2. Helenadagen på Runsala

|120|

2. Helenadagen på Runsala.

1 Den som passerar från Åbo stora farleden utåt skären med Runsala åt höger, förundrar sig icke litet, när han hör talas om Runsalas skönhet. Denna enformiga strand, så mörk af sin barrskog, bakom hvilken blott här och der de berömda ekarnas ljusare grönska framskymtar, är det väl den, som besjungits af skalderna och hvars pris redan långt före Choræus med de hemresande studenterna genljudat kring hela Finland? Ja det är Runsala, men lik en blygsam skönhet, rädd att för alla vägens kommande och farande visa sina behag, gömmer ön sina vackraste partier åt den mera bortvända sidan vid Pohjasalmi; det är här man ser dessa nyckfullt täcka vikar, dem hafvet kastar som slängkyssar inåt stränderna, och det är här som ekarnas och öfriga löfträns grönska blir nog öfvervägande, att bilda det ljusa, glada färgtycke, som för alla stadsbor, och mest för den instängda Åbobon, har omvexlingens hela tjusningskraft.

2 Den som den 31 Juli 1741 på förmiddagen af händelsen förts i närheten af denna täcka kust, hade ej kunnat undgå att der märka vissa tilldragelser, som i denna då ensliga nejd voro ingenting mindre än vanliga. Af alla|78| de många, än koketta och smånätta, än pompösa och ståtliga villor, som hundrade år derefter framskymta mellan löfven på Runsala, sågos nemligen den tiden inga spår. Runsala gård, som tillhörde landshöfdingen, var den enda plats på ön, som kunde kallas bebygd, och äfven dess något förfallna trädhus vitnade icke om någon|121| synnerlig prakt. Men väl såg man här och der en torpare- eller skogvaktarekoja höja sitt torftak öfver stranden, och tre eller fyra något rymligare och något mera putsade »skärestugor» för stadsbornas sommarnöjen syntes aldeles icke för stolta att stå der i god sämja med sina mindre förnämliga grannar.

3 Det var vid en af dessa stugor man den dagen såg de ovanliga tillrustningarna. Stugan var möjad med qvistar och löf, som ofvanför dörren bildade ett stort H, och blickade man dit in, såg man det välskurade golfvet beströdt med enris och sjelfva den stora öppna spiseln prydd af en väldig granruska. En ansenlig blågul flagga svajade från en hög stång på gräsplanen utanför stugan, och rundtkring den väntade tre långa bord, äfven de i form af ett H, med mjellhvita dukar och rikliga serviser af silfver och äkta porcellin. Fetlagda pigor syntes, pustande i värmen, syssla kring borden, och mellan dem såg man stundom gestalten af en smärt yngling än oroligt titta mot den blekblåa, af solrök omtöcknade horizonten, än ifrigt bestyra något med tvenne små svarta ting, placerade på en liten kulle till venster vid stranden. Dessa föremål för hans uppmärksamhet befunnos vid närmare påseende vara ett par nickhakar.

4 Klockan led inemot 11, då språnget på stranden blef lifligare och en grupp af karlar och gossar samlade sig vid nickhakarna. Orsaken var lätt att gissa: derborta i sundet nalkades tvenne stora båtar, fyllda med herskap från staden. Snart voro de på bösshåll från stranden, och piff! paff! då small det från nickhakarna med denna|122| korta, skarpa, man kunde säga pojkaktiga knall, som är sådana tingestar egen, när de laddas skarpt och man smort röret med talg. Allt folket på stranden hurrade, i det de hviftade med mössor och dukar, och under dessa bullrande, men hjertliga välkomsthelsningar steg hela sällskapet i land.

5 Det vore utan tvifvel intressant, men vi skulle helt säkert komma till korta, om vi ville beskrifva alla dessa goda Åboboer, som nu fryntliga och förnöjda landstego på den grönskande stranden. En besynnerlig blandning af stel prudentlighet, representerad af styfkjortlarna och perukerna, jemte en nästan landtlig enkelhet, synbar i fruntimmernas bredskyggade schäferhattar och herrarnes för värmen nedvikna skjortkragar utan halsduk, var det utmärkande yttre draget hos dessa lustfärdare. Hvad som för öfrigt|79| gör deras för den tiden eleganta toilett omöjlig att detaljera, är den vigtiga omständighet, att den eleganta verldens moder just då befunno sig i den brydsama öfvergångsperioden från la regencespråk: franska till Pompadours tidehvarf. Den tiden passerade allt nymodigt från Stockholm till Åbo och så vidare inåt det öfriga Finland; men ack! man hade hvarken ångbåtar eller modejournaler då ännu, och allt gick derföre mycket långsamare. Så hände också här, att man såg den föråldrade vidlyftiga allongeperuken i bredd med den snäfva, bakåtstrukna, som sedan blef enväldig under sjuåra kriget; den korta, åtsittande och upptill halsen knäppta rocken à la Carl XII bredvid den då ännu omedvetna, oformligt långa fracken med dito vest, samt spenser och liftröjor med kor|123|tare eller längre skörten jemte urringade klädningar med långa lif, dykränger och annat bjefs i tidens smak. Sjelfva presternas kragar buro spår af tidens ombytlighet; medan de äldre ännu envist behöllo de breda och bredfållade haklappar, i hvilka man ser Gezelierna aftagna, hade en och annan yngre medlem af ståndet allaredan ansenligt förknappat denna symbol af sin värdighet.

