3 Kap. Huruledes Häradshöfdingen blef Häradshöfding
Kommentaari
Kommentar
»Häradshöfdingen. Romantisk berättelse i flera kapitel» ingick i HT 21/11 1846–20/1 1847, i åtta avsnitt. Manuskriptet har inte bevarats och novellen har inte tryckts om. Topelius avslutade alltid följetongerna före årsskiftet, och det var inte heller denna gång hans avsikt att låta »Häradshöfdingen» fortsätta in i januari, utan det berodde på censuren. Inför publiceringen av fjärde kapitlet meddelade censorn J. M. af Tengström den 16 december att »Löfvens hjeltebragd [är] af den för Ryssarne sårande beskaffenhet, att den icke kan införas», med mindre, tillade han, att censurkommittén enhälligt förordar publicering (citerat efter Topelius »Helsingfors Tidningars krönika», 244.136, pag. 17; korrespondensen har inte bevarats). Censurkommittén upptäckte ingenting anstötligt i berättelsen, fortsätter Topelius, utan ansåg den »menlös alltigenom», men för att inte gå censorn Tengströms ära för när »måste den på sju ställen dels ändras, dels utstrykas, med tillägg om ryssarnes tapperhet» (ibid.). Efter en paus på drygt två veckor ingick det fjärde kapitlet 2/1, det femte 9/1 och det sjätte och sista 20/1 1847.
De tillägg om ryssarnas tapperhet som Topelius nämner är förmodligen de som finns inströdda ikap. 4: »Vid Valkiala stod nu den 29 April en ganska het och blodig affär, der man å ömse sidor slogs med mycken tapperhet och manspillan» (stycke 3), »Jag sade att man slogs bra, både Svensk, Finne och Ryss, och sannt var det.» (stycke 6), »All Ryssarnes tapperhet blef onyttig för den svåra lokalens skull.» (stycke 7) och »när fienden hämdlysten och oförskräckt» (stycke 7).
Tidigare hade Topelius på sin höjd delat in novellerna i numrerade avsnitt (»Herminas Bekännelser», »Trollkarlens Dotter» och »Lindanserskan», alla från 1844 och 1845), men här inför han regelrätta, refererande kapitelrubriker i naiv stil. Den refererande karaktären ansluter sig till då praktiserade litterära konventioner, medan naiviteten följer tonen i följetongen. Se inledningen om det historiska motivet och om berättarfiktionen i »Häradshöfdingen», stycke 42 f. och 69 resp. 56 f.
Det är inte bara berättarfiktion och historiskt motiv som Topelius introducerar i »Häradshöfdingen», han använder namnskicket på ett för honom nytt sätt. Tidigare har personerna varit helt utan släktnamn eller fått dem markerade med asterisker, eller försetts med uppenbart fiktiva namn. I »Häradshöfdingen» strör Topelius ut släktnamn som – med ett undantag – inte är knutna till historiska personer, men däremot ofta är autentiska. Vid sidan av namnen på de historiska personerna – Gustav III och några officerare – förekommer ett tiotal släktnamn i följetongen, särskilt i slutet av novellen, i den lätt farsartade beskrivningen av huvudpersonens misslyckade friarfärder landet runt. På grund av sammanhanget kan man inte utesluta att det är en mild drift med det omfattande släktregistret Genealogia Sursilliana, som var aktuellt då.
Den norrbottniske storbonden Erik Angerman, med binamnet Sursill (ca 1550), hade flera döttrar som gifte sig i Österbotten. Redan på 1600-talet noterades att en påfallande stor del av prästerskapet och borgerskapet i Österbotten härstammade från dem, och en förteckning över ättlingarna gjordes upp. På 1700-talet tog biskop Mennander initiativ till komplettering och tryckning, men det var komministern Alcenius i Kalajoki (i norra Österbotten) som ägnade tjugo år åt att ytterligare komplettera och sammanställa verket. Alcenius blev färdig med manuskriptet 1847, men verket utkom först 1850. Topelius kände väl till projektet. Han hade puffat för utgåvan redan 1844. Presentationen hade den vitsigt allittererande rubriken »’Sju Systrar Sursillars’ Slägtregister» (HT 6/3 1844).
Av släktnamnen i novellen förekom Peron och Waselius på 1700-talet, men finns inte i det sursillska släktregistret. Det gör däremot Possén, Rislachius och Wilander. Dessutom nämns en häradsskrivare Lööf, utan vare sig förnamn eller levnadsår – men gift med Sursillättlingen i nionde led Anna Jacobsdotter Neuman (Genealogia Sursilliana 1850, s. 275).
Hösten 1846 korresponderade Alcenius med Topelius. Breven (Alcenius–Topelius 15/9 1846 och 28/1 1847, Topelius–Alcenius 11/12 1846) har inte bevarats, men är noterade i Topelius brevdiarium. Rytmen i korrespondensen och uppgiften om att Alcenius första brev inte kom med posten utan med en resande tyder på att Topelius utöver brevet fick material som han kanske ombads kontrollera – och kunde bekanta sig med. Namnen han använder representerar komministersläkter utan aktiva företrädare på 1840-talet. Spåren efter den historiske Lööf rinner snabbt ut i sanden. Det fanns alltså en historisk bakgrund som Topelius kunde kittla läsarnas nyfikenhet med, men inga ättlingar som behövde känna sig personligen utpekade – jfr fotnoten om häradshövdingarna som en representativ yrkeskår bland andra i skönlitteraturen.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 3 Kap. I HT onsdagen 2/12 1846.
