7. Krigets slut. Freden

|61|

7. Krigets slut. Freden.

1 Det stora drama’t var utspeldt i Helsingfors och hade med detsamma förlorat sitt spännande intresse; hvad härefter tilldrog sig var endast de krampaktiga efterryckningarna af en våldsam kris, det i sank skjutna skeppets ansträngningar att ännu hålla sig flott under påstående storm. En stor fråga sväfvade ännu på allas läppar i denna olyckans tid: skulle Finland, sex seklers arfvedel, gå förloradt? Skulle Bottniska viken, likasom förut den Finska och Östersjön, skiftas i delo med den fruktade grannen i öster? Det syntes så.

2 Nya personligheter trädde nu i förgrunden. Lewenhaupt och Buddenbrock sutto i fängelse; Bousquet, deras|93| efterträdare, hade inskeppat sig till Stockholm; svenska armén i Finland var i grund förstörd, och blott här och der i en vrå af landets aflägsnare delar höllo sig ännu obetydliga spridda qvarlefvor af den här, med hvilken man velat omgöra freden i Stolbova. Å ryska sidan trädde högste befälhafvaren, fältmarskalken Lascy, tillbaka efter förrättadt värf och syntes sedan endast på flottan. Den tappre Lövendal,original: Löwendal, oense med Lascy och förbittrad öfver indragningen af sitt gage som öfverste för kuirassiererne, hade begärt och erhållit sitt afsked. Den man, som nu hade Finlands öde i sina händer, densamme som härtills varit den ledande själen i ryska arméns operationer och som, utan att bära namnet, kunde tillräkna sig förtjensten af alla dess framgångar, var den numera kommenderande generalen Jakob Keith.original: Jacob Keith.

3 Härstammande från en af Skottlands förnämsta ätter, föddes Keith år 1696 på det längesedan i ruiner liggande slottet Inverugie. Nitton år gammal, deltog han 1715, jemte sin äldre broder, i det misslyckade försöket att sätta pretendenten Jakob Stuart på Skottlands och Englands throner, och detta försök, upprepadt och ånyo misslyckadt 1719, kostade Keith för alltid hans fädernesland. Det var under dessa partifejder Keith år 1717, när Görtz inledde Carl XII i sina vidlyftiga planer till hannoverska husets störtande, erhöll fullmakt som kavalleriöfverste i svensk tjenst, hvilken dock konungens död året derpå gjorde för honom oantagelig. Orubbligt tillgifven pretendentens sak, ehuru med föga tack belönad, tillbragte Keith de följande åren i spansk krigstjenst och under många resor i de flesta af Europas riken och länder, in|94|till dess han år 1728 ingick i rysk tjenst. Lugn åskådare af fyra statshvälfningar, blef han en af de utmärktaste ordnande och ledande krafterna i det uppåtsträfvande rikets militärmakt, och hans verksamhet fann ett fält i de aflägsnaste nejder inemot Persiens gräns. I polska successionskriget förde han ett högre befäl; det var här han satte sig emot landets|62| honom anbefallda förhärjande. Med lika utmärkelse deltog han i turkiska kriget åren 1736, 37; det var han som i spetsen för ryska hären stormade Otschakoffs murar, och här sårades han i knäet, en blessyr som ådrog honom årslånga lidanden och så när hade kostat honom benet. Af ryska regeringen öfverhopades han med ärebetygelser och kallades slutligen från sitt ståthållareskap öfver Ukrain, för att vända sina vapen mot Sverige.

4 Det var en oskattbar lycka för det eröfrade Finland att i spetsen för den fiendtliga armén se en man sådan som Keith, lika ädel, högsint och mensklig, som tapper och ridderlig. De för krigets nöd darrande invånarne betraktade honom som en far och en skyddsengel, ty han höll den strängaste krigstukt, och ingen klagan gick ohämnad eller ohulpen från hans tröskel. Äfven soldaten, som stundom knotade att han här hölls strängare än hemma i eget land, var dock sin chef på det högsta tillgifven, ty denne sörjde bättre än någon för alla hans behofver och straffade utan förskoning de i fält så vanliga underslef, hvarmed tjenstemännen söka att rikta sig på soldatens bekostnad.

