3. Hexan

|146|

3. Hexan.

1 Taflor af skämt och lekar, leende bilder af ljus, grönska, glimmande vågor och ljufva dofter i Runsalas ekpark, hvarföre kunna vi ej längre dröja vid er! Bort måste vi från sången, löjet och herdespelen, bort till den mörka framtid, som redan sändt förebuden af sina blixtar öfver Finlands bygder. Skyarna svartna, åskan rullar, ljungeldens tungor slicka molnen, och hafvet brusar högt, dåft, olycksbådande mot de skumhöljda stränderna. Farväl, ro och glädje! Ödet nalkas, det kommer, det kommer, det oundvikliga, mot hvilket de svaga krafter och de ännu svagare viljor förgäfves spjerna ... redan fattar det himmelens hvalf och skakar det, så att gnistorna falla till jorden; skygg böjer sig den späda blomman för ovädret, och när hon lutar sig, ser man under hennes blad de tindrande ögonen af en giftig orm.

2 På den ensligaste udden af Runsala, mer än ¼ mil från de större stugorna, stod vid tiden för vår berättelse en ganska gammal och förfallen fiskarekoja. Öppen och obebodd i många år, bar den på tak och fönster spår af tidens tand och menniskors glömska. Men nu var den icke mera öfvergifven; sedan våren hade tvenne sällsama varelser der sökt en fristad. Det var en mormoder med sin dotterson ... och det klingar ju idylliskt? Låtom oss gå tillbaka till Helenadagen den 31 Juli.

3 Vid pass klockan 5 på eftermiddagen såg man på stranden invid denna koja en liten gråklädd qvinna speja utåt hafvet. Hon var så utomordentligt liten, att man|147| kunnat taga henne för ett tio års barn, derest man ej af det gråa håret, den gula vissnade hyn och de rödsprängda, fastän ytterst hvassa och genomträngande ögonen kunnat sluta till att man framför sig hade en gumma, som uppnått sjuttitalet. Under besynnerliga åtbörder betraktade hon än himlen, än hafvet och mumlade dervid ifrigt på stycken af en finsk trollruna, som i öfversättning kunde återges ungefär med följande ord: »...konsekvensändrat/normaliserat Och tror du jag icke känner dig, du hvinande storm, som vägrar att lyda min maning? Borta vid stranden af insjön föddes du af en jungfrus|94| suck, när hon väntade vännen, som icke kom. Den sucken tog Ahti, vågens herre, och slängde den ut öfver vattnen som en ganska liten pust, och Ahtis barn, de blåa vågorna, gycklade med den och förföljde den, tills den tog kraft och anda åt sig ur rymderna och vexte på vida hafvet till en jätte,original: jette, som rytande far öfver jord och haf, för att uppsluka båda ....»konsekvensändrat/normaliserat

4 »...konsekvensändrat/normaliserat Och tror du jag icke känner dig, du Ukkos blixt, som gömmer ditt gula änne i de ofödda moln? Ganska svag och ringa var du, när du föddes deruppe på himlens lock af solens brånad i middagsskyn. Men sedan drack du din moders eld och blef en bångstyrig pojke, som fjettrades i kopparberget med bojor af jern, till dess du sprängde klipporna och utgick att förderfva verlden af öfverdåd.»

5 »Nu så manar jag storm och ljungeld att lyda mitt bud och förgöra allt lefvande. Jag manar eder vid Hiisis borg och vid helvetes eld; i min hand håller jag eder, i jordens innandöme skall jag begrafva eder, om icke J lyden mitt ord, och följen J ej min vink, skall jag välta|148| bergen öfver eder, och J skolen förgås som eländiga myror i de mörka hvalfven af Tuonela .....»konsekvensändrat/normaliserat

