17. Verkan af ett förfluget ord ur en drakes mun
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 17. Verkan af ett förfluget ord [...] mun. Fjortonde avsnittet börjar, i HT lördagen den 29 november 1856.
13 pjunk pjosk, sentimentalitet.
16 hårpung till mansfrisyr hörande liten tygpåse som nackhåret samlades i, varefter påsen omknöts med rosett eller dylikt.
16 Adolf Fredriks sista regeringsår Kungen dog 1771.
19 derförinnan hette [...] och kallades signora Signalerar att hon var sångerska eller skådespelerska, jfr nedan, stycke 43.
43 Bredströmskan Namnet associerar till madam Bredström i Bellmans Fredmans epistlar, och därmed till en miljö med mindre strikta värderingar.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 »Nå hvad?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor Rebecka, sjelf helt flat och bestört öfver det ord, som i hastigheten halkade öfver hennes läppar. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat är det vidare, än att han sadlar beskedligt af igen och går in och sofver sig till klok. Ingen resa blir det ändå till Anjala.»
2 »Det är icke så säkert, säger ni, att Verna ej skulle vara ...»konsekvensändrat/normaliserat
3 »Hvad är säkert? Här i verlden är ingenting annat säkert, än att menniskor kunna bli förryckta. Jag har ej sagt något annat. Gå in, Georg, och lägg sig!»
4 Göran försökte att lugna sig. »Rebecka»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »kärakonsekvensändrat/normaliserat goda Rebecka, om det är sannt att ni hållit af mig alltfrån min barndom, så kan ni ej ha hjerta att dölja för mig en hemlighet, på hvilken hela mitt lifs lycka beror. Det är som ni säger, jag står icke längre ut med denna strid. Jag måste bort härifrån – hvart som helst, men bort måste jag. Hvad hjelper det att ni hindrar mig i dag? Ni kan ej stänga in mig, som ni fordom gjorde med Verna, och så rider jag dit jag bör.»
5 »I dag eller i morgon måste Jack vara tillbaka.»
6 »Bryr jag mig om Jack? Tänker jag nu på mitt lif? Rebecka, var barmhertig! Ni vet hur det är! Hvad betydde edra ord? Det är ert fel, om jag nu blir dubbelt olyckligare, ty ni har inkastat i min själ ett tvifvel, som ej fanns der förut. Rent ut, Rebecka, är Verna min syster, eller är hon ... nej, jag vågar ej tänka det, ty om det vore ett gyckel af er, så skulle ni göra mig vansinnig.»
7 »Så så, hvad är det nu för slag? Gråter han, stora pojken? Fy skäm ut honom! Och det bara för en flickunge! Kantänka! Var förnuftig, Georg lilla, var beskedlig! Kom ut, låt oss gå i trädgården!»
8 »Nej – Verna är der!»
9 »Nå, så kom in i kaptenens rum, så kunna vi talas vid. Lofva bara att ej rida till Anjala.»
10 »Jag lofvar er det, om ni ...»konsekvensändrat/normaliserat
11 »Kom med då! Under vägen vill jag betänka mig.»
12 Göran följde henne. Båda gingo, utan att vidare vexla ett ord. De inträdde i kaptenens rum. Det var tungt och dystert, likasom dess förre invånare; möblerna af mörknad ek, gardinerna af svartbottnigt ylletyg. Ofvanför sängen hängde ännu pistolerna och den oformligt långa huggvärjan, som fordom var ett så fruktansvärdt vapen uti kaptenens hand. Göran undvek annars detta rum; han hade ej varit der sedan kaptenens död.
13 Rebecka stannade midtpå golfvet och betraktade ynglingen med så hvassa ögon, att, om han varit vid muntrare lynne, skulle han förliknat dem|308| vid skomakarsylar. »Är det så med honom som han säger?»konsekvensändrat/normaliserat frågade hon med skarp tonvigt. »Omkonsekvensändrat/normaliserat jag visste bara, att ej allt det der vore
pjunk
!»