5 Ej mindre lyckligt var, att den reaktion, hvilken under den nya regimen sökte att aflägsna eller störta den|95| stora mängden af utlänningar i rysk tjenst, icke då genast förmådde att undantränga Keith. Han begärde i sjelfva verket sitt afsked på samma gång som Lövendal; men kejsarinnan, som visste uppskatta hans förtjenster, skickade honom blåa bandet, ökade hans gage, tillskref honom egenhändigt och i de nådigaste ordalag samt förmådde honom slutligen att återtaga sin afskedsansökning.

6 Krigsoperationerna för året 1742 voro slutade, sedan äfven svenska flottan dragit sig tillbaka från Finlands kuster. Landets förvaltning ordnades af ryska styrelsen så godt sig göra lät, och invånarne ålades att svära kejsarinnan Elisabeth trohetsed. Till Åbo skickades något före jul landshöfdingen Balthasar von Campenhausen, hvilken reglerade uppbörden efter jordaböckerna och pålade allmogen gärder till armén. Hofrätten bragtes i gång sålunda att häradshöfdingar från landet togos till ledamöter; universitetet kom ock uti verksamhet, ehuru de flesta både professorer och studenter voro på flykten; flera nya professorer utnämndes. Äfven konsistorium och magistraten i Åbo trädde i tjenstgöring, så att Campenhausen, som förde ordet i alla dessa verk, var på engång civilguvernör, landshöfding, president, akademiekansler, biskop och öfverborgmästare. Resultaterna af hans verksamhet synas ha varit rent provisoriska, men följderna visade sig efter krigets slut uti en ej ringa villervalla med de nybakade tjenstemännen, som icke hade lust att afträda sina platser åt de från flykten återvändande. Hvar|63|före ock hände att icke få af dem qvarblefvo vid sina befattningar, till ringa båtnad för det allmänna, isynnerhet för universitetet.

|96|

7 I Sverige fortgick riksdagen sedan den 20 Augusti. Tonen och sinnesstämningen voro här helt andra, än vid den föregående. Man kunde ej mera äga några illusioner: borta voro de lysande förhoppningarne om en revision af freden i Nystad, om ett återvunnet välde i Östersjön, om tider mera glänsande, än Carlars och Gustavers. De hade lemnat rum för den djupaste misströstan, den största nedslagenhet, och det var endast en känsla, i hvilken all sviken förväntan, all tröstlös förbittring sammanströmmade och sökte sig luft: hämd öfver upphofsmännen till rikets ofärd. Denna känsla, allmän och alltför naturlig, hotade att i grund störta Hattarne. Man begynte öfverljudt tala om en sträng räfst öfver de sednaste årens politiska system, om de år 1739 afsatte riksrådens återinsättande, om undersökning af orsakerna till deras fall. Början blef allaredan gjord: de ännu qvarlefvande riksråden Bonde och Bjelke återfingo sina pensioner; Arckenholtz och Mathesius befriades ur fängelset. Hattarne, hvilkas samveten icke voro så alldeles rena, darrade för sitt välde och sig sjelfva: kloke, som de voro, sågo de sig om efter ett medel att afleda stormen och funno det. Konung Fredrik I var till åren kommen och barnlös; rikets välfärd kräfde att man vore betänkt uppå att skaffa honom en efterträdare. Den ömtåliga frågan bragtes med mycken varsamhet å bane: bondeståndet gick Hattarnes ärender och föreslog hvad desse väl visste vara det omöjliga, nemligen att till thronföljare utse Carl XII:s systers soneson, den redan för ryska thronen bestämde och till grekiska läran öfvergångne prins Carl Peter Ulrik af Holstein.konsekvensändrat/normaliserat Valet gick igenom d. 28 Oktober, och i Ja|97|nuari 1743 afreste en deputation med pass af Keith till Petersburg, för att å ständernas vägnar erbjuda åt prinsen thronföljden. Detta skedde, och svaret blef: Hans kejserliga höghet tackade ständerna för deras välvilja, men alldenstund han redan emottagit successionenoriginal: succesionen till ryska kronan, skulle hans höga tant, kejsarinnan, med synnerligt välbehag upptaga, om ständerna ville i hans ställe låta sitt val falla uppå hans kusin, biskopen af Lübeck Adolph Fredrik.konsekvensändrat/normaliserat Dennes val blef ock sedan, efter ett så betydande förord och i hopp att dermed vinna freden för bättre pris, genomdrifvet. Hattarne, som icke förmått att bana vägen för sin och Frankrikes kandidat, hertigen af Birkenfeld, hade dock afledt stormen ifrån sig sjelfva; bönderne, som ropade på kronprinsen af Danmark, knotade högt. En fjerde aspirant, prins Fredrik af Hessen, konungens brorson, lyckades icke ens att komma på förslag, ehuruväl han gynnades af England och kejsarinnan Elisabeths ministrar.

