Finska Kriget 1741–1743. 1. Sverige och partierna. Krigsförklaringen
Kommentaari
Kommentar
Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).
Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.
År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)
Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.
I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.
Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.
Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.
Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)
Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.
Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.
Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.
Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.
Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.
Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.
Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.
Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.
Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.
Bibliografi
Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 ett krig [...] steg mot vester De fyra krigen (stora nordiska kriget, hattarnas krig på 1740-talet, Gustav III:s krig 1788–1790 och kriget 1808–1809) står för det, enligt historiesynen i verket, oundvikliga lösgörandet av Finland från Sverige.
1 »stora» ofreden, den från 1700 till 1721Mellan 1700 och 1721 pågick stora nordiska kriget. Med »stora ofreden» avses vanligen den ryska ockupationen av Finland, 1713–1721. Topelius bidrog aktivt till lanseringen av benämningen, som här får omfatta hela kriget. – Citattecknen och kursiveringen visar att den inte var hävdvunnen 1850.
1 mellanskof uppehåll.
1 Sveriges korta [...] storhet Stormaktstiden, från Gustav II Adolf till Karl XII. Ett sådant epokmedvetande existerade inte i 1700-talets Sverige, det växte fram under 1800-talet.
1 biländer länder under annat lands överhöghet men med viss självständig ställning, här avses i första hand Sveriges baltiska provinser och Pommern.
1 moderlandets glesa två millioner invånare Det är oklart om Topelius här räknar med enbart Sverige eller med Sverige och Finland. Inte ens i det senare fallet uppgick rikets befolkning till två miljoner under stormaktstiden (Nils Erik Villstrand, »Stormaktstiden 1617–1721» 2001, s. 140).
1 denna oproportionerliga landmassa [...] Östersjön Sverige kontrollerade stora delar av Östersjöns kuster under stormaktstiden. Till det svenska väldet hörde Estland från 1560, Ingermanland, Livland, stora delar av Pommern och Bremen-Verden.
1 Atlasbörda I den grekiska mytologin bär titanen Atlas himlavalvet på sina axlar.
1 Czar Peters Peter I (den store) (1672–1725).
1 intill dess han föll Karl XII stupade den 30 november 1718.
1 den tidens vittre skämtare Som författare uppges litteratören Carl Gustaf Cederhielm (1693–1740; Karl Warburg, »Från förra seklets svenska Pariserkoloni. Dalin och Cederhjelm» 1888).
2 När allt [...] från tolf till ett Epigrammet förekommer i olika versioner, bara poängen är fixerad. Bernt Olsson återger ett tryck från 1757: »Alt hwad sin period til högsta punkten sedt, / Måst åter strax igen sitt sidsta Inte röna. / Kung Carl man nyss begrof, kung Fredrich wi nu kröna. / Så har wårt Swenska Ur gått rätt från Tolf til Ett.» (Svensk litteratur I 2002, s. 463).
3 bergat räddat.
3 dessa män [...] östra granne Avser mösspartiets företrädare och deras fredsvänliga politik på 1720- och 1730-talet.
3 inom Sveriges gränser [...] Sverige Jfr Tegnér i »Svea» (1812): »och inom Sverges gräns eröfra Finland åter» (Svensk litteratur 3 2002, s. 58).
4 ett skämt [...] benämningen MössorVid riksdagen 1738–1739 började det fransk- och krigsvänliga partiet inom adeln bära kokarder i hatten som igenkänningstecken och kalla sina ryss- och fredsvänliga meningsmotståndare (natt)mössor och sig själva hattar. Benämningarna blev snabbt vedertagna partibeteckningar (jfr Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, s. 221 f. och 228).
5 Sveriges tillbakakastande på sig sjelft [...] olyckan och Carl XIV förstodo att genomföra det Sverige upphörde först efter förlusten av Finland och samtliga områden i Tyskland, och genom Karl XIV Johans politik att vara militärt hotat, se följande mening.
5 en garde (fra.) på vakt.
5 Hattarne Se komm. ovan.
6 stamfadren Gustav Vasa.
7 Hattarne i sin anborna stolthet ingenting glömt och ingenting lärt Anspelar på det bonmot Talleyrand ska ha myntat om Bourbonerna: ils n’ont rien appris ni rien oublié.