1 långs parallellform till längs.
1 taken för det mesta grönskande Taken var torvtäckta.
1 en oerhörd sak något som man inte hade hört talas om.
1 kännbara påminnelser [...] vägarne Topelius återkom både i artiklar och i novellerna till resandets vedermödor och illa skötta vägar.
1 »Helga-Kors-kyrkan» [...] bakstycket kyrkan, abbotskåpan och mässhaken beskrivs i Historisk afhandling Om sjöstaden Raumo 1772, s. 19–21.
1 rödblommerade abbotskåpan abbotskåpan med rödblommigt mönster.
1 munkekoffertarne urgamla och järnbeslagna, uppges i Historisk afhandling Om sjöstaden Raumo 1772, s. 20.
1 bofälliga förfallna.
1 »Tallin-keto» (fi.) stallhagen, efter ett stuteri som skall ha funnits på platsen på Gustav II Adolfs tid (Historisk afhandling Om sjöstaden Raumo 1772, s. 23).
1 utstofferad här: uppklädd.
1 bindmössa huvudbonad med styv stomme oftast beklädd med siden och broderad; ursprungligen täckte den hela bakhuvudet.
1 koft äldre, dialektal form för kofta.
1 sin kollekt kollekt som tillföll klockaren.
1 fritänkarne här närmast tvivlarna.
2 ringde tredje gången ringde samman till gudstjänst.
2 lejon sprätt, modelejon.
2 voi sellaisia [...] maksanut? (fi.) oj såna fina sekterskläder! du har redan blivit domare eller assessor, när du har spännen på skorna och mjöl på skulten, vad har hela ståten kostat? Formen ’asseroriksi’ (pro asessoriksi) troligen en lapsus av antingen Topelius eller sättaren, folkliga förvrängningar brukar medföra uttalslättnader och inte som här tvärtom.
2 paryren stassen.
2 prediksstolspsalmen psalmen före predikan; Lars och hans mor var alltså rejält försenade.
3 hvad man kallar »Brahestadsnäsduken» Talesättet har inte gått att belägga, men av sammanhanget att döma är innebörden att snyta sig i fingrarna.
3 pastor Woldstedts Den historiske Matias Woldstedt (1780–1825) var interimspredikant i Nykarleby 1818.
3 så tåla de ett (tim)glas till pastorn aviserar att predikan pågår ytterligare en kvart eller en halvtimme.
3 klockarens hjessa i predikstolstrappan klockaren bar upp kungörelserna till prästen.
3 Fältkommissarien föreståndaren och uppbördsmannen vid ett större armémagasin (för proviant och andra förnödenheter).
3 potates parallellform till potatis.
3 menige man här: allmänheten.
3 kommissariatets intendenturen, d.v.s. den avdelning som anskaffar proviant och förnödenheter (som uniformer) till trupperna.
3 glunkar antyder, viskar.
3 Cassander och Leonilda Folkskriften Den tappre och o-öfwerwinnerlige prints Calloander, samt den under-sköna och hjälte-modiga printseszan Leonilda.
3 en plats i rådmansfruarnas bänk Bänkplatserna i kyrkan var strängt reglerade enligt samhällsställning.
3 knyppeldynan för knyppling av spetsarna.
4 innan kort inom kort, snart.
4 Ryssarne, sade man, [...] svensk postering i PuumalaAnföringssatsen framhäver anspelningen på en kungafientlig anekdot om svenska soldater utklädda till ryska som ska ha gjort ett skenanfall, för att ge Gustav III möjlighet att förklara Ryssland krig.
4 alarm uppståndelse, särskilt vid krigsfara.
4 kanstöpande kannstöpande, d.v.s. osakkunniga och förnumstiga uttalanden om politik.
4 gevärsfejande putsande av gevären; feja användes i synnerhet i fråga om vapen.
4 molo preteritum pluralis av mala.
4 Melanders mellansort Uttrycket har ev. bildats p.g.a. ljudlikheten, Melan- och mellan. Runeberg nämner »mellansortens mellansort» i ett brev 1843 (SS IX, s. 82; länk till faksimil i Litteraturbanken).
4 barsk oförfärad, tapper (i svenska dialekter, upptas i Almqvist, Ordbok öfver svenska språket 1842–1844).
5 Öfverste Hästesko Johan Henrik Hästesko (1741–1790), chef för Åbo läns infanteriregemente.
5 korpral Hagel Korpralen är fiktiv; namnet är välfunnet som soldatnamn.
5 frontkarl soldat i främsta ledet.
5 oanständigt barockt, löjligt.
5 vänder vänd; imperativ pluralis, ålderdomlig form.
5 Calamniuses hörn Troligen hörnet av Köpmansgatan och Thölbergsgatan, fastigheten ägdes på 1700-talet av köpmannen Carl Calamnius (Armas Luukko, Vaasan historia II 1979, s. 53 resp. 392).
