|155|

Barnatro.

Nu skymmer den höstliga dagen,

Nu vissna de glada behagen

I sommarens grönskande skrud,

Och, trötta som barn uti qvällen,

5När brasan har slocknat på hällen,

Gå blommornas själar till Gud.

Så säg mig, du flyende svala,

Hur skall du i rymder så kala

Nu hitta din villande stig?

10– O, det ingen sorg mig bereder;

Min himmelske fader mig leder,

Han visar nog vägen åt mig.

Du fattiga sparf uppå taket,

När allt är så öde och naket,

15Hvad skall du försörja dig med?

– Min fader skall stöda mig vingen:

Förutan hans vilja skall ingen

Af oss falla hungrande ned.

Du björk, som nu vindarna plundra,

20Jag månde väl fråga och undra:

Hur skall du ej frysa i snön?

– O, banna ej himmelens väder!

Min älskade fader mig kläder,

När våren ånyo blir grön.

|156|

25Men du i den härjade parken,

Du vissnade löf uppå marken,

Hur sorgset, att värnlös dig se!

– Guds verldar, af under så fulla,

|122|

Rotlösa i rymderna rulla:

30Jag har samma fäste, som de.

Och du, o min ljung, du den sista,

Som lefnadens rodnad skall mista,

Säg, sörjer du icke att dö?

– Hvi skulle mig vintern förskräcka?

35Min fader han skall mig uppväcka

Engång ur den djupaste snö.

Hur vet du det, hedarnas dotter,

När döden går ut uppå slotter

Och sommarens blomster de slås?

40– Förgäfves han grafvarna gräfver;

Vår fader i himmelen lefver:

Så kunna vi icke förgås!

Haf tack, du min älskade ljufva

Och bleknande skogarnas tufva!

45Din röst ur mitt innersta går.

Jag vet, att de mulnande höstar

Ej rubba den tro, som förtröstar,

Den själ, som Guds kärlek förstår.

»Om Gud nu så gräset bekläder,

50Som här med sin fägring oss gläder

Och redan i morgon är torrt;

Vi klentrogna alla och svaga,

Hur vilje vi sörja och klaga,

Att Gud skulle glömma oss bort.»original: bort».

|157|

55Vår fader i himmelen känner

Den suck, som vårt innersta bränner,

Han mins oss i lust och i nöd.

Så vilje vi söka hans rike,

Att aldrig från honom vi vike, –

60Hans barn uti lif och i död!

Sept. 1869.