6 »Mitt herskap! Bror Wechter! Bror Heldt! Bror Scarin! Kusin Forselia!»konsekvensändrat/normaliserat hördes borgmästaren Carl Merthens ljudande stämma utropa. »Hitåt,konsekvensändrat/normaliserat här är stugan. Kors, var försigtig på stenarna, min söta kusin Lütke. Och du, mor lilla!»konsekvensändrat/normaliserat (här vände sig den torre, långe mannen till sin lilla feta borgmästarinna) »hvadkonsekvensändrat/normaliserat tycks, min vän, du blef purrad? Jo jo, medan du var rest till Nådendal i går för att tinga bär, skickade jag ut vår Anders jemte pigor och drängar med hela kalaset och samlade hop alla vännerna, för att göra dig en surpris på din namnsdag. Hvad tycks om tillställningen? Fiffig eller hur?»

7 Dessa sista ord sades i hviskande ton, och lika sakta genmälte borgmästarinnan, med en bekymrad blick på de präktiga borden. »Men söta far, gudnåde mitt silfver och mina porcelliner, som släpats ända hit! Och jag ville väl veta hvad du ämnar ge alla dessa till mat, när ej jag fått vara med?»

8 »Var lugn för den saken, du mor! Karin har bestyrt om hvad till köket hörer; men idén, ser du, idén, den har Eva funnit opp. Anfäkta en sådan flicka att ha idéer! Hvem annan än Eva hade kunnat hitta på allt det här!»

9 »Det tror jag nog», svarade borgmästarinnan lika sakta; »kommer det an på tillställningar och nöjen, då är Eva|124| den första, men skall något uträttas i köket, så blir min stackars Karin ändå den, som får träla med hufvudsaken. Så går det alltid, och du är blind för Eva, far, kom ihåg mina ord. Nå min själ, här stå vi och prata, som om ingen annan funnes på hela holmen.»

|80|

10 Medan värd och värdinna i hastighet hviskade dessa ord sinsemellan, hade gästerna småningom troppat i land och spridt sig på gräsplanen och närmaste löfdungar med denna egna känsla af välbehag, som intar en stadsbo, när han, sommartid instängd mellan sina qvafva murar, någongång slår sig lös att andas dofterna i det gröna. Dagen var också utmärkt vacker, tvertemot hvad den ofta våta Helena brukar. En sval hafsvind mildrade rötmånshettan, som i staden kändes ganska brännande, och öfver Runsalas ekar hvälfde sig en himmel utan ett enda moln, medan rundtomkring de blåa fjärdarna sakta krusades och hvita segel sväfvade likt svanor i fjerran.

11 »Så vackert! så gudomligt vackert!» utropade de unga flickorna, i det de, ystra som fåglar, hoppade i gräset.

12 »Olympiskt! paradisiskt!» intonerade ungherrarne.

13 »Men se ... se dit!» ropade plötsligt en och pekade mot en kulle på afstånd. Allas ögon vände sig hastigt åt detta håll, och man såg der öfverst på den fristående kullen gestalten af en hvitklädd flicka afteckna sig mot den höga, lätt omtöcknade himmelen med dess halfklara, nästan italienskt violetta färgton. Denna tafla med himlen till fond och jorden till ram var så hänförande skön, att ett ofrivilligt utrop af beundran undföll allas läppar.

|125|

14 »En konstellation på ljusa dagen!» utropade en af herrarne.

15 »Calypso på sin ö!» inföll en ung akademikus.

16 »För all del, akten eder att bli förvandlade!» skrattade en ung, men elak professorsfru.

17 »Epicuri de grege porcusspråk: latin, det är jag försann, vid anblicken af detta middagsbord», inföll en lång mager man med oformligt stor peruk, som i sommarvärmen pressade svettdropparna från hans panna. »Menoriginal: panna.» Men säg mig,»konsekvensändrat/normaliserat återtog han, i det han inklämde sin tunna näsa mellan ett par glasögon med bågar af guld, dock utan sidoarmar; »sägkonsekvensändrat/normaliserat mig, dominespråk: latin Alane, hvem är persona qvæstionisspråk: latin der uppå kullen? Hon synes mig snarlik en nymphaspråk: latin eller dryasspråk: latin, jag kunde säga ett spectrum formosissimumspråk: latin, alldenstund han står på den gamla ättehögen såsom en emanatio maniumspråk: latin, en skön utdunstning af de döde Alaners och Hunners själar.»

18 Den tillfrågade, en ung student, som, utan att deltaga i de öfrigas skämt, med oafvända blickar betraktat den sköna, ännu på kullen qvardröjande bilden, rodnade djupt vid detta tilltal af den vidtberömde professorn och kathederhjelten Scarin – ty det var han – och svarade knappt hörbart, likasom hade han blifvit ertappad vid ett brott och måste fram med sanningen:

19 »Domine professorspråk: latin, det är Eva Merthen!» – »Mehercle!språk: latin» utropade professorn; »ett verkligt phænomenonspråk: latin!»original: phoenomenon!språk: latin»

|81|

20 »Hvar är Eva?» hördes i detsamma borgmästaremors bekymrade stämma fråga. »Ack den flickan, hon hålls då aldrig vid sysslorna! Karin får ensam sköta allt!»

|126|

21 »Om jag får lof, –konsekvensändrat/normaliserat svarade den unge studenten, som i hast fick lif – om jag får lof, skall jag underrätta Eva, att vördiga frun vill tala med henne.»

22 »Ah, låt mig springa!» afbröt honom en ung handlande.

23 »Jag springer icke, jag flyger som en Mercurius!» skyndade en magistrats-sekreterare att utropa. Och nu blef ett kapplöpande mellan dessa tre, och hade icke deras unga ben betagit hvar och en annan möjligheten af att hinna dem förbi, så hade ett par medelålders rådmän och ett dito universitetsadjunkter påtagligen haft stor lust att begifva sig åstad med samma sändningebud.