14 »Ni kan tala»,konsekvensändrat/normaliserat sade Göran allvarligt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat bör och jag måste ha visshet framför allt.»
15 Rebecka teg en stund helt stilla, och allt ännu fortforo hennes blickar att genomstinga det nu nästan trottsiga lugnet på Görans panna. »Efter han vill det!» mumlade hon nästan ohörbart.
16 Derefter närmade hon sig tapeten ofvanför sängen,original: sänger, nedtog vapnen och öppnade ett lönnskåp i väggen, hvarom Göran ej haft någon aning. Ur detta skåp framtog hon tre oljetaflor, alla porträtter och alla i svarta ramar, kantade med guld. Två af dessa taflor ställde hon emot väggen, så att dagern klart belyste deras färgskiftningar. Göran såg fram|3|för sig en mörklätt man af skönt, men dystert utseende, klädd i peruk med kort
hårpung
och för öfrigt den gardesuniform, som brukades under konung 
Adolf Fredriks sista regeringsår
. Andra taflan föreställde ett ungt fruntimmer af sällsynt skönhet, uti så fri, sjelfsvåldig, nästan fantastisk drägt, att hon mera liknade en af gudinnorna i den tidens theatraliska tillställningar, än en af dessa ärbara och dygdesama fruar från den gamla goda tiden, hvilka ännu pryda väggarna af så mången familjesal både i Finland och Sverige.
17 »Nå?» sade Rebecka otåligt, medan Göran, försjunken i beundran, betraktade den sköna mörkögda damen på taflan, efter att blott ha egnat en flyktig blick åt hennes sidokamrat. »Nå, känner han de der?»
18 »Min far! Min mor!» hviskade ynglingen. Han hade sett samma tjusande qvinnobild på Vernas medaljong.
19 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat sade Rebecka med tonvigt, »detkonsekvensändrat/normaliserat är kaptenen i hans välmaktsdagar och hans italienska hustru, som
derförinnan hette Theresia Balbi och kallades signoraspråk: italienska
. Jag glömmer icke det namnet så lätt. Betrakta dem noga: det är Vernas far och Vernas mor!»
20 »Hvad! Vernas ...?»
21 »Så sade jag. Skall jag säga det om?»
22 »Men Rebecka .... jag skulle då vara ...?»
23 »Tålamod! Har han nu sett på dessa två, så komma vi till den tredje.»konsekvensändrat/normaliserat – Vid dessa ord ställde Rebecka äfven den tredje taflan i dagern. Göran ryste. Han såg framför sig en bild, af hvilken man föga kunde urskilja mera än en rik militäruniform, ett skönt lockigt hår, hälften af en mustache och hälften af ett djerft trottsande öga. Hela den öfriga bilden var så genomborrad af små runda hål, tätt vid hvarandra, att duken på flera ställen hängde i trasor.
|309|24 »Dessa hål?»konsekvensändrat/normaliserat sade Göran med en oförklarlig känsla af häpnad. »Dekonsekvensändrat/normaliserat kunna omöjligt härröra af råttor eller mal ...»konsekvensändrat/normaliserat
25 »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Rebecka lakoniskt, »dekonsekvensändrat/normaliserat äro hål efter kulor.»
26 »Men förklara mig ...»konsekvensändrat/normaliserat
27 »Det är lätt förklaradt. Det var en tid, då kaptenen hvar dag roade sig att skjuta till måls på den taflan inne uti sin hustrus rum. Han hade enkom skaffat sig den för det ändamålet. Till slut blef den sönderskjuten och oduglig, och då fick den sin plats i skåpet, der den sedan, efter olyckan i trädgården, fick dela plats med de andra två. På samma fläck, der kaptenen sköt om natten sin hustru, har han sedan stupat sjelf för en kula om natten. Han känner ju den historien*)Jemför »Vernas rosor», H. T. N:o 23., Georg lilla?»