|64|

8 Kriget mot Ryssland hade varit utmärkt af fredsunderhandlingar alltifrån början. Lewenhaupts propositioner och Chetardies bemedling äro nämnda; på våren 1742 affärdades regeringsrådet von Nolcken i samma ärender, men med lika liten framgång till Petersburg. Efter dess utomordentliga vapenlycka i Finland höjde Ryssland sina anspråk, afböjde Englands och Danmarks erbjudna bemedling samt föreslog Åbo såsom den ort, till hvilken man från båda sidor borde skicka fredsunderhandlare. Hvilket ock skedde. Från svenska sidan skic|98|kades riksrådet baron Cedercreutz och dåmera presidenten von Nolcken; från Petersburg furst Rumänzoff och general Luberas. Underhandlingarne drogo ut på tiden, så att man efter fyra månader stod ungefär på samma punkt, som när man begynte, hvartill orsaken var, att kejsarinnan Elisabeth, fullföljande sin faders verk och förtörnad öfver Svenskarnes stora pretentioner vid början af kriget, nu fordrade hela Finland.

9 Denna sin fordran var kejsarinnan hugad att med all sin makt genomdrifva. Tidigt på våren år 1743 begynte rustningarne, men denna gång hufvudsakligen till sjöss. Till lands befarade man intet anfall af den slagna och utmattade fienden; General Stoffeln skickades med en fördelning dragoner och kosacker till Österbotten, för att möta ett befaradt infall af Svenskarne från detta håll, men detta uteblef, och ingen affär af någon betydenhet föreföll under hela året till lands. Deremot ville man inskeppa så många landtrupper som möjligt uppå galererna, för att med dem förnya 1720 och 1721 års landstigningar på svenska kusterna och så diktera för Sverige den fred man önskade. Marskalken Lascy utnämndes till chef för denna expedition; vid truppernas embarkering den 14 Maj afhörde kejsarinnan messan på hans galer samt förärade honom en dyrbar ring och ett guldkors med reliker. Derefter defilerade galererna under kejserlig salut förbi hennes majestäts palats. Under Lascy kommenderade general en chefspråk: franska Lewascheff, generallöjtnanterne Brilly och Soltikoff, generalmajorerne Wedel, Labuchin och Stuart. Embarkerade voro 9 regementer in|99|fanteri, 8 kompanier grenadierer och 200 Donska kosacker, de sednare för att begagnas vid ströftåg på svenska kusterna. Marskalken delade flottan i tre eskadrar och afseglade den 19 Maj emot dessa kuster, medan man i Kronstadt fortfor med rustningar och tillsände honom under sommarens lopp den ena förstärkningen efter den andra.

10 Svenska regeringen å sin sida var icke heller overksam. Redan i Januari 1743 hissades flaggan i alla sjöstäder, såsom ett tecken att kronan förhyrde matroser mot bättre vilkor, än som kunde utfalla för dem, hvilka sedan|65| komme att pressas. På Carlskrona varf arbetades med all ifver, och den 30 April afseglade flottan derifrån, 16 linieskepp och 5 fregatter stark, utom mindre fartyg, under amiralen von Utfalls befäl. Galerflottan gick ut från Stockholm under vice amiralen Falkengrens kommando.