6 Tid efter annan, medan hon utsade dessa ord, for hennes öga qvickt öfver himlahvalfvet, och derefter begynte hon åter med än kraftigare ord. Slutligen tjocknade himlen allt mera i vester, och ett mörkgrått moln uppsteg vid horizonten öfver Rimito skär. Då gnuggade trollqvinnan händerna af förnöjelse, upphörde med sången och mumlade: »Såoriginal: mumlade:” Så togoriginal: tag det då ändtligen! Nu komma de med fart, när de komma, och icke blott himlens tecken, utan ock kriget och pestilentien, som skola förgöra detta förbannade land. Voioriginal: Woi pyhä Pavali ja neity Maria emonenspråk: finska, hvad Waapuri skall skratta, när städerna brinna och folket förgås. Då skall hon ropa till de höga herrarne: hafven J icke brännt på bålet min moder och min mormoder och min moders mormoder*)Dylika fakta äro historiska. År 1649 dömdes i Åbo en qvinna, Wallborg Kyni från Tyrvis, att bålebrännas för trolldom, och som ett stort bevis mot henne anfördes att hennes mor och morfar blifvit för trolldom brända.? Hafven J icke låtit piska mig med ris och släpat mig från häkte till häkte för en liten smula trolldoms skull, för några fattiga fyrkar tjufgods, som jag skaffat tillrätta med signeri. Och nu sednast, har icke er borgmästare drifvit min dotter, min Lisu, i nöd och elände ifrån mig, blott för det att hon var min dotter? Har han icke låtit jaga mig som en tatterska från staden, för det jag spått i hand och för det frun påstår att jag med ormskinn trollat hennes kor att mjölka blod och satt uppå henne gikt med de dödas ben insydda i hufvudkudden? Men nu sen J, att om Waapuri|149| kan så|95| ringa ting, så kan hon det som är mer: hon kan göra oväder och pest och krig, eder alla, alla till förderf!»

7 »Ja,»konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, i det hon vildt utsträckte sin arm mot den trakt, der stugorna stodo och der Helenadagen firades; »nukonsekvensändrat/normaliserat har den stora profossen bjudit alla de små profosserna på kalas och gamman dit ute; om ett par timmar sätta de sig i båtarna, för att återvända, och vid detta laget bör ovädret komma, just när de äro på sjön. Sakta, sakta skall du komma, min storm, att de icke märka dig, innan du hvälfver dem alla till sjöbotten.»

8 Vid stranden landade nu en liten båt, ur hvilken en gosse om 15 eller 16 år steg ut, bärande i handen en nyssfångad väldig gädda. Det var den gamlas dotterson Sampu (Samuel), hvilken nu sommartid uppehöll dem båda med fiske. Trasig och vild till sitt yttre, som mormodren, vitnade hans drag om råhet och elände, men icke om elakhet. En van betraktare skulle genast hos honom ha märkt detta egna uttryck i muskelspelet och rörelserna, som man finner hos dem, hvilka från födseln saknat tvenne de dyrbaraste organer: den stackars gossen var döfstum.

9 Mormodren tecknade att han skulle föra fisken i kojan och betäcka den med löf för flugorna och hettan. Derpå skulle han begifva sig gående framemot stugorna och återkomma med rapport, om herskaperna hade begifvit sig på återvägen och om annars något synnerligt förefallit. Gossen lydde mekaniskt och begaf sig åstad.

10 Läsaren torde påminna sig, att tvenne personer af sällskapet saknades om aftonen. Vi vilja nu uppsöka den ena af dem.

|150|

11 När den sköna och lättfotade Eva Merthen undflydde sin alltför ifrige tillbedjare, magistratssekreteraren Wikman, hade hon ingen annan afsigt dermed, än att gäcka, uttrötta och förtreta sin förföljare. Såsnart hon märkte att detta lyckats och att icke blott Wikman, utan äfven Alanus förlorat hennes spår, satte hon sig ett ögonblick att hvila på en kullfallen ek. Hon var nu ganska långt borta från det öfriga sällskapet, hon hörde ej mer deras rop; solen stod redan temligen lågt, men aftonens svalka uteblef, och luften blef allt qvalmigare. Varm af språnget, sökte Eva några åkerbär att läska sin törst, och hon fann äfven ett och annat, men sällsynt, ty dessa nordens ädlaste bär trifvas ej mera rätt väl så sydligt, som i nejden af Åbo. Aldrig förvillas man så lätt, som med den ständigt på marken riktade blicken, när man söker bär. Det hände sig derföre, att när Eva blickade upp och såg de stora svarta molnen likt mörka tankar uppstiga på himmelens hvalf, visste hon till sin häpnad ej mera hvar hon befann sig. Ovädret nalkades, det var helt nära, och ingen tid var att förlora. Den unga flickan uppskörtade derföre|96| sin klädning helt litet och ilade med vindens hastighet åt det håll, der hon trodde sig återfinna de sina. Men det skedde på slump, ty solen, som skulle ha vägledt henne, var gömd i moln, och i stället att uppnå sällskapet, kom Eva allt längre in i skogen.

