7. Riddaren Görans vålnad
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 7. Riddaren Görans vålnad. Femte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 21 maj 1856.
3 söndagsbarnmänniskor födda på en söndag ansågs ha särskilda talanger, såsom synskhet.
3 ej varit på rätt inte varit som det ska.
5 efter doktor Ekströmer enligt doktor Ekströmers anvisningar.
41 salto mortale (ita.) dödliga språng.
41 vantro här: vidskepelse.
42 liderliga här: omåttliga.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 Den sent kommande gäst, som följde Rebecka och Simon, var ingen
original: än annan än riddaren Jack, bistrare och trumpnare att påse, än han någonsin varit. Knappt tycktes han märka, att han var genomvåt; han kastade vårdslöst den drypande ryttarekappan ifrån sig och förkunnade genast vid inträdet, att han ville tala vid kaptenen, och det strax.
2 Men Rebecka, till hvilken orden ställdes, hörde honom icke. Hon hastade fram till Verna, som nedsjunkit vid fönstret, och begynte gnida den unga flickans tinningar med ättika. Jack såg en stund bistert derpå; slutligen veknade också hans väderbitna hjerta och han sade, efter en stunds dyster tystnad: »låt flickungen dö! Hvad tjenar det till att lefva, när ens namn är fläckadt och när man måste önska sin käraste vän att hellre sofva i jorden, än att gå som en usling bland menniskor!»
3 Rebecka, upptagen af sina bekymmer förstod honom blott till hälften, men nog för att brusa upp i sitt onda lynne. »Han skulle skämmas, gamla nattuggla, att komma med sådana ord, när det kära barnet skrämmer ihjäl sig för spöken! Visst har hon sett något; hon ser mer än andra; hon är ett
söndagsbarn
. Men det är detsamma; jag har ock sett något, som 
ej varit på rätt
; men sådant får man tåla; har man Gud för ögonen, så få ej de onda synerna makten. Det värsta är att doktorn förbjudit allt sådant der; det kan göra allt hans arbete om intet.»
4 »Hvad har doktorn förbjudit?»
5 »Skrämsel och sinnesrörelse. Han vet ju, att Verna i tre månader nyttjat läkedom för sin hörsel
efter doktor Ekströmer
. Ibland har jag likasom märkt att hon hört något ljud, men jag törs icke tro det; hon hör invärtes mycket, som ej vi andra förstå. Nu sade doktorn, när han var här för två veckor sedan: akta henne väl, Rebecka, för det som ni vet; blir hon skrämd, kan det onda ej mera botas, ty nu börjar allt hänga på en tråd. Ack jag olycksmenniska, jag har vaktat henne värre än förr, hon har aldrig fått se kaptenen, när han varit vid dåligt lynne. Och nu tar doktorn ändå lifvet af henne med all sin läkedom! Om jag kört honom på porten genast från|272| början, och sedan skickat efter den blinda Kajsa från Ithis, hon som kan bota allting – det hade varit sju gånger klokare!»
6 »Jag vill tala vid kaptenen, och det strax», upprepade Jack befallande.
7 »Nej, herre, det sker icke. Kaptenen har varit på tok i dag, och nu sofver han», svarade Rebecka, ej mindre trottsigt.
8 »Men det är nödvändigt. Om någon annan säger honom hvad jag har att säga honom, så går det aldrig väl.»konsekvensändrat/normaliserat
9 »Det angår mig inte. Ni kan vänta tills han vaknar. Det är tid nog.»konsekvensändrat/normaliserat
10 »Hör på, Rebecka, var förnuftig. Har ni ej hört dessa tider något rykte om Göran?»
11 »Gode Gud, skulle gossen vara sjuk?»
12 »Värre än så.»original: så?”
13 »Han är väl icke blesserad, fången?»
14 »Värre än så.»konsekvensändrat/normaliserat
15 »Hvad i alla dagar – han är då död?»
16 »Värre än så.»
17 »Hvad, herre? värre än så? är ni galen?»
18 »Göran är en förrädare mot kung och land!»
19 »Det är lögn. Bättre känner jag Göran.»
20 »Så der tänkte jag också nyss, kära Rebecka»,konsekvensändrat/normaliserat sade Jack nästan vemodigt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat har också kännt honom – något! Jag känner honom ej mer!»
