16. Huru molnet öfver Nattsjö begynte att klarna

Avsnittet ingår i HT 26/11 1856:|3|

16. Huru molnet öfver Nattsjö begynte att klarna.

1 Verna satt en dag med Göran i trädgården och fortsatte sina älskvärda studier i den stora läran om ljudet, sången och menniskors tal. Hon hade gjort förvånande framsteg på få dagar; hennes inre hade varit så rikt på aningar, som hastigt klarnade; hennes själ liknade en af dessa dikter, som bära i sig musikens genius, fastän ingen ännu satt noter till dem. Månget af dessa intryck, som andra fatta endast med örat, låg inom henne halffärdigt förut;|304| månget begrepp, som endast det förnimbara ordet fixerar och som hos barnet först småningom vexer ut till full höjd och klarhet, var hos Verna länge förberedt och sprang, vid det första ordet, hastigt som en ljusstråle fram ur en inre åskådning. Blott så kan det förklaras, huru hon mången gång genast förstod hvad Göran sade, oaktadt hans ord och allt menskligt språk så nyss förut varit henne fullkomligt obekanta. Större svårighet hade hon att sjelf lära sig tala. Så genast vunno hennes tunga och läppar icke den fina böjlighet, den oändliga mångfald af nyanseringar, som fordras för tal och toner. Hennes läppar fingo arbeta med öfningar, liksom ett barn med skalorna i musiken. Ofta kunde hon ej utsäga ett ord, hvars ljud hon hade färdigt inom sig. Hon jollrade som en liten flicka, och hennes bemödanden voro så naiva, hennes harm, när hon misslyckades, ofta så komiskt häftig, att Göran kanske aldrig i sin lefnad skrattat så hjertligt, som just dessa dagar, när hans lif och ära hängde på en silkestråd.

2 Det gafs likväl andra ögonblick, då Göran var icke det minsta böjd att skratta. Ett dystert lynne fick stundom makt öfver honom, och i dessa ögonblick voro Vernas språkstudier endast olja på elden. Han kämpade som en man mot sitt öde och sina passioner, men han kände uppå sig att han icke länge skulle uthärda mera. Han begynte hvälfva inom sig en plan att fly, – och hvarthän? Rakaste väg till finska armén vid Anjala, rakaste väg från den mest älskade systers smålöjen till krigsrätten, vanäran och döden!

3 Men hvad skulle då bli utaf Verna? Åter hon! Beständigt åter hon!

4 Det var just ett af dessa ögonblick för de inre stridernas kamp i det tysta, då Verna, som länge stafvat och stafvat, ändtligen till sin stora fröjd hade lärt sig uttala de få orden:

5 »Min – älskade – broder – Göran!»

6 Hon hade minsann arbetat en hel förmiddag flitigt på dem och väntade helt naturligt beröm, när hon lyckades.original: lyckades Men Göran erfor ett intryck som hade eld och svafvel regnat ned öfver honom, eller som hade han hört en skallerorms ljud ibland Vernas rosor. Han steg upp, vände sig bort och ville gå.

7 Verna blef misslynt, häpen och harmsen. Men då hennes lilla ordförråd ännu ej räckte till att uttrycka hundradedelen af hennes känslor, begynte hon i förtreten stafva orden om igen, men i något omvänd ordning, som hon brukade i sin exercis att artikulera talet. »Göran – älskade – broder – min!» sade hon.

8 Göran önskade att han vore hvad Verna varit: döf och stum. Men han var dömd att höra, och om sällheten och glädjen i lifvet ofta tåga in genom|305| örats port, så händer alltför ofta också att olyckan och sorgen tåga in genom den.

9 Göran var ej längre sig sjelf mäktig. Han såg på Verna med en blick full af förskräckelse och kärlek, kysste hennes hand och ilade bort. Innan han sjelf visste huru, var han i stallet, och utan att rätt veta hvarföre, hade han sadlat den apelgrå hästen, som han helst brukade rida, hans egen goda Bucephalus. När det var gjordt, ville han leda ut hästen, och sedan – ja, sedan skulle han naturligtvis hoppat i sadeln.

10 Men lyckligtvis skymdes i detsamma dagern utifrån af en lång och mager gestalt, som uppfyllde hela stallsdörren på höjden, om också icke på bredden. Det var Rebecka, som barsk och oresonlig efter sin vana stängde för honom vägen.

11 »Hvart skall Georg ta vägen?» frågade hon. Hon kallade honom allt ännu med det litet förnämare namnet, för det att hon gjort det när han var liten.

