Sjette och sista kapitlet, som handlar om lyckans gunst och häradshöfdingens slutliga öden
Kommentaari
Kommentar
»Häradshöfdingen. Romantisk berättelse i flera kapitel» ingick i HT 21/11 1846–20/1 1847, i åtta avsnitt. Manuskriptet har inte bevarats och novellen har inte tryckts om. Topelius avslutade alltid följetongerna före årsskiftet, och det var inte heller denna gång hans avsikt att låta »Häradshöfdingen» fortsätta in i januari, utan det berodde på censuren. Inför publiceringen av fjärde kapitlet meddelade censorn J. M. af Tengström den 16 december att »Löfvens hjeltebragd [är] af den för Ryssarne sårande beskaffenhet, att den icke kan införas», med mindre, tillade han, att censurkommittén enhälligt förordar publicering (citerat efter Topelius »Helsingfors Tidningars krönika», 244.136, pag. 17; korrespondensen har inte bevarats). Censurkommittén upptäckte ingenting anstötligt i berättelsen, fortsätter Topelius, utan ansåg den »menlös alltigenom», men för att inte gå censorn Tengströms ära för när »måste den på sju ställen dels ändras, dels utstrykas, med tillägg om ryssarnes tapperhet» (ibid.). Efter en paus på drygt två veckor ingick det fjärde kapitlet 2/1, det femte 9/1 och det sjätte och sista 20/1 1847.
De tillägg om ryssarnas tapperhet som Topelius nämner är förmodligen de som finns inströdda ikap. 4: »Vid Valkiala stod nu den 29 April en ganska het och blodig affär, der man å ömse sidor slogs med mycken tapperhet och manspillan» (stycke 3), »Jag sade att man slogs bra, både Svensk, Finne och Ryss, och sannt var det.» (stycke 6), »All Ryssarnes tapperhet blef onyttig för den svåra lokalens skull.» (stycke 7) och »när fienden hämdlysten och oförskräckt» (stycke 7).
Tidigare hade Topelius på sin höjd delat in novellerna i numrerade avsnitt (»Herminas Bekännelser», »Trollkarlens Dotter» och »Lindanserskan», alla från 1844 och 1845), men här inför han regelrätta, refererande kapitelrubriker i naiv stil. Den refererande karaktären ansluter sig till då praktiserade litterära konventioner, medan naiviteten följer tonen i följetongen. Se inledningen om det historiska motivet och om berättarfiktionen i »Häradshöfdingen», stycke 42 f. och 69 resp. 56 f.
Det är inte bara berättarfiktion och historiskt motiv som Topelius introducerar i »Häradshöfdingen», han använder namnskicket på ett för honom nytt sätt. Tidigare har personerna varit helt utan släktnamn eller fått dem markerade med asterisker, eller försetts med uppenbart fiktiva namn. I »Häradshöfdingen» strör Topelius ut släktnamn som – med ett undantag – inte är knutna till historiska personer, men däremot ofta är autentiska. Vid sidan av namnen på de historiska personerna – Gustav III och några officerare – förekommer ett tiotal släktnamn i följetongen, särskilt i slutet av novellen, i den lätt farsartade beskrivningen av huvudpersonens misslyckade friarfärder landet runt. På grund av sammanhanget kan man inte utesluta att det är en mild drift med det omfattande släktregistret Genealogia Sursilliana, som var aktuellt då.
Den norrbottniske storbonden Erik Angerman, med binamnet Sursill (ca 1550), hade flera döttrar som gifte sig i Österbotten. Redan på 1600-talet noterades att en påfallande stor del av prästerskapet och borgerskapet i Österbotten härstammade från dem, och en förteckning över ättlingarna gjordes upp. På 1700-talet tog biskop Mennander initiativ till komplettering och tryckning, men det var komministern Alcenius i Kalajoki (i norra Österbotten) som ägnade tjugo år åt att ytterligare komplettera och sammanställa verket. Alcenius blev färdig med manuskriptet 1847, men verket utkom först 1850. Topelius kände väl till projektet. Han hade puffat för utgåvan redan 1844. Presentationen hade den vitsigt allittererande rubriken »’Sju Systrar Sursillars’ Slägtregister» (HT 6/3 1844).
Av släktnamnen i novellen förekom Peron och Waselius på 1700-talet, men finns inte i det sursillska släktregistret. Det gör däremot Possén, Rislachius och Wilander. Dessutom nämns en häradsskrivare Lööf, utan vare sig förnamn eller levnadsår – men gift med Sursillättlingen i nionde led Anna Jacobsdotter Neuman (Genealogia Sursilliana 1850, s. 275).