24 Om allt detta tal och detta språng för hennes skull var den unga flickan på kullen i okunnighet. Spänstig och lätt som en fjäril, nyss flugen ur puppan, hade hon med brinnande tjusning inandats sommarens dofter rundtomkring henne. En ljuf oro, en oförklarligt brännande längtan dref henne ut i den fria vilda naturen; knappt landstigen, hade hon ilat upp till sin barndoms lekplats, den sköna kullen vid stranden, som af de lärde hedrades med namn af ättehög och hvarifrån man hade fri utsigt öfver fjärdarna ända fram mot Rimito skärgård fjerran i vester. Här, med handen öfver ögat, för att skydda sig mot solstrålarnas bländande skimmer på den lättkrusade hafsytan, betraktade hon vågspelet och de hägrande öarna borta vid horizontens rand; en onämnbar dunkel känsla af den ystraste fröjd, blandad med det vekaste vemod, hade intagit hennes själ; löjet for öfver hennes läppar som solglimtar emellan skyarna, och medan hon i lekfullt öfverdåd plockade sönder en halfvissnad rönnblomma, syntes i|127| den innersta vinkeln af hennes sköna, mörka, brännande ögon en halfgömd tår.

25 Eva Merthen var en af sin tids skönaste flickor; hög och smärt, yppigt formad och likväl harmonisk, hade hela hennes hållning något imponerande, något konungsligt, såvida man får nyttja detta ord om en flicka af medelklassen. Men för den tiden, när man egnade kungligheten och dess återglans i den högre adeln en nästan afgudisk dyrkan, är uttrycket på sin plats; det var det enda man värdigt kunde begagna om en skönhet så höjd öfver mängden, som hennes. Också anmärkte man ganska riktigt, att Eva Merthen alldeles icke liknade sin borgerliga finska mor, men deremot var en idealiserad afbild af sin far, som härstammade från en gammal tysk familj, måhända afsigkommen adel, som i tre eller fyra generationer acklimatiserat sig i Sverige och Finland, utan att förlora det mörkare tycke och det|82| eldigare lynne, hvilka utmärka södern. Och när man betraktade ansigtets fullkomliga oval med dess genomskinliga, nu lindrigt solbrända hy, det rika mörka håret, upplagdt och bakåt struket, efter den tidens sed – ett mode, hvilket, genom att blotta skönheten af ett reguliert ansigte, lika mycket förhöjer den, som det misskläder ett annars täckt, men irreguliert – när man betraktade den fullkomliga harmonin af dessa ädla drag och det på engång smäktande och glödande uttrycket af hennes österländskt varma ögon, då måste man bekänna, att Eva Merthen var skön, mer än konungsligt skön, ty ljufheten i hennes väsende var lika mild, som högheten var stolt.

|128|

26 När man uppmärksamt betraktar porträtterna af 1700-taletskonsekvensändrat/normaliserat mest berömda skönheter, skall man hos dem finna två gemensama drag, obetydliga vid första anblicken, men tillräckliga att gifva ansigtet ett uttryck, i hvilket den tidens förfinade smak öfverallt förgapade sig; det ena en ganska liten körsbärsmun, med nedra läppen mer än vanligt fyllig; det andra en nästan omärklig slapphet i nedra ögonlocken, hvilkas uttryck derigenom fick något smäktande, som motvägde den lilla munnens något precisa snörpning och likasom kom hängifvenheten att paras med den deciderade stoltheten. Båda dessa drag funnos hos Eva Merthen, likasom de funnos hos Aurora Königsmark, – och på båda sågo sig både narrar och kloke blinda.

27 Den unga flickan väcktes ur sina drömmerier af kapplöpningens rassel nedanför kullen och såg, i det hon vände sig om, studenten Isak Alanus främst bland de tre störta uppför sluttningen och, uppkommen, kasta en triumferande blick på sina medtäflare nedanföre. Men knappt hade han hunnit sitt mål på fem eller sex stegs afstånd, innan han plötsligt stadnade, nedslog ögonen och kände sitt ansigte öfvergjutas af samma brännande rodnad, som nyss förut, när han tilltalades af Scarin. »Förlåt ...»konsekvensändrat/normaliserat stammade han, och dermed hade hans tillämnade tal en ända.

28 »Hvad skall jag förlåta er, käre Isak?» sade den sköna flickan med sin ljufva melodiska röst, men ej utan en skymt af medlidande och en annan af löje – ty både språng och sinnesrörelse hade så fullständigt medtagit den stackars Alanus, att han syntes färdig att digna, der|129| han stod. Hans nederlag blef fullkomligt, när de båda medtäflarne i samma ögonblick hunno fram och magistratssekreteraren, som hade vigilantaste tungan, med pathetiska åtbörder utropade: »Sköna, men grymma Chloë, som smugit er undan den stojande verlden, för att lyssna till turturdufvornas ömma kuttrande i myrtenlunden, säg, huru har ni kunnat vara nog hård, att så länge beröfva oss öfriga herdar och herdinnor den afundsvärda lyckan, att få dricka sällhetens solsken ur edra olympiska ögonkast?»

|83|

29 »Ja jungfru Eva», utlät sig den mindre fine och vältalige handelsmannen, »vördiga fru mor och vi andra ha länge väntat er till middagen.»

30 »Ack förlåt!» sade Eva Merthen något vårdslöst; »jagkonsekvensändrat/normaliserat har ej hört några turturdufvor förrän jag hörde sektern, men jag har dröjt för att se på örlogskuttern derute på fjärden. Den närmar sig hitåt, eller hvad tro herrarne?»

31 Och i sjelfva verket syntes derute de smäckra mästerna och de hvita seglen af en för sakta vestvind framskridande brigg, som styrde åt Åbo.

