskligt sann,

Ej som en kall idol, men varm af lif, står han

Och värmer folkens bröst och adlar menskligheten.

110Hans verk? Hvad återstår? Gif åt hans tid igen

Allt det tillfälliga, som angick endast den!

Röj undan seklers grus, ruinerna af välden,

Statskonst, förvecklingar, maktfrågor, nit och kif,

|254|

Tidsblomster, agnar, allt, som sedan tärts af elden

115Och hvilkas summa då var fältet för hans lif;

Bortrensa denna slagg, hans rätta mått oss gif,

Och då står för vår syn en kung af nya tiden,

Den förste, som har klart från höjden af en thron

Förverkligat dess mål, uppfattat dess mission

120Och vigt dess æra in med kungablod i striden.

|130|

Det var en början blott. Ja väl. Men hvilka frön

Har denna början ej sått ut för framtids gröda!

De breda strömmar ljus, som genom verlden flöda,

De kedjor af förtryck, som sedan lossnat spröda,

125Allt det, som andas fritt, som beder fritt sin bön

Och trotsar bullans bann och ler åt censorns möda,

Det gick från Luthers cell att nya sekler föda,

Det stred vid Breitenfeld, det föll på sitt banér

Vid Lützen, men det föll för att ej falla mer!

130Se der hans plats: att stå som berget kröner stranden,

Belyst af hafvets sol, när natt beskuggar landen;

Att varda facklan vid den nya tidens port,

Att strida för det ljus, han förrän andra sport,

Och båda sol och dö för den i morgonbranden.

135Flyg, nordens fågel, flyg så högt i rymd och tider,

Att öfver skenans dån och tama blixtars bud

Du kan förnimma än ett fjerran återljud

Af denna mensklighet, som blöder och som strider!

Hör du ej under dig hur folkens hjerta slår?

140Det matas ej med bröd. I dag, liksom i går,

Begär det storheten att älska och beundra.

Så gif det ej den glans, som dagens nycker plundra,

|131|

Gif det ett upphöjdt mål, en kärlek, som består,

Som kan försaka allt och derför allt förmår,

145Ett stycke evighet, en grund för hoppets ankar

I vexlingens minut! Gif folken stora tankar,

Ödmjuka i sin kraft! Allt, som förhäfver sig,

Är dömdt till undergång. Fall väntar väglös stig,

|255|

Och rotlös är den kraft, som ryckes från sitt fäste.

150Flyg, höstens biltoge, sök våren och ditt näste

I grönska, som ej dör! Oss, som i natt och brus,

Stå qvar på Lützens fält i kamp för verldens ljus,

Gif oss ett härdadt stål, att vapnens styrka stegra!

Gif Gustaf Adolfs tro åt folken, och de segra!