6. Huru riddar sankt Göran gömde sig för draken

Avsnittet ingår i HT 20/2 1856:|2||215|

6. Huru riddar sankt Göran gömde sig för draken.

1 Vi lemnade riddar Göran förvånad och betagen, när den unga flickan så hastigt fattade hans fråga och sade sitt namn. Något latin mindes Göran ännu från skoltiden, ty dålig var då ännu den kronans officer, som ej kunde konjugera amospråk: latin på originalspråket. Göran tvekade blott i namnets rätta öfversättning. Det Vernaspråk: latin, som säges om båda könen, betyder inhemsk, hemfödd, stundom också en hemfödd slaf. Men det Vernaspråk: latin, som säges blott om det mildare könet, betyder vårlig och till våren hörande, t. ex. Aura Vernaspråk: latin, en vårfläkt; och det är förunderligt, att ännu ingen lärd professor, omgifven af de gamle romares damm, fått det lyckliga infall att gifva sin dotter två namn, på engång så klassiska i deras språk, så sköna i deras betydelse och så musikaliska i deras tonfall. Göran kände sig genast böjd att godkänna den sednare öfversättningen, fastän Auraspråk: latin saknades. Ett mera vårligt väsende hade han ännu aldrig skådat bland menniskobarn. Men åter, när han tänkte på de tillbommade portarna, på flickans förvånande enslighet, huru hon ändock var en fånge uti sin boning och huru hon nödgades begagna stegens list, för att komma ut ur sitt fängelse – då föll det honom tungt i hågen, att ödets eller menniskors grymma ironi hade lagt i hennes namn den dubbla och tvetungade betydelsen af ett vårens barn och en hemfödd, vid hemmet för alltid bunden slafvinna.

2 Kanske ökade denna tanke än mera hans stigande hänförelse. Han glömde alldeles sin förra tvekan och tilltalade flickan så som man annars i lifvet talar förtroliga ord till ett älskadt väsende, som har ett öra för orden och ett svar på läpparna.

3 »Verna!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade han. »Hurukonsekvensändrat/normaliserat detta namn kan vara på engång så vackert och så sorgset. Jag känner att det utsäger ditt rätta väsende, fastän dess betydelse ännu ej är fullt klar för mig. Verna; – nu när jag vet ditt namn, kan jag säga dig öppet, att jag älskat dig ifrån första sekunden jag såg dig.»

4 Vid dessa ord föll en svart skugga af åskmolnen in genom fönsterna, och rummet blef nästan mörkt, men Göran märkte det icke.

5 »Verna!»konsekvensändrat/normaliserat sade han åter. »Jukonsekvensändrat/normaliserat oftare jag säger detta namn, desto djupare känner jag att det skall vexa in i mitt innersta hjerta. Jag vet ej hvarföre det förekommer mig liksom det redan förr varit knutet tillsamman med en del af min själ. Verna, älskar du mig?»

6 Just nu sken en stor gul blixt med solens ögonblickliga klarhet in genom fönsterna, och flickan spratt till. Göran märkte det knappt och upprepade samma ord:

|216|

7 »Verna, älskar du mig?»

8 Den unga flickan förstod hans fråga i ögonblicket – och hvilken flicka skulle ej ha förstått den? Hennes svar var vältaligt. Hon såg på Göran med en blick, som ej kan beskrifvas. Derefter korsade hon båda händerna öfver bröstet, nedböjde hufvudet och rodnade starkt.

9 En hastig solblink genomträngde molnen och strålade på flickan en sällsam förklaring. Om det är sannt, att kärleken är sammansatt af den högsta fröjd och den djupaste smärta, så hade Göran båda för sina ögon. Verna som såg på honom med detta outsägliga ögonkast, det var Verna våren, Verna hoppet, som i höjden af sin sällhet tömde hela sin själs skönhet i en enda solblick. Hon åter, som böjde sitt hufvud och korsade sina armar öfver bröstet med nästan österländsk undergifvenhet, det var Verna slafvinnan, Verna fången, Verna sorgen, som i djupet af sin olycka ödmjuk och försakande nedslog sina ögon för honom, den frie och stolte ynglingen, hvars lycka och ära hon ansåg sig för ringa att dela. Hvilken underbar motsats i ett enda försvinnande ögonblick mellan sol och blixt!

10 Detta intryck grep Göran så mäktigt, att han förstummades. Tyst förde han Vernas hand till sina brännande läppar, likasom ville han säga: icke slafvinna, nej icke så, utan en jemnlike med det bästa och ädlaste på jorden och värd att dela dess högsta lycka! Det är jag, syndige, fallne yngling, som ej bör lyfta mina ögon till dig, du rena väsen, som står så högt öfver mig uti oskuldens majestät!

11 Hvarföre äro sällhet och skönhet på jorden blott en vingad sekund! Innan Görans känslor ännu funno ord, skakades hela huset af ett väldigt åskslag, rummet svartnade, blixt på blixt klöf himmelens hvalf, en stormby nedbröt häckar och gärden, störtregnet föll öfver tak och trädgård med ett smattrande ljud. Båda de unga skrämdes ur sina drömmar. Flickan smög sig rädd till ynglingens sida, och han omslöt henne stödande med sin arm, likasom ville han för henne trotsa elementernas raseri.