11 Den outtröttlige Keith, som under vintern ockuperat Åland och der låtit samla virke till byggande af nya galerer, var nu betänkt uppå att försvara denna position. Han uppsökte ryska galerflottan, 21 segel stark, vid Hangöudd, tog befälet öfver den och afgick att uppsöka Falkengren med hans galerer, i afsigt att erbjuda honom batalj. Efter flera kryssningar möttes de båda flottorna den 20 Maj vid Korpo.konsekvensändrat/normaliserat Ryssarne lågo uti en vik med vinden blåsande in emot inloppet; de hade på bergshöjderna uppfört starka batterier. Falkengren angrep kl. 4 e. m.; i två timmar fortfor kanonaden med mycken liflighet. Då måste svenska galererne draga sig tillbaka med|100| betydlig förlust.41)Dessa och följande detaljer äro lånade från Sveriges Sjökrigs Historia af Gyllengranat, jemförd med Mansteins ofta citerade arbete. Emellertid gjorde Svenskarne derförinnan landstigningar på Åland och lyckades uppbränna det der af Keith samlade byggnadsvirket.

12 Lascy med ryska galerflottan passerade icke utan fara de vådliga finska kusterna, hvarest man förgäfves sökte lotsar.42)Manstein uttrycker äfven här sin förundran öfver den lätthet, med hvilken svenska flottan året förut hade öfvergifvit positioner, der några gamla skepp, förtöjda vid inloppen, hade kunnat uppehålla Ryssarnes hela sjömakt. Hangöudd var den vigtiga station, der Utfall med svenska flottan hade ordres att disputera Ryssarne passagen vesterut. Redan hade Keiths 21 galerer oförsedt passerat förbi denna punkt: man ville nu åtminstone afhålla Lascy. Med honom förenade sig den 4 Juni stora ryska flottan under amiral Golowin, 17 linieskepp och 5 fregatter stark, utom mindre fartyg, och galererna, som erhållit förstärkning, voro nu icke mindre än 48. Hela denna fruktansvärda sjömakt ankrade på två sjömils afstånd från svenska flottan; från båda hållen väntade man anfallet, men flera dagar förgingo, utan att någondera parten förändrade sin ställning.original: ställning

13 Båda cheferna ledsnade vid denna gagnlösa lek och beslöto att anfalla. Lascy gaf ordres åt Golowin att göra attack; Golowin hade än ett, än ett annat förhinder; slutligen åberopade han Peter I:s marinreglemente, hvari ryska flottor förbjudas att lefverera batalj mot svenska, såvida icke de förra hade tre skepp mot två, hvarföre|101| Golowin, som hade 17 mot 12, ansåg sig bryta mot ordres, om han sökte affär. Utfall å sin sida beslöt den 8 Juni att med ett afgörande steg göra slut på den pinsama väntan. Kultien var laber;|66| å ömse sidor rangerade man sig till batalj, men under tiden kom tjocka. Vid middagen klarnade luften, och nu såg man hela svenska flottan hålla af i bredd ned på den ryska. Denna höll undan vinden; man vexlade några skott, men syntes på ingendera sidan hafva allvar med affären. Slutligen tillsatte ryska flottan alla segel och styrde mot Reval. Den svenska, som hade ordres att bevaka Hangöudd, drog sig dit tillbaka, men för sent: Lascy med sina galerer hade redan begagnat tillfället och under misten kommit förbi. Utfall pliktade sedan för denna försummelse med ett halft års lön, och befälet uppdrogs åt öfveramiralen Taube.

14 Från detta ögonblick drogo sig båda de stora flottorna från skådeplatsen; galerflottorna deremot syntes hugade att fortsätta leken. Lascy fann Keith vid Suttonga i Ålands skärgård; här föreföllo några simulakrer utan betydenhet, i det Falkengren med sina galerer undvek batalj, ochoriginal: ooh i det ögonblick Lascy, fast besluten att tvinga honom dertill, gaf ordres till anfall, erhöll han depescher från Åbo af innehåll att freden preliminariter var afslutad mellan de båda makternas underhandlare.

