20. Slutet på berättelsen om riddar Sankt Göran, riddaren Jack, prinsessan, jätten, trollkarlen och draken
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 20. Slutet på berättelsen [...] draken. Sjuttonde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 10 december 1856.
2 kontusion skada, t.ex. inre blödning, som uppkommit genom stöt.
2 sexpundig fältkula en kanonkula som vägde sex skålpund (2,5 kg) och avlossades av artilleriets fältkanon (som gick att transportera i fält).
2 en odödelig strid till sitt lands försvar Rein betecknar striden vid Porrassalmi som »affär», d.v.s. en mindre strid eller träffning (Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 487).
2 mellanstunder lediga stunder mellan mera krävande sysselsättningar.
3 sägner berättelser.
4 Anjala’fors apostrofen markerar utelämnad genitivändelse. Jfr Kymmenes ovan.
4 frikorps frikår.
4 samma nejder [...] 1721 och 1743 områden som avträddes i fredssluten dessa år.
4 furageringar anskaffning av foder till militärhästar.
4 underbart märkvärdigt [nog].
4 från Christina genom Kristina socken.
4 savolaksarne under Aminoff Savolax infanteriregemente; Adolf Aminoff (1733–1800) var överstelöjtnant.
4 björneborgarne och österbottningarne Björneborgs läns infanteriregemente och Österbottens infanteriregemente.
4 Adlercreutz och Döbeln skuro sina första lagrar Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) och Georg Carl von Döbeln (1758–1820); båda var kaptener 1789 och båda utmärkte sig sedan i kriget 1808–1809.
6 den bekanta grekiska sagan [...] beväpnade män myten, som hör till berättelserna om Jasons kamp för att få det gyllene skinnet, fortsätter: männen började slåss sinsemellan och nedgjorde varandra.
11 en enda gröpe troligen göpen: bara en handfull.
13 mästrade bemästrade, behärskade.
17 bindtyget fodralet för kirurgiska instrument.
21 kasus fall.
21 Collegium Collegium medicum, svensk läkarorganisation.
21 Chimborazzo Ecuadors högsta berg Chimborazo, som Topelius kunde ha läst om hos Alexander von Humboldt, denne besteg berget 1802.
25 suppurerat ut värkt ut; suppurera: varas.
25 capitulum (lat.) revbenets huvudformade ände som fäster mot ryggkotan.
25 costa (lat.) revbenet.
25 sternum (lat.) bröstbenet.
25 processus ensiformis (lat.) bröstbenets nedersta del.
25 incitation retelse, påverkan.
25 septima sinistra (lat.) sjunde vänstra.
28 qvarkan smittosam hästsjukdom med hosta (Jack hulkade).
29 argsimpa argbigga.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
20. Slutet på berättelsen om riddar Sankt Göran, riddaren Jack, prinsessan, jätten, trollkarlen och draken.
1 Vidpass en vecka hade förflutit på Nattsjö efter de sårades ditkomst – en vecka full af ständiga vexlingar mellan fruktan och hopp, ty alla visste nu, att Görans unga lif hängde på en tråd. Två kulor hade fåtts ut, men den tredje, som genom högra sidan tätt under armen gått under hullet till den venstra och qvarstadnat nästan midtöfver hjertat, trottsade alla bemödanden. Till råga på bekymren hade doktor|2| Ekströmer ej hörts af; den gode vännen var bunden af tjensten, och krigstiderna voro rika på blod och blessyrer, som påkallade hans vård på närmare håll.
2 Under tiden hade Jack något repat sig efter sin kontusion af en sexpundig fältkula, som nästan rakat honom på ena sidan af hufvudet och så när hade kostat honom både hörsel och syn. Den hederlige gamle kornetten såg mäkta befängd ut. Hans hår på hela venstra sidan hade måst klippas tätt vid hul|319|let, och då samma sida af ansigtet var starkt svullen, hade venstra mustachen likaledes försvunnit för saxens obarmhertiga framfart. Jacks yttre menniska var i sådant skick ingalunda skapad att eröfra fruntimmers hjertan, men när man betänkte huru han blifvit så tilltygad i en odödelig strid till sitt lands försvar, så skulle kanske mången flicka ändå ha tyckt hvad Verna tyckte, och det var att Jack aldrig sett så bra ut, som just då. Verna underlät ej heller att säga honom det i de långa mellanstunder, då de hviskande sutto vid Görans bädd, och då begärde den gode riddaren en spegel, hans trumpna läppar med ruinerna af den ena mustachen drogo sig till en butter grimas, som skulle föreställa ett smålöje, och han förliknade sig sjelf än vid en flundra, än vid en sadelbruten och uttjent dragonhäst, som knappast mera dugde för trossen. Men då smekte Vernas mjuka händer hans sårade hufvud och ombundna kind, och hon kallade honom Görans gode engel och sin egen älskade gamle Jack, och rätt som det var, smög sig helt oförtänkt en ovan tår utför krigarens bruna skrofliga kind, och fastän hans läppar tego, kunde Verna klart läsa hans tankar då: hvem skulle icke med glädje stupa för kung och land, när oskuld och kärlek smeka så tacksamt den fallnes kind!