32 Herrarne sågo utåt hafvet. En brigg under segel var för dem en ganska vanlig syn, men just dessa dagar voro oroande rykten i svang på flera håll, och man afbidade med otålighet nyheter från Stockholm. När de åter sågo sig om, var Eva Merthen försvunnen. Lätt som ett vindkast i Runsalas ekar, hade hon ilat utför kullen, och emellan stammarna såg man skymten af hennes hvita fladdrande klädning. Hon sprang icke, hon sväfvade öf|130|ver tufvorna; icke för ro skull hade Eva som barn varit känd som den mest snabbfotade flicka i Åbo; och den tiden ansåg man icke sådant som brott mot konvenansen; tvertom det var en stor fördel och förtjenst i de många lekarna sommartid i det fria.

33 Med en ed öfver rymmerskan skyndade två af herrarne efter. Förgäfves. Magistratssekreteraren blef som Absalon hängande i ett träd, dock icke hans lätta person, utan blott den väl friserade peruken blef ett rof för qvisten af en gran. Köpmannen, mera ovig, snafvade öfver ett vindfälle, vrickade foten och kom sedan haltande hem. Isak Alanus hade qvarstadnat på kullen och såg efter förföljarne och den förföljda med mulna blickar. »Skall jag då evigt vara lika tafatt och skall hon evigt vara lika stolt?» sade han förbittrad till sig sjelf. »Är jag icke fyra och tjugu år? och jag beter mig som en pojke i secundaspråk: latin!konsekvensändrat/normaliserat Ha jag ville visa henne ... hvad? Jag vet icke, men jag önskar att verlden måtte störta tillsamman öfver våra hufvuden; jag skulle upprätthålla den med min arm, att icke ett strå blefve krökt af dessa sköna, nattsvarta lockar ......»konsekvensändrat/normaliserat

34 I samma ögonblick hördes på afstånd den rullande knallen af ett kanonskott på sjön. Studenten såg ditåt; ett lätt moln af rök drefs af vinden förbi den annalkande briggens stäf. »Var detta svaret på min förmätna önskan?» sade han tankfull och anträdde långsamt återvägen till det öfriga sällskapet.

35 Här hade man emellertid skridit till hufvudsaken af alla sällskapliga nöjen här i norden – bordet. Huruvida|131| en sednare tids oumbärliga inledning, aptitssupen, togs före eller efter sedan man satt sig till bords, har tyvärr ej kunnat blifva med historisk visshet utredt; det säkra är, att en af anis och åkerhumla starkt luktande spritdryck i nog rymliga bägare hälldes ur|84| stenkrus och anlitades redan på förhand. Men innan detta var skedt, innan någon ännu smakat en bit, trädde biskopen fram och välsignade maten, hvarefter lille Wechter, en son till rådmannen, läste ordentelig bordsbön. Hela sällskapet knäppte hop händerna och läste sakta sina böner, hvar för sig, hvilket varade minst i fem minuter. Dermed voro dock förberedelserna för ingen del slut; ett hårdare prof återstod för hungern och tålamodet, nemligen kruset om platserna. En hvar, isynnerhet fruarna, gjorde sig till utseendet så ringa, fastän i tankarna så hög som möjligt; kusin Forselia ville alldeles icke sitta högre och förnämligare än syster Hassel, och syster Calonia bad allerödmjukast att kusin Björkegren icke måtte förnedra sig så djupt och sitta lägre än hon. Värst var det med den gödda kalfven, som i all sin doftande läckerhet prydde midten af bordet, tvärstrecket öfver H. Här ville alldeles ingen taga plats, och det hade sina goda skäl, ty den olyckliges lott, som der placerades, var att, en annan Tantalus, hungra midtunder öfverflödet, i det att hans hedrande förtroendepost medförde besväret att skära före åt hela sällskapet. Ändtligen uppoffrade sig den hedervärde apothekaren Jonas Synnerberg för det allmänna bästa; och då biskop Fahlenius jemväl hedrade sällskapet med sin närvaro och således var sjelfskrifven till högsätet, grupperade sig ändtligen herrar och damer efter|132| rang och värdighet omkring hans högvördighet, hvarpå måltiden tog början.

36 Här vore nu visserligen ypperligt tillfälle att orda om den tidens kokkonst och beskrifva de rätter, under hvilka bordet dignade; men då berättelsen härom tiger, må läsaren nöja sig med den försäkran, att alltsammans mera varoriginal: vara bygdt på det stadiga, än på det fina. Efter bränvinsbägaren följde smör och ost, derefter sillsallat, skinka med senap, klimpsoppa, gödda kalfven med lingon, och slutligen en kolossal torta. Vioriginal: Wi lemna derhän, om icke det rundtliga bordet tillika dignade under aktningsvärda grötar med grädde och oblandad mjölk, läckra smultron och loyala kronbakelser, gräddade i smör. Det bör också anmärkas, att ett så landtligt kalas alldeles icke prunkade med den mängd af ståtliga rätter, som annars vankades vid rätt högtidliga tillfällen, sådana vi kanske längre fram få tillfälle att omtala. Nu bestods icke engång vin – icke af brist, nej bevars, Åbo importerade öfver 200 åmar franskt – men deremot ett ärligt och hembrygdt öl i dryga muggar af porcellin, och för biskopen i en kanna af silfver. Långt mindre såg man till några cigarrer, men väl en och annan kort pipa med holländsk knaster efter maten, samt en och annan i fickan af den vida vesten sorgfälligt gömd rulle af tuggtobak. Ett fat väckte dock gästernas synnerliga nyfikenhet, emedan det var och förblef öfvertäckt till inemot måltidens slut, då det kringbjöds|85| som särskild rätt. Enhvar tog då för sig ett par af de varma, doftande frukter det innehöll, skalade dem egenhändigt, prisade deras smak|133| och frågade efter utvägar att skaffa sig dylika. Detta fat innehöll kokta – potäter.