21 »Min lilla Georg – fortfor Rebecka, i det hennes tankar oemotståndligt delades mellan de två unga, dem hon sett födas – han skulle vara en ...?original: ...?. Verna, mitt stackars barn, hur är det med dig? ... Nej, herre, det är bara dumheter ... Jag tror hon kommer till lif ... Bara soldat-prat, säger jag er! ...konsekvensändrat/normaliserat Mera ättika, Simon! ...konsekvensändrat/normaliserat Och när Georg kommer, skall han bryta halsen af dem, som sagt det ...»
22 »Han kommer icke, Rebecka!»
23 »Jo men, han kommer nog. Akta er gamla skalle då, herr krigsofficer.»
24 »Nej, nej, aldrig kommer Göran mera tillbaka! Aldrig kommer min Göran mer!» Och en stor tår tillrade utför den brynta kinden och föll på den gamle krigarens hårda hand.
25 Harmsen stod han upp och gick häftigt öfver golfvet. »Hon tror kanhända att jag gret!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade han halfhögt vid sig sjelf. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är ej sannt, jag gret icke; – nej regnet var det som dröp från min panna; det dumma regnet och ingenting annat!»
26 Undertiden hade Verna uppslagit ögonen och sett omkring sig med en blandning af häpnad och förundran. Ofrivilligt förde hon båda händerna|273| till sina öron och betäckte dem hastigt, likasom hon kännt en oförklarlig smärta. Men Jack teg åter och satte sig; Rebecka teg; regnet hade upphört att smattra. I rummet var så tyst som under församlingens bön i en kyrka.
27 Då vågade Verna återtaga, först ena, sedan den andra handen från örat och begynte, med en skygg blick mot fönstret, teckna något som Jack icke förstod.
28 »Hvad är det hon säger?» frågade Jack.original: Jack
29 Strax betraktade honom Verna förfärad och betäckte ånyo sina öron med de fina och hvita händerna.
30 »Hon säger att hon sett Göran titta in genom fönstret, medan jag var ute. Hon hade redan förut sett honom på afstånd från trädgården. Han hade sett blek och förstörd ut och betraktat henne med vilda och hemska blickar. Då, säger hon, svartnade det för hennes ögon, och hon förlorade sansningen.»
31 »Skulle han verkligen våga ...? Ja, nu påminner jag mig, att majoren vid Anjala icke ansåg det otroligt, ty öfver forsen hade han svårt att undfly till ryska sidan.»
32 »Tror ni att det var han?»
33 »Hvad skall jag tro? Kan Verna ha sett miste?»
34 »Verna ser aldrig miste»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Rebecka med afgörande ton. »Vernakonsekvensändrat/normaliserat hör mindre än andra, men hon ser i dess ställe mera. Nog var det Georg, det kan ni vara säker på.»
35 »Den bofven! Han är då nog oförskämd att visa sig här! Men han såg blek och förstörd ut, säger ni? Jag förstår. Det är icke roligt att smyga som en tjuf kring sin faders hus och nödgas dölja sitt ansigte i natt och oväder för menniskors anblick – om möjligt, äfven för Guds!»
36 »Icke var det derföre han såg blek ut. Jag skall säga er något, efter ni tycks ha så liten reda på sådant der. Nu vet jag att min stackars lilla Georg är död!»
37 »Hur skulle han då vara här?»
38 »Enfaldiga menniska, begriper ni ej, att han gick igen? Det är tvärsäkert, det var hans vålnad.»
39 »Men, Rebecka ...»konsekvensändrat/normaliserat
40 »Prata ni! Hans vålnad var det.»
41 Jack tystnade eftertänksam. Han hade ännu icke tagit sin samtids stora
salto mortalespråk: italienska
från 
vantro
till otro, med religionens öfverhoppande. Han begynte tänka sig som en möjlighet, att Göran omkommit under ett förtvifladt försök att komma öfver Anjala fors.
|274|42 »Min stackars lilla Georg!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast Rebecka snyftande; »aldrigkonsekvensändrat/normaliserat i lifvet får jag se honom mera! ... Simon, stängde du dörren? Jag tyckte att någon gick uti farstun. Hvad nu, din
liderliga
gamla hästskrapa, jag tror, min själ, att du stulit min skåpnyckel och fått dig ett glas!»
43 Simon svarade icke. Han hade, skyldig eller oskyldig, somnat framför spiseln.