Hösten 1846 korresponderade Alcenius med Topelius. Breven (Alcenius–Topelius 15/9 1846 och 28/1 1847, Topelius–Alcenius 11/12 1846) har inte bevarats, men är noterade i Topelius brevdiarium. Rytmen i korrespondensen och uppgiften om att Alcenius första brev inte kom med posten utan med en resande tyder på att Topelius utöver brevet fick material som han kanske ombads kontrollera – och kunde bekanta sig med. Namnen han använder representerar komministersläkter utan aktiva företrädare på 1840-talet. Spåren efter den historiske Lööf rinner snabbt ut i sanden. Det fanns alltså en historisk bakgrund som Topelius kunde kittla läsarnas nyfikenhet med, men inga ättlingar som behövde känna sig personligen utpekade – jfr fotnoten om häradshövdingarna som en representativ yrkeskår bland andra i skönlitteraturen.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik Sjette och sista kapitlet I HT onsdagen 20/1 1847.
3 tåget väg mellan två gärdesgårdar, särskilt om den som leder från landsvägen till gården (provinsiellt).
3 ströming Av Topelius favoriserad formvariant till strömming.
3 spisöl svagt öl.
5 educerad väluppfostrad, bildad.
6 kopporna smittkoppor.
7 Wilander Jfr ovan om släktnamnen i följetongen.
7 »näsan af den hvassa sort» Ett varningens ord i sextonde strofen av fru Lenngrens »Biographie» (1795): »Lär rätta dina fel af mina: / Slå straxt din håg från flickan borrt, / Om hon är brunögd, tjock och korrt, / Med näsan af den hvassa sort, / Och sjunger gällt och heter Stina.» (Anna Maria Lenngren, SS II, s. 134; länk till faksimil i Litteraturbanken).
8 billigt häpnade med fog baxnade.
11 impertinent oförskämt.
14 Lagman ordförande i lagmansrätt, även enbart som titel.
14 explicationer förklaringar, utredningar om missförstånd.
14 bror Tilltalsordet markerar att lagmannen har lagt bort titlarna med Löf.
14 fanns påträffades.
14 illmarigt bakslugt.
16 varmbullor nybakt bröd.
16 satisfaktionen gottgörelsen.
16 med allt sagtmod milt och tålmodigt.
16 älskarinnor flammor.
17 sista kriget 1808–1809 års krig.
17 suspenderad avstängd från tjänsten för viss tid.
17 väfvit vävt; formen anges som vulgär (Bergroth, Finlandssvenska 1917, § 87).
17 stämplade så ondt mot smidde så onda ränker mot, konspirerade mot.
17 buskig här: bister, hotfull.
18 påstår jag i sten är jag bergsäker på, menar jag bestämt.
18–19 gumman Lenngrén [...] väl i händer Citatet är ett slags omkväde, inte av Lenngren utan i Johan Henrik Kellgrens dikt »Konsten at göra lycka» (1780): »Nej, kära Gosse, blif en Spån, / En Dummer Jöns, et Nöt, et Fån, / Så går dig all ting väl i händer.» (Kellgren, SS II, s. 77 vers 42–44; länk till faksimil i Litteraturbanken).
21 Så lider nog en dag omsender så går helt visst en dag i sänder.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 191; Vasenius V, s. 167 ff.
Sjetteoriginal: Femte och sista kapitlet, som handlar om lyckans gunst och häradshöfdingens slutliga öden.
1 Nu skulle man väl tro, att missödet på Paldamo prostgård för evigt afskrämt Löf från alla friareförsök. Men så stor var lyckans gunst mot denne man, att hon beskärde honom inalles sju korgar, innan han fann sin sökta hälft förverkligad.
2 Lyckans gunst? invände jag något förundrad.
3 Vänta litet grand, fortfor min berättare, så skall det visa sig hvarför jag kallar det mer än halfva dussinet korgar en gunst. N:o 1 det var då prostmamsellen; hade Löf fått henne, så hade han för hela sitt lif blifvit ställd på half ranson, ty när flickan sedan gifte sig med sin adjunkt och med tiden avancerade till prostinna sjelf, blef hon en visa i hela det gästfria Österbotten för sin orimliga snålhets skull. Aldrig var herrskapet hemma när resande sökte nattqvarter; der ställdes toma kärror tvärs öfver tåget vid prostgårdsgrind, der räknades sockerbitar, der lefdes med ströming och spisöl och kokta rofvor hela året om, och på läsförhören for prostinnan alltid med, för att engång ändock slå sig lös och kalasa – på böndernas bekostnad. Tviflar Calle ännu, att den korgen var en lyckans gunst?