7 anborna medfödda.
7 Konungen [...] rådet Under frihetstiden var kungen bunden till riksrådets – rådets – beslut, riksrådet var under denna tid ett regeringsliknande organ.
7 ständerna; ständerna fyrklufna riksdagen, med representanter för de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder.
7 majoriteten [...] sekreta utskottetAdeln, prästerskapet och borgarna utsåg vid riksdagarna sina representanter till utskottet som behandlade utrikespolitik, försvarsfrågor och ekonomiska frågor. De respektive ståndens plenardebatter minskade i betydelse.
7 dukatpåsar Anspelar på bestickligheten.
7 Denna af olyckan inåtvända kraft [...] ny framtid i norden Resurser som kriget hade slukat under stormaktstiden användes för fredliga ändamål: nyodling, handel och vetenskapliga expeditioner, satsningar på särskilt tillämpad vetenskap och på konst.
7 »stora ofred» inomhus Anspelar på frihetstidens partistrider, Topelius har tidigare använt uttrycket stora ofreden om stora nordiska kriget (se komm. ovan); inomhus – här: inrikes.
7 stupstocken var det argument Karl XII:s minister, den holsteinske friherren Georg Heinrich von Görtz (1668–1719) avrättades efter en summarisk rättegång, och efter krigshändelserna 1741–1742 gick Lewenhaupt och Buddenbrock samma öde till mötes.
8 grefve Tessins val valet av Carl Gustaf Tessin (1695–1770).
8 landtmarskalk talman för första ståndet, ridderskapet och adeln, under ståndsriksdagarna.
8 den mäktige Arvid Horns Horn (1664–1742) hade varit militär och diplomat och var kanslipresident (denne ledde riksrådet), i praktiken regeringschef 1709–1719 och 1720–1738 när han avgick, åtminstone formellt på eget initiativ.
8 ett vigoureust krig ett med kraft bedrivet krig (jfr kap. »Krigets utbrott», stycke 3: »Man ville drifva kriget med kraft.»).
8 gamla stilen julianska kalendern, elva dygn efter den gregorianska (nya stilen) som Sverige övergick till 1753.
8 »defensiv allians» [...] tre års tid Återgivet efter Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, s. 229.
8 subsidierbidrag, används om de medel som Frankrike och Ryssland understödde Sverige och svenska politiker av olika partitillhörighet med under frihetstiden.
8 Hamb. banko Hamburger (Mark) banco, räkneenhet, men inte egentlig valuta, fastställd av Hamburger Bank och använd vid internationella eller annars stora transaktioner.
8 »konjunkturer» omständigheter, tillfällen. Jfr Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, s. 12: »Man begynte tala mycket på den tiden om conjuncturer, hvaraf lycka eller fall, medgång eller nederlag skulle bero.»
8 eftertänkelig betänklig, oroväckande.
8 vidtutseende krig krig med oviss utgång, krig som kan få vådliga följder.
8 Porten Höga Porten, det ottomanska rikets regering.
8 Carl Emil Lewenhaupt se Topelius summering av Lewenhaupts (1691–1743) biografi, kap. »Krigets utbrott», stycke 10 f.
8 felt fel. Enligt SAOB förordades formen felt till mitten av 1800-talet. Dalin uppger den som »oriktig» (1850).
8 kejsarinnan Anna Anna Ivanovna (1693–1740), brorsdotter till Peter I (den store), rysk kejsarinna 1730–1740.
8 freden i Belgrad slöts 1739, efter det rysk-österrikiska kriget mot Turkiet.
8 Den siste Habsburgaren, kejsar Carl VI [...] pragmatiska sanktionen. Karl VI (1685–1740) regerade de österrikiska arvländerna 1711–1740 och var tysk-romersk kejsare 1712–1740. Habsburgska ätten utslocknade med honom på svärdssidan. Den pragmatiska sanktionen var en av Karl initierad överenskommelse för att garantera de österrikiska arvländernas odelbarhet och trygga tronföljden i dem för dottern Maria Teresia (1717–1780). Hennes rätt till tronen ifrågasattes av Spanien, Frankrike och flera tyska furstar, vilket ledde till österrikiska tronföljdskriget (1740–1748).
