4. Bal och Nederlag

4. Bal och Nederlag.

1 Åbo var fordom ytterst trångt och illa bygdt, med små tomter och krokiga gator, intill dess generalguvernören Pehr Brahe år 1640 tillbytte staden Mettäkylä och Huikoila hemmans egor af Boyarne och sedan allt fortfarande utvidgade den, isynnerhet åt slottssidan, görande dervid hvad han kunde för dess reglering tillika. Vid början af 1700-taletoriginal: af1700 talet var staden för sin tid ganska väl bebygd med|162| inemot 150 stenhus och andra ståtliga byggnader, men stora ofreden anställde der så förfärliga härjningar, att, enligt samtida författares vitnesbörd, knappt ett fönster eller en dörr funnos i staden oskadade. Många de skönaste husen uppbrunno eller på annat sätt ödelades, en del begagnades till stall, andra nedrefvos till bränsle. Ännu år 1741 voro spåren af denna ödeläggelse icke utplånade, ruinerna ännu icke till fullo bortröjde eller ersatte af nybyggnader; antalet af stenhus hade minskats till hälften. En af de ruiner, som mest föll i ögonen, men för hvilken icke kriget kan skyllas, var det högresta, år 1685 uppförda domkyrkotornet. Det hade år 1738 afbrunnit genom åskeld och var ännu icke restitueradt. Kring domkyrkan stod ännu det gamla akademiehuset med bibliotheket och skolan,|103| samt i närheten deraf landshöfdingeresidenset. Vid stora torget såg man hofrätten och på dess östra sida det nybygda rådhuset med dess torn och urtaflor, corps de gardet, packhuset och spinnhuset. På norra sidan om ån låg presidenthuset, längre ned i Nystaden prest- och fattighusen samt hospitalskyrkan. Folkmängden utgjorde vid pass hälften af den nuvarande, eller något öfver 6 000konsekvensändrat/normaliserat personer.

2 Den 25 Augusti 1741 hade gamle landshöfdingen Yxkull i Åbo till nämnda sitt residens inbjudit en talrik mängd af stadens anseddaste invånare, för att fira krigets utbrott och åtskillige högre officerare, som under genomresan från Sverige en kort tid qvardröjde i Åbo. Man gjorde sig i sanning icke brådt, ehuru nära än faran stod för dörren; här sågos icke få både militärer och civile, hvilkas post långt för detta hade bordt vara vid gränsen.|163| Många af dem hvilade sig här veckotal efter den besvärliga resan till sjöss och lands under rumlande och kurtiserande, men alla hade någon undskyllan. Somliga väntade på manskapet, somliga på befälet, somliga på fartyg, andra på hästar; många hade fått ordres, som kunde tolkas efter deras egen beqvämlighet. Och i Åbo var man så temligen lugn; fienden var ju så långt borta, och alla stora politicispråk: latin voro derom ense, att han ingenting vågade företaga, tvärtom med ängslan afbidade Svenskarnes besök i Petersburg. Hattepartiet var nu på höjden af sin makt och sitt sjelfförtroende, dess säkerhet hade bragt mången, som nyss förut förbannat krigets utbrott, på andra tankar. Här var ett muntert och rörligt lif, stor kommers i följd af krigets behofver, vinning på många händer. Hamnen hvimlade af skepp och paketbåtar med resande och nyheter; genomtågande trupper höllo granna parader och utströdde penningar, medan deras fältmusik gaf åt alla baler lif och glans. Icke under att man af landshöfdingens bal väntade sig mycket nöje och mycken fägnad både för ögon och öron.

3 Kl. 1 hade de förnämste resande och öfrige honoratiores varit bjudna på middag; der hade flödat både vin och tal, men isynnerhet politik och kurage; de, som ansågo sig ligga djupast i affärerna, förmenade att generallöjtnanten Buddenbrock, som förde befälet öfver operationskorpsen vid Fredrikshamn, nog skulle veta att begagna tiden, innan general Lewenhaupt anlände, och af lutter afund mot denne skynda sig att åtminstone intaga Wiborg. Men deri instämde alla, att man nu dagligen,|164| ja stundligen hade att bereda sig på nyheten om någon stor och lysande vapenbragd från krigstheatern.