37 I akademiträdgården hade man redan någon tid gjort försök med denna då sällsynta rotvext; men desse hade borgmästaren förskrifvit från Stockholm, och de flesta af hans gäster sågo dem här för första gången. Samtalet föll ganska naturligt på den nytta man möjligen kunde draga af denna vext, om den i landet infördes, och mången yttrade sina starka tvifvel, huruvida den någonsin kunde trifvas i detta klimat. Den är ett Amerikas barn, som kaffet, sade man, och alltför dyr blir den att införskrifva för fattigmans bord. Men profetiskt leende tog den ärevördige biskop Fahlenius till orda och sade, i det han fattade silfverkannan: »Icke ringa, det spår jag, blir en dag den båtnad vårt fattiga folk kommer att draga af denna jordenes frukt. Hvem vet om icke den nådige Guden har bestämt den att engång blifva en torftig allmoges värn, förmer än barkbrödet, mot hunger och missvextår! Skål, käre vänner, för denna gudsgåfvans framtida gagn!»

38 »Skål för potäterna!» instämde sällskapet, och de väldiga muggarna tömdes skyndsamt till botten. Att biskopens profetia gått i fullbordan, det vet enhvar. Men det var först tjugu år sednare, som soldaterne i sina renslar medförde potäter från pommerska kriget – som just derföre af allmogen kallades päronkriget – och sålunda spridde dem kring landet. Ännu vid början af 1800-taletkonsekvensändrat/normaliserat voro de långtifrån allmänna, och att de blefvo det snart derpå, derföre har man till stor del att tacka hushåll|134|ningssällskapet, som nitiskt kringskickade utsäde deraf till alla landsorter.

39 Vid bordet rådde i början mycken stillhet, så att blott de förnämste och äldste förde ordet. Efterhand vågade en och annan med mycket krus att yttra sin mening. Samtalet föll nu på andra ämnen och mest på den dyra tiden. Gamle farbror Hans Wittfoth, som stod i ett mäkta stort anseende, klagade att rågen, som fordom kostade 6 à 9 daler, nu betalades med 20 à 24, och att talg och smör, som man förr hade fått för 3 daler pundet, nu kostade 12 till 16. Handelsman Heldt beskref sin nya tobaksfabrik och menade att inhemska tobaksblad, tillräckliga för landets behof, vore vida önskvärdare och möjligare att påräkna, än inhemska potäter. Rådman Wechter, som hvarken rökte eller tuggade, lät förstå, att det vore tutal om en tobaksfabrik, vore det ock, som Heldts, den enda i landet, kunde verka till annat än skadligt öfverflöd; deremot vore kläder på kroppen menniskans första behof, och i så måtto vore hans, Wechters, klädesfabrik, också den första i landet, af oberäkneligt större nytta.

|86|

40 »Hvad det beträffar, bror Wechter,»konsekvensändrat/normaliserat genmälte Heldt, »såkonsekvensändrat/normaliserat gör du allenast kläde, men Lütke gör sedan sista somras kläder, nemligen tröjor och strumpor. Och jag tycker, att när blotta tulln på utrikes röktobak gör inemot 400 daler och på snus 170 daler, så torde bror begripa ...»konsekvensändrat/normaliserat

41 »Begripa hit och begripa dit, jag begriper att du äst en snusmakare, en öfverflödsmakare, en landsförgiftare|135| med din förgiftiga amerikanska smörja»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Wechter, som druckit något för mycket öl på anisbränvinet.

42 »Mina värde vänner och gäster», inföll nu borgmästaren, som märkte att samtalet tog en hetsig vändning, »minakonsekvensändrat/normaliserat värdaste vänner! Såframt högvördige biskopen ej har något deremot, så får jag ödmjukast persvadera att tömma en mugg öl icke allenast för kära mor, hvars namnsdag har gifvit anledning till denna lilla förlustelsen, och för min yngre dotter Helena Katharina, utan fastmer och derjemte för alla Helenor både när och fjerran. Måtte de florera i allsköns gamman!»

43 »konsekvensändrat/normaliseratFloreant in æternum!språk: latin»konsekvensändrat/normaliserat instämde biskopen, och alla gästerna drucko och hurrade, medan borgmästaremor förlägen neg åt alla sidor och den saktmodiga, blyga och husliga Karin, sin mors afbild, dolde sin person och sin rodnad bakom en reslig terin med mjölk.

44 »Tibispråk: latin, Helena, thu Trojas förstörerska, som suckar efter en Paris!» inföll den hederlige Scarin och tömde sin mugg med samma lugn, som han brukade uppgräfva en ättehög. Men flickorna i närheten uppfångade orden och upprepade sitt tibispråk: latin, Helena! med låtsad gravitet, och den sköna Eva klappade händerna och vände sig från systern till en gammal hvitpudrad och snusig kamrer med ett lika gravitetiskt tibispråk: latin, Paris! hvaröfver hela sällskapet utbröt i ett outsläckeligt skratt, så att strand och lunder genljödo af deras munterhet.

45 Vid pass klockan ½ 2 var måltiden slut, man knäppte hop händerna, lille Wechter läste åter sin bordsbön, de öfriga läste sakta efter, biskop Fahlenius välsignade ma|136|ten, alla gästerna kysste värdinnan på hand och ungdomen flög kring träd och buskar, för att smälla hvarandra matklapp. Derefter skingrade sig sällskapet; några af de äldre gingo in i stugan att söka sig en ankarplats för middagsluren; andra sökte den under närmaste träd. Men Scarin, som aldrig försummade sin dagliga motion, begaf sig i all stillhet på promenad utåt holmen.

