Ett Lützen-minne

Lästext

|124|

Ett Lützen-minne.

1632–1882.

I.

Flyg, Sverges hvita svan, flyg, Finlands trogna svala,

Från höst och vinternatt till någon grön oas,

Och hvila, från din flygt i stormens vilda ras,

Lützens vida slätt, der stumma stenar tala!

5Dag bräcker. Än är tyst på verldens marknadstorg,

Och striden slumrar på den teg, der nu gror kornet;

Men lyssna på den psalm, som ljuder högt från tornet

Och vittnar, att lemma startvår Gud är oss en väldig borg!kommentar

Dess toner gå igen långt genom fröjd och sorg,

10Långt genom natt och död. De genomborra griften,

De spränga seklerna, de trotsa alla skiften;

I dem bor, stark och lugn, en mäktig ande qvar

Att återbörda än den flydda tid, som var.

|125||251|

Allt är förvandladt. Allt, som andades, som blödde,

15Som kämpade, som led i Lützens morgonväkt,

Allt, som i hat och hot förhärjade, förödde,

Det har fördunstat, som en skuggas andedrägt.

Hvad återstår i dag af stolta bataljoner,

Af blodbestänkta svärd, eldfrustande kanoner,

20Härförarns maningsrop, soldatens tillförsigt,

Hans härskri och hans hugg, hans sår, hans sista bikt?

Ett halfförrostadt jern, ett genomskjutet lemma startkyllerkommentar,

En knota, rasslande mot åkermannens plog,

Ett namn bland tusende, dem glömskan återtog,

25Och sagan om en bragd, som oss med undran fyller.

Nej, sök ej striden mer och ej den arm, som slog,

Sök det, som lefver qvar, när länge rostat svärden:

Den kärlek utan vank, som glad i döden går,

Det ankarfasta hopp, som hvarje prof består,

30Och den bergstarka tro, som öfvervinner verlden!

II.

Den svenska hären ställdes upp

I natt och morgondimma.

De mörka leder, trupp vid trupp,

|126|

Förbidde dagens strimma.

35Hvar muskel fast, hvart öga tryggt;

Död eller seger hängde

På vingen af minutens flygt.

Och dagen kom, och töcknet låg

Som murar öfver fältet.

40Med harm den svenske krigarn såg

Sin värja smidd vid bältet;

Otålig skotten tog ett steg

Att stirra ut i dimman,

Och tysken svor, och finnen teg.

45Fram sprängde på sin hvita häst

Kung Gustaf, käck vid tygeln,

|252|

Af alla känd, dock kanske bäst

På högra svenska flygeln.

»lemma startStålhandskekommentar, dig jag ytterst ställt

50Med dina arga finnar; –

Hugg in, lemma startsom förr vid Breitenfeld!kommentar»

lemma start»Eläköön kuningas!språk: finska»konsekvensändrat/normaliseratkommentar Det röt

Som brak på hemlands sveder,

Och dimman sig kring kungen slöt.

55Han red till svenska leder:

»lemma startSoopkommentar, lemma startStenbockkommentar, landsmän, följen mig;

Der står den man vi sökte!» –

»Ja, ja, vår kung, vi följe dig!»

|127|

Ett moln kring Gustafs panna drog:

60»På mig de trösta alla,

Och hvad förmår du, ek i skog,

Mer än förgäten falla?

Vår Gud är oss en väldig borg,

Han är vår sköld och värja,

65Han hjelper oss af nöd och sorg.»

Och stark af seger, stark af tröst

Och stark att trotsa döden,

Steg Luthers psalm med kungens röst

I första morgonglöden.

70Osynlige i töcknen än,

Der sjöngo tusen, tusen

Sin själamessa nu i den.

I denna sång var kamp och ro,

Hvad än der månde följa.