4 Sedan middagen varat i fulla tre timmar och borden ändtligen voro undanröjda, anlände klockan mellan 5 och 6 på aftonen de öfriga gästerna|104| af båda könen. Detta var annars i Åbo en ny sed, hvilken af gammalt folk betraktades som en osed och en lättfärdighet; ty ännu ett godt stycke in på 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat såg man aldrig herrar och fruntimmer tillsammans i större samqväm, så framt det icke gällde ett bröllop, eller ett sådant litet lustparti, som t. ex. det till Runsala. Konung Fredrik I, som var en artig sällskapskarl och isynnerhet en stor vän af könet, hade likväl föregått med goda exempel härutinnan, och så hände sig, att landshöfdingen, som gammal hofman, införde den nya seden äfven i Åbo. Men det syntes nog att seden var ny. Det finska lynnet, som aldrig varit rätt skapadt för salongerna, var det ännu mindre nu. Der sutto damerna i strängaste rangordning, från nåderna i sina högkarmade fåtöljer från Carl XI:s tid, ända ned till de finska borgarefruarna på de gulmålade bänkarna, alla för sig under en ärbar trumpenhet och en anständig tystnad, medan herrarne dels packade sig in i sidorummen, dels stodo i en klunga i den åt deras sida belägna delen af salen. Stundom hände, att från denna brokiga klunga af hvitpudrade peruker, sharlakansröda vestar och svarta silkesstrumpor en meteor sköt fram och genomkorsade salen; man kunde då hålla tjugu mot ett, att det var en ung seigneurspråk: franska, som med sednaste lägenhet återkommit från en resa till Frankrike, eller en välboren fänrik, som med hela den stolta sjelfkänslan af sina nya|165| epåletter djerfdes öfverstiga det trånga, men af alla respekterade mellanrum, som skilde herrarne från damerna. Bland de få studenter, som på grund af förnäm slägtskap eller informators befattning i något högvälboret hus voro hit inviterade, fanns väl knappast en, som icke skydde att sätta sin fot på det fruktade mellanrummet. Huru olika här emot hvad det var på Runsala! Här gick man på nålar mellan förnämiteterna; hvarje steg kunde vara ett felsteg mot rangordningen, hvarje högt ord en förolämpning mot höge förmän i sällskapet, hvarje förtrolighet ett brott mot sedoläran. Och likväl passerade detta under »frihetstiden», då Sveriges rike var så godt som en republik med en kunglig docka i skylten.

5 Militärmusik var placerad i ena ändan af salen och spelade långdans d. v. s. polonäs. Denna dans, som icke är någon dans, var i det närmaste densamma som ännu i dag: måhända voro krokarna något mera krumbugtande och sättet att hålla damen i hand något ceremoniösare än nu. Man såg en del af de äldste herrarne efter rangordning framträda och föra nåderna kring salen, mest under tystnad, ty i hvad vi kalla konversation var man här i norden, om möjligt, ännu mycket efter en sednare tid. Derefter framträdde fyra eller sex par, som i Stockholm inhemtat blomman af tidens eleganta bildning, och uppförde under samtliga öfrigas tystnad och stora beundran|105| en menuett, som dåförtiden var alldeles ny i Finland, af få sedd och af ännu färre dansad. Denna dans, som så väl motsvarade tidens afgjorda fallenhet för det ceremoniösa och cirklade, gjorde mycken furore, och i sjelfva verket bör erkännas, att den, väl utförd, är både|166| gratiös och konstrik i all sin enformighet. Sällskapet hade således deraf mycken ögonfägnad, och det dröjde icke länge, innan menuetten utbredde sitt välde i Åbo och derifrån småningom öfver hela landet, der den bibehöll sitt anseende ett halft århundrade igenom, men sedan föråldrades, glömdes och blef en antiqvitet, hvaraf man ännu stundom får se en karrikatur på bondbröllopen, beskrattad af det unga slägtet, som icke har någon aning om dess ursprungliga behag.