6 detta dumma olagliga krig Kungen hade rätt att inleda försvarskrig utan att höra riksdagen, men inte anfallskrig. Officersoppositionen mot kungen ansåg att han bröt mot författningen. Hästeskos inställning framgår av yttrandet.
6 freden kommer förr [...] föreställa sig Anspelning på planerna i den s.k. Liikala-noten (9/8 1788), en skrivelse till kejsarinnan Katarina där Hästesko och sex andra undertecknare som representerade oppositionen erbjöd Ryssland fred, vilket hade förutsatt uppror mot kungen.
6 emot Fredrikshamn Efter kriget 1741–1742 avträddes bl.a. Fredrikshamn, som alltså låg på ryska sidan gränsen 1788.
7 sidenpantalonger [...] kyller Se komm. till stycke 7 nedan.
7 en stor värja [...] nästan theatralisk Jfr beskrivningen av hur Gustav IV Adolf i Runebergs samtidiga »Konungen» ikläder sig Karl XII:s handskar och svärd.
7–8 smädevisor [...] colleri Källan här är troligen den av Georg Adlersparre utgivna Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, samt historiska personer (1830), där »Utkast och försök till caracters-teckningar af konungarne Gustaf III och Carl XIII, samt Kronprinsen Carl August» ingår, baserade på brev från 1810. Visan återges (s. 49) med en kommentar: »I armén sjöngs med löje och smälek en smädelig visa, som ur ingen annan synpunkt förtjenar uppmärksamhet, än den, att den utmärker det intryck Konungens personlighet gjorde på hans krigare, och den anda som hos dem var rådande; t. ex. följande strödda stropher: Kyller, pantalonger, skor, pirum, / är hans klädedrägt, min Bror! cum &c. / Gustaf Adolphs kyller, ack! pirum / Med vår Gustafs röda klack! cum &c.».
8 Pirum [...] cum colleri skämtlatin använt som omkväde också av Dalin: »I en blink, det se wi nu, Pirum. / Kan en Fröken bli en Fru. / Cum colleri perse pirum, / pirum nostrum parium / cum colleri duridarium.» (Witterhetsarbeten, i bunden och obunden Skrif-Art, Femte Bandet 1767, s. 256).
9 Hvaraf man kan [...] murarna. Nybom uttrycker här den folkliga kungatrohet som blev ett ledmotiv i Topelius verk.
9 bresch bräsch, öppning i befästningsmur som resultat av beskjutning eller sprängning.
9 Anjala förbundet Sammansvärjning av adliga officerare mot Gustav III krigssommaren 1788, efter Anjala gård, i Elimä i sydöstra Finland nära fronten.
12 Sent en aftonstund I HT lördagen 5/12 1846.
12 Hvad pocker va’ fan.
12 månne han vet [...] betalar den dyrt? Det ansågs allmänt att handelsmännen, som sålde till kronan, och personalen inom intendenturen skodde sig på leveranserna till armén.
12 Samvetet slog honom, förstår man. Berättaren Nybom skjuter in en förtydligande kommentar.
12 Öfverste von Otter Sebastian von Otter, överste vid Björneborgs läns infanteriregemente; dömdes tjänsten förlustig 1790 i räfsten efter Anjalaförbundet.
12 mån om dess lagsvurna friheter Officerarna ansåg att kungen hade överträtt sina befogenheter när han lät incidenten vid Puumala (se ovan, komm. till stycke 6 och komm. till stycke 4) ge anledning att anfalla Nyslott som hade avträtts till Ryssland vid fredsslutet 1743.
13 söp drack.
14 edra förtjenster [...] profit Jfr komm. till stycke 12; förespeglingen om leveranserna är alltså en form av muta.
14 billig profit rimlig fördel, vinst.
16 72 års regeringsform Regeringsformen 1772, tillkommen efter Gustav III:s s.k. statsvälvning den 19 augusti detta år.
16 tyrannen här: envåldshärskaren.
16 icke nöjd med [...] ridderskapets makt Regeringsformen 1772 hade stärkt kungamakten och adelns missnöje med Gustav III tilltog under riksdagarna 1778 och 1786.
16 soldater, förklädda till Ryssar [...] Sveriges välgång»Det förefaller som om [kungen] hade övervägt möjligheten av att låta till kosacker utklädda finnar ’anfalla’ någon by nära gränsen i Savolax; detta skulle sedan anges som krigsorsak. Planen kom dock inte till utförande, eftersom en rysk patrull den 28 juni överskred gränsen vid Puumala» (Kurt Jern, »Frihetstiden och gustavianska tiden 1721–1809» 2001, s. 408). Planen, existerande eller inte, blev ett effektivt vapen i händerna på kungens motståndare, vilket Topelius utnyttjar här.
16 utländska mutor anspelar troligen på franska subsidier.
17 än anständigt var än vad som var förenligt med hans värdighet, d.v.s. han såg dum ut.
18 vågar riskerar.
18 Posito(lat.) antag.
18 jag känner hur edra fatalier stå jag känner till era omständigheter (att kommissarien hade skott sig på kronans bekostnad, se stycke 12 om att köpa billigt och sälja dyrt).