8 kurfursten af Bayern Karl Albert (1697–1745), tyskromersk kejsare 1742–1745, men befann sig i landsflykt en del av de åren.
8 livres livre, fransk myntenhet.
9 Ivan III:s upphöjande på ryska thronen [...] ElisabethIvan VI Antonovitj (1740–1764) var son till kejsarinnan Annas systerdotter Anna Leopoldovna (1718–1746) och kejsarinnan hade utsett honom till sin efterträdare, med Ernst Johann Biron (1690–1772) som förmyndare. Biron förvisades till Sibirien och kejsarmodern övertog förmyndarskapet och regentskapet, men både hon och sonen förvisades i slutet av 1741 när Peter I:s dotter Elisabeth (1709–1762) blev kejsarinna.
11 majoren [...] Malcolm Sinclair Sinclair (1690–1739) sändes med en beskickning till sultanen 1738 och mördades på hemvägen av ryska officerare. Dådet väckte oerhörd förbittring i Sverige, underblåst av den nedan nämnda berättelsen och Anders Odels »Sinclairvisan».
11 En omständelig berättelseOmständelig berättelse, om thet på majoren Malcom[!] Sinclair then 17. junii år 1739. wid Christianstadt i Schlesien, föröfwade försåtelige och grymma mord, när han uti kongl. maj:ts höga ärender war stadd på sin hemresa ifrån Constantinopel, Stockholm 1741; omständelig – utförlig.
11 man trodde sig hafva utredt [...] försåt mot Sinclair Topelius följer här Geijers framställning, men formulerar sig med försiktighet om ryssarnas andel i affären (Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, s. 236 f.; boken fick inte säljas i bokhandeln i Finland, se inledningen, stycke 90).
12 president-sekreteraren i stora kansliet Johan Gyllenstjerna [...] lifstidsfängelse Gustaf Johan Gyllenstierna (1709–1764) var kanslipresidentens (motsvarade ungefär statsminister) sekreterare. Topelius återger Geijers uppgifter (Teckning av Sveriges tillstånd 1927, s. 240 f.). Gyllenstierna frigavs 1743.
12 ryske ministern Bestuscheff ryske ambassadören Michail Bestusjev-Rjumin (1686 eller 1688–1760), stationerad i Stockholm 1721–1725 och 1732–1741.
12 sekreteraren ArckenholtzJohan Arckenholtz (1695–1777) var t.f. presidentsekreterare i kanslikollegiet men hade redan 1738 avskedats av hattarna p.g.a. kritiska åsikter om Frankrike och kardinal Fleury i en enbart i manuskript existerande pamflett. Han dömdes 1741, trots avsaknad av bevis, till fängelse på behaglig [obestämd] tid. Se G. Jacobsons artikel om Arckenholtz i Svenskt Biografiskt lexikon.
12 finske translatorn MathesiusJohan Mathesius (1709–1765).
12 »kastkäpp» lekboll. Topelius källa är här sannolikt Historien om Finska kriget, där författaren Tiburtius säger: »Mathesius, Translator i Finska Språket, som var annars en dummer Oxe, men låtit sig af de afsatte Rådens anhang eller Mössorna brukas till kastkäpp, som hans egna ord inför Protocollet lydde» (1817, s. 5).
13 kanstöperier kannstöperier, osakkunnigt prat om politik; jfr Holbergs Den politiske Kandestøber (1722).
13 freden i Nystad 1721, efter stora nordiska kriget.
13 herskande i norden dominerande i norden, begreppet Norden inkluderade då även Ryssland.
14 sekretissime (lat., superlativ) mest sekreta, hemligaste.
14 enskilda ro ro: overksamhet, fred. Enskild betyder vanligen privat, i motsats till offentlig; Topelius återger i förenklad form den mindre sekreta deputationens fråga: »hvad parti Sverige äger att taga, som kunde öfverensstämma, om ej med dess uppkomst, dock med dess heder, värdighet och anseende i Europa, hvarom vi böra vara mera angelägne, än om all annan enskilt ro och lycksalighet med Rikets vanheder förknippad» (Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 118).