6 Mellan danserna bjöds vin, konfekt och gorån i största ymnighet och af de vidlyftigaste dimensioner. Konfekterna voro försedda med lustiga deviser och gåtor, mest på tyska eller franska; tyvärr har historien icke ännu hunnit utreda den vigtiga omständighet, huruvida den svenska vitterheten ännu år 1741 kommit så långt, som till karamelldeviser. Nästan kan man förmoda, att den då redan tagit detta jättesteg i fullkomning. Skulle icke en tid, när man förtjente sysslor genom infall och när de största snillen gjorde sin lycka med att skrifva biografier öfver loppor och sexstyfversslantar, skulle icke en sådan tid vara klippt och skuren till karamelldeviser?

7 Den andra menuetten var nu å bane och lyckades utomordentligt väl. Den dansades af fem af ortens förnämsta fröknar med deras kavaljerer, för det mesta officerare; sjette paret, som i skönhet, behag och ledighet öfverstrålade alla andra, var dock till rangen vida underlägset de öfriga. Man kunde icke se något på en gång ledigare, lättare och värdigare, än detta par; hvarje gest var en grace, hvarje min hade ett uttryck. När den sköna flickan utsträckte armen mot den unge smärte offi|167|cern, var det som hade man sett en drottning räcka handen åt den förste af sina riddare, och när de sedan åter skildes med afmätta steg, var det som hade man sett en prinsessa med hög värdighet försaka den hon evigt älskar.

8 Detta unga förtjusande par var Eva Merthen, den sköna rymmerskan på Runsala, och Agathon Silfversköld, löjtnant vid lifgardet, sedan fyra veckor dröjande i Åbo, dels för sjukdom, dels för att, som det hette, exercera efterhand kommande rekryter bestämda för kriget.

9 När menuetten var slut, väckte det allmän uppmärksamhet, att löjtnant Silfversköld, långtifrån att med de flesta öfriga retirera tillbaka till herrarnes krets, ledde sin dam till hennes plats bland de öfriga fruntimmerna och der ogeneradt intog en ledig stol vid hennes sida. Hvilken annan flicka som|106| helst på den tiden i Åbo skulle hafva råkat i dödlig ångest öfver en sådan förtrolighet, och ganska naturligt intogos Evas mor och syster vid denna syn af förfäran. Men Eva sjelf hade starka anlag för den frihet och sjelfförtröstan i sitt sätt att vara, som äro raska och eldiga lynnen egna och som blott då äro tadelvärda, när de icke hejdas af qvinnans naturliga takt och värdighet. Hon syntes alldeles icke märka de förvånade och nästan tvetydiga blickar, hvarmed hon från alla håll betraktades; fri och otvungen, som hade hon sutit på en gräsbänk i Runsalas parker, besvarade hon löjtnantens tilltal och förstod likväl att ingifva denne djerfve partigångare på salongernas fält så mycken respekt, att hans ord fingo ett uttryck midtemellan vördnad och beundran, hvilket borde hafva lugnat dem, som häraf befarade några vådor för Evas rykte.

|168|

10 »Er blessyr är då alldeles läkt?» frågade den unga flickan med deltagande. »Närkonsekvensändrat/normaliserat man ser er dansa menuett, skulle man icke tro att ni för fyra veckor sedan stormat en fästning och räddat tvenne menniskolif. Tillåt mig säga er, löjtnant Silfversköld, att det ärr ni på pannan bär af den brinnande taksparren oändligt kläder er.»

11 »Och jag, mademoisellespråk: franska, är förtjust af att icke se på er fina hy det minsta spår af rök och brand. Sjelfva elementerna skona skönheten. Min Gud, hvarföre finnes det menniskor obarmhertigare än de!»original: de!