18 snäll snabb.
18 resonnera göra invändningar (vanlig stavningsvariant).
20 attention (fra.) uppmärksamhet.
22 estimerar uppskattar, värderar (av fra. estimer).
22 specieriksdaler riksdalermynt i silver.
23 vasserra bevars! Vår Herres trä, d.v.s. kors; använt som förstärkningsord.
23 lefveranserna [...] 100 procent Jfr ovan om uppfattningen att tjänstemännen i kommissariatet gjorde stora vinster på kronoleveranserna, här räknar berättaren med 100 procent.
23 räkenkarl räknekarl.
24 Jag tycker mig se I HT lördagen 12/12 1846.
25 gavotten menuettliknande dans i livlig 4/4 takt.
26 Besitta! anamma!
26 knäfveln regera fan också.
27 sacre nom (fra.) förbannat.
29 supplik böneskrift, anhållan.
30 alltför oanständigt oförenligt med hans värdighet.
30 foi de gentilhomme (fra.) på min ära.
30 Wrede Fabian Wrede af Elimä (1760–1824), överste vid Upplands regemente.
30 Sergel [...] Herkules Skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) använde antika motiv och anlitades flitigt av Gustav III.
31 enfald här med betydelsen av både dumhet och oskuldsfullhet.
32 knostrat krossat.
32 regera och besitta här: kraftuttryck, jfr regera och anfäkta.
32 Kommen i ro på sitt kära Haga Gustav III:s paviljong på Haga uppfördes 1787–1789.
32 a la bonheur à la bonheur (fra.), här: gott.
32 se till se hur det går.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 191; Vasenius V, s. 167 ff.
3 Kap. Huruledes Häradshöfdingen blef Häradshöfding.
1 En ganska vacker söndagsmorgon i Maj månad år 1788 såg man en bondkärra, med sätet fastgjordt vid flaken midt öfver hjulen, framrulla långs den efter vårslasket gropiga vägen framåt tullporten i Raumo, som den tiden var gulmålad och försedd med stadsvapnet, ett kors, och i hjertskölden stadens namn. Den som sett det lilla flitiga rödlätta småtrefliga Raumo i dess nuvarande skick,|2| kan någorlunda döma till dess utseende för 60 år sedan, ehuruväl husen den tiden voro lägre, fönsterna af olika storlek på samma|176| vägg, taken för det mesta grönskande sommartiden, gatläggningen en lyxartikel och gatlysningen en oerhörd sak. Långe Lars Löf, ex-sekreteraren, som på sin kärrflake erhöll de mest kännbara påminnelser om länsmannens efterlåtenhet med vägarne, återsåg med blida ögon den gamla katholska »Helga-Kors-kyrkan» med dess väggar af tunga gråstensblock, men omöjligt hade han nu tid att stiga af och fråga om den halfmurknade blekta rödblommerade abbotskåpan, den röda gyllenduks messhaken med de tre vise män på bakstycket, eller de fyra (beklagligen toma) munkekoffertarne ännu funnos i behåll. Utan efter han kom norr ifrån genom Bondeqvarteret, for han förbi både kyrkan, den spetsiga klockstapeln med det gamla urverket, kyrkokällaren och det då bofälliga skolhuset samt på sidan om prestgården och »Tallin-keto» framåt till sin mors lilla klockarestuga der i närheten, hvarest han fann gumman Löf, rask och kry på gamla dagar, just utstofferad i bindmössa och koft, efter hon ämnade sig i kyrkan. Fadren deremot, klockaren Löf med sin kopparstämma hade för 4 år sedan sjungit ut och samlats till sina fäder, men folk sade att man ännu påsktiden, då salig mannen brukat ha sin kollekt, sent om qvällarne hört honom sjunga i koret, hvaröfver mycken split i staden uppstod mellan fritänkarne och de troende.
2 Det förstås att moder Löf himlade och välsignade sig, när hon så oförmodadt såg sin kära Lars inköra på gården, men som det redan ringde tredje gången och ingen tid var att förlora, inbars i hast Lars’es grönmålade kista från kärran, derur framtogs den bredskörtade helgdagsrocken af 7 plåtars holländskt kläde, hakan slätades med engelsk rakknif, håret inmjölades i Stockholms puder, knäbyxorna knäpptes med mycken omsorg, de danska silkesstrumporna och blanklädersskorna drogos tätt öfver vrist och vad, och en god stund efter sammanringningen trädde sekter Löf som ett fulländadt lejon ut ur kammaren till sin otåliga mor i stugan. Svag, som alla mödrar, för sin raske herr son, betraktade gumman Löf med en blandning af fåfänga och bekymmer den ståtliga utrustningen. Vojspråk: finska, kära Lars, utropade gumman, voi sellaisia kauniita sihterin kaluja! jo nyt sinä tullut tuomariksi, vaika asseroriksi, koska sull’on pänniä jaloilla ja jauho hiuksen-lakilla voi mitä se kaikki tyyni maksanutspråk: finska? Och så fortfor gumman att mönstra hvarje plagg och fråga hvad det kostade, tilldess hennes Lars, som hvarken ville ro ut med sanningen om sitt sekterskap, ej heller gerna ville fram med den bekännelsen att hans halfva årslön åtgått till paryren, fann för godt att påminna om kyrkogången. Men oaktadt gumman Löf tog de längsta steg hon i sin lifstid tagit, hade prediksstolspsalmen allaredan begynt när de framkommo; något som aldrig händt förut i gummans lefnadsdagar.