14 Enda hasarden [...] förlust. Cygnæus återger samma citat, se Stycken ur en Teckning 1843, s. 10. Cygnæus citerar inte fortsättningen av Bondes referat, men Topelius antyder innehållet: »i fall af […] att Finland skulle förloras, ja ock Sverige exponeras, frågas om hela Europa dervid kunde blifva indifferent stillasittande, och om icke Sveriges upprätthållande då blefve l’intérét général de toute l’Europé?» (Se Klinge i inledningen, stycke 23).
14 hasarden risken, faran.
15 voterade för en väpnad underhandling röstade för underhandling med trupper mobiliserade, men utan krigsförklaring. Geijer nämner (Teckning av Sveriges tillstånd 1927, s. 244): »De övrige […] voro för en negociation armata manu.»
15 högdjuren storviltet.
15 uppehåll uppskov.
16 Hedvig Taube [...] grefvar af Hessenstein Hedvig Taube (1714–1744) var sedan 1730 Fredrik I:s mätress; hon fick av kejsaren Karl VII titeln romersk riksgrevinna av Hessenstein och hennes söner med kungen blev riksgrevar 1741, sönerna introducerades på svenska riddarhuset som grevar av Hessenstein 1742.
18 utlåtelser yttranden.
19 Skillnaden [...] medel Innebörden är inte helt klar; möjligen avses med skillnaden i medel att flottan i stort sett var overksam 1741 och 1742, medan den däremot spelade en avgörande roll under kriget 1788–1790.
19 stå för hasarden stå sitt kast, sin risk.
Fotnot Sverige [...] BondeSverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz (1821).
Finska Kriget 1741–1743.
1. Sverige och partierna. Krigsförklaringen.
1 Sällsama slump – om man i händelserna vill finna en slump och ingenting mer! – att det slägte, som nu grånar, daterar sina ungdomsminnen från
ett krig, – det mest afgörande för Finlands framtid, det af år 1808; – att det slägte, som då lutade till ålderdom, visste omtala sin styrkas och sin glädjes dagar från ett annat krig, lika märkvärdigt för sina inre hvälfningar, det af år 1788; – att den tidens gamle i sin unga ålder varit vitnen till ett tredje krig, det nesligaste Sverige någonsin fört, det af år 1741; – samt att åter detta tidehvarfs män och gubbar, när de sågo tillbaka på sin ungdom, varseblefvo branden och ruinerna af den förfärliga 
»stora» ofreden, den från 1700 till 1721
! För land och folk beteckna dessa blodiga hvälfningar icke blott hvilan efter striden och striden efter hvilan skiftevis med två och fyra decenniers 
mellanskof
, utan fastmer den ryska maktens ständigt säkrare, ständigt mera annalkande steg mot vester
, der 
Sve|2|riges korta, men oförgätliga storhet
föll i spillror, krossad under tyngden af sina 
biländer
, dem 
moderlandets glesa två millioner invånare
, med all sin tapperhet, omöjligt kunde i längden bibehålla. Endast snillen på thronen och slagfältet, sådane som den store Gustaf Adolf och de tre på hvarandra följande Carlarne, hade kunnat hålla i jemnvigt 
denna oproportionerliga landmassa, fördelad kring alla kuster af Östersjön
, och äfven de skulle hafva dignat under en sådan 
Atlasbörda
, derest icke utomlands grannars svaghet och splittring, inomlands en stark, till envälde gränsande regeringsmakt hade i deras hand blifvit mäktiga hjelpmedel. Nu hade likväl östern antagit en annan gestalt, 1600-taletkonsekvensändrat/normaliserat hade samlat Rysslands krafter till enhet, 
Czar Peters
jernarm förstod att oafvändt concentrera dem åt ett mål, Östersjön, och tolfte Carl kämpade en hjeltekamp mot Sveriges öde, 
intill dess han föll
. Med honom svann det lysande skimret af Sveriges storhet, och icke utan grund sjöngo 
den tidens vittre skämtare
vid Fredrik I:s uppstigande på thronen:
|8|Så har vårt svenska ur nu gått från tolf till ett.original: ett.»
