14. Huruledes riddaren Jack drog ut på jagt efter ett spöke
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 14. Huruledes riddaren Jack [...] spöke. Elfte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 19 november 1856.
1 anno gratiæ (lat.) nådens år.
1 quidam (lat.) någon.
4 fängpannan den urholkning i äldre eldvapen där krutet lades.
5 »Werda!» (ty., mil.) vem där!
9 jama klaga, gnälla.
11 ströfparti strövkår, rekognoscerande soldater.
12 slapp lyckades (fennicism).
18 delinqventen fången.
36 enstaka avsides.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 För att rätt förstå den hederlige riddarens mening, blir det nödigt att erinra sig, huruledes unge Göran Roos var i Augusti
anno gratiæspråk: latin
1788 inför hela svenska och finska arménoriginal: armèn skymfad såsom en öfverlöpare till fienden och huruledes detta syntes honom sjelf och alla andra såsom en oförklarlig gåta, intilldess att det nattliga uppträde, som beskrefs i 12:te kapitlet, begynte att lyfta en flik af slöjan öfver denna hemlighetsfulla tilldragelse. Riddaren Jack och Göran sjelf begynte nu misstänka, att en främling, en dem fullkomligen okänd person spelade en vigtig rol i detta upptåg, som nu höll på att kosta Göran en fläck på hans namn och en kula för pannan. Att om möjligt få fatt på detta spöke, denna 
quidamspråk: latin
, denna opåkallade gycklare och representant för Görans personlighet, var det egentliga målet för riddaren Jacks nya ströftåg ut ifrån Nattsjö gård.
2 Riddaren, åtföljd till häst af sin trogne följeslagare, dragonen Bult N:o 24, red i djupa tankar på vägen åt Anjala, eftersinnande alla de omständigheter, som möjligen kunde leda honom till tråden af denna intrasslade härfva. Han påminte sig, huru Göran densamma aftonen blifvit öfverfallen af beväpnade röfvare eller partigångare, men åter frigifven, när skogsmännen sågo hans ansigte vid eldsljus. Han förglömde ej heller Görans beskrifning, huruledes den person, som aflossade sin pistol på kaptenen, var till röst och utseende en så trogen afbild af Göran, att denne ropade: »det är jag sjelf!»; att kaptenen trodde sig igenkänna sin egen son och att den gamle Simon i sin förskräckelse kastade lyktan ifrån sig. Allt detta sammanlagdt och noga öfvervägdt, ledde riddaren Jack på den sannolika förmodan, att hela missförståndet berodde på en förvexling af Görans person med denne samme quidamspråk: latin, detta spöke eller röfvaranförare, som med sitt uppträdande än här, än der gått och fuskat i Görans angelägenheter.
3 »Voj voj»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Jack i mustacherna; »fårkonsekvensändrat/normaliserat jag tag i den baddaren, skall jag lära honom hvad det vill säga att kalla den bästa pojke på jorden en usel förrädare.»
4 Fördjupad i dessa tankar, red den gode riddaren med hängande tyglar framåt vägen från Artsjö, i hopp att hinna i god tid före mörkningen till Elimä kyrkoby. Men deruti misstog han sig, ty qvällen blef mulen, och tidigare än han beräknat föll skymningens flor öfver de då ännu skogrika nejderna. Trakten var ej säker, ty desertörer från armén uppehöllo sig i skogarna, och sägner gingo att fientliga partigångare kort efter uppträdena vid Anjala voro nog djerfva att, än här, än der öfvergå Kymmene och före|297|taga rekognosceringar inåt landet i norr om finska armén. Allt detta gjorde, att riddaren Jack undersökte flintan och
fängpannan
på sina pistoler och spände sina små gråa ögon hvasst i hvarje föremål, som möjligen ej kunde vara på rätt vid landsvägen.
5 Det var redan nästan mörkt, då riddarens häst helt hastigt skyggade för någonting svart, som hukade sig ned till höger i diket. Jack höll stilla, kommenderade ett pass-opp åt sin Bult och spände helt kallblodigt hanen på sin ena pistol.