12 Nu är Runsala väl en ö, men alltför stor, för att anvisa stranden till vägledare, när man har brådt. Eva föredrog skogen och gräsmarkerna, men här voro träden täta och skymde all utsigt; slutligen började några stora, tunga droppar falla. Då såg hon just i rättan|151| tid en koja vid stranden, hon skyndade dit, och några få minuter innan ovädret brast löst, var den unga flickan under tak.

13 Hon hade inträdt i gamla Waapuris koja.

14 Den gamla steg upp och mätte henne med blicken af en katt, som oförmodadt ser vid sin sida en intet ondt anande bofink och blott behöfver utsträcka sina klor, för att gripa den. Utom sin dotter och dotterson, hatade hon samhället och alla lefvande, af hvilka hon ansåg sig på det grymmaste förföljd; men mest af alla dödliga hatade hon samhällets styresman och sakförare, politieborgmästaren i Åbo. Med eller utan skäl tillskref hon Merthen och hans fru alla sina olyckor och all sin smälek dessa sednare tider. Och nu var hans sköna älskade dotter, Åbos prydnad och stolthet, i hennes våld, ensam, värnlös, under ett oväder, som afskrämde alla menniskor ifrån att söka henne!

15 När Eva märkte hos hvem hon befann sig, gick öfver henne samma lindriga rysning, som de flesta menniskor känna, när man trampar på en spindel. Hon kände ganska väl den illa beryktade gamla Waapuri, »trollkonan»,konsekvensändrat/normaliserat som hon allmänt kallades; i Evas barndom hade Waapuri spått märkvärdiga saker i hennes hand, dem hon aldrig kunde förgäta, och äfven de sednare åren hade Waapuri ofta varit i största tysthet anlitad af Evas vidskepliga mor, än för att skaffa tillrätta en stulen silfversked, än för att trolla god smörlycka – ty hvarje värdinna i Åbo hade den tiden egna kor, som drefvos ut om morgonen och in om aftonen sommartid öfver gatorna, lik|152|som ännu i småstäderna – än för att skaffa åt fåren god ull samt fetma åt grisarna och gödkalfvarna. Men sista vintras hade allt gått emot för borgmästaremor; korna hade sinat och mjölkat blod, intet smör ville visa sig i tjärnan, ullförrådet tröt, kräken magrade, och slutligen fick den vördiga frun, hon kunde ej begripa huru och hvarföre, en svår känning af gikten. Allt detta, sammanlagdt och begrundadt, ledde henne på den tanken, att Waapuri med sina trollkonster satt ondt i huset och på henne sjelf. Hon dröjde icke att yppa detta för sin man, och denne, som på embetets vägnar|97| icke hyste godt öga till Lappqvinnan (så ansåg man Waapuri) och redan förut låtit bortskicka hennes illa beryktade dotter till ett spinnhus, gjorde processen kort och dref gumman ur staden, med hotelse att anklaga henne för trolldom och sätta henne på vatten och bröd, derest hon återvände. Allt detta visste Eva, men hon var för oerfaren och för god, för att deraf sluta till det gränslösa hat, som den gamla hyste till hennes föräldrar och samhället. Hennes enda känsla var således förlägenhet och en hemlig rysning, men alldeles ingen fruktan.