|177|3 Nu – fortfor Nybom, i det han plirade med ögonen och framtog ur fickan sin blårutiga snusnäsduk – han begagnade annars gerna hvad man kallar »Brahestadsnäsduken» – nu skall det visa sig att Löfven hade lycka. Ty sedan församlingen med mycken andakt åhört den långa predikan – hvilken uppenbarligen påminte om pastor Woldstedts bekanta »känner jag mina goda Ny-Carlebybor rätt, så tåla de ett (tim)glas till» – visade sig de öfversta hårstråna af klockarens hjessa i predikstolstrappan och kungörelserna följde i ordningen. En af dessa fann Löf vara synnerligt märkvärdig. Fältkommissarien Jacob Österman lät nemligen pålysa, att ett antal slagtkreatur, potates m. m. komme att med allraförsta af kronan upphandlas för provianteringen af Åbo läns regemente, hvarom menige man underrättades, med tillägg, att jemväl en skrifkunnig person komme att för kommissariatets räkning i tjenst mottagas med 150 plåtar i lön. Detta kommer ju alldeles som efterskickadt, tänkte Löfven. Halftannathundra plåtar äro väl icke hela verlden, jag hade mer hos Peron, men klokt folk glunkar att det skall bli krig, och krig, det är just min sak. Jag går med i fält, jag slåss på förmiddagen och skrifver rapporter på eftermiddagen, törhända blir jag på det sättet till slut general, sådant har man sett förr, som står att läsa i historien om Cassander och Leonilda m. fl. sanfärdiga äfventyr. – Så sagdt och gjordt. Gumman Löf torkade sig oupphörligt i ögonen med förklädssnibben, när hennes Lars redan tisdagsmorgonen begaf sig på väg till Åbo, och det enda som tröstade henne, var att hon med tiden skulle blifva moder åt en general eller åtminstone en fältkommissarie, i hvilket fall ingen kunde förvägra henne en plats i rådmansfruarnas bänk i kyrkan, – derest den syndiga begärelsen skulle falla mig in, tillade hon strax efteråt, och satte sig tålig och förnöjd som förr vid knyppeldynan.
4 Lars Löf deremot kuskade af till Åbo och lyckan följde honom i galopp efter. Icke nog med att han blef antagen som fältskrifvare, regementssekter, eller huru hans då vunna titel må hafva klingat; fältkommissarien Österman insåg jemväl snart, hvilken punktelig man han fått att göra med, och innan kort lemnades åt Löf de vigtigaste räkningarna att renskrifva. Emellertid hade krigsryktena blifvit full visshet; Ryssarne, sade man, hade anfallit en svensk postering i Puumala, och Åbo läns regemente kommenderades att, jemte öfriga finska trupper, marchera mot Fredrikshamn. Kommissariatet, som kunde räkna sig till trossen, fick ock ordres att följa med, ty fingo soldaterne ingenting att äta, så kunde man vara säker uppå, att de ej heller voro vid lynne att slåss, och Österman, den beskedlige mannen, drog alltså försorg om detta vigtiga vilkor för krigslyckan. I Åbo och långs hela kusten|178| blef nu alarm och buller af intågande och uttågande, ett kanstöpande, ett gissande, ett politiserande, ett gevärsfejande, ömma afsked, förlofningar och bröllop i största hast, så att det var förunderligt. Värst var det, att man så litet tänkt på förnödenheterna för ett fälttåg, att fast alla qvarnar molo, alla slagtare vadade i blod, alla skräddare sydde uniformer af tre slag (för stora karlar, för små gubbar och för Melanders mellansort), och fast Löf och hans gelikar bittida och sent skrefvo och adderade i sitt anletes svett, ville ändå ingenting bli som det skulle, hvarföre det ock i stället blef som det blef. Strax efter midsommar trodde man sig likväl vara barsk nog att se hvitögat på fienden, och alltså drog man östanut med pick och pack, kommissarier, skrifvare och öfriga tillbehör.
5 Hvad är det för ett praktexemplar till skrifvareoriginal: skrifware, Österman består sig? sade en dag Öfverste Hästesko till fältkommissarien, medan man rastade i Helsingfors. Karlen bär sin längd temligen bra och jag ger mig f–n uppå att korpral Hagel inom två veckor vore i stånd att göra en frontkarl af honom. – Det tror jag knappt, vet öfversten, svarade Österman. Naturen roar sig ibland att kläda fårkroppar i lejonpels, och ett sådant oanständigt miss|3|tag har hon begått med min skrifvare Löf. Det ges ingen fredligare själ i Hans Majestäts rike, likasom ingen ärligare, och jag må tillägga: ingen dummare. Ville man plugga exercis i den karlen, så fick man nyttja samma surrogat för höger och venster, som malisen berättar om Kongl. Maj:tsoriginal: Maj:s trupper i Vasa: »vänder eder mot Calamniuses hörn!» och: »vänder eder mot Grönbergs gatubod!»