12 »Jag skall aldrig glömma, herr löjtnant, att jag har er att tacka för mitt lif. Den stackars professor Scarin var alldeles yr af röken, och jag sjelf väntade att se taket instörta, då ni så modigt hastade till vår räddning.»

13 »Upphör, min nådiga, att nämna en slump, hvilken jag anser som den lyckligaste i mitt lif, men hvaraf jag ej kan tillegna mig någon ära. När den slup kantrade, med hvilken jag ville återvända till kuttern, och jag med knapp nöd kom simmande i land, föreföll det mig förträffligt passande att genast finna en brasa färdig att torka mina kläder. Jag skyndade till den brinnande stugan, hörde derinifrån en gammal mans nödrop, stötte åt sidan en vederstygglig figur, som skrek sin rotvälska i alla fyra väderstrecken, och kom i lagom tid, innan detta eländiga ruckel hann beröfva Åbo dess dyrbaraste perla. Det var min lyckliga stjerna, och det är allt.»

14 »Måtte den följa er i kriget, följa er öfverallt!»

15 »Med denna önskan af er, mademoisellespråk: franska, skall jag vara oöfvervinnerlig.»

|169|

16 »Akta er! Man säger att Ryssarne äro tappra fiender.»

17 »Tappra måhända, men icke så farliga, som de, hvilka med ett ögonkast eröfra de hårdaste hjertan.»

|107|

18 »Ert är naturligtvis ointagligt?»

19 »För fyra veckor sedan trodde jag detsamma.»

20 Enoriginal: »En fin, nästan omärklig rodnad for vid dessa ord öfver den sköna flickans kinder. Men så hastig den var, bemärktes den likväl af löjtnantens öfvade blick, och dristig blefven af framgången, vågade han sänka sin röst ända till hviskning, i det han sade: »Ja, mademoisellespråk: franska, den eld, som hotade att förtära er, har i detta hjerta qvarlemnat en outsläckelig glöd, en flamma som bränner hela min själ till aska ...»konsekvensändrat/normaliserat

21 »Är löjtnantens själ af fnöske?»

22 »Mademoisellespråk: franska, denna förtärande låga ...»konsekvensändrat/normaliserat

23 »Var god och kantra en gång till med slupen och dyk litet djupare, så blir löjtnanten släckt.»

24 »Ni vill då min död?»

25 »Nej ett glas limonad, om jag får be.» Löjtnant Silfversköld blef för ett ögonblick dekontenanserad. Han kunde ej begripa ... »Jag ryckte för hastigt fram på öppna fältet»,konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. »Detkonsekvensändrat/normaliserat bär sig ej; dessa finska småstadsflickor måste ha tid att behörigen väga en inklination, liksom de väga en bytta smör. Smör? Åhja, den liknelsen passar icke så illa till mina inklinationer.»

26 Och derpå skyndade han efter limonaden.

27 Borgmästarinnan Merthen begagnade denna paus, för att tillhviska sin dotter några varnande ord. »Eva,original: Eva, Eva,|170| det passar sig inte att du på detta sätt tillåter en ung officer att taga plats vid din sida, ja att säga dig saker dem ingen annan hör. Kära barn, du exponerar ditt rykte.»

28 »Är det något ondt i det att min kavaljer i dansen händelsevis är litet artigare, än de öfriga timmerstockarna, och leder mig till min plats? Och om han tilltalar mig, är det så nödvändigt att Pehr och Pål skola höra oss?»

29 »Men, kära barn, allt det der passar sig inte.»

30 »Hvarföre ej det, min goda mamma?»

31 »Derföre ... jo ser du, derföre att det ej går an.»

32 »Och hvarföre går det ej an?»

33 »Eva, Eva, lek inte med menniskors omdöme! Du har alltid haft en böjelse att sätta dig öfver hvad du kallar fördomar i umgänget, men mins att din mor förstår den saken bättre.»

