5. Ryssarne komma!
Kommentaari
Kommentar
Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).
Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.
År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)
Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.
I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.
Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.
Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.
Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)
Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.
Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.
Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.
Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.
Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.
Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.
Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.
Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.
Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.
Bibliografi
Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 häpnad bestörtning.
1 försagde modlöse.
2 helst åtminstone (finlandism).
3 transparenter bakifrån belysta bilder som utgjorde offentliga fasaddekorationer i festliga sammanhang.
3 i enskildt tal här med betydelsen inom borgerskapet, andra grupper inkluderades inte.
4 studsade hejdade sig, tvekade.
5 Narva slaget vid Narva 1700, där svenskarna under Karl XII besegrade den ryska armé som belägrade staden. Svenskarna förlorade 667 man, mot ryssarnas omkring 15 000 stupade och 12 000 tillfångatagna.
7 Auktoriteterna myndigheterna.
8 allt hvad Åbo lidit [...] i deras leder. Topelius bejakar både den traditionella rysskräcken och regimen.
10 gamla stilen julianska kalendern, elva dygn efter den gregorianska (nya stilen) som Sverige övergick till 1753.
11 båtstammen båtstäven.
13 prudentlighet här: (överdrivna) korrekthet.
16 ganska helt.
16 illparigt illistigt.
17 profossen med all sin afföda här: Merthen med familj, jfr kap. »Hexan», stycke 7.
31 korpalåt Korpens läte bebådade enligt folktro ofärd och död.
37 babian Användes skymfande, men i allmänhet om män, för att beteckna motbjudande utseende eller oförskämdt uppträdande.
38 rackarens rackare bödelns hantlangare.
39 pulverhexan trollpackan.
43 psalmen 307 Psalmen inleder avdelningen »Uti stora Landsplågor» i gamla psalmboken.
43 skrymtade hycklade.
43 evangelium [...] enkans son i Nain Luk. 7:11–17.
43 gamle doktor Wallenius Den historiske Johan Wallenius (1698–1746) innehade den andra professuren i teologi och hade promoverats till teologie doktor vid akademins hundraårsjubileum 1740. Han stannade i Åbo under ockupationen och Keith utnämnde honom till t.f. biskop (Tengström, Chronologiska Förteckningar och Anteckningar 1836, s. 204).
44 kosackerne [...] Haliko Halikko, fem mil öster om Åbo.
44 bortovaro Formen borto ålderdomlig.
50 sauvera apparenserna hålla skenet uppe, efter fra. sauver, bevara, och apparence, sken.
50 luftsprång här: explosioner.
54 lemnar ej min syster till pris låter ej min syster tagas (gripas, erövras; jfr nedan: »jag lemnar icke er till pris.»).
65 språnget rännandet.
65–76 Det ringde [...] som de fallit. Här anlitar Topelius Lencqvists i inledningen omnämnda avhandling, tryckt i Mnemosyne 1823: »När Ryska Generalitetet vid Helsingfors förnam en sådan folkets räddhåga, affärdades ifrån deras läger [till Åbo] en Öfverste Camicoff, med par kompagnier Ryska Dragoner, hvilka ankommo till Åbo den 29 Augusti, som var en Söndag, nemligen Dom. XVI post Trinit., när det ringdes till Finska aftonsången […] alla Stadens invånare samlades på Rådhuset, der Camicoff lät på begge språken uppläsa sin Kejsarinnas manifest, och tog af invånarena deras trohets och huldhets ed under Kejsarinnan, hvilken de med tu i vädret uppräckte fingrar måste aflägga. Under detta hade han låtit sitt manskap uppställas på torget, som såg så slarfvigt och oansenligt ut, att det med flit tycktes förevita oss vår väl utrustade armees feghet.» (sp. 186 f.)
65 aftonsång kvällsgudstjänst.