4 Nej vassera, sade jag, derpå tviflar jag ej mer.
5 Nå godt. När nu Löf ingen fred fick för sin mor, tog han ytterligare friarevargen på, ty det namnet fick med tiden hans pels, och gjorde sitt anbud hos handelsman Ramanders dotter i Uleåborg. Det var en för rik och vacker flicka, för att taga en oborstad häradshöfding med högra kinden upprispad af en rysk bajonett. Der vankades korgen N:o 2, och det var rätt väl, ty flickan var alldeles för fin och educerad för Löf: de skulle ha förlikts som eld och vatten: elden hon och vattnet han.
|192|6 N:o 3 var en länsmansdotter från Idensalmi; det enda jag vet om henne, är att hon dog strax derpå i kopporna.
7 N:o 4 var Etta Wilander, hvars far, tror jag, var tullvaktmästare i Brahestad. Hon hade »näsan af den hvassa sort» och varoriginal: hwar icke stort kortare till vexten än Löf sjelf, hvarföre jag befarar, att han kommit illa under toffeln, om han ej lyckligtvis fått korgen för det han sparkade ihjäl hennes favoritmops, som blef ursinnig vid anblicken af friarevargen.
8 Den femte skall ha hetat Brita Rislachia. Hennes far var kaplan och hade sju flickor; det hade så när blifvit parti af, ty Löfven friade och fick ja, men när det var skett, erbjödo sig alla de sex oförsörjda systrarna att komma och hjelpa till i sin blifvande svågers hushåll,|2| hvaröfver Löfven billigt häpnade och reste sin väg till Kajana, der han prisade sin lycka när förlofningsringen återsändes ett år derefter.
9 Den sjette var dotter till en förmögen hemmansägare i Kemi, och fadren, svag för äran, öfvertalte flickan att gifva sitt samtycke. Men flickans hjerta tillhörde en ung laxfiskare, och huru nu de unga månde hafva konspirerat tillsamman, alltnog, vissa omständigheter tvungo fadren att återta sitt löfte till Löf och ge det åt laxfiskaren. Löf prisade åter sin lycka, att misstaget blef kunnigt före giftermålet.
10 Nej, tänkte Löf, hos flickor har jag alls ingen tur; jag vill söka mig en ärbar enka. En sådan trodde han sig finna i enkefru Monstrin, hvars man varit sjökapten. Men olyckan ville att frun, som i 20 år dragits med en supig man, af beställsama vänner fick höra att Löfven var något svag för thoddy. Strax vankades sjunde korgen, och Löf prisade åter sin lycka, när han besinnade att hans tillämnade var 10 år äldre än han sjelf.
11 Nu ansåg Löf det vara platt utan ändamål att vidare spjerna mot ödet, tog för sista gången friarevargen på och reste ned till Raumo för att sälja sin fädernegård, som stått der och murknat så godt som öde hela tio åren. Hans väg gick händelsevis genom Vehmo och det rann honom så bjert i hågen, att det var här han tillbragt de 14 flitigaste och gladaste åren af sin lefnad hos häradshöfding Peron. Månntro gubben lefver ännu? tänkte han vid sig sjelf. Och mamsellerna? och Clara? sannt nog fick jag en snöplig affärd derifrån huset för några lumpna skrif-fels skull; det var impertinent gjordt af häradshöfdingen. Men jag är nu karl för min hatt och har råd att glömma gammal oförrätt. Venstersväng, Polle!