6 Öfversten skrattade allenast och sade: nå nå, vi få väl se, om detta dumma olagliga krig kostar folk, så vet jag ett led der Löfven passar in; men icke lär han behöfvas, ty det kan väl hända att freden kommer förr än somliga föreställa sig. – Och derpå marscherades vidare fram emot Fredrikshamn, kriget började på fullt allvar och på ömse sidor slogs man om riksgränsen, så det var ett nöje att se. Ofta brukade Löf sedan omtala, huru det klack i bröstet på honom, när han ifrån skrifrummet i högqvarteret hörde gevärseldens smattrande, och det förekom honom dervid, som vore han ensam karl att nedlägga en hel armé. Men när då den ene blesserade efter den andre inbars på gården och här en arm, der ett ben i brådskan afkapades, fick Löfven qväljningar och nöjde sig med att släcka sitt krigiska mod på de näsvisa flugorna i skrifrummet.
7 Emellertid – fortfor Nybom – var konungen ankommen till högqvarteret. Icke såg han just ut som en krigare, der han satt till häst i skor och sidenpantalonger, och att han derjemte bar kyller och en stor värja, som|179| skulle likna Carl XII:s, det gjorde rustningen så mycket besynnerligare, nästan theatralisk. Men om jag får lof att säga min tanke, var Gustaf III, det oaktadt, en underbar man, som kunde linda sitt folk kring fingret, åtminstone Svenskarne, ty Finnarne ha i alla tider varit ett obändigt slägte. Det var kuriöst med trupperna: de voro sin konung så tillgifne, att de kunnat följa honom i döden, och ändock förrådde de honom; de helsade honom med högljudda hurrarop hvargång han sprängde förbi lederna, de lyssnade till hans tal såsom till kungaord, och likväl sjöngo de i sjelfva lägret nedriga smädevisor, hvari det bland annat hette:
original: ”Gustaf Adolfs kyller, ack!
Pirum –
Med vår Gustafs röda klack:
Cum collerioriginal: colleri” o. s. v.
9 Hvaraf man kan begripa, att de funnos, som unnade konungen illa. Hade jag varit kung Gustaf, min själ, hade jag icke låtit ladda kanonerna mot Fredrikshamn med dessa landsförrädare; jag menar att deras flintskallar hade gjort bresch i murarna. Apropos, har Calle nånsin hört talas om Anjala förbundet?
10 Jo men, svarade jag.
11 Nå då skall Calle också begripa, huru det gick till att Lars Löf blef häradshöfding.
Avsnittet ingår i HT 5/12 1846:|5|12 Sent en aftonstund den första Augusti 1788 lät Öfverste Hästesko en ordonnans kalla fältkommissarien Österman till den bondstuga, som för närvarande utgjorde öfverstens qvarter. Hvad pocker, tänkte Österman, månne här vankas snubbor för proviantens dåliga skick? månne han vet att jag köpte den lika billigt, som kronan betalar den dyrt? – Samvetet slog honom, förstår man. Men när han kom till Hästesko, fann han der Öfverste von Otter och ett par andra stabsofficerare, och alla sågo så mystiska ut, att kommissarien baxnade. Sitt ner Österman, sade öfversten, och tag er en sup genever, ty daggen faller kylig i qväll. Utan krus, min vän! Jag och dessa herrar ha önskat språka litet med er. Jag känner er såsom en redlig och pålitlig person, tillgifven land och rike och mån om dess lagsvurna friheter.
13 Österman gjorde stora ögon, men söp ändå.
14 Ja, min kära Österman, fortfor öfversten, edra förtjenster skola icke bli obelönta. Mitt förord, hoppas jag, skall innan kort skaffa er hufvudlefveranserna för hela armén och man skall dervid gerna unna er en billig profit.|180| Men för att komma till saken, så har jag en liten tjenst att be er om. Hvad tänker ni om detta krig?
15 Jag? herr öfverste! frågade Österman.
16 Just ni. Glöm icke, min vän, att ni är en fri svensk man och derföre bör, liksom hvarje medborgare, ha ett ord med i laget om rikets angelägenheter. Synes det er icke, att detta krig är i högsta måtto olagligt, orättvist och ofelbart ledande till rikets säkra förderf? Ni vet, att konungen, enligt 72 års regeringsform, icke utan ständernas hörande får börja ett anfallskrig. Och det är dock skedt; tyrannen och lagbrytaren, icke nöjd med att inskränka rikets frihet och det patriotiska ridderskapets makt, skickar några af sina soldater, förklädda till Ryssar, för att anfalla posteringen vid Puumala, plundra och bränna i eget land, på det man skulle tro riket vara angripet af en fredlig granne, som icke vill annat, än Sveriges välgång. Så, min kära Österman, uppkom detta krig genom konungens tyranniska ärelystnad samt utländska mutor, och följderna måste blifva förfärliga. I sådana förtviflade fall är det hvarje medborgares pligt att rädda sitt fädernesland från undergång, och ni skall icke neka er patriotiska medverkan dertill. Armén skall icke rusa till förderfvet; den skall försvara riket och lagen, men icke blindt lyda en despots nycker. Befälet skall gifva signalen. Denna proklamation – öfversten framtog ett papper – skall underrätta manskapet om rikets fara och deras skyldighet. Tjugu afskrifter deraf behöfvas till i morgon bittida. Det är derföre jag låtit kalla er, min kära Österman, det är ni, som skall besörja om afskrifterna.