5. Ryssarne komma!
1 Ett år har förflutit, sedan vi sist lemnade det goda Åbo på landshöfdingens bal i öfverraskning och
häpnad
öfver slaget vid Willmanstrand. Och hvilket år var ej detta! Säkerhet och fruktan, ny trygghet och ny ångest hade derunder omvexlat. Rykten om strid, seger och nederlag foro som hvirfvelvindar öfver det uppskrämda landet, korsade hvarandra och bestraffade oupphörligt hvarandra med lögn. Än hade Svenskarne tagit Wiborg och voro på marsch till Petersburg; än hade Ryssarne|180| tagit Helsingfors och voro på marsch till Åbo. Kurir på kurir passerade Åbo, för att från Stockholm afhämta nya ordres åt den 
försagde
fältherren. Kring hvar och en som kom skockade sig skaror af nyfikne och sökte i hans blickar läsa lycka eller olycka. Men oftast läste man der ingendera; utmattad och brådskande steg kuriren ombord på första skuta han kunde få och slog ifrån sig alla frågor med ett: »hvad d–n vet jag; fråga generalerna!»
2 I början af kriget var arméns korrespondans åt vester noga bevakad af öfverbefälet, på det att inga andra rapporter än chefens måtte förmäla om krigets gång. Men snart blef denna kontroll omöjlig,
helst
inom Finland. Bref och resande kommo i mängd från krigstheatern, och allas hufvudsakliga innehåll kunde resumeras ungefär i följande ord: »ännu ha vi icke|114| slagits, men snart smäller det. F–n anammeoriginal: annamme Lewenhaupt och Buddenbrock!»
3 I början på året 1742 var man så säker om en lysande fred, att man redan uppgjorde ritning till de
transparenter
, hvarmed freden skulle förherrligas. Borgerskapet samrådde 
i enskildt tal
om en ståtelig fest, och man var endast brydd, huruvida det borde blifva en middag eller en bal. Aldrig, så beslöt man, skulle Åbo ha varit vittne till en så praktfull högtidlighet. Och dertill hade man ju största skäl, ty härtills hade stadens rörelse endast vunnit på kriget, och nu ville man dertill betyga sin glädje öfver återvinnandet af Wiborg, Kexholm och – Petersburg. Med ett ord, man insöfde sig i drömmar, ljufvare än någonsin före olyckan vid Willmanstrand.
|181|4 Kom så Mars månad och den paniska skräcken öfver Ryssarnes väntade anfall på Fredrikshamn, förenad med jemmerryktena om dödligheten vid armén. Transparenterna gömdes i bordslådan; man
studsade
, man ängslades, man begynte tala om förräderi. Men de som trodde sig veta mer än andra togo en hemlighetsfull min, blinkade med ögonen och sade: vi få väl se!
5 I April och Maj steg modet ånyo. Nu blir det vår, sade man, och det är på våren man väntat. Nu skola vi se att de marschera till Petersburg! Gamla fruar hade sett Carl XII i drömmen; han hade sagt att
Narva
vore ett intet mot hvad som komma skulle. Men det som kom, det var Fredrikshamns förstöring. Då gick det åter en skräck genom bygderna, och talet om förräderi kom åter ut bland menigheten högljuddare än förr. Men de kloke politicispråk: latin blinkade åter hemlighetsfullt och sade: vi få väl se!
6 Begynte så den stora reträtten. Finland har aldrig varit afvigt sinnadt inbördes, landskap mot landskap. Till Åboboernas heder får medgifvas, att de aldrig tänkte: låt östra Finland gå, endast vi sitta trygga! Hvar fotsbredd land, som öfvergafs, det var för dem och alla som en lem lösryckt från deras egen kropp. Redan kommo från östra Nyland och Savolaks flyktande familjer, som i nöden och brådskan sammanrafsat allt det lilla de kunde medföra, och icke gåfvo sig någon ro, innan de kommo öfver till Stockholm. Nu blef oron också i Åbo ganska stor, och de försigtigaste beredde sig att under hvarjehanda förevändningar öfverflytta till Sverige. Men de kloke och mycket vetande fortforo att blinka och säga: vi få väl se!
|182|7 Fienden ryckte mot Helsingfors, och nu väntade man allmänt ett fältslag. Ingen dag gick förbi utan rykten om de vidunderligaste tilldragelser. Ryska lägret, sade man, var undermineradt och skulle sprängas i luften med hela deras armé. Då kom hjobsposten att svenska armén var kringränd|115| och att allt hvad fly kunde flydde från Helsingfors. Obeskriflig var bestörtningen i Åbo och hela landet. Hundradetals familjer bergade allt sitt bohag på båtar och skutor samt begåfvo sig öfver till Stockholm, eller åtminstone till Åland.