»Werdaspråk: tyska!»konsekvensändrat/normaliserat
röt han mot den hukande varelsen. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat är du för en fähund, som kryper i diket? Upp, karl, i ögonblicket, eller skjuter jag dig som en hund!»
6 Varelsen uti diket tycktes icke böjd att invänta följden af denna hotelse, ty strax derpå såg man en pustande karl krypa upp på vägen och med klagande stämma begära pardon. Han ville gerna bekänna allt, sade han, allenast nådige herrn skonade hans lif.
7 »Jaså»,konsekvensändrat/normaliserat sade Jack, som ganska naturligt tog karlen för en desertör, efter han talade god finska; »bekännkonsekvensändrat/normaliserat fort från hvilken bataljon du har rymt och försök ej att springa, ty i samma stund har du min kula i nacken.»
8 »Ack nådige herre»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde mannen, »jagkonsekvensändrat/normaliserat kan knappast gå, långt mindre springa, jag har fått ett hugg öfver högra benet, det är illa förbundet och värker – aj aj aj.»
9 »Låt bli att
jama
och svara på min fråga: hvarifrån har du deserterat?»
10 »Jag är icke soldat, nådige herre, och har ej deserterat; jag är torpareson från Luumäki på ryska sidan, och den fördömda majoren har bragt mig i olyckan. Jag skulle få tre rubel om dagen, sade han, om jag visade honom och hans folk vägen på svenska sidan; jag har en farbror här, som har hemman i Elimä, och derföre känner jag trakten.»
11 »Så så, tre rubel? Det var alltså ett ryskt
ströfparti
? Hvad hette majoren?»
12 »Det vet jag inte, nådige herre. Vi voro vidpass 30 man starka och ströfvade mer än en vecka kring uppå bivägar på sidan om svenskarne, och då blef majoren fången. Men efter två dagar
slapp
han åter att rymma från Anjala; folket sade, att han der hade goda vänner.»
13 »Från Anjala? När var det?»
14 »För vidpass en vecka sedan.»
15 »Och hvad företogen I derefter, slynglar?»
16 »Sedan drefvo vi några dagar omkring i små hopar för att ej bli röjda, och derunder fick majoren behag till en vacker flicka. Och så samlade han oss alla igen, och det hölls rådplägning i skogen vid Nattsjö och blef be|298|slutet att bortröfva flickan och föra henne öfver gränsen, efter allt hvad jag kunde höra. Men oss andra lofvade majoren att plundra herrgården.»
17 Riddaren Jack uppspände ögon och öron i mörkret. »Nå vid mitt skägg»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »dukonsekvensändrat/normaliserat haltande best, jag gjorde ingen dålig fångst uti dig här på aftonqvisten. Berätta nu vidare och kom ihåg att du har att välja mellan galgen, om du ljuger för mig, och friheten och en god belöning, om du säger mig allt hvad du vet.»
18 »Hvad godt skulle jag ha af att ljuga?»konsekvensändrat/normaliserat svarade
delinqventen
på vägen med en ton af uppriktighet. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat ger majoren tusan, han har icke betalt mig en kopek, utan bragt mig i olyckan och lemnat mig här i elände på landsvägen. Vi samlades kl. 10 på qvällen nära till Nattsjö ...»konsekvensändrat/normaliserat
19 »Och då togo ni fast en ryttare nära gården, men släppte honom lös igen, för det att han liknade er major?»
20 »Ja, så var det; somliga svuro uppå att det var majoren sjelf, men majoren blef rasande, när han hörde det, och svor uppå att det icke var han. Klockan mellan 11 och 12 bröto vi oss in uti trädgården, sedan majoren varit der förut och tittat in genom fönsterna ...»konsekvensändrat/normaliserat
21 »Aha, det var honom Verna såg, när hon svimmade»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Jack. »Vidare!»konsekvensändrat/normaliserat
22 »Så begynte Nikita och två andra såga sig in genom fönstret.»