34 »Var lugn, goda mamma! Nog sköter jag en löjtnant, ... vore det också en hel öfverste.»

35 Dessa sednare ord undföllo Eva Merthen vid anblicken af öfverste Lewenhaupt, en slägting till landtmarskalken, och som med en förmans|108| nedlåtenhet nalkades vid löjtnantens sida. Öfversten hade vistats flera år i Frankrike vid prinsen regentens lättsinniga hof och tog, trots sina 40 år, en kärleksförklaring lika lätt som en förste älskare i en komedi af Molière. Således efter att hafva ryckt fram med en försvarlig mängd i alla möjliga blomster utstyrda artigheter, förklarade han rent ut, att han vore dödligt förälskad i mademoisellespråk: franska och anhöll om en liten bandros från hennes hår, för att göra honom osårbar i kriget.

|171|

36 Härtill svarade Eva: »Jag ville icke lägga band på öfversten, icke ens om det vore en simpel ros. Obunden skall öfversten ofelbart med sin vältalighet drifva hela ryska armén på flykten, och jag, jag vill ej binda en man, som gör fäderneslandet en så stor tjenst.»

37 »Men, ma foispråk: franska, mademoisellespråk: franska, ni är lika elak, som jag är kär. Jag skjuter mig för pannan.»

38 »Öfversten? Åh, det vore det första mål, som öfverstens kula träffat. Dessutom har jag ett förtroende att göra öfversten. Får jag vara uppriktig?»

39 »Tala fritt, förtjusande dame!»

40 »Nåväl, jag får då tillstå, att öfversten har för stora anspråk. Öfversten är bara en simpel grefve; det är för litet. Är jag, som öfversten behagade uttrycka sig, en drottning i skönhetens rike, så antager jag endast prinsar till mina tillbedjare.»

41 »Hahaha, ni har stora pretentioner, min sköna vän!» utropade öfversten med skallande löje och svängde sig om. Han visste väl att Lewenhauptarne i denne Hattarnas välmakts tid hade mera att betyda, än mången prins, och han kände sig i hemlighet stucken. »Ma foispråk: franska», yttrade han till Silfversköld, i det han gick, »den lilla provinsrosen har taggar; akta er!» Men Silfversköld anslog nu en annan taktik; han spelade icke blott den glödande, utan äfven den aktningsfulle älskaren; han prisade Runsala, Åbo, Finland, och lät endast fint den mening framskymta, att Runsala, Åbo och Finland vore förutan mademoisellespråk: franska en vild ödemark. Äfven detta ville ej rätt lyckas; Eva var nu i sitt spotska lynne; hon vände de finaste artigheter till löje; hon syntes ej begripa det|172| ringaste; det var omöjligt att komma till rätta med henne.

42 Men om hon vetat hvad de lössläppta tungor rundtomkring i salen hade att säga om dessa förtroligheter, hvilka ej utan skäl ingåfvo hennes mor så stora bekymmer!

43 »Det är en skandal utan like!»

44 »Ett lättsinne utan gräns!» inföll en annan.

45 »I min ungdom»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte en tredje, »skulle man icke i sitt umgänge|109| ha tålt en så stor oanständighet! Den gamla goda tiden, när ungdomen ännu hade seder, är nu förbi. Verlden blir allt värre och sedelösare. Stackars våra barn, hvad skola de upplefva? Jag frågar kusin, när detta kan ske på ljusa dagen ....»konsekvensändrat/normaliserat

46 »Månne det kan vara sannt, att Eva Merthen för några veckor sedan nattetid stämt möte med Silfversköld i skogen på Runsala?» frågade spetsigt en ung dam, fröken Mina Seyton, som sjelf förgäfves sökt att fånga den vackra gardeslöjtnanten i sina nät.

