Finlands höjning
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt. Dikten trycktes första gången i Joukahainen 1869; Vasenius förmodar att dikten skrivits enkom för studenttidningen (V, s. 105).
Topelius ägnade sig ivrigt åt studiet av Finlands geologi, speciellt landhöjningen som var påfallande i Österbotten. Han betraktade fenomenet som »ett skådespel af en fortgående skapelseakt, en för våra ögon fortfarande landbildning» genom vilken Finland ses »likasom uppvexa ur hafvet – det är en stor och fredlig eröfring» (installations-föreläsning 1854; se Tiitta 1994, s. 133).
De tolv första stroferna i dikten beskriver Finlands geografiska landhöjning, de följande framställer höjningen som ett bildligt uttryck för den andliga resning som landets ungdom manas till (vers 121–124). Landhöjningen ger landet ny fruktbar mark och är en bild av den utveckling som Topelius såg som Finlands historiska bestämmelse (se Lehtonen 1997, s. 20 ff.). Ämnet behandlas också i Finland framställdt i teckningar (1852, kap. VIII), Fältskärns berättelser I (1853), föreläsningarna (1871), En resa i Finland (1872, kap. 1), Boken om Vårt Land (1875, kap. 10–12) och i Läsning för barn 7 (1891, »Huru Gud skapade Finland»).
Versen i strof 1–12 är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–4–3–(1)–3, rimflätningen abaab(x)X och omkväden, versen i strof 13–22 är tretaktig, jambisk-anapestisk och har rimflätningen AbAb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–5 Der slår en jätte [...] tål ej veklingars lust. I Topelius andra skildringar av landhöjningen framställs havet som en omfamnande mor. Jfr även »Wasaminne», vers 1–4, s. 12.
1 glaf glav: svärd.
29–30 Men klipper frosten [...] Den sofvande Simsons hår, Anspelar på den bibliska berättelsen om Simson, vars hår klipptes på Delilas befallning medan han sov. Han förlorade då sin styrka (Dom. 13–16).
39 Han byggt åt Preussen en mur af sand, Avser lagunerna (haffarna) vid Memel (Klaipėda), Danzig (Gdańsk) och Stettin (Szczecin).
51–52 Han sluter väldig [...] I tvenne armar Samma bild, havet som omfamnar sin dotter med blåa armar, använder Topelius i Finland framställdt i teckningar (1845; ZTS XII, s. 5), i dikterna »Till Finska Sjöekipagerne den 28 April 1854» och »Wasaminne» (s. 12), En resa i Finland (1872; ZTS XIII, s. 5 f.) i Fältskärns berättelser I (1853, ZTS VII, s. 79) och befäster den i Boken om Vårt Land (1875; »11. Hafsjungfrun», ZTS XVII, s. 170).
67–68 Ett grefskap får hon [...] hvart tjugonde år. Samma uppgift ges i »Prins Florios kanal», Läsning för barn 7 1891. I Boken om Vårt Land (1875) uppges att norra delen av Finland höjer sig »en half tum öfwer hafsytan, hwilket gör widpass 2 alnar på hundrade år» (ZTS XVII, s. 169).
74 lian lien.
82 stam metonymiskt: båt, skepp.
117–118 Ur inre glödande schakter [...] Finlands vall: Verserna uttrycker Topelius vulkanistiska syn på Finlands daning och geologiska ursprung.
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 229–232; Jones, »Landhöjningen i Zachris Topelius ögon», 1971, s. 205–232; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren», HLS 72, 1997, s. 20 ff.; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 145 f.; Topelius, installations-föreläsning 1854, NB 244.108, Föreläsningar i historia och geografi ZTS XV, 28–29/9 1871; Vasenius I, s. 20, V s. 105
Finlands höjning.
Mot nordens skummiga kust.
Han stormar klippor, han bäddar graf,
Han bräcker kölar som vide af,
5Han tål ej veklingars lust.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
Han somnar stundom vid blommig ö,
I sommarnätternas ljus.
10Så slappt är seglet på solig sjö,
Der spritter löja, der badar mö
I sakta dyningens brus.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
15Tro ej den väldiges sömn! Han är
Ett lejon, hukadt i bur.
En storm slår ned ifrån molnet der,
Den blåe jätten i hvitt sig klär;
Det är hans rätta natur.
20Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
|2|Då sväller seglet, då brakar mast;
Då hvina tackel och tåg.
Ve den, hvars roder i stormen brast,
25Hvars talja icke är surrad fast;
Hans säng är brusande våg.
|6|Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
30Den sofvande Simsons hår,
Då domnar jätten i maktlös blund,
Tilldess i vaknande vårens stund
Han bojan i stycken slår.
Stig högt,
35Stig högt, mitt land, öfver vågen!
Tag dig till vara! Han sväljer land,
Han äter Skåningens vall,
Han slukar stycken af Pommerns strand,
40Den åter sluka han skall.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
Han slungar hånfull till återskänk
Sin bernsten gycklande der;
45Han sköljer Liffland med hotfull stänk,
Af Estlands skiffer han bryter länk;
Land, land, mer land han begär!
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
50Dock se, när högst i den höga nord
Han sluter väldig sin famn
|3|I tvenne armar
kring Finlands jord,
Han tar ej rof, han begår ej mord,
Han skänker stränder och hamn.
55Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
Väl går hans stormiga, vilda tåg
Mot Finlands pansrade skär;
Men här förvandlas hans vilda håg,
|7|60I kärlek kysser hans hvita våg
Den sköldmö han har så kär.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
Hon är den väldiges krönta brud;
65En morgongåfva hon får:
Han kransar henne med öars skrud,
Till skänks hvart tjugonde år.
Stig högt,
70Stig högt, mitt land, öfver vågen!
Och Finland vexer och höjs alltmer
Ur vågens blånande rand.
Löfskogen susar och smultron ler,
Och
lian
mejar ranunkeln ner,
75Der förr var böljande strand.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
Och böljan viker beständigt bort,
Beständigt Finland går fram,
80Och djupen häfva sig, haf blir torrt,
Och fiskarhyddan står innan kort
|4|Der nyss flöt seglarens
stam
.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen!
85Förstår du makternas maning,
Du yngling på Finlands strand?
Förstår du böljornas aning,
Du ungmö i nordanland?
Upplyft ditt glänsande öga!
90Järtecknet är vid din strand,
|8|Och stora tankar sig löga
På hafvets glittrande sand.
Du är den våg, som skall lyfta
Ditt land ur djupens graf;
95Du är uti nödens klyfta
Det allt uppfriskande haf.
Upphäf dig, svallande bölja,
Och vattna törstande strand!
Låt tårar af kärlek skölja,
100Som vårregn, sorgernas land!
Du är den jätte, som famnar
Det grönskande Finlands mo;
Slå högt mot vidgade hamnar!
Lyft land med ära och tro!
105Begär ej brådt af sekunden
Att fylla seklernas hopp!
En bölja sjunker till grunden,
En annan häfver sig opp.
|5|Millioner med krossad tinning
110Bortrinna i hafvets sand,
Förrän med en tumsbredds vinning
Sig höjer ditt fosterland.
Dock finns ej en våg i hafven,
Som icke vill dö med fröjd,
115Blott stranden, som var begrafven,
Engång blir i dagen höjd.
Upplyftar sig Finlands vall:
Af inre glödande makter
120Till ljus det upphöjas skall.
|9|Strid,original: Strid (källa för ändring: J1869 S1870 S1876) yngling med barm i lågor,
Bed, dotter af Finlands strand,
Att andens eviga vågor
Må höja ditt fosterland!
1869.