Auktoriteterna
förlorade all fattning. Bort fördes arkiver och dyrbarheter, universitetets personal skingrades, vigtiga handlingar skickades i säkerhet; embetsmän flydde från sina poster; rädde sig hvem som kan, var den allmänna lösen. Dock saknades icke män, som ansågo för en vanära att i farans stund öfvergifva sin post, och med dem förenade sig ett antal borgare, som modigt qvarblefvo, för att trygga sin fasta egendom, eller med den gå under.
8 För att begripa denna sanslösa skrämsel, måste man erinra sig
allt hvad Åbo lidit under stora ofreden. Efter den fanns knappt ett hus, som kunde bebos, knappt en husfader, som icke var bragt till tiggarestafven. Man kände Ryssarne blott af ryktet och minnet; man visste icke att Czar Peters verk och tjugu år hade fört civilisationen i deras leder.
9 Och ännu i sista stunden trodde sig de mycket vetande i hela denna förtviflade ställning endast upptäcka ett fint maskeradt konstgrepp af svenska öfverbefälet till fiendens ruin. De fortforo derföre att blinkande och ännu mera mystiskt än förr upprepa: vi få väl se!
|183|10 Den 29 Augusti 1742 (allt
gamla stilen
) klockan mellan 7 och 8 på morgonen såg man en ung flicka promenera framåt den långsträckta, med låga kojor bebygda gatan, som ledde till slottet. Morgonen var herrlig och klar, nästan för klar, för att lofva en vacker dag; i luften låg redan en lindrig aning om höst, och man kunde se uppå kryddgårdarnes ömtåligaste vexter att natten varit kall. Men ingen syntes i staden hafva ögon för naturens stilla glans; en sällsam brådska, en ovanlig rörelse märktes på gatorna. Menniskorna sågo sig om vid hvarje steg, likasom fruktade de en fara bakom sin rygg, och med ängslans utrop blandade sig ljudet af gräl och svordomar.
11 Utkommen på den friare planen nära slottet, stadnade flickan och såg med ett obeskrifligt uttryck af längtan och vemod bort mot åmynningen och den spegelklara slottsfjärden. Oaktadt det var söndag, märktes äfven vid stränderna och på sjön en ovanlig rörelse. Båtar kommo och foro, saker och bohagsting inlastades vid bryggorna, menniskor brådskade ängsligt af och an och syntes otåliga att komma ut till sjöss. Hela familjer inpackades på små fiskarebåtar, och barnen klappade händerna af glädje. Men på de fullvuxne kunde man se, att deras färd icke skedde för nöjes skull. Mödrarna greto högt och sågo sorgsna tillbaka mot den kära stad, som de öfvergåfvo, likasom väntade de att aldrig mera få återse den. Männen|116| stodo dystra och tigande i
båtstammen
och vände sig bort, för att dölja de klenmodiga tårar, som hotade att bana sig väg till deras ögon vid afresan. Det var|184| en stum, men djup sorg, utan åtbörder, utan klagan, nästan utan yttre spår; det är så som Finnen sörjer sitt fädernesland.
12 Den unga flickan betraktade denna tafla af flykt och sorg; man såg att stridiga känslor kämpade om hennes själ. »Ack,»konsekvensändrat/normaliserat sade hon sakta och med vek stämma, »aldrigkonsekvensändrat/normaliserat har jag trott att Finland skulle vara så skönt, så kärt! Men nu ser jag det, nu när jag står färdig att öfvergifva det, kanske för alltid. Alla dessa båtar och fartyg, som der med sina hvita segel sakta glida fram öfver slottsfjärden och vänta på vind för att lemna Åbo och Finland, föra de väl en enda ombord, som icke känner sitt hjerta brista? Ja, ja, om några timmar skall också min mor och Karin och jag vara der ute på fjärden med de andra. Hur jag gladt mig deråt! Och nu känner jag, att när jag far från min finska strand, så far jag bort från mitt väsendes grund, jag far bort från mig sjelf!»