17 Jag? upprepade Österman för andra gången och såg dervid mera förbluffad ut, än anständigt var.
18 Öfversten rynkade ögonbrynen och fortfor med en skärpa i tonen, som icke undföll kommissarien: det tycks förundra er, att jag hedrat er med anbudet att bidraga till rikets räddning. Men jag skall säga er, min kära Österman, jag vågar dervid lika litet som ni. Positospråk: latin att ni sprunge med sqvaller till konungen: hvad skulle det skada vår goda sak? Hela armén är ju på vår sida, och ni vore icke mera kommissarie i öfvermorgon. Nå nå, min vän, jag känner hur edra fatalier stå. Låt oss derföre handla gemensamt: jag går med mittoriginal: mit hufvud i borgen för att det skall lyckas. Armén här – alla missnöjda i Sverige der – åh det går som en dans och Gustaf är för slipad för att riskera sin krona. Alltså, för att ej prata bort en dyrbar tid, så skaffar ni mig tjugu afskrifter af detta i morgon bittida kl. 8. Klockan är nu 10; ni har således 10 timmar på er. Ni finner likväl, att det fordras en flink penna, för att taga tvenne korrekta och läsliga afskrifter i timmen; jag säger läsliga, ty soldater äro icke alltid de bästa läskarlar. Vidare får arbetet icke anförtros|181| åt flera än en skrifvare, ty soppan, förstår ni, får ej vidbrännas af för många kockar. Det är derföre nödvändigt att genast engagera dertill en pålitlig karl med snäll hand, en karl som arbetar hela natten igenom utan att mucka och som framförallt ej ger sig att resonnera öfver hvad han afskrifver. Kan ni assistera mig med en sådan person?
19 Jag menar, svarade Österman, att min skrifvare Löf vore den man herr öfversten behöfver.
20 Löf? Jag tycker mig ha sett den karlen. Var det icke den praktupplagan, som väckte min attentionspråk: franska i Helsingfors?
21 Ja och som herr öfversten ville göra till frontkarl. Jag gaf honom då det intyget, att han är lika trög i hufvudet, som flink i fingrarna. Jag går i borgen för att Löf skrifver, utan att resonnera öfver innehållet. Och korrekt skrifver han som en machin.
22 Det är bra, min kära Österman, jag estimerar er tjenst, ni kan vara öfvertygad derom. Här är för Löf en specieriksdaler i timmen, och hvad er sjelf beträffar, så kan ni anse lefveranserna som edra. Adieu, min vän, jag litar på er flinkhet och tystlåtenhet.
23 – Det var nu saken, ser Calle, hvarföre Österman efterskickades. Man konspirerade mot kungen och tillställde myteri midt under brinnande krig. Det var fult, fast icke så illa menadt, om man får tro visst folk. Och hvad gjorde väl Österman? gick han till kungen och sade: Ers Majestät, se sig före! Nej vasserra, han hade ju löfte om de stora lefveranserna, som renderade sina 100 procent, och han begrep icke engång, att när man gjort slut på kriget, skulle armén skingras och fältlefveranser ej mer behöfvas. Utan ganska riktigt återvände han till kommissariatet, väckte Löf ur hans söta sömn och gaf honom papperen till afskrift, med sträng tillsägelse att hafva dem färdiga till morgonen derpå kl. 8 samt att icke visa dem för någon kristen själ. Derpå lade han på bordet fem nya specieriksdalrar med kungens bild uppå till arfvode, ty dålig räkenkarl hade han varit, om han ej snutit hälften. Och så gick han till kojs. Men Löfven betraktade skiftevis papp|6|ren och de original: de blanka riksdalrarna och trodde att han drömde, ty han begrep icke det ringaste af allt detta.
Avsnittet ingår i HT 12/12 1846:|2|24 Jag tycker mig se min kära Löf, der han yrvaken stod i skrifrummet och bligade med sina stora dumma ärliga ögon på det högförrädiskaoriginal: högförädiska papperet och icke begrep deraf det allraringaste. Hvad f–n kommer åt Österman? tänkte han, ty i krig lär man sig svära tillochmed i tankarna. Tjugu afskrifter och fem specieriksdaler, jaså! Och dermed satte han sig att skrifva, så lydig som ett barn, men med ofantliga gäspningar.
|182|25 Klockan 4 på morgonen, då han medhunnit 14 eller 15 afskrifter, tog ändock naturen ut sin rätt, så att skrifvarens ljuslockiga tunga pomaderade hufvud började nicka och de stora ögonen falla ihop till helt små. Bokstäfverna dansade nu gavotten på pappersarket och pennan begynte skena ut i obehöriga krumelurer. Slutligen, huru Löf ock spjernade emot och sökte raska upp sig, gick det så långt, att han tvärsomnade.