12 De gingo till fönstret. Dalen, höjderna, skogen, rosengården, hela den nyss så glänsande och fridfulla utsigten öfver det lugna nordiska sommarlandskapet var med ens förvandlad till en vildskön och dyster tafla af eld och mörker. Björkarnas gröna lockar flögo för vinden som furiers hår; den högsta furan på backen låg ända från toppen till roten klufven af ljungelden, och den lilla sorlande bäcken forsade som en förstörande störtflod genom den härjade dalen.

13 Då pekade Verna med oro åt den del af nejden, der hästarne stodo bundna nära vid trädgårdsporten. Göran följde henne med blicken och|217| såg invid porten fyra gestalter, en ridande och tre gående, som närmade sig porten. Läsaren gissar utan möda, att dessa fyra voro desamma, som kort derpå så omildt foro fram emot riddaren Jack. Den långa Rebecka red, men de öfriga gingo till fots.

14 Nu först kom Göran ihåg, att tre af hans bästa vänner, Jack och hästarne, voro derute i det hiskliga ovädret. Hans första tanke blef att gå ned och skaffa dem tak öfver hufvudet. Men knappt märkte Verna hans afsigt, innan hon med de lifligaste åtbörder höll honom qvar och sökte göra för honom begripligt, att en stor fara förestod både honom och henne, om de nykomne blefvo honom varse.

15 Göran var icke den, som brukade öfverge vänner i nöden. Men så bevekande voro Vernas böner, så tydligt hennes teckenspråk, att Göran slutligen till hälften lät öfvertala sig. Han beslöt dröja en stund ännu, för att upptäcka den rimliga eller orimliga orsaken till flickas rädsla.

16 Undertiden tilldrog sig det uppträde i och invid slottet, som är skildradt i föregående kapitel.original: kapittel. Derefter begynte, som läsaren minnes, Rebeckas »vargskall».konsekvensändrat/normaliserat

17 Först öppnades dörrar och fönsterluckor i nedra våningen. Det dröjde en god stund; kanske ombytte inqvisitionen torra kläder; kanske undersökte den noga om allt fanns i behåll. Göran märkte med förtjusning, att Verna lyssnade med örat tätt tryckt mot dörren till trappan. Slutligen måste hon hafva hört faran nalkas i den gamla Rebeckas person, som med tunga steg klef uppför trappan.

18 Nu fattade Verna Göran i armen och ledde honom förstoriginal: föst till den lilla bädden med dess förhängen af hvitbottnigt och ljusrödt kattun. Men der stadnade hon, betänkte sig, vände om och ledde ynglingen till en liten alkov, i hvilken hon förvarade sin garderob, och gömde honom der bakom klädningar och öfverplagg. Sedan sprang hon sjelf till bädden, kastade sig på den, neddrog förhängena och låtsade sofva. Göran väntade med förundran hvad komma skulle. Hans muntra lynne återkom. Det syntes honom blifva en förträffelig öfvergång från det sentimentala till det komiska.

19 Men han gissade blott till hälften rätt den gången.

20 Har du, käre läsare, om icke just alltid i verkligheten, så likväl i femtio romaner och komedier, läst om en gammal Argus, som lik en uggla, med två glasögon på den hopknipna näsan, vädrande »kristet blod», träder in i en ung flickas sofkammare, – då kan du ungefär göra dig en föreställning om den hyggliga personage, som nu öppnade Vernas dörr och mönstrade hennes rum med spejande blickar. Det var Rebecka sjelf. I samma stund|218| hade hon märkt den nedtagna cittran, tog den och synade den på alla sidor. Derefter gick hon till bädden, drog undan förhängena och betraktade flickan. Verna sof.

21 Men den gamla måste ha funnit det misstänkt, att flickan var klädd. Hon tog henne hårdt i armen och väckte henne. Verna spelade sin rol förträffligt och vaknade alldeles som en annan skulle ha vaknat i hennes ställe. O du medfödda qvinnolist! tänkte Göran, som leende tittade fram mellan kläderna i alkoven.

22 Derpå följde en explikation af frågor och svar, dem Göran icke begrep, af det naturliga skäl, att de å ömse sidor fördes med teckenspråk. Lyckligtvis hade gummans talföra mun ett oemotståndligt behof att ändock vara i någon verksamhet. Man hörde henne mumla följande kommentarier till det tysta teckenspråket:

23 »Jaså ... hon har varit uppe och väntat oss? Hon har haft ledsamt? Hon har blifvit hungrig? Hon har lekt med cittran? Hon har lagt sig ånyo och somnat? Det vore för besynnerligt. Så så, min dufva. Man narrar icke så lätt en gammal uf ... Hon smeker mig? Hon kallar mig sin kära Rebecka? Det är besynnerligt. Skulle hon verkligen ha haft ledsamt efter mig? Stackars barn! Att också lemna henne så länge allena, när tjufvar och röfvare äro i grannskapet! ...konsekvensändrat/normaliserat Är du hungrig? Fattiga varelse! icke är jag af sten. Vänta litet, jag skall hämta dig mat ...»konsekvensändrat/normaliserat

24 Så långt hade förhöret aflupit till ömsesidig tillfredsställelse och hade alla utsigter att lyckas, då en oförmodad upptäckt gjorde allt om intet.

25 Man hörde nemligen Anders, som var ställd på utpost i trädgården, ropa med hög röst: »mor Rebecka! mor Rebecka! Här är en stege, som går till frökens fönster! Tjufven måste helt säkert vara derinne i rummen!»