47 »Den som kan ett, kan ett annat.» Och så fortforo hviskningarna. Om allt detta gift, hvarmed man så utan förskoning fläckade hennes rykte, för en frihet i umgänget, som femtio, ja tjugu år derefter med rätta ansågs som temligen oskyldig, var den sköna Eva fullkomligt okunnig. Arma barn, hon visste icke, hon kunde icke ana, att det smygande förtalet nu redan spann på de trådar, hvarmed det en dag skulle snärja, martera, hetsa henne, lik ett jagadt rådjur, ända till förtviflan .... Dock, så utan fel var hon icke. Det ofta skefva, förvända och fördomsfulla reglemente, hvilket vi kalla konvenans,|173| huru mycket det än må vara skal och tomhet, får, genom sina anspråk att gälla som sed, en betydelse, hvilken den unga flickan minst af alla kan med trots öfverskrida. Huru olika gestaltar sig icke i olika tider begreppet om anständighet! Stjernhjelms dikter, dem sextonhundratalets flickor utan rodnad hörde som ett oskyldigt skämt, skulle nu ej kunna läsas i ett stadgadt sällskap af gamla fruar. Och omvändt, en flicka från nittonde seklet skulle omöjligt hafva vågat visa sig på sextonhundratalet i sin nuvarande baldrägt. Men denna olikhet måste respekteras. Det kan synas orättvist och grymt, att Eva Merthen fick lida så hårdt för ett sätt, hvilket en liten tid derefter blef gällande icke blott som tillåtligt, utan som sjelfva den goda tonen; men hon delade öde med mången i historien lysande personlighet, som gått under i kampen mot det som deras tid ansåg för det riktiga. Och må vi ännu engång erinra: det är icke en flicka, som skall reformera verlden.

48 Nu kringbjöds åter konfekt. När betjenten stadnade med sin bricka framför Eva Merthen, vände han, likasom händelsevis, mot henne den sidan af brickan, på hvilken tvenne ofantligt stora rullar af sockergryn lågo skilda från de öfriga. Eva tog dem båda; hon var en passionerad älskarinna af sockergryn.

49 Knappt höll hon dem i sin hand, innan hon märkte att båda, i stället för den vanliga devisen, voro omlindade med en fin pappersrimsa. Utan betänkande uppvecklade hon den ena och läste följande med blyertspenna skrifna ord:

|174||110|

50 Skönaoriginal: »Sköna Eva, om ni icke vill att jag skall dö af förtviflan, så bevilja mig ett ögonblicks samtal i morgon kl. 4 e. m., då ni passerar bron under er vanliga promenad till den fattiga gumman vid slutet af slottsgatan.

51 En som tillber er.original: er.»

52 Ett stolt löje spelade kring den sköna flickans läppar. Hvad skulle hon svara på denna proposition? Hon hade blott ett svar, som var hennes lynne likt: hon räckte biljetten åt en af de närmast stående damerna och lät den cirkulera kring hela sällskapet.

53 Hvilket välkommet ämne för sqvallret och skandalen! Långtifrån att häruti skåda oskuldens naiva förakt för en den tiden oerhörd näsvishet, trodde man sig här se ett nytt bevis på Eva Merthens obegripliga lättsinne, och en hviskning gick som en löpeld genom damernas krets: »hon tar emot biljetter af officerarne! Den som är i stånd till ett, är också i stånd till ett annat.»

54 Obekymrad och leende uppvecklade Eva den andra pappersrimsan. Den innehöll blott följande devis:

Näroriginal: »När rosen stolt och skön sin doft i rymden sprider,

Hon ser ej afunds orm, som rundt kring henne skrider.original: skrider.»

56 Ett ögonblick blef Eva tankfull. Denna devis skickades henne af en vän, hon insåg det. Men hon var för stolt att mottaga en varning, der hon trodde sig ingen behöfva. Hon räckte äfven denna biljett åt de kringstående. Den gjorde mindre effekt än den förra, men den retade mer. »Afund? Hvem skulle afundas henne, och hvad? Åh, hon kan vara säker uppå att ingen afundas hennes eröfringar!»

|175|

57 Eva såg ej ett par ärliga blåa ögon, som ur herrarnes hop betraktade henne med det innerligaste deltagande. – Det var studenten Alanus, som med hela svartsjukans skarpblick hade följt Silfverskölds steg. När han märkte att löjtnanten tryckte en penning i betjentens hand och lade på brickan sin förrädiska sockerrulle, var han icke sen att i trängseln ditsmyga en annan med devisen. Förgäfves, hans ord studsade maktlösa tillbaka från säkerhetens och sjelfförtroendets mur kring den unga flickans hjerta.