46 Undertiden hade de unga förehaft något hemlighetsfullt i en åt sidan stående lada. Klockan 3 gafs signal med en ljudande hornlåt, sällskapet samlade sig på gräsplanen, och nu såg man från ladan ett tåg af herdar och herdinnor parvis nalkas. Alla voro de utstyrda med bredskyggade halmhattar och|87| fladdrande band, och några af dem ledde motsträfvande får i rosenfärgade snören. Dervid sjöngo de på den bekanta melodin, som man ännu får höra:

Och herdar och herdinnor, de valla sina får, :,:

De veta att säga hvad kärlek förmår. :,:

48 Nu framträdde den främsta herdinnan, under hvars breda hattskärm Eva Merthens sköna ögon framblixtrade, hoppade lätt fram till värdinnan och sade med låtsad vrede: »ärevördiga fru, med hvad rätt hafven J och alla dessa Minervas och Mercurii skötebarn vågat beträda min ö? Veten J icke, att jag, Amaryllis den enda, är dessa nejders furstinna, samt med dessa mina herdar och herdinnor oinskränkt råder öfver Runsala ö?»

49 Då derpå icke följde något svar, fortfor hon i en ton som efterhand blef allt mildare: »Väl vore det för mig en lätt sak att förvandla eder alla till varulfvar, drakar och|137| läderlappar; men jag har höggunstigt tagit i betraktande det ädla öl J hafven låtit spilla på min mark och det behagliga stekos, dermed J hafven uppblandat örternas lustiga anda. Thy tillsäger jag eder alla min gunstiga nåd och undskyllan, dömande eder allenast att afhöra min öfverste hofpipares underdåniga fägnerim, samt derefter afböta edert brott förmedelst sju och sjuttio svängar med menige man.»

50 Nu framträdde på en vink af Amaryllis hofpiparen, försedd med en ofantligt stor tut af näfver, hvari han blåste ett par fanfarer, deklamerande sedan ett långt fägnerim, som man ansåg författadt af den vittre magister Samuel Pryss, och hvaruti fru Helena förliknades än vid Juno, alla gudars och gudinnors moder, än vid drottning Semiramis, än vid Sara, som mjölkade sin herre Abrahams boskap på Kidrons ängar. Efter dessa haranger kom ändtligen slutstrofen, som var af följande lydelse:

Så höga dygders pracht man måste billigt prijsa;

Hvi skulle jag ej då uppstämma ock min vijsa

I Amaryllis chor, som allt på Runsal ö

Sin får har vallat här alltsedan Noachs sjö!

Men om jag säija får hvad nu mitt sinne tränger,

Den hela herdeflock, som lustigt här omsvänger,

En samfält tanka har: det är Helenas prijs:

Hon lef’ i hundra åhr, som i ett paradijs!

Och sist i ålders dar, när sachtlig döden stundar,

Lijksom en månljus natt far öfver rosenlundar,

|88|

En slächt af barnbarnsbarn, så tät som Runsal skog,

Lyck’ hennes ögon till i en behaglig ro!

|138|

52 Medan vivatspråk: latin- och hurraropen skallade efter fägneqvädet och nickhakarna på stranden efter bästa förmåga instämde, kringbars thévatten i stora koppar och dracks af alla utan undantag på bit. Denna dryck, som var tidigare i bruk än det ännu sällsynta kaffet, förtjenade sannerligen sitt namn, ty dess minsta ingrediens var théet, men deremot var den starkt försatt med kardemumma och bittermandel, och serveringen skedde sålunda, att först slogs kokt vatten på de ursprungliga ingredienserna och kringbjöds åt de förnämsta bland fruntimren i sällskapet samt en och annan fin kavaljer. Men sedan kannan var tömd, slogs oupphörligt nytt vatten deri, så att de som sist fingo, i sjelfva verket ej kunde hafva mer än en aflägsen aning om traktamentets ursprungliga smak.

53 Derefter samlade sig herdar och herdinnor till danslekar på gräsplanen. Alla togo i ring, och inom den stora ringen dansade ett skildt par, som vexelvis valde sin make, alltunder det man sjöng:

Ungersvennen uti dansen går

Sin hatt han högt upplyftar,

Han helsar både på stora och små,

Men helst på vackra flickor.

Och vackra flickor tager han i hand,

Förtroligt dem tilltalar:

Och du är min och jag är din,

Så länge leken varar.

56 Och orden flickor och gossar byttes om, allteftersom den väljande var endera. Men efter den leken kommo flere andra, som ännu någongång höras i småstäderna, såsom|139| »Höga berg och djupa dalar», eller »Intet aktar jag på rikedomar», eller »Viljen j veta och viljen j förstå, hur bonden han plöjer sin åker och sår» – till hvilka alla melodierna ännu fortlefva i minnet, äfvensom till den roliga »Väfva vallman» (vadmal) och till

Skära, skära hafran,

Hvem skall hafran binda?

Det skall allrakäresta min,

Hvar skall jag honom finna?

|89|

Jag såg honom en afton sen

I den klara månans sken;

När hvar tar sin, så tar jag min,

Och så blir trollet utan.

58 Nu hvilade man ett ögonblick, för att äta sötost med hallonsylt, hvilken landtliga och delikata undfägnad nuförtiden kommit ur bruk, men då var lika allmän sommartid, som nu t. ex. à la glacespråk: franska. Och derefter fortsatte man med »smussla ring», »hänga» och andra roligheter, samt slutligen enklek.