28 »Tyvärr, ja!»
29 »Nå, hvad säger han om en man, som af svartsjuka plågar sin hustru med att dagligen skjuta till måls uti hennes rum på hennes älskares bild?»
30 »Det är således ...?»
31 »Rothsteins bild. Hvems annars?»
32 »Men hvad angår mig denna bild?»
33 »Något. Betrakta den noga. Det der halfva ögat till exempel. Resten vill jag ej tala om. Det finns icke en hel fläck der hjertat suttit. Och det hjertat, Georg, det var dock ...»konsekvensändrat/normaliserat
34 »Hvad var det?»
35 »Hans faders hjerta.»
36 »Olyckliga, hvad vågar ni säga?»
37 »Jag säger hvad jag har sagt.»
38 Göran förstummades. Ofrivilligt sökte hans ögon den unga qvinnans drag uppå taflan, men vände sig i samma ögonblick skyggande bort.
39 Rebecka märkte denna hastiga blick. Hon tog Göran i handen, ledde honom till porträttet och sade: »jag förstår det der, Georg; men den stackars unga frun der på taflan behöfver icke vända bort sina ögon för det. Theresia Balbi var Vernas moder, men hon var icke moder till – honom, Georg!»
40 Göran teg och betraktade Rebecka likasom ville han läsa i hennes innersta om hon ljög.
41 »Så han ser på mig, liksom han fallit från mån!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast den häftiga gamla. »Nåkonsekvensändrat/normaliserat se på då, nog håller jag att se på, icke går jag sönder för det. Jag vet hvad jag säger, och jag säger det för att han sjelf velat så ha det. Men nog hade det kunnat vara osagdt, och han hade kunnat spara mig skammen att|310| bekänna ett svek, och sjelf hade han kunnat spara åt sig ett ärligt namn och en någorlunda förmögenhet. Nu får han säga adjö åt det; han har sjelf så velat ha det – herr Rothstein!»
42 »Verna är icke min syster!»
43 »Kusiner ären I rätteligen; edra mödrar voro ju systrar. Jag får väl lof att säga B, efter jag sagt A. Theresia Balbi hade en syster, som icke sjöng uppå operan, utan dansade – jag tror det ansågs för värre, men det kan nu vara detsamma. Dylika voro de ändå i det hela, båda systrarna. Nu när Rothstein icke fick Theresia, gifte han sig med Antonia, och så följde hon honom till Stockholm med preussiska beskickningen. Och då hände sig en vacker natt, sedan kaptenen första gången visat sitt vilda lynne och derpå rest bort, att fru Theresia bragte till verlden en dödfödd gosse, men sjelf var hon så sjuk, att hon icke visste af om hela Stockholm skulle ha sjunkit i Norrström. Rothstein och hans fru bodde i samma stora hus ... jag springer till dem för att bedja systern komma till min öfvergifna fru. Men se, då hade vår Herre så förunderligt fogat, att fru Antonia densamma natten skänkt åt sin man två friska och färdiga pojkar ... Men fru Antonia var lika sjuk som fru Theresia, och hennes man var borta likasom min husbonde. Då, som jag alltid varit rapper och hurtig i hvad jag företagit mig, så sade jag åt
Bredströmskan
, som var hos den andra: hör på madam Bredström, här är en för mycket, och hos oss är en för litet; det är bäst att vi dela. Hvarför det? sad’ hon. Jo, på det sättet blir det en åt hvar, sad’ jag, och min fru har någonting att lefva för och hålla af här i verlden, det hon annars icke har, stackars menniska! Bredströmskan ville i förstone ej gå in på saken, men jag hade några sparpenningar efter sju års tjenst, och då så ... ja, då så delade vi jemnt, Bredströmskan och jag!»
44 »Sparpenningarna?»
45 »Nej – barnen, vet jag!»