58 Det led inemot midnatt, och soupern dukades upp vid sittande bord. Den var kräslig, den var rundelig, men våra läsarinnor måste förlåta att vi gå den förbi. Vi äga icke det mod som Sandels, att midt under krigets dåfva åskor prisa en dåb på gås. Således: soupern var läcker. Det tvång, som hela aftonen förut hade tyngt på umgängessättet, lossade något litet|111| här. Stekar och rangordning förlikas ej rätt. Tafelmusik spelades upp. Man skämtade, man log, man var upprymd. Förstås att man ock politicerade. Nu steg landshöfdingen upp och höll ett tal, fullt af kongl. majestät och kriget. Allt ginge förträffligt. Svenska armén droge mot Wiborg. Före vinterns inbrott vore den måhända i Petersburg. Systerbäck vore gränsen, ifall den ej utsträcktes längre. Gustaf Adolfs tider skulle återkomma. Svenska vapnen skulle betäckas med ära. Hvar stund väntades segerbudskap. Ljus måtte anskaffas till illuminationerna. De sköna damerna skulle få en lysande bal ...

59 I detta ögonblick anmäldes en kurir från Fredrikshamn.

|176|

60 Det klack i allas hjertan. Sorlet tystnade strax.

61 Men gamle landshöfding Yxkull utropade gladt: »Låt den gode mannen träda in och dricka ett glas med oss, till lön för de budskap han medför!»

62 Allas ögon vändes åt dörren, och in trädde en ung man höljd af dam och blod, med sönderrifna kläder, förstördt utseende och dyster blick. Stillatigande räckte han landshöfdingen ett bref. Denne läste och bleknade, och läste åter och bleknade än mera. Och alltefter som färgen vek från den höge chefens kinder, vek den äfven från alla öfrigas, hvilka på honom fästade blickar af ångest och förfäran, som intogo hvarje hjerta, innan man ännu visste hvad depeschen innehöll.

63 Ändtligen hördes i den djupa graflika tystnaden gamle Yxkulls röst, entonig, dyster, som en korpalåt midtibland småskogens tystnade fåglaqvitter.

64 »Det är ingenting, – sade han med låtsadt lugn, men detta ingenting fick af hans darrande röst det obestämda uttrycket af ett fruktansvärdt någonting – det är ingenting, en liten affär, som aflupit mot förväntan, men som innan kort skall aftvås i fiendens blod.»

65 De äldre herrarne trängdes kring landshöfdingen, som med förlägenhet blickade på den oroliga, tätt sammanpackade cirkeln. Etikettens band voro upplösta: framför det spensliga hofrättsrådet trängde sig den korpulente rådmannen, och öfverstens korta figur sökte förgäfves att bana sig väg mellan fänrikar långa som gärdsgårdsstörar. »Så säg då för Guds skull,»konsekvensändrat/normaliserat ropade bakom cirkeln de ängsligaste bland fruarna, »ärkonsekvensändrat/normaliserat Ryssen redan i antåg mot Åbo?»

|177|

66 »Mina nådiga damer ha alltför klena tankar om vår tappra armé»,konsekvensändrat/normaliserat sade landshöfdingen, i det han bjöd till att le. »Martiskonsekvensändrat/normaliserat gunst har ett ögonblick svikit oss, vi ha förlorat Willmanstrand, och general Wrangel har lidit en liten förlust, men fienden har förlorat vida mera, och general Buddenbrock|112| anrycker, för att drifva honom tillbaka öfver gränsen. Se der alltsammans; den nyheten är så god som en seger. Jag hoppas den ej skall störa vår glada sammanvaro. En skål för vår hurtiga armé; måtte den väl gå!»

