5. Huru draken, som vaktade slottet, kom hem och for illa med riddaren Jacques

Avsnittet ingår i HT 16/2 1856:|2|

5. Huru draken, som vaktade slottet, kom hem och for illa med riddaren Jacques.

1 Så ungefär stodo nu sakerna, såsom det är skildradt i förra kapitlet af denna märkvärdiga historia, då en händelse inträffade, hvilken man hade allt möjligt skäl att vänta uti ett förtrolladt slott. Den gunstige läsaren behagade icke taga sig illa vid; men för att säga sanningen, så hände det verkligen att draken kom hem.

2 Emellertid, för att icke alldeles förgäta den hederlige och manhaftige riddaren Jacques, blir det nödvändigt att se till hvad han företog sig under den timma vidpass, som riddaren sankt Görans förstånd stod stilla i frontespicen af slottet. Jacques, eller – för att nyttja det vigare namnet – Jack, blef|212| stående en stund i samma ställning, der vi lemnade honom vid den brustna stegen under balkongen. Han glömde derunder icke att föra handen till örat, snyta sig på riddarevis – ty det finns ingenstädes omtaladt att någon vandrande riddare nyttjade näsduk – och för öfrigt göra allt hvad man i hans ställning billigtvis kunde begära, nemligen att då och då kasta trängtande blickar upp till den skönas fönster, under en suck vid åtanken på den väntade frukosten. Läsaren lärer likväl något bättre än han begripa hvarföre intet bord blef dukadt deruppe. När då Jack länge nog förgäfves räknat alla rutor i de tre öfra fönsterna, började han finna sin ställning tråkig och gick att se efter hästarna. När dessa befunnos på sin behöriga plats, gick Jack ånyo till balkongen, väntade tåligt åter en stund och begynte slutligen gäspa öfvermåttan. Till all lycka kom han att märka himmelens misstänkta utseende och fann för godt att söka sig en fristad emot det annalkande ovädret. I denna lofliga afsigt gjorde han en liten inspektionsresa inåt gården och fann slutligen en stallsdörr öppen. Der befanns en af de toma krubborna fylld med ren och gul halm, och den som ridit en natt utan hvila igenom skogen skall säkert finna det förlåtligt, att den trötte riddaren utan vidare omständigheter kastade sig ned på halmen och inom två minuter låg djupt försänkt i den ljufliga sömnens armar.

3 Ödet, eller kanske rättare hexorna, som alltid sammansvärja sig mot vandrande riddares nattero, hade likväl beslutit, att denna angenäma vederqvickelse icke länge skulle förunnas vår hederlige vän Jack. Orediga drömmar, foster af en fastande mage, gycklade för den gode riddarens inbillning. Än tyckte han sig rida genom en sjö af filbunke, hvars hvita vågor häfde sig ända upp under hans läppar; men såsnart han öppnade munnen, sjönko vågorna åter tillbaka. Än hade han framför sig ett ofanteligt grötfat, i hvilket smörögat lyste som en sol på firmamentet; men i hela den vida skapelsen var det icke möjligt att finna en enda sked. Än grep han efter en stor gul ost, som dinglade för hans ögon på osynliga trådar; men då runno honom i hågen Görans fantasier om det förtrollade slottet, osten förvandlades till en afskyvärd hexfysionomi, som naffsade efter hans hand med sina hvassa tänder, och två grofva bandhundstassar grepo honom omildt i kragen, hotande att med ens göra slut på hans ridderliga äfventyr ...

4 Med förfäran satte sig Jack upp i halmen, gnuggade ögonen och såg den sista delen af sina onda drömmar lifslefvande framför sig. Der stod hexan, lutad tätt öfver hans person, liksom ville hon uppsluka honom; bandhundstassarne, behörigen åtföljde af ett morrande gap, krafsade halmen omkring honom, och en arg stämma hördes ropa: »här är röfvaren!|213| Anders! Kajsa! Skaffa hit tåg för att binda honom! Och du Simon, hvar håller du hus, eländiga palsternacka? Brölloppsruset osar ännu i ditt hufvud, gamla öltratt, och här lemnar du mig ensam att sköta den banditen, som stulit sig in i stallet, för att plundra och mörda hela huset!»

5 Den nitiska person, som så tappert stod uppå husets bästa, var en temligen bedagad amazon, lång, knotig och ganska passande att i denna märkvärdiga historia motsvara den ryktbara hexan Meg Merillies. Hon var klädd i en svart kamlottskjortel, för närvarande dragen upp öfver hufvudet, medan en randig underkjol af tvetydig färg syntes bestämd att mottaga alla märken af ovädret. De nakna och magra armarna med deras uppvikta ärmar och de bara fötterna (ty strumpor och kängor bar hon i ett knyte) voro icke särdeles egnade att förhöja de personliga behagen hos den person, som ödet sändt att så föga gästfritt förverkliga riddarens drömmar.