3 Så var då Sverige, besegradt och blödande, kastadt tillbaka på sig sjelft, och det gällde att visa om olyckan var större än dess kraft att bära den. Det hade från bättre dagar
bergat
ett icke ringa antal män med vidtomfattande snille i blicken; och bland 
dessa män – hvilka, när de bortdogo, ersattes af andra mera förslagne och lika maktlystne – funnos icke få, som trodde sig|3| förstå den tydliga vinken af ödet, i det de just uti Sveriges olycka sökte Sveriges lycka. De räknade folkets leder och sade: vi äro dock för få, för att beherrska verlden. Krig är vår ofärd, krig med Ryssland vår undergång; låtom oss då söka freden för hvad pris som helst och, tryggade genom förbund med vår östra granne
, vända all vår omsorg på rikets inre välstånd; låtom oss inom 
Sveriges gränser eröfra ett nytt Sverige
och så tillbakavinna hvad vi förlorat!
4 Desse män, som genom
ett skämt af konung Fredrik, erhöllo benämningen Mössor
, blefvo de rådande från 1720 till 1738. Massan af folket förstod aldrig deras mening rätt, och de förstodo sig icke sjelfva; de trodde sig vara frihetens och civilisationens apostlar, och de voro det, men blott i det materiela; de visste icke att de i grunden voro trötthetens sakförare, de gjorde hvilan till ändamål och förvånades, när kämpen, bäddad mellan lakan, hade onda drömmar.
5 De kunde icke lyckas i längden. Mot dem reste sig det gamla vikingalynnet, som i alla tider brusat inom det svenska folkets bröst, och som i alla tider gifvit sig luft i inre split, när det ej fått storma ut i yttre fejd. Mot dem reste sig minnet af en förgången storhet med hela makten af seklers glans och knöt ånyo hvarenda kraftig hand om svärdfästet. Här funnos oförgätliga nederlag att hämna och än oförgätligare segrar att efterlikna. Dertill kom att
Sveriges tillbakakastande på sig sjelft aldeles icke var fullständigt, såsom i en sednare tid olyckan och Carl XIV förstodo att genomföra det
. Ännu ef|4|ter nederlagen var Sverige tvunget att stå med blottad värjspets 
en gardespråk: franska
mot tre väderstreck. Danmark spejade från Norges fjällar på sin gamle fiendes svaghet; Finland och Pommern på andra sidan hafvet drogo Sverige utåt. Detta allt beräknade det parti, som af de kokarder det bar till igenkänningstecken kallades 
Hattarne
. De ansågo Sverige ej böra förneka sin forntid; dess roll vore antingen den att beherrska Östersjön, eller att nedsjunka till skuggan af ett namn. De vände derföre sina blickar till den makt, som i trettioåra kriget bidragit att lyfta Sverige på herskaresätet|9| i norden, till Frankrike. Deremot ansågo de Rysslands tillvext vara Sveriges undergång; norden kunde ej hafva tvenne herrar.
6 Denna politik var traditionel: alla Wasakonungar, förutom
stamfadren
, hade varit Hattar, och de hade icke räknat det ringa talet af sina härar, när de drogo ut att besegra Europa. Än mer: denna politik var nationel; det svenska lynnet begrep rätt väl huru man kunde hungra och slåss, men det begrep icke huru man kunde nöja sig med dagligt bröd utan ära och äfventyr. Derföre förstod det sedan så väloriginal: såväl sin Hattekonung Gustaf III, men kunde aldrig sympathisera med sin största och konseqventaste Mössa, Carl XIV.
7 Dock synes det som skulle Hattarne haft emot sig ett obetvingeligt öde, som vägrade att med framgången stämpla deras politik som den rätta. Så oåterkalleligt hade maktens sol gått ned med tolfte Carl, att efter hans tid alla Hattarnes planer bragte ofärd öfver land och rike. Och sannt är, att
Hattarne i sin 
anborna
stolthet ingenting glömt och ingenting lärt
. Var ock Sverige|5| detsamma som förr, så hade dock verlden rundtomkring förändrats. Ryssland isynnerhet hade vuxit med lavinens hastighet, och det hade icke blott vuxit, det hade begripit sin ställning och sin makt. Men Sverige var icke mer detsamma som förr. Borta var den enhet, som nyss så kraftigt sammanhöll detta åtskilssträfvande folk. 