16 »Guds frid, kära mor!» sade den unga flickan och räckte trollpackan sin hand. »Det blir ett fasligt oväder, och jag har förvillats i skogen. Ni har väl ingenting emot att låta mig stadna qvar hos er, tills det går öfver?»

17 »Åhå, jungfru lilla, de höga och förnäma äro alltid välkomna i den fattiges koja», sade hexan försmädligt. »Storkonsekvensändrat/normaliserat heder för mig, usla qvinna, att herbergera en så hög herres dotter. Men vet hon väl, jungfru lilla, att om far|153| hennes visste att hon vore hos gamla Waapuri, skulle han skicka henne till spinnhuset eller kasta henne bakbunden i sjön?»

18 »Ni är väl icke ond på mig, kära Waapuri? Jag har ju aldrig gjort er något för när, jag har bett för er, när man ansatte er med lagen, och jag skall göra det ännu, till dess min far tillåter er att återvända till staden. Han skall icke neka mig det, han har mig så kär.»

19 »Jaså att han har er så kär; det är bra; jag menar det är kristligt gjordt af föräldrar. Fattig man får hvarken ha barn eller föräldrar kära; nej vasserra, när barnet skickas till spinnhuset, då skall modren pligtskyldigast skratta af glädje, kyssa de höge herrarne på hand och tacka för nådigt straff. Jag gjorde så med, det kan hon tro, jungfru lilla; när jag var femton år brände de mor min, likasom de förr gjort med hennes mor och mormoder. Då stod jag vid bålet utanför Tavasttull och skrattade; ja hon kan tro, det var mycket roligt och vackert att se huru lågorna slogo upp emot himmelen och folket hurrade och de svarta presterna stodo deromkring och läste böner för den syndiga själen. Skulle jag icke vara glad och tacka dem för att moder min genom den timliga elden frälsades från helvetes glöd?»

20 »Tänk icke på det der nu, Waapuri!»

21 »Kors, inte är jag bedröfvad för det. Jag kommer bara ihåg det, när jag ser henne, lilla jungfru; så der vacker och ung var också jag engång. Men hon kan förstå, att när man bränner ett finger, så svider det en stund, och sedan blir det bra; men när|154| man bränner sig på moder sins bål, då får man märke deraf för lifstiden. Hvar gång jag har sett mitt ansigte i den lugna sjön, när jag suttit i Sampus båt, har jag tänkt vid mig sjelf: nog vet jag,|98| gamla Waapuri, hvarföre dina ögon äro så röda; de ha blifvit svedda vid moder dins bål.»

22 »Aldrig mera skall man göra sådana ogerningar.»

23 »Hur kan hon veta det, jungfru lilla? När jag var några och fyratio år gammal, grepo de mig en dag för mina röda ögons skull och för några små konster, som jag lärt af min brända mor. Låtom oss försöka om käringen sjunker, sade de, och så bundo de mina händer på ryggen och kastade mig i sjön; men jag sjönk inte jag, förstår hon, jag höll andan en god stund, och så flöt jag, till dess de togo mig upp igen.*)Historiskt. Då sade de: käringen står i komplott med satan; hon skall på bålet! Men innan det blef af, kom Ryssen, som Gud löne för den välgerningen, och gaf de höga herrarne annat att skaffa, och så slapp jag lös till bättre tider. Men aldrig kommer det bättre tider, än stora ofreden; då sutto här andra domare till råds, och de gjorde ett bål af hela landet, för att utrota hela ohyran; det var skada att det blef släckt, medan ännu bränderna funnos qvar; man måste försöka tända det ånyo och icke lemna så mycket som askan i behåll.»

24 Blixt på blixt sken in genom den söndriga rutan, under det trollpackan uttalade dessa förskräckliga ord. Hela naturen var i uppror, åskan skrällde, stormen hven och hafvet slog med raseri mot stränderna.

|155|

25 »Mins ni hvad ni spådde, när jag var fyra år gammal?» inföll nu Eva Merthen, för att leda samtalet på gladare ämnen. »Ni spådde mig att jag skulle blifva hög och förnäm, att stora herrar, furstar och prinsar skulle täfla om mina ögonkast, och att borta i fjerran skimrade gyllene kronor.»