3 Af Jack fick Verna höra mycket om Görans och hans gemensama öden, sedan de reste från Nattsjö. Men en del förteg han, nemligen alla de gånger han med egen högsta fara räddat ynglingens lif; och dessa kommentarier kunde Verna endast med möda aflocka den bistre dragonen Bult. Hvad hon så fick veta, det var i korthet följande sägner.
4 De hade rest från Nattsjö utan att yppa hemligheten af Görans börd, och då Rebecka lofvat Göran att tiga dermed, visste Verna i denna stund ej annat, än att hon satt som en syster vid brodrens bädd. Göran hade till afsked kysst hennes läppar så som han aldrig kysst en flicka förr; men så var det också ett afsked på lif och död! Ty allt annat var dunkelt för Göran då, utom det enda, att, också när krigsrätten fullkomligen frikännt honom inför hela armén, fordrade hedern att han måste aftvå i blod den oförskyllda fläcken på sin krigareära. Dertill kom ännu sorgen öfver hans fallne broder, och så sökte Göran striden, faran och döden så som den, hvilken endast af sjelfva undergången har räddning att vänta. Under den långa vintern lågo de båda stridande härarne för det mesta overksame i sina qvarter, bevakande hvarandra som lodjur på ömse sidor om Kymmenes frusna fåra och den okufvade hvita vågen af Anjala’fors. Men vinterstormar rasade genom Görans själ; han uppsökte general Meijerfelt i Lovisa högqvarter och utbad sig, jemte sin trogne Jack, befälet öfver en frikorps, som midti vintern gick öfver den frusna gränsfloden och ströfvade långt in på det fientliga området|320| – samma nejder, som rycktes åren 1721 och 1743 från deras samband med det finska broderlandet. Hvarhelst Göran framträngde vid Saimas isade stränder, ända inemot Vuoksens forssar och fall, der mötte honom hemlandsfolk och hemlandsspråk. Der flydde i början allt för den snabba frikorpsen, som, femti man stark, bröt fram öfver skog och is, der ingen väntade den; men snart blef det bekant, att denna korps, emot vanan, höll strängaste krigstukt, och så vände folket tillbaka till hyddor och byar, och Göran fann vänner, som gåfvo honom och hans folk både bröd och tak. Som en svärm af getingar ströfvade desse djerfve partigångare kring fiendens spridda styrka, borttog transporterna, afbröt kommunikationerna, öfverföll, skingrade och tillfångatog smärre konvojer och furageringar samt gjorde sålunda stort afbräck. Förbittrad utsände general Michelsonoriginal: Mickelson den ena ströfkorpsen efter den andra på jagt efter desse partigångare. På båda sidor utvecklades tapperhet och list; der kämpades mången het strid under Saimanejdernas snötyngda granar; än den ena, än den andra kom ifrån leken med blodiga hufvuden, men underbart lyckades Göran reda sig ut ur dessa förvägna äfventyr, och derföre hade han att tacka Jacks vaksama klokhet. Af sina 50 förde han 30 på våren tillbaka till general Meijerfelt. Hela lägret genljöd af de djerfves beröm, generalen ville i konungens namn fästa svärdsorden på den tappres bröst, men Göran afböjde denna utmärkelse. Ännu, sade han, hade han föga kunnat uträtta mera än pojkstreck. Och så kom våren med nya strider, och i alla var Göran främst. Det syntes som väjde kulorna ständigt för honom åt sidan. Kom så d. 11 Juni rapport, att fienden anryckte från Christina, hvarpå Göran, Jack och någre af deras folk som frivillige slöto sig till de tappre savolaksarne under Aminoff och bestodo med dem striden vid Porosalmi den 12 och 13 Juni. Med dem förenade sig andra dagen på aftonen björneborgarne och österbottningarne, som kommooriginal: komma de hårdt ansatte till hjelp. Det var här som Adlercreutz och Döbeln skuro sina första lagrar;original: lagar; och med dem fäktade de båda vännerne från Nattsjö, till dess att kulorna slutligen funno sitt mål och Göran sitt länge sökta blodsdop på stridernas bana.