Konungen böjde sig för rådet
, rådet för 
ständerna; ständerna fyrklufna
, afundsama, misstrogna, hvarje stånd med sina privilegier att bevaka och utvidga, böjde sig för 
majoriteten representerad af sekreta utskottet
, och detta hemtade alltför ofta sina inspirationer från de utländska sändebudens portföljer och – 
dukatpåsar
. Hvilken syn! 
Denna af olyckan inåt vända kraft, som banade plogen en väg till ödemarkerna, utvecklade svenska flaggan på alla haf och tände för vetenskap och konst en ny framtid i norden
, denna samma kraft brottades i ändlösa strider vid riksdagarna, fläckade sin ära med mutor af utländskt guld och gjorde Sveriges politik till ett blindt redskap för främmande intriger. Så öddes stora förmågor i ringa käbbel, och så var den s. k. frihetstiden från 1720 till 1772 Sveriges 
»stora ofred» inomhus
, der partierna gällde mera än fäderneslandet och 
stupstocken var det argument
, med hvilket man öfverbevisade sina motståndare.
8 I tjugu år hade Sverige hemtat sig efter hvilans, fredens och Mössornas politik, och ett nytt slägte hade uppvuxit, i hvilket krigens olyckor upphört att svida, men fordna segrar ständigt återljödo, då med ens helt nya utsigter öppnades vid 1738 års riksdag. Början till denna hvälfning var
grefve Tessins val
till 
landtmarskalk
samt|6| 
den mäktige Arvid Horns
aflägsnande ur rådet jemte sex öfrige chefer för Mössorna. Tessins första tal på rikssalen|10| innehåller programmet till hvad som komma skulle: »riksens ständer», säger han, »äro alltid beredvillige att preferera 
ett vigoureust krig
för ett nesligt stillasittande».konsekvensändrat/normaliserat Likasom för att gifva dessa ord en mening, begyntes genast med flottans iståndsättande. Tvenne infanteriregementer, och året derpå ytterligare 6 000konsekvensändrat/normaliserat man, blefvo till Finland öfverskickade. Den 30 Oktober 1738, – här och öfverallt i det följande enligt 
gamla stilen
, – slöts en 
»defensiv allians» med Frankrike på 10 år, hvari hvardera makten förband sig att ingenting företaga mot den andras intressen, samt att icke ingå något fördrag utan den andras samtycke. I 
subsidier
skulle Frankrike till Sverige betala 300 000konsekvensändrat/normaliserat 
Hamb. banko
i tre års tid
. Med Ryssland hade 1724 års allians och handelstraktat blifvit förnyad 1735, men den tiden kände man i politiken endast 
»konjunkturer»
, och sådana yppade sig af 
eftertänkelig
art, såsnart Hattarne kommo till väldet. Ryssland hade nemligen råkat i ett 
vidtutseende krig
med Turkiet, och sekreta utskottet förmenade, att derest kampanjen ginge illa för det förra, derest Frankrike och 
Porten
betalade subsidier, samt Danmark och Preussen förhölle sig neutrala, Sverige då borde begagna dessa konjunkturer till »aktiviteter».konsekvensändrat/normaliserat Detta kom till tals på den nya riksdag, som sammanträdde i December 1740 med grefve 
Carl Emil Lewenhaupt
som landtmarskalk. Väl hade utskottets förmodanden för det mesta slagit 
felt
: icke Ryssarne, utan Turkarne hade blifvit slagne, och 
kejsarinnan Anna
hade med dem afslutat 
freden i Belgrad
,|7| för att hafva händerna fria mot Sverige. Porten gaf inga subsidier, Danmark gjorde starka invändningar mot ett fredsbrott. Men andra konjunkturer kommo de krigslystne till hjelp. 
Den siste Habsburgaren, kejsar Carl VI, hade aflidit och Frankrike ville på det heliga romerska rikets thron uppsätta 
kurfursten af Bayern
, medan Ryssland förklarade sig för Maria Theresia och pragmatiska sanktionen.
Det måste således ligga i Frankrikes intresse att sysselsätta Ryssland på andra håll, och det beviljade fördenskull nya 4 millioner 
livresspråk: franska
, i fall Sverige skulle företaga aktiviteter.
