13. Huru Verna inträder i en ny verld
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 13. Huru Verna [...] verld. Tionde avsnittet börjar, i HT lördagen den 15 november 1856.
2 skullror formvariant av skuldror.
3 kris avgörande vändning (till det bättre) i ett sjukdomsförlopp.
14–18 Verna skulle höra [...] hennes öron Jfr slutet af kap. »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar» och början av kap. »Hvem som talade till Görans försvar», där det framgår att Verna hör. Det avsnittet hade Topelius skrivit i maj, före sin mellaneuropeiska resa, och han hade tydligen glömt detaljerna när han fortsatte följetongen i november.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
Sednare delen.*)Förra delen af denna novell, som är en fortsättning af »Vernas rosor»,konsekvensändrat/normaliserat afslöts i N:o 48 af detta blad d. 14 sistl. Juni.
13. Huru Verna inträder i en ny verld.
1 Två dagar efter den olyckliga nattens tilldragelser, som beskrefvos i föregående kapitel, afled den gamle kaptenen på Nattsjö gård af sin då erhållna blessyr. Kulan, som genomborrat högra lungan, trottsade all doktor Ekströmers konst; den mörke mannen dog som han lefvat, dyster och vildsint, vägrande att se sina barn och icke tålande någon annan vid sin sida än den|291| gamla Rebecka. Ingen visste hvad som i de sista stunderna föregått vid kaptenens sjukbädd, men att döma af vissa halfva ord, som Rebecka lät undfalla sig, hade kaptenen haft en ljusare mellantid före slutet och låtit öfvertyga sig, att sonen Göran icke varit hans mördare. Det var dock någon tröst för den djupt böjde ynglingens sorg.
2 Riddaren Jack hade öfvertalat Göran att qvardröja ännu några dagar på Nattsjö, medan Jack reste till lägret vid Anjala, för att höra sig före huru sakerna stodo och hvad som borde göras att aftvå den skymf, som fortfor att låda vid Görans namn. Det var de längsta, de bittraste och dock de ljufvaste dagar Göran någonsin lefvat, ty ett nytt oväntadt uppslag hade skett i hans stormiga öden, en stor förändring hos Verna, – just denna förändring, hvilken Göran engång tillförene både fruktat och efterlängtat såsom sitt lifs olycka och sin skönaste önskan ändå. Hvari bestod då denna förändring? Läsaren gissar det redan: detta sköna oskyldiga väsen, som Göran älskat med hela de tjugu årens glöd, innan ödet ställde henne som en syster vid hans sida, hade härtills likasom stått utom menniskorna och lifvet, i följd af en stor ofullkomlighet, som låtit medlidandets, deltagandets känsla återtaga den innersta platsen i Görans bröst och lagt på hans skullror ett högre ansvar än någon annan broders pligt att skydda en syster. Nu var denna ofullkomlighet häfven; nu var han borta, den hemlighetsfulla, ogenomträngliga mur, som härtills rest sig emellan Verna och det yttre lifvet, nu hade hon stigit i jemnhöjd med den öfriga menskligheten, fri att utveckla, som knopparna af hennes rosor, allt det behag, all den tjusning naturen någonsin nedlagt i qvinnlig fägring. Ty om också mången annan kunde mäta sin skönhet med Vernas skönhet, sin själs gåfvor af förstånd och godhet med Vernas gåfvor, hvar fanns den flicka, hvilken ännuoriginal: ännn vid sexton år var så fullkomligt ett barn som hon och steg in i lifvet med denna första fina fjärildoft uppå själens vingar, hvilken också hos de bästa, de renaste alltid rubbas af åren och lifvet! Det var det som gjorde Görans sällhet, Görans förtviflan och, efter den första smärtan öfver hans faders död, kom honom att glömma, huru döden och vanäran sväfvade i samma stund öfver hans unga hufvud.
3 Den kris, som läkaren i tre månader med omsorg förberedt, hade emot hans beräkning påskyndats af den sist beskrifna qvällens och nattens häftiga nervskakningar. Redan samma qväll, samma natt blef det allt tydligare, att Verna hörde. Lyckligtvis ankom doktor Ekströmer redan följande morgon att förbinda den sårade, och dröjde icke att genast vidtaga de försigtighetsmått, som den unga flickans så ytterst ömtåliga nerver fordrade. Hon|292| instängdes i ett aflägset rum, der på tre dagars tid intet ljud fick tränga till hennes öron. Så förgingo dagarna af hennes faders slut, och Rebecka och Göran hade ordres att med det vanliga teckenspråket lugna och trösta den instängda.
4 Efter dessa tre dagar nödgades man att genom tecken underrätta Verna om fadrens död. Så varsamt det skedde, hade det likväl till följd en häftig kramp, som i två dagar satte hennes lif i fara. Men ungdomskrafterna segrade, nervernas retning lugnades åter och qvarlemnade blott en svaghet, känslig för alla intryck och vid minsta anledning böjd att gråta. Vernas tårar föllo som dagg på rosorna, hvilka man hämtade åt henne in ifrån trädgården. Hon knöt utaf dem en skön röd krans, och den kransen lades som dottrens sista afsked på den hårde kaptenens bröst, när han gömdes i jorden.
