Nordiska taflor.

12. Furornas sus.

Der susa furor för nordanvind:

Vi skåda så långt, all jorden är skön,

Men vida, vida

Finns ej ett land, som vår nord.

5I solig söder bo gift och död;

Hon bäfvar i ångst, hon brinner i glöd.

|175|

I öster darrar

För gisseln steppernas son.

I vester går oceanens våg,

10Han glittrar af guld, han dryper af blod.

Nej, vida, vida

Finns ej ett land, som vår nord.

---

Så långt, som fjällen skåda ned

På vestanhaf och österled,

15Från Wenerns mäktigt sköna brus

Till väna Saimavågors sus,

På stiglös skog, på öde mo,

På sotig sved, der skördar gro,

Allfader tryckt med väldig hand

20Sin kraft på detta nordanland.

|138|

Allt, allt i denna nord är stort!

Förstelnadt och tillintetgjordt,

Naturens hjerta domnar af,

Och allt är is, och allt är graf.

25Men se, i strålande behag

Uppvaknar hon i vårens dag,

För att odödligt vittna än

Om lifvet och uppståndelsen!

Af grå granit, med malm bemängd,

30Är denna mur mot polen stängd

Och naglad som en hjelm af jern

På jordens hjessa till dess värn.

Här har all veklig ro förgåtts,

Och stora tankar, hjeltetrots

|176|

35Ur denna grund af klippor gro,

Som furor ur den hårda mo.

Och här har vishet rest sin härd

Och sagan byggt sin underverld

Och sången sagt sitt ursprungsord

40Och frihet krönt sin vigda jord.

Allfader sträcke i all tid

Till evigt ljus, till evig frid

Utöfver dig sin starkhets hand,

Du ädla, gamla nordanland!

1853–1870.