26 Den gamla plirade hvasst med ögonen och nickade.

27 »Nå, gamla Waapuri, hvar är nu uppfyllelsen af edra spådomar? Jag är nu snart sexton år, redan för ett år sedan har jag gått till skrift, många herrar ha bugat för mig, men inga så synnerligen höga, minst furstliga; jag får väl nöja mig med en grön myrtenkrona, jag som andra.»

28 »Så, så, en myrtenkrona? Men jag skall säga lilla jungfrun en sak: aldrig skall den gröna kronan fästas i edert svarta hår. Blir det en, så blir den gul – guld eller halm, hvad vet jag?»

29 »Guld eller halm? Så ni talar, Waapuri! Engång får också jag myrten, om inte förr, så på min likkista.»

30 »Om ni får någon likkista. Det är inte så visst.»

31 »Hvad? Nej, Waapuri, nu är ni för stygg. Hvad det blixtrar! Hur skall jag kunna återvända, innan de resa ifrån mig? Kan ni säga mig det Waapuri?»

|99|

32 »Åhjo, Sampu, min son, skall ro er till stugorna, när ni för godt finner.» – »Det blir bra, båten är mycket rutten»,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon i tankarna.

33 »Ni har inte svarat mig om de höga herrarne som komma skulle»,konsekvensändrat/normaliserat sade Eva efter en paus, hvars tystnad endast lät henne tydligare förnimma åskknallarna och fö|156|reföll henne hemskare, än sjelfva de olycksprofetior, med hvilka den gamla roade sig att uppskrämma hennes inbillning.

34 »Jaså, har jag spått åt lilla jungfrun höga herrars ynnest? Kan väl vara. Tag hit den fina handen; voj, voj, jag tror min själ att den darrar. Underligt delar sig lefnadslinien: här visar den ett stilla, obemärkt lif i huslighet på landet, kanske på en prestgård, och med ett, två, tre – fjorton barn ...»

35 »Jag tycker det regnar mindre nu.»

36 »Åt andra sidan går den kort och tvär i det mjuka: det betyder lysande lif och snar död. Törhända kommer lilla jungfrun att välja mellan det långa och korta.»

37 »Ni tror det Waapuri? Då väljer jag det korta, men lysande! O, hellre gå som ett stjernfall igenom lifvet, brinnande, älskande, beundrad, och tjusande, än att blek och förgäten borttråna sitt lif i enslighet!»

38 Eva Merthen var skön, när hon, bestrålad af ljungeldarna, uttalade i dessa svärmande ord sin ärelystna själs hela hemlighet. Den gamla märkte att hon anslagit den innersta strängen af flickans själ, och att denna sträng, mot beräkning, darrade af stolthet och fröjd. Hon skyndade derföre att tillägga: »ja såvida hon icke dör helt hastigt, jungfru lilla, mycket snart och alldeles oförmodadt. Det vore stor skada och sorg för de höga herrarne. Här i det mjuka af handen, der linien slutar, der stå den grymmaste sorg och de största qval på lur. Våldsamt eller vådligt dör hon i alla fall.»

39 »Ännu har ni ej sagt mig något mera om kronan.»

|157|

40 »Hvad vill hon veta? När min moder brändes, vredo de kring hennes hufvud en krona af halm, och i den tog elden först. Kanske lilla jungfrun kommer på bålet för sina svarta ögon, likasom jag var på väg att komma dit för mina röda.»

41 »Ni har riktigt föresatt er att skrämma mig, Waapuri. Men ser ni, jag är icke rädd, icke alls. I hela riket brinner icke mer ett enda bål.»konsekvensändrat/normaliserat

42 »Bål eller stupstock, det kan vara detsamma. Der komma nog högre hufvuden att falla, än hennes, när det engång blir krig. Och krig och örlig och jemmer och nöd, bida litet, jungfru lilla, de komma nog, de komma innan hanen gal och klockan slår tolf i domkyrkan. Det blir roligt att se när Åbo brinner i alla fyra hörnen.»