13 »Men, – återtog hon hastigt och beslutsamt – jag måste bort, långt bort! Fly måste jag, men icke för Ryssen ... säkert är han barmhertigare, än mången här, och jag fruktar honom icke. Frukta! Hade jag varit karl, jag hade satt eld på Åbo förr än jag öfvergifvit det. Men här kan jag ej vara, jag skulle förgås. De martera mig till döds med sina förgiftade blickar. Min Gud, hvad har jag gjort, att de förfölja mig? Allt sedan landshöfdingens bal för ett år sedan skyr man mig, man undviker mig som en giftig blomma. Mina Seyton har berättat mig allt hvad de sagt. Hon, som jag föraktat, är nu min enda vän. Också min mor förebrår mig; Karin tiger;|185| min far ber mig skona mitt rykte. Alla misstro mig, och hvarföre? För det jag icke brytt mig om deras dumma
prudentlighet
. Min Gud, så löjligt! Skall jag trotsa deras förtal, eller skall jag fly det som huggormen?»
14 Klockan i domkyrkotornet slog åtta, och strax derpå begynte det ringa till gudstjenst.
15 »Tiden skyndar»,konsekvensändrat/normaliserat sade den unga flickan till sig sjelf. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat får ej länge dröja hos gamla Greta. Skall jag väl säga henne, när jag lemnar min gåfva, att jag kommit, för att säga henne, min gamla amma, ett evigt farväl? Nej, jag har ej hjerta dertill.»
16 Och hon skyndade med snabba steg in i en förfallen koja vid yttersta ändan af slottsgatan. Osedd af henne, framsteg bakom hörnet af en annan koja en
ganska
liten och ful qvinna med röda ögon, som 
illparigt
blickade efter den sköna flickans smärta gestalt. Det var Eva Merthen, som gick in, och utanföre stod hexan Waapuri.
|117|17 Den gamla steg nu hastigt fram på den fria platsen och höll handen vid örat, likasom för att uppfånga de ljud, dem vinden förde östanifrån. »De höras ännu icke af!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade hon otåligt; »ochkonsekvensändrat/normaliserat jag är ändå säker uppå att Sampu visat dem kortaste vägen. Stunden nalkas, efter hvilken jag törstat. De veta icke mitt verk vid Mendolaks. De veta icke mitt verk vid Helsingfors. Åttatio mil har jag vandrat, och nu kommer jag tillbaka, för att ropa: ve dig Jerusalem! ... Den stora
profossen med all sin afföda
skall icke undkomma mig.»
18 I detta ögonblick kom Eva Merthen åter ut ur kojan. Hon gick med hastiga steg och utan att blifva den gamla varse. Kommen på kullen med utsigten öfver sjön,|186| stadnade hon ofrivilligt och kastade ännu en afskedsblick utåt fjärdarna. En djup rörelse, en innerlig smärta målade sig i dessa annars så stolta drag; i de sköna mörka ögonen glimmade tårar af den vekaste sorg, och man hörde henne sakta säga: »Jag kan ej resa nu, ej nu! Jag vill säga till min mor: gif mig ännu en dag, för att vänja mig vid tanken att icke mer äga något fädernesland!»
19 »Lycklig resa, min unga vackra jungfru!»original: jnngfru!» ljöd bakom henne en skärande röst. Eva vände sig om och igenkände hexan. Minnet af den farliga qvällen på Runsala stod lifligt för hennes inbillning, och hon hajade till, under utropet »Waapuri!»
20 »Nå än sen då!»konsekvensändrat/normaliserat återtog hexan försmädligt. »Waapurikonsekvensändrat/normaliserat önskar lilla vackra jungfrun en lycklig resa och den store profossen, hennes far, ett godt nöje på halster och glödande kol, när Ryssen kommer.»
21 »Olyckliga, hur vågar ni visa er här?»
22 »Det skall jag säga lilla jungfrun. Der ingen kung råder, der råder heller ingen borgmästare. Der ingen borgmästare råder, der råder heller ingen domstol. Der ingen domstol råder, der bränner man ej heller en stackars gammal qvinna, för det att hon har röda ögon. Nu råder här ingen kung .......»konsekvensändrat/normaliserat
23 »Hon är vansinnig», tänkte Eva och ville gå. Hexan fattade i hennes klädning.original: klädning.» »Ett ord ännu, lilla jungfru! Är hon rädd?»
