|174|

Cendrillon.

– Hur faller släpet och hur klär rosetten?

Hur sitter lifvet? Är han snörd, korsetten?

Är håret pudradt à la Pompadour?

Är ögonbrynet penslad fin natur?

5Vet, Cendrillon, i qväll är bal hos kungen.

Nej, rör oss icke! Fy, den svarta ungen!

Prins Hjertekläm skall börja valsen der;

Jag spår, att han i en af oss blir kär.

– Ack, vore jag en mygga der i salen!

10– Du, Cendrillon, ha ha, vill du till balen,

Barfota, sotig, ful … i ett palats?

Nej, blif i askan du, det är din plats!

Och systrarna, de åkte bort i qvällen.

Den frusna Cendrillon satt qvar på hällen;

15Kring skuldran föll de rika lockars våg,

Och med en stjernblick hon i askan såg.

|175|

Der låg en gnista, slocknande i härden.

– Du lilla gnista, glömd af hela verlden,

Hvar är den andedrägt, som, stark af hopp,

20Skall tända dig till ljus och värme opp?

|280|

Då kom en fé, de glömdas fé, som spanar

Fördolda skatter, hvilka ingen anar,

Och hon fått makten, för sin kärleks skuld,

Att kläda allt hvad hon rör vid i guld.

25Hon rörde med sitt trollspö den förskjutna.

Oanade behag, i ringhet slutna,

Uppväxte som en vår i bortglömd dal.

Så kläddes Cendrillon till kungens bal.

Hon trädde in, som höfvisk sed det bjuder,

30I vårdad drägt, men utan smink och puder,

Med kammad lock, så morgonfrisk och glad,

Som vårens björk med dagg på späda blad.

Hon dansade med prinsen; han var fången.

Hon talade ett språk, nytt i salongen;

35Det var som fågelsång i hemlandsskog,

Det kom från hjertat, och det hjertan tog.

De trötta systrarna, det lefnadsmätta,

Förslitna hofvet undrade med rätta

Hvar hon kom från, som på en kunglig bal

40Lagt frisk natur i konstens ideal.

|176|

Men när hon dansat, sjungit och förtjusat,

Försvann hon, som den vind i skogen susat,

Och ingen skulle anat hennes bo,

Om hon ej tappat nyss sin ena sko.

45Nu söker prinsen foten, måttet, maken

Till denna sko. Hvar fot klär nu sig naken,

De stolta systrar hugga af sin tå,

Men skon, men skon, den passar ej ändå!

Jag vet likväl en fot, som fyller måttet;

50Jag sett hans spår, jag hört hans steg i slottet,

|281|

Men tyst, det är en hemlighet! Ja, ja,

Jag vet, att skon är märkt med I. och A.

När prinsen finner denna fot, den rätta,

Skall kronan han på egarinnan sätta,

55Och detta kungabarn, i kojan krönt,

Skall blifva ödmjukt ännu mer än skönt.

Den glömda gnistan, slocknad halft i härden,

Skall gå med glans och värme ut i verlden

Och glädja alla, hvilkas andedrägt

60Har denna flamma ur dess aska väckt.

2 Febr. 1881.