43 »Det är förskräckligt! Det är afskyvärdt!»

|100|

44 Eva Merthen sprang upp vid dessa ord, fattade i den usla kolfven för dörren, som saknade lås,original: lås och stod i begrepp att fly. Mer ryslig än åska och blixt förekom henne den lilla rödögda hexan, som nu under utbrottet af sitt vilda hat genomborrade henne med sina blickar och utsträckte armarna, likasom för att sönderkrama henne i sina klor. Knappt hade hon märkt flickans rörelse, innan hon med sin knotiga arm hastigt trängde sig mellan henne och dörren, i det hon ropade: »blif vackert här, tills ovädret går förbi! Icke kan jag låta en så förnäm jungfru förkyla sig i regnet. Var icke rädd för Åbo, icke lefver hon dåmera, när det sker!»

45 Eva tvekade ett ögonblick, om hon med styrkan af sin unga arm skulle undanstöta den gamla och öppna sig|158| väg. Men i samma ögonblick bultades starkt på dörren utanföre.

46 Hexans ögon gnistrade. »Det är Sampu»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

47 Strax derpå inträdde den döfstumme, men icke ensam. Med honom följde en gammal man, genomvåt af regnet; det var Scarin, som studsade vid den sällsama kontrasten af den vederstyggliga trollpackan och den undersköna flickan här i denna förfallna koja. »Mehercle!språk: latin» utropade han och kisade med de små gråa, lifliga ögonen. »Ser jag rätt? här är ju vårt phænomenonspråk: latin från kullen i förmiddags, och i sådant sällskap! Camilla cumspråk: latin Sibylla! Hvadoriginal: Hvar förer er hit, sköna Camilla, ut ita dicamspråk: latin?»konsekvensändrat/normaliserat

48 »Jag ämnade just göra eder samma fråga, domine professorspråk: latin!»konsekvensändrat/normaliserat genmälte Eva, som uppsnappat den latinska frasen och var färdig att falla den hederlige gubben om halsen, så glad var hon öfver hans oväntade ankomst.

49 »Jag ... är ute att spatsera»,konsekvensändrat/normaliserat svarade professorn icke utan förlägenhet, ty regnet rann af honom i stora strömmar.

50 »Inbilla mig det!»konsekvensändrat/normaliserat skrattade Eva. »Professornkonsekvensändrat/normaliserat har begifvit sig ut för att söka det lagerträd, i hvilket Daphne fordom förvandlades af Apollo. Har jag rätt?»

51 »Concedo, concedospråk: latin, sköna Camilla; stor skada att jag icke nu är Apollo, så visst som jag framför mig har den fagraste nymphaspråk: latin. Men säg mig ...»konsekvensändrat/normaliserat

52 »Huru jag kommit hit? Det skall jag säga professorn. Jag ... är uteoriginal: ut att spatsera. Men nu är professorn våt, det går inte an, professorn kunde bli hes till nästa disputation de faslibus ovädribus Runsalensibus. Skaffa mera spånor till brasan, du min gosse!»

|159|

53 Sampu såg stelt uppå flickan och rörde sig icke. Då gaf mormodren honom en vink, och båda skyndade ut ur kojan. Eva samlade några torra qvistar ur en vrå, antände dem i spiseln och obligerade professorn att utan krus kasta rocken af sig, för att torkas; med så små friheter var man ej så|101| noga. Professorn var ej heller sen att efterkomma denna vänliga anmodan, och under denna förtroliga tête-à-tête kom sanningen fram om orsaken till hans hitkomst. Han hade nemligen råkat på »en mycket besynnerlig gammal mur» i det inre af ön och fördjupade sig der i begrundande öfver dess antiqvariska betydelse. Hade Vitalis lefvat på den tiden, så hade han väl utan omsvep förklarat muren tillhöra lemningen af en gammal badstuga, och ho vet, om han ej haft rätt deri! Men vår gode professor Scarin tviflade i sin lärda oskuld alldeles icke uppå, att han ju såg framför sig qvarlefvan af en gammal vikingaborg, kanske ända ifrån de Alaners och Hunners tider. Under dessa intressanta funderingar förglömde han både tiden och sällskapet; så kom ovädret, och den hederlige antiqvarien irrade, sjelf snarlik en gammal ruin från de Hunners och Alaners tider, kring i skogen, förgäfves sökande skygd, till dess han anträffades af Sampu och af honom leddes till kojan.