15 Utmattade af kriget, längtande efter freden och fruktande hela Finlands förlust, hade Svenskarne på ett skickligt sätt förstått att begagna sig af thronföljarevalet, för att påskynda freden. Hrr Cedercreutz och Nolcken i Åbo beordrades att tillkännagifva de ryska underhandlarne,|102| att ständerna, af konsideration för kejsarinnan Elisabeths förord, vore beredde att till arftagare af svenska kronan utse biskopen af Lübeck; men såvida de ej såge freden underskrifven innan den 22 Juni, nödgades de samtycka till Danmarks propositioner om antagandet af dess kronprins till thronföljare, jemte off- och defensiv allians med samma makt emot Ryssland. Riksrådet Cedercreutz43)Hvars anteckningar finnas som bihang till oftanämnde handskrift af Grefve Bonde. förmenar sig, måhända icke utan skäl, hafva påskyndat fredens snara afslutande, förmedelst ett till kejsarinnan adresseradt bref, som af henne nådigt upptogs, emedan Cedercreutz stod hos H. M. i personlig gunst. Hvarförutom C., när ryske underhandlarne fortfarande gjorde svårigheter, fogade anstalter till bortresa och sade sig vara ganska nöjd med underhandlingarnas afbrytande, emedan han, som dock gjort allt för att få freden afslutad, nu med godt samvete kunde emottaga de 40 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler konungen i Danmark erbjudit honom, om negotionen blefve afbruten – ett anbud, som aldrig ägt rum. Om Cedercreutz’ steg i någon mån bidrog till eftergift från den ryska sidan, må lemnas derhän; säkert är att thronföljarevalet var det, som|67| förmådde kejsarinnan att afstå från sina anspråk på hela Finlands besittning. Tvisten om Nyslott och Kymmenegårds län var det sista svåra hindret, som återstod att öfvervinna. Häruti nödgades de svenska sändebuden att gifva efter, och freden afslöts den 7 Augusti på följande vilkor, som sedermera af svenska regeringen den 15 Augusti ratificerades:

|103|

16 1) »Sanfärdig enighet och oupplösligt evigt vänskapsband» mellan Sverige och Ryssland. – 2) Allmän amnesti och förgätenhet af det skedda, jemväl för den ena maktens undersåter, som under kriget till den andra öfvergått, förutom ryske kosacker och deras barn, som följt de svenska vapnen. – 3) »Alla fiendtligheters afstadnande för evärdeliga tider.» – 4) Hans svenska majestäts allraformligaste bekräftelse för sig och sina efterträdare uppå Rysslands fulla och evärdeliga besittning af alla de provinser och städer, hvilka Sverige till Ryssland afträdt uti freden i Nystad. – 5) Hans svenska majestät cederar jemväl föroriginal: for sig och efterträdare åt hennes ryska majestät och dess efterträdare till full och evärdelig besittning provinsen Kymmenegård med dervarande städer och fästningar Fredrikshamn och Willmanstrand; vidare den del af Pyttis socken, som ligger österom Kymmene elfs sista (vestliga) arm, samt staden och fästningen Nyslott med distrikt, hvars gränser nedan omförmälas, allt detta med öar, hamnar m. m. som dertill hör, hvarjemte desse orters inbyggare frisägas från sin ed till svenska kronan och bemälde landskaper m. m. i ryska riket inkorporeras. – 6) Hennes ryska majestäts trupper utrymma inom fyra veckor härefter de öfriga af dem besatta och under Sverige förblifvande delarna af storfurstendömet Finland, och skall hennes ryska majestät och dess efterträdare i evärdeliga tider icke äga eller kunna göra sig någon rättighet till sistförmälde landsdelar. – 7) Gränsen mellan ryska och svenska området går utmed sista vestliga armen af Kymmene elf; sedermera utmed samma elf odelad till Tavastehus län; derefter långs förra gränsen mellan detta|104| och Kymmenegårds län, intill den punkt, der dessa sammanstöta med Savolaks; derefter österut långs förra gränsen mellan Savolaks och Kymmenegårds län, till den punkt, der en ny gränslinie afstickes, gående norrut, med Nyslott två mil i öster, och sedan ytterligare två mil norrom denna punkt, hvarefter gränsen böjes mot sydost och sammanträffar med den af år 1721. – 8) Samvetsfrihet samt kyrko- och skolordning i de afträdda provinserna garanteras. – 9) Invånarnes privilegier, plägseder, rättigheter m. m. skola beständigt och oryggeligen skyddas, likasom skedt är med de i Nystad afträdda provinsernas inbyggare. – 10) Hvad angår reducerade gods och äganderätt i allmänhet m. m. skall freden i Nystad tagas till rättesnöre. – 11) Kontribu|68|tioner m. m. till ryska armén i Finland upphöra; dock att allmogen besörjer ryska effekters transport till gränsen. – 12) Fångarne utvexlas utan lösen, alla flyktingar återvända fritt; de som öfvergått till grekiska läran qvarblifva i Ryssland. – 13) Sverige må årligen utföra spanmål från Ryssland för 50 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. – 14) Fri handel mellan båda rikena. – 15) »Handelshus» restitueras åt sina ägare. – 16) Förolyckade eller väderdrifna skepp åtnjuta beskydd och handräckning. – 17) Svenska eller ryska krigsskepp salutera den andra makten och saluteras tillbaka. – 18) Sändebuds »defrayering» upphäfd. – 19) Framtida tvister afslitas genom kommissarier. – 20) Brottslingar utlemnas. – 21) Ratificationerna härå utvexlas inom 3 veckor.