59 Undertiden språkade gubbarna i politik. Det stora samtalsämnet var Hattarnes afgjorda öfvervälde vid riksdagen och det förmodade kriget. Man talade om sekreteraren Gyllenstjernas arresterande för hemligt förstånd med ryska ministern, om Arckenholtz och Mathesius, som blifvit anklagade för att af Mössorna hafva låtit bruka sig till hemliga stämplingar. Bland desse väckte isynnerhet Mathesii öde mycket deltagande, ty han var Finne och, hvad mera var, en ärlig man, som i sin godtrogenhet hade tjenat de mäktige till redskap. Om kriget voro|140| tankarna mycket delade. Alla köpmän, borgare och akademiske herrar i sällskapet voro till sinnelaget uppriktige Mössor och utforo i de skarpaste ordalag om sekreta utskottet, Tessin, Gyllenborg, Lewenhaupt och andre partichefer, som i deras tanke föga bekymrade sig om rikets välfärd, allenast de sjelfva kommo till makten. Af andra tankar voro ett par gamla militärer i sällskapet, jemte de flesta hofrättsherrar och öfrige tjenstemän, samt borgmästaren sjelf.

60 Desse gåfvo sig min af att ligga djupt inne i politiken och visste berätta att hundratusen Fransmän vore i antågande till Sveriges understöd. Slutligen lät ett gammalt hofrättsråd undfalla sig några mystiska ord om ett mäktigt parti bland Ryssarne sjelfva, som hade uppmuntrat svenska regeringen till krig.

61 »Jo ser man på – sade en medelålders man med fylliga och klassiskt regelbundna drag, i det ett fint leende spelade öfver hans läppar – bror Ahlström nöjer sig icke med mindre än att låta Ryssarne sjelfva utrusta en armé till Wiborgs, Esthlands och Lifflands återtagande för vår räkning, medan vi under otio sapientisspråk: latin här sitta i godt mak och dricka öl på Runsala.»

62 »Bror Hassel tyckes vara mera hemmastadd hos de gamle Romare, än i nutidens politik»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast hofrättsrådet med häftighet. »Menkonsekvensändrat/normaliserat jag skall säga bror en sak, som hvarken Cicero eller Virgilius hafva en aning om, nemligen att Lewenhaupt genom markis Chetardie står i hemlig korrespondans|90| med storfurstinnan Elisabeth, som lofvar Svenskarne mycket godt, om de vilja förhjelpa henne till thronen. I tysthet kan jag väl ock säga hvad som|141| hviskas i Stockholm, nemligen att Storfurstinnan skall företaga en resa till sina gods i Karelen och der uppsnappas af ett kompani svenska dragoner, hvarefter armén tågar för att sätta den höga furstinnan på thronen.»konsekvensändrat/normaliserat

63 »Mina herrar»,konsekvensändrat/normaliserat genmälte rådman Wechter, ocksåoriginal: ochså en stor politikus, »detkonsekvensändrat/normaliserat är tamme tunnor tusan så omöjligt att något krig blir af, som att göra kläde af björnmossa. Hvad pocker, äro de galna? De hafva ej tretusen man på benen. Och känner jag Buddenbrock rätt, så sätter han p för den saken.»

64 »Bror Wechter skall ej tala hufvudet af sig»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade borgmästaren i hans öra. »Allaskonsekvensändrat/normaliserat våra hufvuden sitta dessa tider lösare än vanligt, och man kan ej veta hvar förrädare lyssna uppå en.»

65 »Förrädare hit och förrädare dit!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast den häftige mannen. »Detkonsekvensändrat/normaliserat kan ej och det får ej bli krig; hvad pocker, industrin blefve ju komplett ruinerad.»

66 »Var lugn min bror!»konsekvensändrat/normaliserat inföll Hassel. »Brorkonsekvensändrat/normaliserat får säkert beställning på kommisskläde för arméns behof.»

67 »Ja,»konsekvensändrat/normaliserat tillade hofrättsrådet, »chefernekonsekvensändrat/normaliserat och landshöfdingarne i Finland fingo för tre dagar sedan ordres att rådgöra om uppbrottstermin för trupperna; på den marchen komma några par byxor att slitas.»

68 »Bara skrämskott!» utropade Mössorna i sällskapet.

69 »Eva! Eva!» hördes nu åter borgmästarinnan ropa der borta i löfsalen, der de unga satt sig att hvila efter språnget. Men ingen Eva var till finnande. Under enkleken, sade man, hade den snabbfotade sikter Wikman jagat henne kring kullar och parker, för att röfva henne|142| från Alanus, hennes make i leken; hon hade ilat som ett rådjur öfver ängarne inåt skogen, slutligen hade siktern förlorat hennes spår, och ännu var hon ej återkommen. Denna underrättelse var för modren i dubbelt afseende ovälkommen. På den härtills så molnfria, blott af lätt solrök omtöcknade himmelen stego inemot klockan 6 rätt svarta skyar, med dessa skarpa konturer i kanterna, som vanligen bebåda ett annalkande åskväder. Aftonmåltiden, som skulle intagas innan sällskapet begaf sig på återfärden, kunde derföre ej dukas ute i det fria, utan måste försigtigtvis anrättas inne i stugan, och härtill behöfdes båda döttrarnas biträde.