26 Då klappade det på porten hårdt och ljudeligt. Deraf vaknade Löf med förskräckelse, kastade ögonen på papperet och märkte nu hvarjehanda krångliga figurer i afskriftens ställe. Besitta! tänkte han, hvad är det jag skrifvit? Tänk om det går med mig som det gick hos Perons! Tänk om jag blir af med tjensten i morgondag! Nå så knäfveln regera, har jag icke här på flera ställen skrifvit Konungen med litet k. Det gäller min rygg, så här i krig är ingen säker. Låt oss se åt: jo originalet har också litet k. Men efter Peron blef så befängd öfver den saken, måtte ett sådant k vara just ett rackartag. Hvad skall jag nu företa mig?
27 Då bultade det ännu mycket hårdare och Löfven såg sig nödsakad att springa ut och öppna. Tvenne herremän i officerskappor inträdde. Gå och väck opp kommissarien, sade den ena i befallande ton; sacre nomspråk: franska, här ha vi bultat en god qvart på denna fördömda port. Men Löfven rörde sig ej ur fläcken, utan såg den talande stinnt i ansigtet. Hör ni ej, karl, hvad Hans Majestät befaller? brummade den andre aftillagt av utgivaren herrarne. Gå fort och väck opp Österman, Hans Majestät har inspekterat vakterna och vill tala med kommissarien.
28 Men Löf i sin förbluffelse hade tankarna annorstädes. Konungen! tänkte han. Besitta mig, om jag låter ett sådant tillfälle gå ur händerna; hvem kan väl bättre än konungen sjelf ha reda på, om hans titel bör skrifvas med stort eller litet k? Ers Majestät! stammade han, och framräckteoriginal: framräkte en af afskrifterna, som han ännu höll i handen; jag ber allerunderdånigast om ursäkt, men jag skulle be Ers Majestät ...
|3|29 Jaså, en supplik! afbröt Gustaf III – ty det var han – och stoppade hos sig det framräckta papperet. Det är bra, min vän, jag skall ta notis derom vid tillfälle, men gå nu genast och säg kommissarien att jag väntar honom i förrummet. Fort!
30 Häpen och perplex i högsta grad, skyndade Löf att fullgöra den kungliga befallningen. Men blef han bestört, så blef Österman det icke mindre. Samvetet klack i mannen, han tog för gifvet att hela planen var upptäckt och eftersinnade, om det icke vore rådligast att bege sig på flykt i tofflor och nattrock. Men detta tyckte han dock vara alltför oanständigt och be|183|slöt derföre att skjuta hela skulden på Löf. Till all lycka eller olycka anade likväl kungen icke det minsta, utan befallte kommissarien kort och godt att genast ombesörja transportmedel för allahanda förnödenheter, emedan armén, efter Fredrikshamns intagande, ofördröjligen skulle marchera rakt på Petersburg. För min del håller jag före att konungen icke yppat en så vigtig plan för en simpel fältkommissarie, men visst är att Österman förstod halfqväden visa. Och derpå fortsatte kungen sin rund, sägande: foi de gentilhommespråk: franska, min kära Wrede, aldrig i mitt lif har jag sett en sådan jätte föra pennan, som denne konfyse skrifvare; jag slår vad att han begär engagement vid mitt garde. Vi skola i stället rekommendera honom åt Sergel till modell för en Herkules.
31 Underligt spinner sig här i verlden hädelsernas tråd. Hade nu kungen gifvit sig tid att genomläsa det papper Löf i sin enfald räckte just åt rättan man, så hade han icke blifvit öfverraskad, som han blef, af komplottens utbrott, hans kungliga vrede hade krossat hufvudmännen, hopen hade gapat och lydt, Fredrikshamn hade blifvit eröfradt och ... ja hvem kan säga hur det då sett ut här i landet? Åtminstone hade Löfs namn gått med gloria till efterverlden. Men papperet glömdes oläst och Gustaf III intrasslades i sitt öde; det var den 3 Augusti 1788 som Anjala förbundets planer mognat, det var då, när kungen befallte att storma Fredrikshamn, som armén vägrade att lyda och Hästesko hviskade i den bestörte monarkens öra: akta sig, Ers Majestät; ögonblicket är afgörande. Kom ihåg att ett enda förfeladt steg kan medföra förlusten af Ers Majestäts krona!
32 Vid denna punkt af berättelsen råkade tingsskrifvar Nyboms loyala sinne i uppror, han slog näfven i bordet så att glasen dallrade och afbröt sig sjelf med ett: tamme och tusan tunnor, hade jag varit kung, jag skulle ha knostrat hela armén till pulfver, regera och besitta, jag skulle ha malat den till snus! – Nå hvad sade kungen? frågade jag. – Kungen? Han tappade, mot sin vana, concepterna den gången, trodde sig blifva arresterad af sitt eget garde och reste hals öfverhufvud till Sverige igen. Kommen i ro på sitt kära Haga, fann han af en händelse bland medförda papper Löfvens proklamation, som han tagit för en supplik. Gustaf III hade godt minne och erinrade sig genast den långe sektern; uppenbart, tänkte han, var det den konfyse karlens mening att underrätta mig om komplotten. Trohet bör belönas: a la bonheurspråk: franska, jag ger honom till en början häradshöfdingetitel. Sedan få vi se till.