24 »Gå, olyckliga! om man ser er, är ni förlorad!»
25 »Det få vi se. Men svara mig: är ni rädd?»
26 »Jag är aldrig rädd.»
|187|27 »Det är bra. Jag trodde att lilla jungfrun skulle ha en liten skrämsel för mig, alltsedan den der qvällen i stugan på Runsala. Åh bevars, icke rådde jag för att åskan slog ned i taket och en gammal stock fallit för dörrn. Men efter lilla jungfrun ej är rädd, så skall jag säga henne en sak: bland Ryssarne|118| finnas furstar och prinsar, och jag spådde något jag, när lilla jungfrun var liten.»
28 »Släpp min klädning, jag har brådt.»
29 »Att resa? Vasserra ja. Men efter lilla jungfrun ej är rädd, så skall jag säga en sak till. Om lilla jungfrun rymmer och kära far blir qvar, så skola de steka honom på sakta glöd, ty det finns icke värre förräderi, än att rymma från landet, när man mister en kung och får en kejsarinna i stället.»
30 »Hvad menar ni, afskyvärda?»
31 »Jag menar att unga jungfrun icke förstår sig på
korpalåt
. Vänd ert öra mot öster och lyssna noga! Hör ni ej något?»
32 »Var dock klok, Waapuri! Hvad skulle jag höra?»
33 »När man mycket noga fångar vindens ljud, så hör man östanifrån ett sakta dån. Jag kan icke säga om det är kanoners dunder, eller hästars traf, eller brinnande byars brak, eller menniskors ångestrop. Men ett vet jag, och det är att den store profossens välde är slut, Åbo är slut, Finland är slut .......»konsekvensändrat/normaliserat
34 I detsamma kom en stadstjenare från slottet.
35 »Bergman!» ropade Eva Merthen till mannen, som dagligen gick i hennes fars hus, för att afhämta sin förmans befallningar. Bergman kom.
|188|36 »Hjelp mig lös från denna tokiga qvinna!»
37 »Äroriginal: »Ar det du, din förryckta trollpacka!»konsekvensändrat/normaliserat röt stadstjenaren i sitt tjenstenit. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är tacken för det vi icke längesedan lagat en brasa åt dig vid Tavasttull, liksom åt mormor din. Passpå, min gumma, dig har jag länge sökt, och nu skall du ej komma ur mina klor. Hvad nu, du illfundiga
babian
, understår du dig att bära hand på höga öfverheten i nådig jungfruns person? Jag skall minsann .......»konsekvensändrat/normaliserat
38 Waapuri släppte sitt tag. »En brasa skall du få, men se till att du icke sveder dig sjelf, du
rackarens rackare
! Sådan herren är, sådan tjenaren.»
39 »Nådig jungfrun kan intyga att den
pulverhexan
kallat höga öfverheten rackare!» utropade stadstjenaren och ruskade om den gamla i ifvern af sitt embetsnit.
40 »Jag sade ju Bergman att qvinnan var tokig. Tag vård om henne, men gör henne intet illa.» Med dessa ord skyndade Eva Merthen åter inåt staden.
41 Men ännu länge ljödo i hennes öron hexans rop: »kom ihåg prinsarna! Kom ihåg halstret!»
42 När den unga flickan nalkades domkyrkan, hörde hon psalmerna återljuda ifrån dess mäktiga hvalf. En stilla rörelse, en oemotståndlig längtan|119| dref henne in: ännu engång ville hon höra dessa sköna orgeltoner, som blandade sig med hennes första och ljufvaste barndomsminnen; ännu en kort stund ville hon bedja inom dessa vördnadsvärda murar, der slägte efter slägte klagat sin nöd och sjungit sina lofsånger under ett halft årtusende.