75Han steg, liksom ett berg af tro,

Ur tidens mörka bölja,

Han stormade mot himlens vall,

Han ryckte segern neder

Med härsmakt från Guds fotapall.

|253|

80Och nu rann stål i tröttnad arm,

Nu lemma startbiddekommentar svärd och lansar;

Nu nitades vid krigarns barm

Ett obetvingligt pansar;

|128|

Nu var den starka borgen hans;

85Nu kunde eken falla,

I tiders tider krönt med glans.

III.

Flyg, Sverges hvita svan, flyg, Finlands trogna svala,

På stormens vingar bort att minnets skuld betala!

Bär vapenlös vår tack till Tysklands vigda jord

90För efterverldens vård åt hjelten från vår nord!

Hur kär han var för oss, det vittna sång och saga,

Hur manande, hur stor; från gångna tidehvarf

Det största, ädlaste af våra fäders arf,

Som inga seklers rost och lemma startdvergarskommentar gnat försvaga.

95Och dock, hvar är det folk, som lemma starthonom börda villkommentar?

Vid slutet af sin väg han hörde verlden till.

Om han, en Sverges son, djerfts högt dess fana bära,

Om allt från barndomsdag han hade Finland kärt,

|129|

Om Tyskland såg hans blod, Europa såg hans ära,

100Långt öfver deras gräns han länge skåda lärt.

Hans blick omfattade ännu ofödda slägten,

Han murade en grund, på hvilken sekler byggt:

Trosfrihet, menskorätt och tankens fria flygt;

För dem han offrade sitt lif i morgonväkten.

105Och fanns en svaghet i hans storhet lemma startinnelycktkommentar,

Och fanns der mensklig brist hos hjelten och profeten:

Dess mera älskansvärd, dess mera menskligt sann,

Ej som en kall idol, men varm af lif, står han

Och värmer folkens bröst och adlar menskligheten.

110Hans verk? Hvad återstår? Gif åt hans tid igen

Allt det tillfälliga, som angick endast den!

Röj undan seklers grus, ruinerna af välden,

Statskonst, förvecklingar, maktfrågor, nit och kif,

|254|

Tidsblomster, agnar, allt, som sedan tärts af elden

115Och hvilkas summa då var fältet för hans lif;

Bortrensa denna slagg, hans rätta mått oss gif,

Och då står för vår syn en kung af nya tiden,

Den förste, som har klart från höjden af en thron

Förverkligat dess mål, uppfattat dess mission

120Och vigt dess lemma startærakommentar in med kungablod i striden.

|130|

Det var en början blott. Ja väl. Men hvilka frön

Har denna början ej sått ut för framtids gröda!

De breda strömmar ljus, som genom verlden flöda,

De kedjor af förtryck, som sedan lossnat spröda,

125Allt det, som andas fritt, som beder fritt sin bön

Och trotsar lemma startbullans bannkommentar och ler åt censorns möda,

Det gick från Luthers cell att nya sekler föda,

Det stred vid Breitenfeld, det föll på sitt banér

Vid Lützen, men det föll för att ej falla mer!

130Se der hans plats: att stå som berget kröner stranden,

Belyst af hafvets sol, när natt beskuggar landen;

Att varda facklan vid den nya tidens port,

Att strida för det ljus, han förrän andra sport,

Och båda sol och dö för den i morgonbranden.

135Flyg, nordens fågel, flyg så högt i rymd och tider,

Att öfver skenans dån och tama blixtars bud

Du kan förnimma än ett fjerran återljud

Af denna mensklighet, som blöder och som strider!

Hör du ej under dig hur folkens hjerta slår?

140Det matas ej med bröd. I dag, liksom i går,

Begär det storheten att älska och beundra.

Så gif det ej den glans, som dagens nycker plundra,

|131|

Gif det ett upphöjdt mål, en kärlek, som består,

Som kan försaka allt och derför allt förmår,

145Ett stycke evighet, en grund för hoppets ankar

I vexlingens minut! Gif folken stora tankar,

Ödmjuka i sin kraft! Allt, som förhäfver sig,

Är dömdt till undergång. Fall väntar väglös stig,

|255|

Och rotlös är den kraft, som ryckes från sitt fäste.