12 Det var 1799 om våren ...
13 Jaså, skrattade jag, 99 om vårn?original: wårn?”
14 Ja, hvad var det jag sad’, 99 om vårn? Det var då den stora hundpesten|193| grasserade. I Mars månad var det, en lördagsqväll, då Löf åkte in till bostället, och ingen kände igen honom i förstone. Det var sig allt så likt som för 11 år sedan. Blott de två äldre döttrarna voro bortgifta, men Clara, fastän 27 års flicka, hade blifvit qvar för att pyssla om sin gamle far, som drogs med gikten dag och natt. Och Clara var det ock, som lyste den främmande in och som släppte staken af förvåning när hon igenkände sin gamle tillbedjare, så snart han väl var krupen ur friarevargen. Nu linkade Lagman Peron fram, han var nu lagman, och skakade Löfs hand och när thoddyt rykte på bordet, kom det till muntra explicationer. Strax sedan bror reste, 88 om våren, sade lagmannen, fanns af en händelse det concept, hvilket så illmarigt ändrades af den skurken Blomster. Att karlen kördes på porten, det gjorde ej det gjorda ogjordt, bror var nu engång borta och det blef annat att tänka på i krigsbullret; men visste blott, huru jag kunde godtgöra brors lidna oförrätt, så tamme den och den ...
15 Topp, svärfar! svarade Löf. –
16 Ty medan lagmannen talade, flögo Löfvens ögonkast öfver till Clara; han mindes ännu så väl alla chemisetter hon strukit åt honom, alla varmbullor hon skickat upp i hans kammare, ja tillochmed den rara smörbyttan och orren, som hon smög i hans reskärra den der olyckliga dagen. Clara i sitt sinne jemförde den upprispade 39-årigekonsekvensändrat/normaliserat häradshöfdingen med den fordne finhullige skrifvaren och suckade smått, men hjertat på karlen, det märkte hon, var detsama som förr. När då lagmannen talade om att godtgöra sin oförrätt mot Löf, voro de unga i sitt sinne redan ense om satisfaktionen. Topp, svärfar! sade alltså Löf och lagman Peron begrep genast inviten. Det var just, skam att säga, min gamla plan, svarade gubben. Clara såg i golfvet, men – den åttonde korgen uteblef. Veckan derefter lystes det. Och Lars Löf och Clara Peron blefvo ett förnöjdt och lyckligt par, ty hvad Löfven behöfde, det var just en klok hustru, som med allt sagtmod lindade honom kring fingret, och en sådan hustru var Clara. Aldrig kunde någon sedan märka, att thoddyglaset spelade för vigtig roll i huset, och sjelfva afunden, i skepnad af alla Löfvens fordna försmående eller försmådda älskarinnor, måste erkänna, att mången gammal ungkarl råkat värre deran, än Löf, och mången öfverblefven flicka fått hålla till godo med skralare parti, än Clara Peron.
17 Ja ja, fortfor min vän, tingsskrifvar Nybom,original: Nybom och torkade försigtigt ögonen med den blårutiga snusnäsduken; jag såg det herskapet på nära håll, ty ett par år före sista kriget kom jag i deras hus som skrifvare. Och visst får jag tillstå, att Löfven ett par gånger var suspenderad för något orediga|194| begrepp om lagparagraferna, men det var också det enda moln på hans aftonhimmel. Jag minns så väl ännu, huru alla tjufvar och banditer hvitnade i synen, när den jättelånge häradshöfdingen såg bister ut vid domarebordet, och häradshöfdingskan, henne kan jag aldrig förgäta i hennes bindmössa och blårandiga bomullsklädning, som hon väfvit med egen hand. En dag kom till bostället en usel försupen slarf och tiggde en allmosa, och det var ingen annan än sekter Blomster sjelf, han som fordom stämplade så ondt mot Löf. Häradshöfdingen såg i början något buskig ut, när han igenkände sin skurk till rival, men strax tog häradshöfdingskan honom om halsen och talade så vackra ord, att Blomster icke allenast mottogs som gammal bekant, utan jemväl fick renskrifvararbete i gården till dödedag, Det var, ta mig f–n, vackert att se, och fördenskull lät vår Herre Löf och hans hustru komma till en behaglig ålder och deras ögon tillslutas af den allrakäraste flicka till dotter, som ännu lefver och skall vara gift med en häradsskrifvare i de nordliga orterna.
18 På det sättet, ser Calle, påstår jag i sten, att lyckan icke utväljer sina gunstlingar bland de klokaste och förnumstigaste här i verlden. Ty hvad säger salig gumman Lenngrén:
Minoriginal: ”Min kära gosse, blif ett fån,
Ett nöt, en spån,
Så går dig allting väl i händer.original: händer.”
20 Jag vore väl ändå en skurk, om jag dermed ville oqväda Lars Löf på hans döda mull. Derföre lägger jag en vers till, som, om den icke är lika qvick, åtminstone är lika sann, nemligen:
Var alltså dum, men haf likväl
En ärlig själ,
Så lider nog en dag omsender.