12 »Hvart?» upprepade Göran mekaniskt. Det var icke rätt klart för honom sjelf. Men han tyckte uppå sig, att han ville rida till Anjala och säga till herrarne der uti krigsrätten: här är jag, skjuten mig för pannan, lifvet är för mig icke mera värdt än ett utslitet remtyg.

13 »Gå ur vägen!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor han otåligt. »Serkonsekvensändrat/normaliserat ni icke att jag vill rida ut?»

14 »Jo det ser jag, men jag ser också hvart det bär af. Det skall jag säga Georg: han tänker rida till Anjala!»

15 Det slog Göran, likasom när man går i mörkret och någon plötsligen lyser en med en blindlykta midti ansigtet. Men han ville ej medge det. »Prata ni!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast han. »Urkonsekvensändrat/normaliserat vägen för hästen, annars trampar han ner er; jag har ju sagt att jag vill rida ut.»

16 »Ja så låt honom trampa ned mig, om ni har lust; vi bli två om den saken»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Rebecka beslutsamt. »Ochkonsekvensändrat/normaliserat Georg tänker att jag skulle låta honom rida dit? Si det sker inte, säger jag. Han kan rida öfver mig, om han så vill, men med min vilja kommer han aldrig till Anjala, förstår han? Blif vackert qvar, säger jag.»

17 »Var icke oförnuftig, Rebecka! Hvem talar om Anjala? Jag behöfver frisk luft, jag har suttit för länge inne. Ur vägen, fort!»

18 »Hör på Georg – ja, jag mins icke allt hvad han tituleras i verlden, jag mins bara att jag burit honom på mina armar och kallat honom min egen lilla Georg – hör hvad jag säger och var engång klok! Tror han att den gamle stollige Jack har mera rätt till honom än jag, som sett honom födas och sjungit för honom, guldgosse, när han låg uti vaggan och gifvit honom den|306| första hästen att rida på – ty det var en käpphäst, ser han? Jack må ha sina sidor, men han förstår sig icke på sådant der mer än en treårsgammal schäck på en nyssmålad väderqvarn. Jag åter, ser han, är qvinna, och gudskelof för det, ty karlarne köra alltid hufvudet i väggen. Och vore jag också ej qvinna, så har jag sett tillräckligt af sådant der – ja, jag säger ingenting om mor hans, men det vet jag, huru folk ser ut, när de äro färdiga att springa i forsen för kärlekstankar ...»konsekvensändrat/normaliserat

19 Göran studsade och släppte betslet, hvarpå Bucephalus fann för godt att åter mumsa med nosen i hafrekrubban, som han för sin del fann mycket trefligare än en ridt i det gröna.

20 »Ja, –konsekvensändrat/normaliserat fortfor Rebecka, och såg honom styft, nästan argt i ögonen, men det var en besynnerlig arghet, den liknade krakmandelns skrofliga skal öfver en ädel kärna, – ja, just kärlekstankar! Och han tror att jag ej skulle ha förstått det der! Jag, som förstod det första ord han lallade fram här i verlden! Liksom jag ej skulle ha haft ögon den första natten han smög sig in som en tjuf genom fönstret och förgapade sig i flickungen – åhå, han kan låta bli att knystra ett ord, det är icke värdt att krångla, jag ser tvärsigenom honom! Si, då begrep han inte ännu att Verna var hans köttsliga syster.»

21 Göran teg, ty Draken lefde upp igen hos Rebecka, och då var icke godt att knystra.

22 »Men sedan han nu vet det, så förstår han att allt skall vara annorlunda. Och efter han är en stackare, som icke kan vara det ena och icke får vara det andra, så sadlar han hästkraken och tänker bege sig som en narr och en galning till Anjala, för att låta hänga eller skjuta eller halshugga sig, hvad vet jag, det kan komma på ett ut. Men se, för det sätter jag bom och lås, och lofvar han icke strax att taga reson, så stänger jag in honom i stallet, begriper han?»

23 »Hvad vill ni då jag skall göra?» frågade Göran med vekare röst, ty han begynte genomskåda det hårda skalet af drakens fjäll.

24 »Jo, jag vill för det första att han skall lefva och för det andra att han skall taga sitt förnuft till fånga, förstår han?»

25 »Jag kan ej, Rebecka! Nej, jag kan ej!»

26 »Han kan ej? Prat! Man kan hvad man vill. Liksom det vore så alldeles säkert att Verna verkligen är hans syster!»

27 »Hvad!» utropade Göran, häftigt uppfarande.