6 Anders, en handfast dräng, och Kajsa, en liten knubbig ladugårdspiga, voro icke sena att infinna sig med ett par tömskaft, som i största hast surrades kring den arme Jacks händer och fötter, innan han ännu hade gjort sig reda för om han drömde eller vakade. Simon deremot, en liten krokig och flintskallig gubbe i kort jacka med stora messingsknappar, knäbyxor, svarta ullstrumpor och nedkippade skor,|3| gjorde sig ingen synnerlig brådska. »Jag kommer, jag kommer, kära Rebecka»,konsekvensändrat/normaliserat svarade han saktmodigt. »Hållkonsekvensändrat/normaliserat fast röfvaren, Anders! Släpp honom inte, Kajsa! Jag kan ju ej lemna den stackars bläsen, han har fått en sticka i foten och haltar så Gud sig förbarme. Hvad tro ni kapten säger, när han kommer hem och bläsen är halt? Jo jag menar det blir ett ragassande. Och våt är han, stackars kräk, en trasa är han, säger jag er, det blir aldrig mera folk utaf honom. Jag kommer, jag kommer, kära Rebecka! Puh, det är ju ett herrans väder ... käringen må väl ej ha hjerta att neka mig en sup ...»konsekvensändrat/normaliserat

7 Denna sista önskan uttalades i en betydligt lägre ton, som tillräckligt lät ana hvem som förde regementet i huset. Obillig syntes den icke, ty gubben liksom alla de andra, dröp af regn, som hade han varit doppad i sjön. Åskvädret hade brutit löst med ovanlig häftighet. Blixtarna korsade hvarandra tätt som svärdshugg, och slagregnet stod som spö uti backen. Men det oaktadt kunde gubben ej förmå sig att lemna bläsen med stickan i foten, ty i stallet var för mörkt för att utdraga den.

8 Jack hade undertiden, något för sent, kommit till full besinning och begynte med skäl känna sig förolämpad af ett sådant emottagande. »Hvad kommer åt menniskan? Är hon galen? Hör på, god’vänner, jag tror d–n rider er. Tycker ni att en röfvare skulle lagt sig att sofva i stallet? Släpp töm|214|skaftet, slyngel! Hut, käring! Anamma dig, pigmenniska, om du understår dig att surra fast mina händer! Så regera och anfäkta, eder skall hin hårde taga med hull och hår ....»konsekvensändrat/normaliserat

9 Nu var riddarens tålamod slut, och då var Jack icke god att göra med. Med en förtviflad ansträngning lyckades han rycka lös sina händer, sparka bort hunden, rappa drängen en örfil, knuffa omkull Rebecka och jaga pigan på flykten. Hela sällskapet var tvunget att retirera, och ganska sannolikt hade segern blifvit på rättvisans sida, derest icke amazonen, ej mindre tapper än riddaren, hade lyckats slå stallsdörren igen midtför hans näsa och utifrån bomma den stadigt till. Jack var nu fången; det hjelpte ej att han derinne bultade och lamenterade allt hvad han förmådde, icke så mycket för sin egen skull, som ej fastmer af den grundade fruktan, att hans älskade Göran skulle röna ett lika oblidt emottagande.

10 Rebecka, stolt öfver sin seger, blef honom icke svar skyldig utanför dörren. »Bulta nu, din rackare»,konsekvensändrat/normaliserat ropade hon. »Bultakonsekvensändrat/normaliserat på bara, nog håller bommen. Kanske kom han till slut i kurran, munsjör! Jo jo, icke är det så långt till länsman; en smula jern om foten skall göra gunstig herrn spak. Han tänkte väl göra ett godt kap, kan jag tro, medan allt folket var borta på bröllopp. Vi hade varit långt för detta tillbaka, om vi farit öfver sjön, men si det tordes vi ej göra för ovädret, och så måste vi rida och gå genom skogen. Till all lycka visste nog brölloppsfolket berätta om eder, ni rymmar-rackare, som deserterat från Lovisa och drifven omkring för att stjäla hästar och plundra i skogstorpen. Hvad sad’ jag, när vi sågo hästarna vid porten? Jo, sad’ jag, de der hästarna äro stulna, och rymmarne äro i gården. Fönster och dörrar äro bommade, sad’ jag; alltså ha kanaljerna ej sluppit in uti huset ännu. Lycka att flickungen sofver, sad’ jag. Låt oss söka i stallet, sad’ jag, ni skall få se att tjufstrykarne gömt sig. Men (och här tog Rebeckas ordflöde en vändning, som än mindre behagade Jack) hvad i all verlden säger jag! Så sannt jag här står, äro de två. Och hvart har den andra tagit vägen?»

11 »Skrik lagom, gamla trollpacka!»konsekvensändrat/normaliserat ropade Jack inifrån, för att leda gårdens polis uppå villspår. »Hvarkonsekvensändrat/normaliserat hade ni korpluckorna, när ni ej såg min kamrat, som sofver här uti andra krubban?»

12 »Si det ljuger den skälmen så lång han är!»konsekvensändrat/normaliserat svarade plågoanden utanföre. »Nejkonsekvensändrat/normaliserat vassera, icke lurar man en gammal katt med ett trådnystan. Han tänker få hjelp af den andra landstrykaren. Simon, din gamla pertsticka, jag säger dig, om du ej lemnar bläsen, slå de ihjäl oss. Tag du såstången, Anders tar bössan, Kajsa tar yxen, och jag tar pisken. Så sannt jag Rebecka heter, här skall bli vargskall kring hela gården!»