5 Vidpass en vecka hade förflutit efter krisen, och ännu hade Verna sedan dess ej fått höra ett ljud, förutom regnets smattrande emot rutan och stormens brus derute i träden. Då förklarade doktor Ekströmer, som hvarannan dag reste ut till Nattsjö, att man kunde börja med hennes nya uppfostran, hennes varsama införande i en ny verld af toner och ljud.
6 Göran ville vara den förste; han hade ju dertill närmaste rätt. Denna arma Verna, som varit död för tonernas välljud, hade ofta förekommit honom som ett väsen af inre ohörbara harmonier, hvilka utvecklat sig i det slutna djupet af denna milda qvinnosjäl. Hon hade ju också bland sina leksaker haft en cittra, hvilkas strängar hon knäppt och med barnsligt nöje sett dallra, men utan att höra deras förstämda ljud. Göran sökte upp cittran och gick, med doktorns fullmakt, en vacker augustimorgon in till Verna. Han tog henne i handen, utan att säga ett ord; hon följde honom villigt, och de gingo tillsammans ut i trädgården.
7 Det var bittida på morgonen af en klar och mild dag, sådana man stundom har i slutet af Augusti, när sommarens sista skönhet strålar ännu i sin fulla prakt, innan förvissningens dagar stunda. Solen gick upp öfver kullen och glimmade i daggen på Vernas rosor. Många centifolier blommade ännu; det var så länge sedan Verna hade sett dem. Hon anade blott dunkelt, att ett nytt sinnes portar öppnats för hennes själ; hon tyckte sig vara densamma som förr och gick som förr att stöda de lutande stänglarna och afklippa med sin lilla sax de vissnade rosorna, på det att knopparna på samma gren finge mera kraft att slå ut.
8 Göran följde henne i tystnad och spänd förbidan. Han vågade icke kasta det första ordets ljud som ett främmande väsen i Vernas slutna|293| verld; han väntade att någon af naturens egna röster först skulle väcka den unga flickan till medvetande om den omätliga vinsten af hörselns gåfva.
9 Redan vid det att de gingo, hade Verna med någon undran förnummit det sakta ljudet af deras steg emot sandgångarna, men hon förstod icke hvad det var. Det undföll henne icke, att rosenbuskarnas grenar prasslade, när hon böjde dem undan och de vidrörde hvarandra; men hon måste ha ansett detta ljud för en syn eller ett intryck af känseln, ty hon kunde ännu icke skilja de nya, alldeles främmande intrycken från dem, vid hvilka hon förut varit van. En sten rasslade vid hennes fot; hon trodde sig känna det ljudet med foten. En hök flög öfver trädgården, och man hörde hans snabba vingar susa; Verna trodde sig se det ljudet. Hon plockade några nötter och måste ha hört dem knastra, när hon bet sönder skalen, men det ljudet trodde hon sig smaka. Ja, när hon midt i rosenhäcken afklippte en stjelk, förnam hon troligen ljudet af saxens knäppning, men det ljudet trodde hon härröra af rosornas vällukt. Så förgick en stund, utan att Verna ännu förstod att hon hörde.
10 Hände sig så, att en bofink satte sig på en gren af häcken och begynte att qvittra. Sångens årstid var för honom förbi, men han kallade sin fjerran maka, kanske för att varna henne för höken, och så qvittrade han af hjertans grund. Detta väckte Vernas uppmärksamhet, likasom hade hennes öde med flit så velat, att det första ljud hon förstod var en ton af kärlek och saknad ur naturens eget bröst. Hon förde handen till sitt öra, betraktade fågeln, betraktade Göran och frågade med en talande blick hvad detta månde betyda.
11 Då knäppte Göran på cittrans strängar, först en ton, så åter en, och så en ackord. Verna betraktade honom och cittran med en outsäglig förundran. Nyfiken som ett barn, ville hon öfvertyga sig att detta nya förvånande intryck ej var ett gyckel af hennes inbillning, och knäppte sjelf på en utaf strängarna. Strängen gaf ljud, och Verna drog sin hand så häpet tillbaka, som hade hon vidrört ett okändt lefvande föremål.
12 Nu tog Göran åter en ackord och så åter en. Verna fattade mod, när hon såg Göran småle. Det var en glad ackord, och dess intryck speglade sig strax i Vernas lifliga drag. Sedan tog Göran en sorgsen ackord i moll, och i ögonblicket lockade den en perlande tår i Vernas ögon. Och åter tog han sin glada ackord igen. Strax klarnade löjet på Vernas läppar, men den objudna tåren ville icke så genast försvinna, och så stod hon der, den skönaste syn som jorden bär: oskuld, löje och tårar i samma drag!
|294|13 »Jag hade rätt»,konsekvensändrat/normaliserat tänkte Göran vid sig sjelf; »ikonsekvensändrat/normaliserat denna själ var musiken hemma långt innan hon hörde en ton.» Det kändes så sällsamt då uti Görans hjerta.