43 Församlingen var i dag mera fåtalig än vanligt, men desto andaktsfullare. Krigets nöd och ovissheten om den|189| närmaste framtidens vådor, hade här församlat alla dem, hvilka ännu trodde sig äga ett ögonblick qvar, för att lägga sitt och fäderneslandets öde i Dens hand, som ensam förmår mer än legioner af härskaror. Man sjöng
psalmen 307
: »När vi i högsta nöden stå» – och den gången fanns der icke en läpp som 
skrymtade
, icke ett öga som ljög med hycklade tårar. Det var 16:de söndagen efter trefaldighet, och 
evangelium handlade om enkans son i Nain
. Den 
gamle doktor Wallenius
predikade i rörande ord om Christus, som med sitt ord uppväcker de andeligen döda menniskor och i högsta nödens stund bringar en räddning, den ingen mera hoppas. De enkla orden föllo som svalkande dagg öfver de beklämda hjertan, och när hela församlingen derpå efterstafvade krigsbönen och bönen för konungen, samt slutligen instämde i psalmen 310: »Förläna oss Gud, så nådelig, Fred i våra dagar» – då gingo dessa suckar ur innersta hjertans grund; aldrig hade orgeln ljudat så skön, aldrig psalmerna så enstämmiga, aldrig bönerna så andaktsfulla, som nu från dessa menniskors läppar, hvilka i hvarje stund väntade krigets åskor öfver sina hufvuden och af hvilka mången lemnade kyrkan, för att genast derefter stiga ombord och som arma flyktingar utan hem och fädernesland irra ut i den vida verlden.
44 Svenska högmessan var slut, och folket strömmade ur domkyrkan. Vid stora trappan stod Alanus blek af ängslan och mönstrade alla utkommande. Slutligen kom den han väntat. »Jungfru Eva,»konsekvensändrat/normaliserat hviskade han, hastigt och oroligt, »förkonsekvensändrat/normaliserat Guds skull skynda er! Det går ett rykte att
kosackerne i natt varit i Haliko
, och innan någon anar det,|190| ha vi dem här. Fru mor och syster äro i största bekymmer öfver er 
bortovaro
, de vänta blott på er och alla saker stå inpackade.»
45 Eva följde ynglingen och såg honom derunder forskande i hans ärliga blåa ögon. »Vet ni hvad, Alanus,»konsekvensändrat/normaliserat sade hon, »nysskonsekvensändrat/normaliserat var det någon som frågade mig: är ni rädd? Jag gör er samma fråga.»
46 »Om jag är rädd?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade ynglingen förvirrad. »Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat jungfru Eva, om jag är rädd, så är jag det icke för mig sjelf ... mig må de gerna taga, mitt lif är så litet värdt ... men jag tänker på ... ja jag tänker på er, jungfru Eva! Hvad skulle det blifva af er, om ni komme i deras våld?»
|120|47 »Ni tänker alltid på mig, ni, Alanus! Men står icke jag också under Gudsoriginal: Gu ds beskydd? Och vill ni veta hvad Guds beskydd är, så se på den gamla domkyrkan. Huru många gånger har icke hon blifvit plundrad af fiendehand, härjad af elden, blixten och tiden? Och likväl står hon än i dag herrlig och vördnadsvärd qvar genom alla tidernas stormar. Jag tänker att det är så ock med menniskan. När Guds hand hvilar öfver oss, stå vi upprätta under sorgen och olyckan, kanske bättre än om vi aldrig pröfvat dem.»
48 »Men fruktar ni då allsicke en grym fiende?»
49 »Jag fruktar ingen annan än Gud. Ni borde förstå det Alanus, ni som är karl. Får jag råda, så fly vi icke.»
50 De båda unga voro nu komna till borgmästarens hus. Här var allt i villervalla: kappsäckar packade, knyten fullstoppade, stora kistor fyllda med kläder och kökskärl,|191| möbler kringkastade, kärror förspända, borgmästarinnan vridande händerna, Karin badande i tårar, borgmästaren sjelf förvirrad och obeslutsam, tjenstfolket springande omkull hvarandra i trapporna. Unge Jonathan Merthen, hvilken, sedan vi sist sågo honom på Runsala, ingått som kornett vid Tavastehus regemente och varit med i alla krigets olyckor, hade nyss hemkommit och berättat om kapitulationen vid Helsingfors, samt Ryssarnes snara anryckande. Från ett annat håll kom hofrättsrådet Ahlström, ifrig Hatt, som i det längsta ville
sauvera apparenserna
, med den berättelsen »af säker hand», att en mina sprungit i luften vid Ryssarnes inmarsch i Helsingfors, att halfva deras armé vore förstörd och den andra hälften fången m. m. Båda berättarne kommo häröfver i ordvexling; hofrättsrådet med sin ålder och sin reputation fann det otillbörligt att blifva motsagd af en skägglös pojke; kornetten åter, som ögonvittne till de förödmjukande uppträdena vid Helsingfors, kunde ej medgifva riktigheten af några minor och 
luftsprång
. Emellertid hade herskapet Merthens afresa blifvit fördröjd och packkärrornas afgång till bryggorna tillsvidare inställd.
