5. Riddaren Jack på Anjala
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 allodial säteri arvegods med adlig ägare som åtnjöt skattefrihet för godset.
1 sitt namn åt kapellet Anjala blev kapell under Elimä församling 1789.
1 Henrik Wredes [...] Kerkholm år 1605 Heinrich Wrede, livländsk adelsman i svensk tjänst, stupade i slaget vid Kirkholm (mot polskt kavalleri), efter att ha gett sin häst åt den omringade kungen som lyckades fly.
1 grefve Creutz Carl Gustaf Creutz (1787–1851), hovrättsauskultant, godsägare.
1 furst Menschikoff Alexander Sergejevitj Menschikoff (1787–1869), generalguvernör i Finland 1831–1855. Erhöll Anjala av senaten i Finland 1842.
1 corps de logis (fra.) huvudbyggnad på herrgårdar och motsvarande.
1 utan aning om [...] vanliga följeslagare Jfr stycke 1 av »Vernas rosor»: »frälsegods, der en fordom mäktig adel var bosatt […] seklernas mal och rost ha tärt uppå adelns stora jordagods; de mesta bland dem ha förskingrats eller halkat bort ur de gamla familjernas händer».
1 partigångare eller partigängare, soldat (eller grupp av soldater) som användes för spaning eller räder på fientligt område.
2 stångpiske stångpiska, mansfrisyr där nackhåret samlas till en fläta och omviras med band.
2 Mollberg en av huvudpersonerna i Bellmans Fredmans epistlar, där han presenteras som korpral.
2 slagit sig ned på en tom tunna Jfr talesättet om tomma tunnor som bullrar mest.
2 soldatesken här: en hop soldater.
2 kram små handelsvaror; här: strunt(prat).
2 varit i säck, innan det kom i påse Det är inte egna åsikter som yttras, utan talaren återger andras, överordnades eller äldres. Talesättet anknyter också till kramsäck och krampåse, som gårdfarihandlare transporterade sina kramvaror i.
3 surpreneras överrumplas.
3 justifiera sitt comportement rättfärdiga eller försvara sitt beteende.
4 fotjägare soldat vid infanteriregemente utbildad för spaning och strid i terrängen.
5 Positus (lat.; pro posito) antag.
9 qvestionera [...] expersonifiera [...] statifiera Korpralen här har lyssnat för mycket på officerarna och minuterar okritiskt ut det förrädiska budskapet (jfr talesättet om säck och påse ovan), med importerad vokabulär. Vanligt folk som snubblar på svåra ord framställs inte sällan som löjeväckande i Topelius noveller; qvestionera betyder utfråga, vilket inte förekom i förhållande till överordnade; expersonifiera ev. förvanskning av expediera: avfärda, och statifiera av statuera.
9 fem och tjugu underförstått: rapp.
10 stopp [...] vi vilja ha riksdag Anjalamännens krav, folkligt formulerat.
13 »Skäms att skylla sådant på ärligasoldater» Fjärde avsnittet börjar, i HT lördagen den 17 maj 1856.
13 stortalige mångordige.
13 föraktlig föraktfull.
22 delar en brödbit [...] mina barn De indelta soldaterna brukade sina torp i fredstid, men soldatänkor och deras barn blev utan försörjning eftersom torpen följde soldaten.
25 i kungens och ständernas namn Anspelar på frihetstidens maktfördelning.
26 Ett dagbefäl en dagorder.
36 postkarlen vaktposten, soldaten som står på vakt.
40 fåtalige här: fåordige; lexikografen Dalin uppger att innebörden är »orätt» (1850).
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
5. Riddaren Jack på Anjala.
1 Anjala
allodial säteri
, som gifvit 
sitt namn åt kapellet
, utgjorde hufvudbeståndsdelen af den betydande donation, som Carl IX skänkte åt Wredeslägten till belöning för 
Henrik Wredes ädla sjelfuppoffring i slaget vid|266| Kerkholm år 1605
. Ända till 1837 var Anjala stamsätet för denna talrika och berömda familj, hvarefter godset, redan betydligt minskadt, såldes åt 
grefve Creutz
och af denne åter 1842 åt finska kronan, hvilken förärade det såsom fideikommiss åt 
furst Menschikoff
. I stället för egendomens nuvarande vackra 
corps de logis
tätt i vester under den brusande forsen, såg man vid tiden för vår berättelse en åldrig trevånings byggnad af sten, vittnande med sitt branta spåntak och sina besynnerliga utsprång om sin härkomst från 1600-taletskonsekvensändrat/normaliserat aristokrati. Dessa murar blickade, 
utan aning om sitt förestående fall, med stolt förakt på en hop oansenliga kojor, den aristokratiska ståtens vanliga följeslagare
, och på den rad af tält, som glänste ej långt derifrån mellan barrskogen. Stället bar spår af krigets vanliga framfart: nedbrutna gärden, kullhuggna träd, förtrampade åkerfält och förvildade trädgårdar. Väl hade Anjala ännu ej sett någon fiende på denna sidan om strömmen, men på motsatta sidan visade sig ej sällan lätte 
partigångare
af general Michelsons korps, som hotade gränsen från detta håll.