9 Vigtigare än allt detta var kejsarinnan Annas död och den i vaggan liggande
Ivan III:s upphöjande på ryska thronen, först under Birons, sedan under sin moders regentskap, medan starka sympathier funnos i Ryssland för Peter I:s dotter, storfurstinnan Elisabeth
. Om denna furstinna af en svensk armé blefve satt på sina fäders thron, hade man icke rätt att då vänta en rikelig ersättning?
10 Medan dessa omständigheter togos i öfvervägande, tillkommo tvenne nya, som retade sinnena och gåfvo ett sken af verklighet åt det man dittills skytt att tänka sig som något mer än en möjlighet.
|11|11 År 1739 den 17 Juni hade
majoren i svensk tjenst Malcolm Sinclair
, på återresan från Konstantinopel, derifrån han medbragte bref af sultanen och storvisiren, blifvit försåtligen mördad vid Christianstadt i Schlesien och hans depescher honom frånröfvade, men sedan uppbrutna skickade på posten till Hamburg. 
En omständelig be|8|rättelse
härom blef nu (1740) af trycket utgifven och väckte så mycket mera ond blod, som 
man trodde sig hafva utredt, att Sinclairs mördare varit utskickade från Ryssland, försedda med hans porträtt, och att kejsarinnan Annas gunstling Biron låtit undfalla sig kännedom af depeschernas innehåll. Häremot protesterade ryska regeringen offentligen, förklarande sin ledsnad öfver händelsen och sin fullkomliga okunnighet om något försåt mot Sinclair
.
12 Vid samma tid hände sig, att tjenstförrättande
president-sekreteraren i stora kansliet Johan Gyllenstjerna, en ung man af Mössorna, blef gripen en afton, när han utkom från en supér hos 
ryske ministern Bestuschefforiginal: Bestuschef
i Stockholm, samt, hotad med död och pinbänk, icke blott bekände sig hafva lemnat Bestuschefforiginal: Bestuschef kopior af svenske ministrarnes korrespondens med de utländska hofven, utan äfven komprometterade flere af de 1738 afsatte riksråden samt angaf 
sekreteraren Arckenholtzoriginal: Arkenholtz
och 
finske translatorn Mathesius
som medbrottslige. Häröfver nedsattes en särskild kommission, som af allmänheten kallades förräderikommissionen och gaf fart åt ryktet om de vådligaste stämplingar. Gyllenstjerna dömdes till döden, men benådades med skampålen och lifstidsfängelse
; det sistnämnda afkunnades äfven öfver Arckenholtz;original: Arkenholtz; Mathesius, som efter egen utsago låtit bruka sig till 
»kastkäpp»
, slapp med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd.
13 Våren kom 1741 med
kanstöperier
på alla krogar och krigstankar i alla hetsiga hufvuden. Man lät trycka svassande verser med titlar fulla af hjeltemod; man begynte att uppenbarligen tala om skymf, om hämd och om eröfrin|9|gar. Jemte grumliga intressen höjde äfven de renaste afsigter sin röst. Minnet af Sveriges storhet stod upp i riksdagens talarebänkar och yrkade, glömsk af det närvarande, att 
freden i Nystad
borde revideras på ett sätt, värdigt det folk, som ännu för en mansålder tillbaka var det 
herskande i norden
.
14 I Mars tillsattes ur sekreta utskottet en
sekretissimespråk: latin
beredningskommission, som lade första hand vid utrikes politikens hemligheter. Den 15 Juli inkom detta sekretissimumspråk: latin med en berättelse om Sveriges ställning till utlandet. Den mindre sekreta deputationen gaf häröfver sitt betänkande: konjunkturerne vore gynsama; borde väl rikets med vanheder förknippade 
enskilda ro
gälla förmer än dess heder, värdighet och anseende i Europa?|12| 
Enda 
hasarden
af ett olyckligt krig vore Finlands ruin eller förlust1)
Sverige under Ulrika Eleonora och Fredrik I, efter handskrift af Grefve Gustaf Bonde
, sid. 118..