14 Men han bemannade sig åter och beslöt vid sig sjelf att Verna skulle höra de första menskliga ord som hon hört sedan sin barndoms dagar,original: barndomsdagar, klädda i toner. Han grep ånyo i cittran och begynte sjunga densamma visan, som han ohörd sjöng den första natten han såg sin syster – då när andra känslor friare, utan smärta och tvekan, rörde sig i hans bröst.
|3|Höroriginal: ”Hör du rosornas tal,
När vinden i häcken susar?
O, så lindra det qval
Mig skrämmer och mig förtjusar!original: förtjusar?
Rosorna be:
Sjung och le!
O, så älska och sjung som de!original: de!”
16 Längre kunde Göran ej fortfara. Sångens intryck och minnet qväfde hans stämma, och när han såg upp, flöt Verna i tårar.
17 Göran förskräcktes. »Verna! Goda Verna!» sade han, utan att tänka på hvad han gjorde.
18 Verna såg upp med en lycksalig känsla, som ej kan beskrifvas. Det var de första orden, de första talade ord af ett menskligt språk, som nådde hennes öron, ty sångens ord hade flutit för henne bort uti toner. Och dessa ord kände hon; hennes eget namn var ju ett af de tre ord, som hon skrinlagt i hjertat ifrån sin barndom och som hon sedan mekaniskt eftersagt, utan att förstå deras mening. »Goda Verna!» upprepade hon långsamt och stapplande på stafvelserna, likasom ett litet barn, som första gången lär sig att eftersäga ett älskadt namn.
19 »Goda Verna!» upprepade hon ännu engång, och det lyckades redan bättre. Göran visste ej om han skulle skratta eller gråta. Men Verna, förtjust öfver sin oförmodade framgång, skrattade och gret på engång och tröttnade ej att oupphörligt efterstafva desamma båda orden: goda Verna!
20 »Goda?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon ånyo, eftersinnande. Det var något som hon icke visste förr. »Hvad betyder det?» frågade hon med otålig ifver på det gamla teckenspråket.
21 »Verna är ditt eget namn, och goda betyder att du är min goda älskade syster», svarade Göran, i det han utsade de båda orden, men tecknade det öfriga.
|295|22 »Är det mitt namn?» tecknade flickan med så naiv förundran, att löjet fick hos Göran lyckligen öfverhand i den nyss ovissa striden.
23 »Har du icke vetat det förr?»konsekvensändrat/normaliserat tecknade Göran tillbaka. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat trodde du visste det.»
24 »Jag visste det när jag sade namnet»,konsekvensändrat/normaliserat tecknade Verna; »menkonsekvensändrat/normaliserat nu är det så annorlunda, när jag säger detsamma ordet. Göran, hvad heter då du?»
25 »Hvad skulle jag heta annat än Göran?» tecknade ynglingen muntert. Och dervid uttalade han namnet helt tydligt och långsamt.
26 »Göran!» stafvade Verna efter. »Göran! Göran!» Och så upprepade hon namnet väl tjugu gånger, till dess att hon riktigt lärde sig det. »Jag tycker om det namnet»,konsekvensändrat/normaliserat tecknade hon. »Sägkonsekvensändrat/normaliserat mig nu också de två andra orden, som jag vetat förut.»
27 »Säg dem sjelf», tecknade Göran.
28 Verna utsade med ny förundran de båda bekanta orden.*)Dessa ord voro »mamma» och »bror», likasom Vernas eget namn behållna i minnet, sedan hon mistade hörseln vid två års ålder genom kopporna. Hennes glädje var stor och barnslig. Men derefter blef hon åter tankfull och lät Göran uttala orden Gud, Himmel, Rosor och flera andra, dem hon läraktigt efterstafvade. När hon lärt sig dessa ord, tecknade hon ånyo en fråga. »Hvad kallas det att ... att fatta med örat sådant som jag aldrig förut förstått?»
29 »Det kallas att höra.»
30 »Tala mera, Göran! Lär mig allting! Det är någonting så skönt och herrligt att höra! Mycket af allt det du säger har jag vetat förut, men på ett annat sätt. Mycket är ändå nytt. Hvad kallas det der ... som går ifrån cittrans strängar?»original: strängar?
31 »Det kallas toner.»
32 »Och många toner, hvad kallas det?»original: det?
33 »Det kallas musik.»
34 »Det är besynnerligt, Göran, att jag aldrig vetat det förr, och likväl förstår jag det. Du måste lära mig det som du kallar musik. Hvad Gud är god! Kan också jag – hur kallas det? – sjunga Guds ära?»
35 »Det kan du, Verna!»
36 »Tack, tack, det gör mig så lycklig.»
37 Och vid det de gingo, nickade Verna åt lilla bofinken, som ännu qvittrade borta på häcken. Likasom ville Verna säga: han var min förste lärare!