5 Detta och annat beskref nu Jack på sitt vanliga trumpna sätt, och emellanåt stadnade Rebecka tigande för att höra. Men sedan hon hört en stund, vände hon sig bort och mumlade sakta för sig de förra orden, som ständigt föresväfvade henne: »qvinna, det var ditt verk!»
6 Hon hade kunnat tillägga efter den bekanta grekiska sagan: när man sår drakens tänder i jorden, vexa derutaf beväpnade män.
7 En dag kort före midsommar rullade en vagn in genom Nattsjö port, och i vagnen satt den gladlynte doktor Ekströmer, känd uti denna berät|321|telse under namn af trollkarlen. Den första som mötte honom i dörren var Rebecka. Men på hans hastiga fråga: »hur är det med Roos?» svarade den gamla med en genfråga, under det att hon stirrade honom tvärt i ansigtet: »Doktor, tror han att Gud nu ändtligen skall få bugt på mig?»
8 Den gode doktorn studsade, ty han tydde frågan på sitt sätt. »Är pojken död?»
9 »Ännu icke; jag kan väl förstå att det skall ske med doktorns biträde.»
10 »Hut, käring! Hvad är det ni pratar?»
11 »Då kommer ni kanske och säger att också det är mitt verk! O, de förnäma och kloka herrar, som lappa och plåstra det usla menniskolifvet, när det går sönder mellan deras fingrar som mjölnarens lerkruka emellan qvarnkuggarna, så säga de: rår jag för det? Men kommer en fattig qvinna, som råkat taga miste den enda gången hon tog och kasta en enda gröpe litet på sidan om tratten i denna verldenes qvarn, då ropa de alla med en mun: hvad har du gjort? Det är ditt verk!»
12 »Ur vägen, gamla trollpacka, har jag nu tid att höra på edra dumheter!» röt den otålige doktorn och hastade uppför trapporna till Vernas fordna rum, der Göran nu tagit qvarter. Jack och Verna sutto vid hans bädd som bilder af sorgen; han hade nyss uppslagit ögonen efter en lång sömn och betraktade dem båda med blickar af tacksam kärlek.
13 »Nå, –konsekvensändrat/normaliserat sade doktorn, i det han med läkarens långa vana mästrade sina musklers spel, slätade sin panna klar ifrån tviflets rynkor och lät ett leende hopp framlysa, der hvarest kanske föga hopp mera fanns, – nå, min raska gosse, hur är det med dig? Hela armén och generalen sjelf äro otålige att se dig på fötter igen.»
14 »Det är bättre nu»,konsekvensändrat/normaliserat sade Göran. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat har länge kännt en stark tryckning öfver hjertat ...»konsekvensändrat/normaliserat
15 »Den fördömda kulan, jag förstår.»
16 Göran log. »Blytungt kände jag det; men nu är allt åter bra, och jag andas lätt.»
17 »Hvad säger du, min gosse? Låt oss se åt!» – Och doktorn undersökte länge och noga ynglingens bröst. Verna och Jack följde hans blickar med den grymmaste själsspänning. Göran ensam var lugn. Doktorns underläpp sköt ett godt stycke framom öfverläppen, i det han framtog en sond ur bindtyget och fortsatte undersökningen.
18 Då vågade Verna icke mera se. Hon lutade sig mot Jacks breda bröst och darrade så som hon fordom brukade darra för svarta kammarn. Jack ville trösta henne, men orden redo omkull på hans läppar, liksom en skock|322| dragoner rider in i ett kärr och ej kommer ur fläcken. Rebecka betraktade dem på afstånd med så jernhård min, som visste hon förut att allas älskling här var gifven till spillo.
19 »Tusan!» ropade doktorn med ens, och alla, utom den sårade, sprutto häftigt till.
20 »Dör han?» hviskade Jack nästan ohörbart.
21 »Anfäkta mig jag sett ett sådant kasus förut, det blir en nöt för Collegium att bita uppå. Puh!» – och den hederlige doktorn torkade svetten från pannan, pustande så oerhördt, som hade ett helt Chimborazzo vältrat ned från hans bröst.
22 Jack sprang upp. »Hvad är det?»
23 »Kulan, herre! Kulan ...»konsekvensändrat/normaliserat och doktorn, som nog hade sett kulor i menniskohjertan förr, brast ut i ett så förunderligt löje, att alla de andra ej visste om det var skratt eller gråt.
24 »Kulan?» upprepade Jack.