70 »Gud hjelpe mig för det barnet!» småputtrade modren för sig sjelf. »Att springa sin kos, när hon så väl behöfs, och bli ute i ovädret, som står för dörren! Det är allt pappas fel, han har låtit henne ha sin egen vilja från början.»

|91|

71 Emellertid måste man nu hjelpa sig utan Eva. Bordet dukades i största hast och gästerna inbjödos att utan dröjsmål taga sig en smörgås, på det att man måtte hinna anträda återfärden, innan åskvädret hann bryta ut. Man vet hvad »en smörgås» har att betyda vid en välförsedd och välment värdinnas bord. Den goda frun hade icke fått vara med om att anrätta middagen, efter den, bevars, skulle vara en surpris. Hon hade också haft åtskilligt att anmärka dervid och var derföre mån om att nu göra allting grundeligare och bättre. Men den naturliga följden af denna ifver att upprätthålla hennes husmoderliga anseende var att gästerne, för rätternas mängd, alldeles icke hade rådrum att brådska för ovädret. Till|143| på köpet kommo herrarne in i politikens djupaste labyrinther, och det tog ingen ända.

72 Man var just sysselsatt att midtibland de rykande faten diskutera frågan om krig eller fred, och Wechter tog himmel och jord till vittne att Hattarne voro galna och kriget rent af omöjligt, när ett bud till borgmästaren med mycken brådska anmäldes. Merthen gick ut och återkom efter några ögonblick med ett nyss brutet embetsbref. Svettdropparna stodo på hans panna, och blekareoriginal: ochblekare var han än vanligt. I sällskapet uppstod en plötslig tystnad; enhvar anade nyheter af vigt, och den dunkla förkänslan af hvad som komma skulle lät alla hjertan klappa fortare än förut.

73 »Mor, låt hemta vin! godt franskt!»

74 »Godt franskt hattevin!» gäckade en röst.

75 Vin kom.

76 Då tog borgmästaren ett nära stående glas, fylldt till brädden; herrarne gjorde instinktlikt detsamma, och nu upphof värden sin skarpa, entoniga röst och sade:

77 »Mina ärade gäster och vänner! Å konglig majestäts och riksens ständers vägnar, får jag, som tropligtig undersåte och magistratsperson, underrätta eder, att kongl. majestät den 28 i denna månad under trumpeters klang låtit deklarera krig mot Czar Ivan och ryska regeringen. Gud bevare hans majestät och riket samt låte denna fejden till bådas heder och båtnad aflöpa!»

78 »Gud bevare konungen!»

79 »Gud fördöme Hattarna!»

80 Dessa rop hördes om hvarandra. Några drucko sina glas till botten, andra utslogo vinet orördt i spiseln; ännu|144| andra, som voro de mest förbittrade, kastade sina fulla glas i golfvet, så att vinet stänkte öfver de närmast stående. Förvirringen blef allmän; – hat, fröjd, mod, krigslust hos några; nedslagenhet, fruktan, förbittring hos än flera; oenighet och partisöndring hos alla|92| – sådana voro de känslor, som kommo till utbrott vid den vigtiga nyheten om kriget. Och de voro i denna stund en sannfärdig bild af hela landets!

81 »Hurra! för riksgränsen till Systerbäck!»

82 »Hurra för Liffland och Esthland!»

83 »Och Östersjön – för att dränka Hattarna!»

84 »Åt helvete med Hattarnas regemente!»

85 »Rum i ordning för kosackerna i Åbo!»

86 »Hvad är det för en s–ns nattuggla, som spår!»

87 »Hurra för riksens ständer, som ladda kanoner med puder!»

88 »Låt oss ditstoppa dem sjelfva till förladdning!»

89 »Vi göra oss fria från dem och hela skräpet!»

90 »Halt! här finnas förrädare ibland oss!»

91 »Hvem vågar smäda kongl. majestät och ständerna?»

92 »Det har ingen sagt något om kungen.»

93 »Hvem var det, som ville göra oss fria?»

94 »Prat! Äro vi icke alla trogne undersåter?»

95 »Hörpå, fins här någon som icke älskar och ärar konungen?»

96 »Nej, nej! Det hafva alltid redliga Finnar gjort.»

97 »Och dervid skola de blifva. Hurra!»

98 »Lefve konungen!»

99 »Lefve fäderneslandet! Hurra!»

100 »Och kriget! Hurra! Hurra!»

|145|

101 I samma ögonblick skakades huset af en fruktansvärd knall, och en ljungeld, klarare än dagens ljus, lyste in genom fönsterna. Ovädret hade brutit löst med förfärlig häftighet, och efter åskan och blixten begynte ett störtregn att smattra mot rutorna. Det var Sveriges och Finlands himmel, som profetiskt instämde i hurraropen öfver 1741 års krig.

102 Alla som dröjt derute skyndade nu in, för att få tak öfver hufvudet. Dysterhet och bäfvan hade trädt i tumultets ställe; man försökte att skämta bort den olycksbådande sammanställningen af åskvädret och krigsförklaringen; men det ville ej lyckas, ty vidskepelsen satt djupt rotad i allas sinnen. »Stora ofreden begynte ock med åskväder», anmärkte en gammal fru. Vid detta förfärliga minne ryste alla; man såg framför sig en ny menniskoålder af ruiner och död, och det hjelpte ej att hofrättsrådet spetsigt inföll: »syster Haselia talar om sitt äktenskap med salig man; det lär ha mullrat litet på bröllopsdagen».

103 »Men huru skola vi komma hem?» frågade halfgråtande en ung fru, i det hon hajade till för blixtarna.

|93|

104 »Hem? Min söta kusin, nu kan ingen menniska bege sig på sjön. Vi måste sofva syskonsäng här.»

105 »Men hvar är Scarin?» frågade Hassels röst.

106 »Han har ej återkommit från sin promenad kl. ½ 3.»

107 »Det var besynnerligt. Och Eva Merthen?»

108 »Också borta sedan klockan 6.»

109 Och det blef mörker och storm och åska och slagregn till natten.