150Flyg, höstens lemma startbiltogekommentar, sök våren och ditt näste

I grönska, som ej dör! Oss, som i natt och brus,

Stå qvar på Lützens fält i kamp för verldens ljus,

Gif oss ett härdadt stål, att vapnens styrka stegra!

Gif Gustaf Adolfs tro åt folken, och de segra!

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Ett manuskript är känt, daterat 11/10 82. Dikten trycktes i Jul-qvällen 1882, utgiven av Publicist-Klubben (Sthlm); av Topelius brevdiarium framgår att redaktören Bernhard Meijer hade efterfrågat bidrag och att dikten sändes till honom 24/10 1882.

    Topelius skrev dikten till 250-årsminnet av Gustav II Adolfs död vid Lützen den 6 november 1632. Vid minnesfesten i universitetets solennitetssal höll professor Wilhelm Bolin tal och Topelius dikt deklamerades av skådespelaren August Arppe.

    Det var till stor del Topelius förtjänst att den 6 november började firas i Finland; han uppmärksammade dagen redan 1832, och två år senare uttrycker han förhoppningen att kungens minne ska leva »evigt, evigt!» (dagboken 6/11 1834). Topelius skapade en positiv bild av Gustav II Adolf i Fältskärns berättelser: den ädle och rättrådige kungen representerar protestantismen i kampen mot katolicismen om herraväldet i Europa (jfr vers 125–129) och han framstår som en man som gick i döden för åsikts- och trosfrihet (jfr vers 102–104). – 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse den 9 december 1894 firades som en nationell högtid i fosterländsk anda. Topelius dikt upplästes då vid flera fester.

    Forsgård menar att den romantiskt präglade Topelius hämtade energi för sin kristna idealism inte bara ur kampen mot förnuftsdyrkan, utan också ur en krigisk och söndertrasande tid, vilket kommer till uttryck både i denna dikt och i Planeternas skyddslingar (1998, s. 225). – Slaget vid Lützen skildras också i Fältskärns berättelser (ZTS VII:2, s. 69 f.) och i Boken om Vårt Land (XVII, s. 400.). Se även följande dikt.

    Del I och III består av alexandriner med flätrim, del II har jambisk vers med taktschemat 4–3–4–3–4–3–4 och rimflätningen aBaBcXc.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    8 vår Gud är oss en väldig borg! (ty. original av Martin Luther ca 1529, »Ein feste Burg ist unser Gott») känd som Gustav II Adolfs stridspsalm; enligt legenden sjöngs den före slaget vid Lützen, vilket även omnämns i Fältskärns berättelser (ZTS VII, s. 69 f.) och Boken om Vårt Land (ZTS XV, s. 401). Festen i solennitetssalen avslutades med denna psalm.

    22 kyller rock, vanligen av älghud, bars istället för eller under pansarrustning.

    49 Stålhandske Torsten Torstensson Stålhandske (1594–1644), överste och chef för finska rytteriet.

    51 som förr vid Breitenfeld! Vid slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631 vann Gustav II Adolf en avgörande seger.

    52 »Eläköön kuningas»! (fi.) Leve kungen!

    56 Soop Erik Soop (1592–1632), överste för Västgöta regemente, gjorde framstående insatser under trettioåriga kriget.

    56 Stenbock Fredrik Stenbock (1607–1652), överste för Smålands regemente.

    81 bidde bidade.

    94 dvergars andligt outvecklade personers.

    95 honom börda vill vill göra anspråk på honom.

    105 innelyckt innesluten.

    120 æra ära.

    126 bullans bann den påvliga bannlysningen.

    150 biltoge fågelfria.

    Bibliografi

    Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 225; Helsingfors Dagblad 7/11 1882, Hufvudstadsbladet 10/12 1894; Rask, »Varför firas Gustav Adolfsdagen som svensk dag i Finland?», Finsk tidskrift 8/1982, s. 357– 371; Wasa Tidning 12/12 1894; Vasenius VI, s. 334

    Faksimil