51 Midt i denna oreda och obeslutsamhet inträdde Eva. Hennes klara omdöme uppfattade genast, att brodrens berättelse var den enda riktiga. Men allt lifligare framstod för hennes inbillning hexans vink, att Ryssarne väl kunde på den qvarblifvande fadren hämnas familjens flykt, och hon låtsade tro alla Ahlströms underverk. »Låt oss stadna,»konsekvensändrat/normaliserat sade hon, »låtkonsekvensändrat/normaliserat oss vänta! Kanske kommer ingen fiende till Åbo.»
|192|52 »Icke ett ögonblick!» ropade Jonathan, som hade något af systerns beslutsama karakter, utan att äga hennes genomträngande förstånd. »Icke ett ögonblick, ty jag hade kosackerna i hamn och häl efter mig.»
|121|53 »Du pratar,original: pratar pojke!»konsekvensändrat/normaliserat skrek Ahlström. »Dukonsekvensändrat/normaliserat ser spöken på ljusa dagen och har ej för två öre hjerta i dig.»
54 »Att jag har hjerta, det skall jag strax visa farbror, ty följer icke Eva godvilligt, så bär jag henne med våld i båten. Jag
lemnar ej min syster till pris
åt fienden.»
55 »Var klok, Eva, och låt oss fara nu strax!» bad modren.original: modren
56 »Res af!» sade den svage fadren nästan bönfallande.
57 »Jag reser icke ...»konsekvensändrat/normaliserat utropade Eva beslutsamt.
58 »Du reser icke?» upprepade brodren ursinnigt.
59 »Jag reser icke, om ej vår far följer oss.»
60 »Jag!» utbrast borgmästaren. »Nej barn, min pligt, min tjenst ... Res af, Gud vare med er!»original: er!
61 »Nåväl, min far, då resa mor och Karin, men jag stadnar hos er, jag lemnar icke er till pris.»
62 Jonathan steg fram och gjorde min af att uppfylla sin hotelse. Eva sprang åt sidan, fattade sin far om lifvet och syntes fast besluten att icke låta slita sig ifrån honom. Det var ett uppträde af förvirring och stridiga känslor.
63 Alanus vände sig till borgmästaren. »Far med!» sade han. »Farkonsekvensändrat/normaliserat med för hela er familjs välfärds skull!»
64 »Ack ja, kom med, far med!» ropade modren, Karin och Jonathan med en röst. Den gamle, svage mannen tvekade, och under hans tvekan ledde man honom med halft våld ut. Alla lassen satte sig i rörelse, och famil|193|jen följde dem till fots, under tjenstfolkets gråt och klagorop.
65 I staden voro
språnget
och förvirringen allmänna. Nyheten om kapitulationen i Helsingfors gick som en löpeld från mun till mun. På alla gator sågos flyktingar skynda nedåt bryggorna, medförande sin i hast sammanplockade egendom. 
Det ringde till 
aftonsång
, men ingen tänkte uppå att hörsamma klockornas kallelse. Rädde sig hvem som kan! var ånyo lösen öfverallt, och oaktadt Åbo redan förut hade förlorat på flykten sin halfva befolkning, voro gatorna så lifliga som under en marknad, ty äfven den andra hälften var nu i rörelse för att öfvergifva hus och hem.