2 En rödfnasig och munvig korpral, hvars digra gestalt med vederbörande peruk och
stångpiske
i nödfall kunnat tjena som modell för en 
Mollberg
, hade 
slagit sig ned på en tom tunna
vid porten och demonstrerade för en hop andäktige åhörare af 
soldatesken
hvarjehanda af tidens 
kram
, som troligen 
varit i säck, innan det kom i påse
.
3 »På det sättet är det»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor mannen. »Regeringsformenkonsekvensändrat/normaliserat skall
surpreneras
, och friheten skall perfektioneras. Här skall ingen, vare sig kung eller korpral, motionera sig emot lag och författningar, för då tager honom d–n, – förstån I, gossar? – utan hvar och en skall 
justifiera sitt comportementspråk: franska
, och när han lägger kulan i gevärpipan, skall han resonnera så här: vete hin, kula, hvart du tar vägen, men laga så att du ej far baklänges ... förstån I, gossar?»
4 »Hvart skulle hon taga vägen, om ej mot fienden?» frågade oskyldigt en ung Savolaks
fotjägare
.
5 »Si det begripa ej alla rofskalare»,konsekvensändrat/normaliserat svarade korpralen myndigt, i det han strök sina långa mustacher.original: mustacher »
Positusspråk: latin
,konsekvensändrat/normaliserat kungen säger dig: skjut på den der, du Flink N:o 24! Ja, ers majestät, säger du ...»konsekvensändrat/normaliserat
6 »Ja, det gör jag, och hurra för det, ty kungen skall man lyda»,konsekvensändrat/normaliserat inföll jägaren.
7 »Men förstår du, åsna, då säga ständerna: skjut i Helsingland inte, det kostar ditt hufvud, slyngel! Nå ja, stor skada vore det inte på en sådan kålrot. Men så dum du är, stoppar du den gången hellre en färsk böna i geväret ...»konsekvensändrat/normaliserat
8 »Straffe mig, om jag det gör, korpral!»
|267|9 »Hut, lymmel, vågar du mucka mot befälet? Vill du
qvestionera mig? Vill du expersonifiera mig? Jag skall, ta mig femton svedda luntor, statifiera
ett exempel med 
fem och tjugu
på din rygg!»
10 En förstulen blick på de kringståendes buttra miner måtte emellertid ha öfvertygat korpralen, att knektarne ännu icke voro tillräckligt invigda i hans nya theori om den militäriska lydnaden, ty han fann för godt att retirera med bibehållen krigsära, i det han högdraget återtog: »N:o 24, hvad pryglen angår, kan du anse det som skulle du redan ha fått dem. Positusspråk: latin, det heter: marsch, edra nöt, emot Fredrikshamn! Hvad svarar armén? Eller rättare, gossar, hvad har armén svarat? Jo
stopp, har den sagt, det bär hus i Helsingland, vi vilja ha riksdag
!»
11 »Det har aldrig armén sagt. Var det någon, så var det kavalleriet»,konsekvensändrat/normaliserat inföll hetsigt en infanterist af Vasa regemente.
12 »Infanteriet var det och icke kavalleriet!» invände lika hetsigt en Åbo läns ryttare.
Avsnittet ingår i HT 17/5 1856:|2|13
»Skäms att skylla sådant på ärliga soldater»
,konsekvensändrat/normaliserat brummade en gammal sergeant af Tavastlänningarne, i det han mätte den 
stortalige
korpralen med en 
föraktlig
blick. »Närkonsekvensändrat/normaliserat har soldaten vägrat förut att slåss för kung och fädernesland?»
14 »Ja ja, han har rätt!»konsekvensändrat/normaliserat skreko nu flera röster ur hopen, uppmuntrade af det medhåll de vunnit bland underbefälet. »Hadekonsekvensändrat/normaliserat kungen sagt till armén: gån på gossar! så hade armén gått.»
15 »Och då hade gamle qvartermästaren*)Den onde. tagit dem som vågade säga nej.»
16 »Men kungen sade: halt! Och så tänkte alla, att det var hans befallning.»
17 »Det borde kungen veta.»
18 »Ja, det borde någon säga honom.»
19 »Hvem vill göra det?»
20 »Gossar, är det er mening, så skall jag göra det, om det ock skulle kosta min hals», menade sergeanten eftertänksamt.
21 »Ja, ja, sergeanten skall fara till kungen ännu i qväll och säga honom att alla förrädare skola hänga och alla ärliga gossar gå emot fienden.»