67 Några de närmast stående togo sina glas, men glömde att dricka. »Godt franskt hattevin!» upprepade spefullt Mössorna i sällskapet.

68 »Och Wrangel sjelf?» frågade en af generalens personliga vänner i sällskapet.

69 Landshöfdingen teg.

70 »Han har stupat!» utropade en.

71 »Stupat med hela sin korps!» genljöd det i salen.

72 »För ingen del, mina vänner!»konsekvensändrat/normaliserat återtog Yxkull. »Hankonsekvensändrat/normaliserat är endast fången.»

73 »Endast fången!» genljöd det ånyo.

74 »Redlige tappre Wrangel!»

75 »Man vet ännu icke,»konsekvensändrat/normaliserat fortfor landshöfdingen, »mankonsekvensändrat/normaliserat gissar blott. Det är möjligen en krigslist; törhända har han på omvägar fallit fienden i ryggen.»

76 »Hvar är kuriren?»

77 »Redan expedierad.»

78 »Såg han ut som ett segerbudskap, han?»

79 »Allt är förloradt.»

|178|

80 »Dertill äro de fördömda Hattarne skuld.»

81 »I galgen med de landsförrädarne!»

82 »Mina herrar, hvad ord!»

83 »Här äro inga ord, här är fäderneslandet.»

84 »Äro vi icke frie svenske män?»

85 »Det skulle bättre anstå ryttmästaren att kommendera sin sqvadron på slagfältet, än att fyrtio mil derifrån föra ordet i danssalongen.»

86 »Här kommenderar ingen.»

87 »Intet gräl: fäderneslandet är i fara!»

88 »Derhän vilja Hattarne ha det, för att regera efter sitt bon plaisirspråk: franska!»konsekvensändrat/normaliserat

89 »De ha kokat soppan så het: nu skola de sjelfva få skålla sig uppå den.»

90 »Egardspråk: franska för damerna! Är detta skickligt?»

91 Denna anmärkning kom för sent.

92 De sista läckra faten uppå landshöfdingens bord hade förblifvit orörda, och större delen af sällskapet, isynnerhet fruntimren, hade redan skingrat sig under en obeskriflig villervalla. Snart följde de öfriga deras exempel, den ena häftigt ordande gruppen efter den andra försvann, och om en stund såg man gamle Yxkull med rynkad panna ensam vandra af och an i sin ödeblifna sal.

|113|

93 Men nyheten spriddes i Åbo med vindens hastighet ännu samma qväll; det ena ryktet jagade det andra och vexte under farten i allt kolossalare dimensioner. De få ofullständiga notiser man uppfångat från kurirens mun antogo snart gestalten af detaljerade berättelser om förfärliga olyckor. Ryssarne, sade man, vore i full marsch|179| mot Fredrikshamn, och Buddenbrock hade förbundit sig att innan vintern spela hela Finland i deras händer. Armén vore kringränd, landet hvimlade af förrädare, allt vore förloradt, allt, ända till hoppet om en lycklig utgång af detta osälla krig!

94 En så stor nedslagenhet var den naturliga följden af så många orimliga förhoppningar nyss förut. Men den besynnerligaste, den märkvärdigaste företeelsen under allt detta var, att olyckan, långtifrån att förena alla spridda viljor och olika åsigter till endrägtig ansträngning för fäderneslandets räddning, tvärtom söndrade ännu mer de redan förut åtskilssträfvande sinnen. Partihatet frodades som svampar på nederlagets blodbestänkta mark, och det syntes, som hade försynen slagit allas ögon med blindhet, så att de i det hotande allmänna skeppsbrottet voro mera betänkta uppå att kasta hvarandra öfver bord, än att med samfält kraft återvinna räddningens strand. Det är så, som välden förgås och stora krafter förstöra sig sjelfva.