17 Detta var alltså hvad Sverige vunnit uppå ett krig, som kostat riket 50 000konsekvensändrat/normaliserat man, 230 tunnor guld och dess vapenära! Man jemföre freden i Åbo med de fredsvilkor,|105| som på förhand determinerades af sekreta utskottet (se sidd. 13, 14), och man skall erkänna, att sällan partiers förmätna illusioner blifvit på ett mera fruktansvärdt sätt tillrättavisade af verkligheten och den osynliga makt, som medelst det skenbart lilla städse genomdrifver sina stora afsigter.

18 Öfverstelöjtnant von Lingen, hvilken till Stockholm affärdades som expres med underrättelsen om freden, anlände dit i en kritisk tidpunkt, som hotade att råga måttet af Sveriges olyckor med den fruktansvärdaste af alla: inbördes krig.

19 Redan 1742 på hösten, när Dalregementet illa medfaret återvände till sina hemorter och beskref huruledes det under kriget blifvit medhuttladt och i sticket lemnadt vid Willmanstrand, förspordes i Dalarna allmänt missnöje, som af Danmark hemligen underblåstes. Allmogen begynte att ropa på hämd öfver krigets anstiftare, på fri införsel af tobak från Norrige, hvarpå den lade mycken vigt, men framför allt att kronprinsen af Danmark borde väljas till thronföljare. Dalregementet nyrekryteradt återuppbådades i April 1743. Allmogen satte sig deremot, sammanrotade sig i stora skaror, plundrade kassor och ammunitionsförråder samt begaf sig ändtligen i Juni på marsch uppåt Stockholm. Regeringen sökte med yttersta långmodighet att genom varningar och föreställningar bringa bönderne till sans; dess mildhet gränsade ända till svaghet, men förgäfves. Den 20 Juni intågade 5 eller 6 000konsekvensändrat/normaliserat man af de upproriske i Stockholm, och först tredje dagen derefter, sedan mycket ofog föröfvats och riksrådet Adlerfelt blifvit af bönderne skjuten, satte regeringen|106| våld mot våld. En karteschsalva på Malmtorget, hvaraf vidpass 100 stupade, var tillräcklig att kufva upproret; den öfriga hopen kringrändes, afväpnades, anförarne straffades, mängden|69| fick nåd och återskickades till hemorterna, hvarefter Dalupproret hade en ända.