Men kunde väl Europa åse detta med likgiltighet? Vore det icke mer än sannolikt, att andra makter, i händelse af en så olycklig utgång, skulle lägga sitt svärd i vågskålen?
15 Sekreta utskottet blef icke ense härom och infordrade rådets utlåtande. Här voro sex röster för kriget, två gjorde svårigheter, resten röstade mot, eller
voterade för en väpnad underhandling
. För kriget anfördes Sveriges lidna oförrätter, konjunkturerne och Frankrikes hjelp. Nu, när ett barn i vaggan var Rysslands beherskare, vore rätta stunden att taga det förlorade åter. Mot kriget|10| anfördes Danmarks afstyrkande, freden i Belgrad, bristen på allierade, Rysslands öfverlägsenhet i både sjö- och landmakt samt penningemedel. Konungen, den lugnet älskande Fredrik I, som väl af egen böjelse aldrig lossat ett skott mot andra än 
högdjuren
i jagtparken, voterade för krigets begynnande utan 
uppehåll
och med eftertryck.
16 Man hviskade att detta konungens krigiska beslut stod i nära förbindelse med hans intima förhållande till fröken
Hedvig Taube. Priset för det kungliga samtycket, sade man, var introducerandet af den mäktiga mätressens båda söner på svenska riddarhuset under titeln af grefvar af Hessenstein
.2)Se ofvannämnda arbete, sid. 130.
17 Den 21 Juli var den märkeliga dag, då krigsfrågan med ovanlig brådska passerade sekreta utskottet, stora sekreta deputationen och ständernas plena. Adeln och borgarene gåfvo sitt samtycke obetingadt, prester och bönder med vissa förbehåll. Nyss förut hade alla passioner råkat i strid öfveroriginal: öfvor denna fråga. De häftigaste smädelser, de våldsamaste hotelser i tal och tryck, nattliga sammangaddningar, chikaner och invektiver för och emot, hade användts å båda sidor. Nu deremot voro besluten enhälliga, bestämda, afgifna med nästan högtidligt lugn. Man kunde föreställa sig att alla partier abdikerade vid det enda stora målet: Sveriges återställande till makt och ära. Men det var icke så. Det ena partiet teg i känslan af sin makt, det andra i känslan af sin vanmakt. Och|11| Mössorna, de vanmäktige, sade till sig sjelfva: må de få sin vilja fram, de skola rusa till förderfvet3)Jmfr. Schefferskonsekvensändrat/normaliserat Raisonnement sur les causes de la guerre en Finlande, l’an 1741. (Handl.original: Handl, rör. Skandinav. historia del 4, sid. 323.).
18 Fredagen derefter den 24 Juli 1741 förkunnades kriget med pukor och trumpeter på Stockholms gator, och ett manifest utfärdades af innehåll,|13| att Kongl. Majestät ej hade något högre om hjertat, än fredens bibehållande och väntade så mycket hellre se fördraget i Nystad obrottsligen hållet från ryska sidan, som de herrligaste länder och Sveriges förmurar i rikets utmattade tillstånd då måst uppoffras. Men detta hade ej skett; fredsfördraget och all folkrätt vore förnärmade, i thy att: 1) ryska hofvet blandat sig i Sveriges inre angelägenheter, ständernas frihet och successionsordningen; 2) brukat hotelser och ovanliga
utlåtelser
; 3) afskurit svenska undersåter vid ryska domstolar lag och rätt; 4) vägrat den i Nystad öfverenskomna spanmålsutförseln samt 5) låtit försåtligen mörda Sinclair och hans depescher bortröfva. Icke krigs- och eröfringslusta, utan omsorgen om Sveriges säkerhet, heder, oberoende och jemnvigtens återställande i norden, nödgade således Kongl. Majestät att gripa till vapen, för att dymedelst ernå en ärofull och beständig fred.
19 Man finner, att egentliga krigsorsaken är utsagd blott med halfva ord. Sjelfbevarandets rätt dref Sverige tvenne gånger, 1741, och 1788, till anfallskrig.
Skillnaden, likasom utgången, låg endast i val af medel
och tid. Tärningen var kastad; nu gällde att 
stå för hasarden
. Man|12| eröfrar icke hvarken ära eller provinser med blotta krigsförklaringar.