23 »Hvem var Nikita?»
24 »Vår sergeant, herre. Han dog i går af sina sår uti skogen. Som Nikita klef in, blef han fången, men om en stund slapp han åter lös. Då begynte der regna sabelhugg och pistolskott öfver oss, och tre män hoppade ut ifrån fönstret. En bland dem var i blotta skjortan, och det var icke en menniska, herre,original: herre det var en ond ande, han nedhögg inom en liten stund sex ibland oss, och deribland mig fattige man; men Nikita hade genast i början fått ett hugg öfver hufvudet, så att han damp i backen, och från den stunden behöfde han aldrig mera raka sitt skägg ...»konsekvensändrat/normaliserat
25 »Görans sabel! Jag kunde tro det. Fortfar!»
26 »Hvad var det mera, herre? Ett dumt äfventyr var det; sticker man näsan i getingens bo, så må man se åt huru man får den derifrån. Vi togo till fötter, så många vi voro, och när vi sedan på natten samlade oss uti skogen, hade vi nio sårade, och bland dem majoren. En dog samma natt, den andre i går. Fem sårade och majoren sjette måste bärasoriginal: båras eller köras tillbaka till gränsen, men mig bestodo|3| de ingen bår, herre, jag fick släpa mig efter så godt jag kunde, och till slut blef jag liggande här i diket.»
27 »Ha de passerat här på vägen?»
|299|28 »Helt nyss, herre, för knappt en timma sedan. Vi begynte vår vanliga nattvandring, sedan spejarne rapporterat att vägen var fri.»
29 »Och majoren var med?»
30 »Han har ett sabelhugg öfver skullran och ett öfver högra tinningen. Nådig herren kan vara säker uppå att man springer ej långt på egna fötter med sådana hugg.»
31 »Dam! Tog han vägen åt kyrkan?»
32 »Rakt fram, herre. Han kan ej vara öfver en half mil härifrån, ty han fördes på kärra och kunde ej åka hårdt för sina blessyrer.»
33 »Det är bra. Nu kan du draga för hin i våld.»
34 »Var barmhertig, herre, och tag mig med. Om ni lemnar mig här på landsvägen, skall jag förgås.»
35 Jack besinnade sig. »Bult!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han, »tagkonsekvensändrat/normaliserat den der skojaren bakpå din häst och rid vid min sida!»
36 Bult efterkom befallningen, ej utan hårdhändta knuffar, som visserligen ej sågos i mörkret, men deremot kändes. Ryttarne fortsatte vägen och kommo efter en stund till en
enstaka
gård. Här qvarlemnades fången i gårdsfolkets vård och ansvar, sedan Jack förut låtit honom gifva en noggrann beskrifning på flyktingarnes utseende.
37 Jagten fortsattes, ännu utan framgång. Jack och hans Bult uppnådde slutligen Elimä kyrkoby, uppsökte länsmannen och skrämde honom upp ur hans söta sömn. Det blef nemligen nödigt att söka förstärkning, ty man kunde förmoda, om också partigångarne delat sig uti mindre hopar, skulle de vandrande riddarne ensame få ett alltför äfventyrligt arbete.
38 Och så fortsattes jagten, förstärkt af länsmannen och två raska karlar, midt uti natten. Men icke mindre än fem vägar ledde till och ifrån kyrkobyn. Ingen i byn hade sett flyktingarne passera. Skulle de ha lyckats att komma förbi på sidovägar?
39 Man höll rådplägning och beslöt att noga undersöka trakten kring byn. Långt borde ej partigångarne ha hunnit ännu. Emellertid var natten för denna årstid ovanligt mörk, och det begynte att duggregna. Den största klokhet och försigtighet voro af nöden, för att ej ledas på villspår och gå miste om den fångst, som den ärlige riddaren af flera skäl så ifrigt efterlängtade.