20 Men Sveriges vådor voro ännu icke förbi. Danmark, förbittradt öfver det felslagna hoppet om thronföljden, hotade med krig och uppställde 10 000konsekvensändrat/normaliserat man på norska gränsen. Svenska regeringen sammandrog i hast sina disponibla trupper åt detta håll; men allmogens stämning ansågs ännu så betänkelig, att regeringen hos sin nya vän och allierade, kejsarinnan af Ryssland, anhöll om militärisk handräckning. Kejsarinnan samtyckte dertill med nöje, och på sena hösten i Oktober 1743 afgick general Keith med 30 galerer och 11 000konsekvensändrat/normaliserat man öfver Ålands haf till Sverige, hvilket ej skedde utan stora besvärligheter. Dessa hjelptrupper destinerades till skånska arméns förstärkning, att på sina galerer nedsegla till Blekinge; men för storm och motvind hunno de ej längre än till Södermanlands skärgård, hvarefter vintern hastigt påkom och trupperna förlades i qvarter i Östergöthland, Södermanland och Stockholms län. Deras bistånd blef icke heller af nöden: Danmark, afskräckt genom dessa rustningar, stack svärdet i slidan, och påföljande år vid midsommartiden återvände de ryska trupperna till eget land.original: land, Freden med Danmark slöts i Februari 1744. Keith, som under sin vistelse i Stockholm tillika förestått en rysk ambassadörs befattning, råkade dervid i oenighet med sin företrädare, den nu mäktige vice kansleren Bestucheff, och lemnade tre år derefter Ryssland. Hans sednare öden|107| som preussisk fältmarskalk vid Fredrik II:s sida förknippa hans namn med de mest lysande bladen af denne berömde konungs historia. Keith slöt sin bana på ärans fält: han stupade i spetsen för sina trupper under det olyckliga slaget vid Hochkirchen den 14 Oktober 1758.44)Om denne tappre och ryktbare krigare finnas tvenne lefvernesbeskrifningar:original: lefvernesbeskifningar: den ena kort, i »Leben grosser Helden des gegenvärtigen Krieges» (det sjuåriga) af Pauli, tryckt i Halle 1759; den andra utförligare, af Varnhagen von Ense, tryckt i Berlin år 1844.

21 I Sverige återstod hämdens verk. Förgäfves hade Hattarne, som hämtat sig efter den första förskräckelsen,original: förskäckelsen, sökt att rädda sina fordne chefer. Generalerne Lewenhaupt och Buddenbrock dömdes från lif, ära och gods. Den sednare afrättades den 16 Juli 1743 på Sandbacken vid Norrtull och mottog döden med manligt mod. Lewenhaupt åter lyckades, med tillhjelp af sin äldste son, att afsåga en planka af golfvet i sitt fängelse och sålunda komma på flykten, men ertappades några dagar derefter på en jakt, förmedelst det nit, som väcktes af ett utlofvadt premium af 20 000konsekvensändrat/normaliserat daler silfvermynt, och afrättades den 4 Augusti på samma plats, som hans olyckskamrat Budden|70|brock. Äfven Lewenhaupt visade mycket mod och skämtade i sista ögonblicken. Hans och Buddenbrocks lik nedgrofvos på afrättsplatsen, men upptogos nattetid hösten derpå af obekanta, förklädda personer och bortfördes.

22 Af kommissionens öfrige domar äro flera på förhand nämnda. Det må tilläggas, att generalmajoren von Didron för sina rådslag pliktade med ett års lön, erlagd till Wadstena krigsmanshus; Schoutbynachten Cronhaven för|108| icke fullgjorda ordres, med 6 månaders lön till amiralitetets krigsmanskassa; öfverste de la Wall, för råd i krigskonseljerna, med ett års lön; öfverstarne O. R. Wrangel med ett halft och Silfversparre med ett års lön o. s. v. Efterverlden torde hafva svårt att sätta tro till kommissionens opartiskhet. Medan straffet drabbade en, gick en annan skyldigare fri: bland desse sednare öfversten Lagercrantz, hvars fega votumspråk: latin af den 1 Mars 1742 står outplånligt inristadt i historien och af hvars efterlemnade egenhändiga bref man finner att han sålt sig för pension åt flera partier på engång. Öfverste Pahlen, en af de störste poltroner i svenska armén, gick likaledes fri från allt ansvar.

