8. Ödemark
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Nordiska taflor», s. 440 f.
Inget manuskript är känt.
Två av de inhemska motiv som Topelius skisserar upp i Helsingfors Tidningar är ödemarken och skogsbranden (2/10 1858). Ödemarken skildras som en dyster, oöverskådlig mo av furor, ljung och porsris, allt »hållet i en brun färgton». Om skogsbranden konstaterar han att den är »blott alltför allmän» och en typisk finsk vy. I »Ödemark» får de båda motiven poetisk form.
Versen är jambisk med taktschemat 4–4–3–4 och rimflätningen aaXa.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
27 sleker slickar.
Nordiska taflor.
8. Ödemark.
Så långt som vandrarns öga når,
Ses ej af menskor mer ett spår,
Och stum, i enslig storhet
Den öde mon högtidlig står.
5Den bruna ljung, med rödt bestänkt,
Sin matta öfver sanden hängt,
Och glesa jättefuror
På den sin mörka skugga sänkt.
Klart blänker mellan vass och rö,
10Der alla vilsna vindar dö,
Det lugna, svarta vattnet
Af en förgäten, namnlös sjö.
En sorglös, aldrig jagad and
Allena plaskar vid dess strand;
15Den stilla ytan krusas
Af rudans lätta lek ibland.
I fjerran stadnar blicken mot
En skroflig ås, betäckt af sot,
Och murkna stammar stupat
20I gula gungflyn vid dess fot.
Det är så tyst, så tyst på mon.
Då hvisslar hjerpens gälla ton,
Och åskan börjar mullra;
I tunga skyar nalkas hon.
|171|25En blixt slår ned; en liten eld
Har blossat upp i enslig däld;
Han
sleker
med sin tunga
En hög af barr, från furan fälld.
|134|Snart, snart är mon af lågor röd;
30Nu hvirflar allt i rök och glöd,
Och ljungen står i flammor;
Blott furan trotsar eld och död.
I morgon ses från skogens bryn
En svart och spöklik ökensyn;
35Men, fastän svedd vid roten,
Står furan lika stolt mot skyn.