66 Kommen till hamnen, begynte familjen Merthen genast sin embarkering. Redan var man nästan färdig dermed, då borgmästarinnan i sista ögonblicket påminte sig att hon qvarglömt – sitt silfver? – nej sin kaffepanna! Omöjliga voro alla försök att lugna henne öfver denna förlust; hon måste tillbaka, för att hemta denna dyrbara pjes, om hvars sällsynthet och värde dåförtiden man nu har svårt att göra sig en föreställning. Hon lät icke säga sig: en schäs stod färdig; hon for.
|122|67 Man väntade otåligt; hon kom ej tillbaka. Klockorna fortforo att ringa. Man väntade ännu; hon kom icke.
68 Då blandade sig plötsligt med klockornas klang ett förskräckelsens rop, som icke gick ur deras öron, som hörde det: »konsekvensändrat/normaliseratRyssarne komma!»konsekvensändrat/normaliserat Och »Ryssarne komma!» genljöd det från alla gator, alla gårdar, alla stränder. Hvarje hjerta stadnade, hvarje hand förlamades; man ville fly och fötterna nekade sin tjenst; man ville gömma sig,|194| och man fann ingen tillflyktsort. Så stor var förskräckelsen för dessa fruktade gäster, att enhvar vid detta rop väntade sin sista stund och icke ens hade styrka att undfly den.
69 Ryssarne kommo till Åbo förr än man väntat dem och de hade sina skäl dertill. Generalitetet i Helsingfors hade förnummit att halfva befolkningen i Finlands hufvudstad redan var stadd på sanslös flykt och att andra hälften stod i begrepp att följa den första. Att förekomma detta, skickades öfverste Kamenkoff med två kompanier dragoner i ilmarscher till Åbo.
70 I samma ögonblick dragonerne sprängde in genom tullen, utbrast öfver staden ett störtregn, som bidrog att öka den allmänna förvirringen.
71 Merthens sutto redan i båten, när hästtrafvet och ropen långs gatornas hela längd förkunnade fiendens ankomst. Ögonblicket var högst brydsamt: modren saknades. Jonathan ville stöta från land; alla de öfriga satte sig deremot. Man väntade ännu fem eller sex långa minuter: den saknade kom icke.
72 Men ned till strandgatan sprängde i sporrsträck en liten trupp af fem eller sex dragoner. De syntes hafva ett visst mål, som blifvit dem anvisadt. Utan att vika till höger eller venster, styrde de rakt på bryggan, vid hvilken Merthens båt ännu dröjde; två af dem nedstego från hästarne och grepo borgmästaren. Vid denna syn föll Karin afdånad mot båtstammen! Eva bleknade mycket, men förlorade icke fattningen; Jonathan drog värjan och högg blindt in på de anfallande. I ögonblicket hade|195| dessa dragit sina sablar, och efter en kort strid sjönk den raske kornetten blödande ned på strandbryggan.
73 Dragonerne syntes icke bry sig derom; en af dem lindade hastigt en fältbindel kring sin sårade arm; den andre svängde den förvirrade borgmästaren framför sig på hästryggen, och så bar det af i galopp till rådhuset.
74 Hit samlades efterhand så många af stadens innevånare, höga och låga, gamla och unga, som här kunde få rum.
75 Vidpass kl. 5 på e. m. hade man hopsamlat de ännu qvarblefne af magistraten, borgarene och öfrige tjenstemän. Dessa alla uppmanades nu att med två uppräckta finger svära kejsarinnan Elisabeth trohetsed. Hvilket ock skedde.
|123|76 Under ceremonin stodo dragonerna uppställda i leder på torget. De sågo trötta och medtagna ut. Den långa och hastiga ridten, strapatserna och kriget hade lemnat synbara spår på deras annars vackra uniformer. Hopen, som hämtat sig efter den första förskräckelsen, begapade nu dessa första fiender och anställde sina jemförelser mellan dem och de nymunderade, ståtliga finska och svenska trupperna, som för få månader sedan paraderat på Åbos gator. Och allmänt undrades att segerns lotter fallit så som de fallit.
77 Strax efter ceremonin sattes borgmästaren Merthen under bevakning af dragoner i sträng arrest i rådhuset. Han skulle ställas för krigsrätt, sade man, emedan han, stadens politieborgmästare, blifvit ertappad i det ögonblick han ville desertera från sin post. En sådan förbrytelse gällde i krigstid lifvet.