23 Återstår att nämna protokollet i riksens ständers kommission af den 9 Juli 1743, angående de äreröriga tillvitelser Lewenhaupt, Didron m. fl. låtit undfalla sig om finska trupperne och finska nationens beteende under detta krig. Man finner nemligen, att sedan såbeskaffade yttranden, influtna i rättegångshandlingarna, blifvit genom trycket offentliggjorda, »bemälde nation» – d. v. s. ett stort antal Finnar af alla stånd – såväl personligen, som medelst genom fullmäktige till general krigsrätten ingifna skrifter – mot samma yttranden på det lifligaste protesterat. Det var sällan man annars i Sverige hörde talas om en »finsk nation»; men tidsförhållanden gåfvo ett ögonblick detta uttryck sin betydelse, och man fann för godt att, under så många elementer af oro, icke mot sig reta Finnarnes hederskänsla.

24 Riksens ständers kommission, heter det, har tagit dessa omständigheter i noga öfvervägande och funnit: att ingen|109| beskyllt finska nationen för »impressioner af ryska manifestet»; att om något missnöje förevarit bland de finska regementerna, har det härflutit deraf, att de måste se sig genom svenska arméns ständiga undanvikande skilde från sina hemvist; att deras visade ovilja i Fredrikshamn härrört af förslaget att qvarlemna 500 Finnar, icke för att slåss, utan för att kapitulera med fienden; samt att kommissionen, såväl genom edligen afhörde vittnens utsago, som ock af andra omständigheter, till öfverflöd förnummit, att gemene man och allmogen i landet af egen drift erbjudit sig både att göra fienden motstånd,|71| och verkligen gjort det, samt villigt ersatt manskapets afgång vid regementerna; hvarförutom dessa regementer varit brukade vid de svåraste kommenderingar och visat en fullkomlig åtrå att stå till sista man, intill dess svenska krigsmakten, genom dess anförares olyckliga förhållande, nödgades kapitulera och landet utrymma. »Och som allt sådant nogsamt utvisar, att finska nationen, såsom ett lofligt och berömligt folkslag, har, ej mindre nu under sista krig, än alltid tillförene, visat dess beständiga nit, lydnad och trohet emot Sveriges krona, hvars fordna höglofliga regenter, hvilka äfven i de svåraste tillfällen och krigsbesvärligheter med nådigt välbehag samma nations mandom, oförskräckta sinne och huldhet ansett och uti de herrligaste segervinningar nyttjat; alltså finner riksens ständers kommission, det allsingen misstanke om berörde finska nation bör hafva rum och än mindre f. d. general Lewenhaupts eller någon annans utlåtelser böra på något sätt förringa den heder och goda egenskaper, hvarmed merbemälde nation intill när|110|varande tid gjort sig af Sveriges rike och det allmänna bästa förtjent.»

25 Och härmed afsluta vi den korta och törhända ofullständiga historien om ett krig, i hvilket Sveriges och Finlands framtid ryckte ett stort steg närmare.

 

 

1. 41)Dessa och följande detaljer äro lånade från Sveriges Sjökrigs Historia af Gyllengranat, jemförd med Mansteins ofta citerade arbete.
2. 42)Manstein uttrycker äfven här sin förundran öfver den lätthet, med hvilken svenska flottan året förut hade öfvergifvit positioner, der några gamla skepp, förtöjda vid inloppen, hade kunnat uppehålla Ryssarnes hela sjömakt.
3. 43)Hvars anteckningar finnas som bihang till oftanämnde handskrift af Grefve Bonde.
4. 44)Om denne tappre och ryktbare krigare finnas tvenne lefvernesbeskrifningar:original: lefvernesbeskifningar: den ena kort, i »Leben grosser Helden des gegenvärtigen Krieges» (det sjuåriga) af Pauli, tryckt i Halle 1759; den andra utförligare, af Varnhagen von Ense, tryckt i Berlin år 1844.