22 »Topp, gossar! Om det händer mig något – sen I, mycket kan hända en fattig karl – så finns väl någon bland er, som
delar en brödbit med min hustru och mina barn
?»
|268|23 »Ja, ja, sergeant! Sålänge någon bland oss har en bit bröd, skall han dela med dem.»
24 »Tack, gossar. Om en half timma är jag på väg.»
25 Medan detta afhandlades bland den stojande hopen vid porten, hade korpralen, seende sig öfverröstad, i tysthet smugit sig undan och förmodligen rapporterat befälet, att riksfarliga sammansvärjningar förenades derute. Ty knappt hade den gamle tavastlänningen aflägsnat sig några steg, innan han möttes af ett dundrande »halt,
i kungens och ständernas namn
».konsekvensändrat/normaliserat I samma stund arresterades han.
26 Hans anhängare, rådville och utan anförare, läto öfverraska sig. Vane vid disciplinen och icke fullt säkre på konungens verkliga tänkesätt, vågade ingen bland dem på allvar försöka ett myteri.
Ett dagbefäl
upplästes, förkunnande, att hvar och en, som blefve beträdd med upproriska stämplingar, skulle ofördröjligen ställas för krigsrätt och skjutas. Nedslagne och förbittrade,original: forbittrade, skingrades konungsvännerne enhvar till sin trupp och sitt tält.
27 Just i den stunden, medan dagordern upplästes, ankom en ryttare på löddrig häst, och den mannen var ingen annan än Jack. Troende att hotelsen om uppror gällde hans egen Göran, föremålet för alla hans tankar, störtade han fram till befälhafvande officern och ropade nästan andlös: »är det gjordt? Är han skjuten?»
28 »Hvad är gjordt? Och hvem är skjuten?»
29 »Äroriginal: ”Ar Göran skjuten, herr major?»
30 »Göran? Hvilken Göran? Har kornetten ätit för stark frukost i dag, efter den tyckes kännas ännu på aftonqvisten?»
31 »Herr major, jag frågar om ryttmästaren Roos redan är dömd af krigsrätten.»
32 »Den? Jaså? Med honom är ingen fara»,konsekvensändrat/normaliserat svarade majoren likgiltigt. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är allt färdigt.»konsekvensändrat/normaliserat
33 »Färdigt? På hvad sätt?»
34 »Han rymde i natt.»konsekvensändrat/normaliserat
35 »Nej, herr major. Det är omöjligt. Göran har icke rymt!»
36 »För tusan, herre, jag säger er att han har rymt. Han lyckades skaffa sig bränvin,original: bräwin, söp
postkarlen
plakat och hissade sig ned från ett fönster i tredje våningen. Vete hin om han sedan kom öfver forsen eller begifvit sig inåt landet. Ni kan vara lugn. Jag har låtit gifva postkarlen gatlopp.»konsekvensändrat/normaliserat
37 »Omöjligt, omöjligt, Göran har ej haft hjerta att rymma!» utropade Jack, vridande sina händer i den högsta bestörtning.
|269|38 »Kornetten kan sjelf se den toma buren, om han ej tror mig»,konsekvensändrat/normaliserat sade majoren kallt. »Ärkonsekvensändrat/normaliserat det så underligt, att en ung och bra karl hellre vill lefva än hänga?» tillade han spefullt.
39 Jack tog sig med handen öfver sin brännande panna, teg en stund helt stilla, betraktade sedan majoren med en blick af förakt och sade derpå med en dyster resignation, som gaf den annars oansenlige mannen ett värdigt och stolt utseende: »Är det så, herr major, att han verkligen har rymt, då har jag vidare intet att säga, allenast det, att en förrädare emot sitt land har slitit alla band som härtills ha fästat honom vid menniskorna och lifvet. Jag har varit för Göran Roos en far, och mer än mången far; han har varit för mig en son, och mer än mången son. Men griper ni honom engång ännu, herr major, och ett enda ord af mig kunde rycka honom från döden; var öfvertygad att icke säger jag det ordet, utan säger till kommandot: kasten gevären ifrån er, gossar, skjuten honom icke, han har ej förtjent en krigares död. Lemnen honom åt bödeln, och bödeln, som hänger honom, skall två sina händer derefter och säga: jag har hängt röfvare och mördare, och min hand har ej blifvit oren deraf; men i dag har jag vidrört en förrädare mot sitt land, och nu behöfver jag vatten, mycket vatten, ty jag har vidrört det uslaste, det skändligaste som jorden bär! ... Farväl herr major!»
40 Och med styf, jernfast hållning, men våldsamt kämpande muskelspel, aflägsnade sig den gamle kornetten, lemnande majoren i häpnad öfver den plötsliga förvandling, som för sig gick med den annars så trumpne,
fåtalige
och folkskygge riddaren Jack.