25 »Ja just kulan! Hon har suppurerat ut af sig sjelf på venstra sidan. Det var den galnaste kula jag ännu har sett. Går in ofvanför capitulumspråk: latin af sjette costaspråk: latin till höger, följer det åt, löper nedåt sternumspråk: latin, stadnar vid processus ensiformisspråk: latin, avancerar genom suppuration, under hjertslagens incitation, till septima sinistraspråk: latin, derifrån vidare ...»konsekvensändrat/normaliserat
26 »Men så tala då menskligt språk, herre, och säg om han lefver eller dör!» utbrast Jack, ur stånd att längre styra sin häftiga rörelse.
27 »Hvad pratar han, gamle tok!»konsekvensändrat/normaliserat jublade doktorn. »Skrikkonsekvensändrat/normaliserat nu hurra allt hvad hans skrofliga hals förmår, ty om två veckor är pojken frisk!»
28 Verkan af dessa ord var förunderlig på de tre, för hvilka Göran var allt uti denna verlden. Från Vernas tårlösa ögon begynte perla efter perla helt stilla droppa ned öfver ynglingens kudde. Jack tog till att snyfta så oförnuftigt, att doktorn påstod han hade qvarkan. Rebecka åter sjönk ned på sina styfva knän, som aldrig i denna verlden velat böja sig förr, och sade helt sakta ur sitt upproriska hjertas djup: »Herre Gud, förbarma dig öfver mig, ty jag har tviflat uppå din nåd, likasom jag tviflat uppå din vishet, och du, som icke förmått att ödmjuka mig med ditt rättvisa straff, du förkrossar mig ända till jorden med din outsägliga nåd!»
Tillägg om Vernas rosor och Stjernan i molnet.
29 Och nu, gode läsare, sedan vi veta våra vänner i säkerhet, kunde vi väl ännu dertill berätta huru, midtunder krigets mulna himmel, ljusare dagar ran|323|dades öfver Nattsjö gård. Vi kunde berätta huru den glade riddaren Göran med seger och ära gick genom många strider ännu till sitt lands försvar; huru Verna, återgifven åt lifvet och sällheten, blomstrade upp vid hans sida skönare än någonsin förr; huru riddaren Jack intill sin sena ålderdom fortfor i bästa välmening att puttra på sina käraste, gräla med Rebecka och prygla gårdens drängar, sedan han ej mera fick öfva sin arm på dragonernas rygg, ty aldrig förmådde lifvet piska dragonen ur honom sjelf; huru draken Rebecka åter blef hvad vår Herre ämnat henne till, nemligen utvärtes en argsimpa som förr, men invärtes en ny, bättre och mjukare menniska; huru Simon åter förmärkte att skåpet hade lås och huru gräset vexte grönt öfver jättens i denna historia, den mörke kaptenens graf. Men allt detta, gode läsare, kan du sjelf föreställa dig, och vi låta dig derföre endast lyssna till några få ord i Nattsjö trädgård en afton i Augusti, när Göran åter vid Vernas späda arm såg solen gå ned och den första stjernan gå upp ur ett försvinnande moln öfver hans barndoms kullar.
30 Göran sade: »mitt lif har varit likt detta hemlösa moln, som jagas af stormen öfver okända nejder och icke vet hvar dess ro är. Men ditt lif, Verna, har varit såsom dina rosor, fullt af törnen, oskuld och skönhet. Derföre älskar jag dina rosor såsom jag älskar dig. Hvad betyder det, om de lekfullt sårat din hand; deras fina vällukt har såsom en god ande omsväfvat hela ditt lif och gått in i din själ och förädlat den genom att lära dig tillbedja Gud i naturens skönhet. Ty när skönheten glömmer sin mästare, är hon af ondo; men dina rosor blomstra som barn i oskuld inför Guds, den allsmäktiges, anlete.»
31 Verna sade: »dubbel är mitt namns betydelse. Slafvinna var jag i mörker och stumhet, men Gud lät rosornas vårdoft strömma öfver min sorg och upplät på sistone mina sinnen för toner, mina läppar för tal. Tacka nu dessa knoppar Gud, de som öppnas i morgon för att i öfvermorgon åter förvissna, huru skall då icke jag tillbedja hans oändliga godhet! Och mer än så, mer än för mig; nu äger jag ju dig! Denna stjerna, Göran, som stiger der öfver himmelens rand, jag såg henne ensam, öfvergifven der uti aftonens stormar. Ett moln for öfver hennes klara öga och höljde det med sitt mörka flor utaf sorg. Det ljusnade, mörknade åter och ljusnade igen, och när det for, då hade en ny stjerna stigit fram vid den ensamas sida och försmultit med henne i samma glans, så att båda förenade stråla af sällhet. Dessa rosor, detta moln och denna stjerna, Göran, äro icke de tillsamman hela vårt lif?»