54 Nu var professorn, med ryggen vänd åt brasan, just inne i en vidlyftig deduktion om bevisen för Alanernas utvandring från norden och Finnarnes härstammande från Israels tolf slägter, då kojan i hast förmörkades totalt och blott elden från spiseln kastade ett sparsamt sken på fattigdomen derinnanför.

|160|

55 »Det var ett svart moln,» utlät sig professorn, »en umbra Jovis, ut ita dicamspråk: latin, en riktig Jupitersskugga.»

56 »Nej,» sade Eva och hajade till, »det var en lucka, som slogs för fönstret. Hör ... den spikas till!»

57 I ett nu var hon vid dörren. Ny förvåning. Den var utanföre stängd med en bom, som trotsade hela hennes kraft. De voro instängda utan möjlighet att komma ut.

58 »Det var besynnerligt!» utbrast professorn och vände helt lugn den andra sidan af sin rock mot elden.

59 »Den gamla hexan har ondt i sinnet!» utropade Eva och pröfvade ännu engång sin kraft mot fönsterluckan. Omöjligt, den var verkligen fastspikad.

60 Medan hon ännu höll på dermed, kändes i kojan ett lätt os af rök; det tog till, det började intränga från golfvet, från taket, från knutarna; slutligen syntes röken, och man hörde ett sprakande, likasom när stormen far i kronorna af en brinnande skog.

61 Intet tvifvel mer! Man hade utifrån satt eld på kojan, och ehuru den var ganska våt, kunde man förmoda, att stormen, nu sedan regnet upphört, skulle om få minuter sätta hela rucklet i låga.

62 Evas och den gamle professorns belägenhet var nu ganska kritisk, men två mera olika lynnen kunde man icke se i farans stund. Medan den unga|102| flickan med hela sin ålders häftighet bröt sina mjuka fingrar mot den obevekliga dörren, hade professorn i godt mak nedsatt sig på kanten af spiseln och demonstrerade, huruledes fordom Sardanapalus och sedermera Ingiald Illrådas fylkeskonungar blifvit lefvande innebrända, och huruledes detta|161| sätt att förgöra sig sjelf eller sina ovänner var mycket i bruk hos de gamle. Detta ledde honom in på de gamles sed att bränna sina döda, och han begynte mycket utförligt beskrifva, huruledes icke allenast brända menniskoben, utan äfven häst- och andra djurknotor blifvit funna i ättehögarna. Men slutligen blef röken för stark, det begynte glimma i knutarna; med ett mehercle!språk: latin sprang den gamle mannen upp och ville på dörren. Omöjligt! Efter att några ögonblick ha famlat i röken, föll den arme professorn döfvad till golfvet.

63 Eva hade slutat med sina fåfänga försök. Hög, stolt och skön, med glödande kinder och korslagda armar stod hon der med förtviflans lugn i det tilltagande eldskenet. Redan svindlade det för hennes ögon, redan hörde hon derute hexans hånande utrop: »Ännu ett bål! ännu ett bål för halmdrottningen! Brännas skall hon, såsom de hafva brännt moder min och mormoder min! Blås du min storm! Den höge profossens dotter skall brinna lika präktigt, som förr den fattiga Lappqvinnan! Blås, blås, min storm!» .....

 

 

1. *)Dylika fakta äro historiska. År 1649 dömdes i Åbo en qvinna, Wallborg Kyni från Tyrvis, att bålebrännas för trolldom, och som ett stort bevis mot henne anfördes att hennes mor och morfar blifvit för trolldom brända.
2. *)Historiskt.