18. Huru molnet mörknade öfver det framfarna och ljusnade öfver det tillkommande

Avsnittet ingår i HT 3/12 1856:|2|

18. Huru molnet mörknade öfver det framfarna och ljusnade öfver det tillkommande.

1 Göran upprepade mekaniskt de sista orden. »Ni delade barnen, Rebecka? Delade dem?»

2 »Visst gjorde vi det. Bredströmskan behöll ena pojken, som blef en Rothstein, och jag behöll den andra, som blef – han sjelf, lilla Georg!»

3 »Och min mor – våra mödrar – visste intet deraf?»

4 »Intet. Hvad skulle det också tjena till? Det var bäst som det var, båda voro nu nöjda. Rothstein kom hem och hade en son, kaptenen kom hem|311| och hade en son. Bredströmskan och jag voro de enda, som visste om hela saken, och eftersom hon längesedan vandrat all verldenes väg, är jag nu den enda, som kan säga honom, Georg, hvem han riktigt är. Jag tänkte låta det vara som det engång blifvit och ta med mig den saken osagd, när jag engång lägges i kyrkomull, ty han kan förstå, Georg, att man icke talar om sådant der, helst när man tror sig ha gjort väl. Men eftersom jag nu ser huru det håller på att ta en galen vändning, så får jag väl lof att sqvallra ur skolan. Gud vet, om jag för det får stor tack engång.»

5 »Men min far, min mor, Rebecka! Hvad vet ni om deras vidare öden?»

6 »Hans far? Ja, frågar han mig, så måste jag väl säga rent ut, att hans far var en vidlyftig person, som förstörde namn och förmögenhet på ett lättsinnigt lefverne, öfvergaf sin stackars hustru och slutade sitt lif, efter hvad jag hört, i en strid med vestindiske sjöröfvare. Hans mor förde icke heller det bästa lefnadssätt – ja, sanningen måste fram, på det att han må begripa hvarföre jag helst hade tigit med hans härkomst – och man berättade sedan, att hon slutat sin lefnad under botöfningar i ett kloster.»

7 Göran försjönk i vemodiga tankar och teg helt stilla. Den gamlas qvinnans hårda drag veknade till ett uttryck, som i all sin skroflighet nästan liknade ömhet. »Si så der»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, »jagkonsekvensändrat/normaliserat visste ju det! Jag har tagit ifrån honom far och mor och syster, och hvad har han nu i stället för hvad han mist? Stackars gosse! Stackars min lilla Georg! Bara bedröfvelse har han, jag visste ju det skulle så gå.»

8 »Jag hade en bror, säger ni?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran, uppfarande ur sina tankar. »Hvartkonsekvensändrat/normaliserat tog han då vägen, min tvillingsbror?»

9 »Det vet jag icke. Fadren tog honom med sig till Tyskland, och sedan har jag ej hört vidare af honom. Lefver han, så har han troligen kommit på slarf, ty icke hade han något stöd utaf far sin. Men säg mig uppriktigt, Georg, hvad tänker han nu göra, när han vet hur det är?»

10 »Det vet jag icke.»original: icke,”

11 »Bara krångel har han af hela historien. Det hade kunnat få vara som det var och som jag ställt till det. Visst kan det vara sannt, att vår Herre ställer bäst till här i verlden i hvardagslag, men si, det ges händelser, när en syndig menniska får lof att gripa en smula i kugghjulet och rucka om urverket, så att det går. På det sättet har jag gjort, och deri har jag gjort rätt, ty vete Gud hvad för en slarf det blifvit af honom, Georg, om icke ...»konsekvensändrat/normaliserat

12 »Om icke Jack upptagit mig på gatan i Helsingfors», inföll Göran tankfullt.

13 »Må så vara, den gamla grofhuggarn har ock gripit tag i en kugg, men|312| jag ställde klockan från början. Och si, den gången var jag visare än vår Herre. Hvilkendera pojken tar ni? sad’ Bredströmskan. Det kan vara detsamma, sad’ jag, ty de äro hvarandra så lika, som ett lingon liknar det andra i skogen. Händelsevis sträckte just han, lilla Georg, ut sin arm i den stunden, och så märkte jag på armen en röd strimma, det var det enda som skilde honom från brodren. Så sad’ jag till Bredströmskan: tag hit den der, han är märkt! Och så tog jag honom, Georg! Gudskelof för det, intet ondt har skett, och han har blifvit en annan karl, än han blifvit, om vår Herres skickelser fått vara i fred.»

14 »Rebecka – Gud allena är vis!»

15 »Så säga presterna. Gerna för mig, men jag vill se den som den här gången kan säga, att icke en menniskohand ibland gör det bättre. Nog är Gud bra, men litet får man ändå pruta med honom och bruka sitt eget hufvud. Få vi Anjalasaken på rätt, så är allt som det skall vara, färdigt och godt.»

16 »Hör ni ej något? Hästtraf på gården!»

17 »Nå min själ, är det icke Jack och Bult! Se, så den gamla tvärviggen nu ser nyter ut! Jag slår vad att han har goda nyheter.»

18 Görans hjerta klappade mot hans vilja.

19 Något ovanligt föregick verkligen med den gamle kornetten, ty redan på gården svängde han hatten och stöflade ned ur sadeln med en sådan brådska, att han så när knäckt uppå kuppen sina styfva ben. Göran hann emellertid att möta honom på trappan, men innan han ännu hann öppna sin mun till en fråga, grep sig Jack an med ett försök, som troligen var det första i hans lefnad – slog sina grobianiska armar kring Görans hals, dansade om med honom utför trapporna och kunde med möda hejdas i gröngräset nere på gården. Att han derunder ej förmådde framstamma mer än några grymtande fröjdeljud, det hade sina skäl, ty gråten satt den hederlige Jack som en stopp i halsen och frambragte, under hans desperata försök att skratta, en så besynnerlig verkan, att Göran i förstone började allvarsamt frukta att hans gamle gode vän blifvit tokig.

20 Men som Jack ej var skapad till dansmästare, tappade han snart all kraft till nya svängningar och nödgades pustande sätta sig ned uti gräset. Här återfick han ändtligen talförmågan, och det första rediga ord man kunde förnimma, var något som skulle föreställa: »Göran, Göran, nu är du för Gud och menniskor en hederlig karl!»

21 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Jack, sedan han något hämtat sig, »jagkonsekvensändrat/normaliserat hade icke stort frågat efter ditt lif, om du stupat för en ärlig kula, min gosse; visst hade jag|313| kanske då fått ett ärr under min jacka för all min tid, stor sak i det, en soldat får vänja sig att mista det käraste han har. Men ett, ser du, är kärare än allting i denna verlden, det hade jag ej velat mista, och det är ett hederligt namn, Göran! Hade de tagit det ifrån dig, min gosse, som det engång såg ut, – ja, då hade aldrig ett ärr vuxit öfver såret under min jacka, Göran – jag hade blödt mig till döds för den saken. Men nu – hvad sitter jag här och pratar dumheter, nu vet ju hela verlden detsamma som duoriginal: du och jag, att du är en hedersgosse, Göran – djeflar och hjeltemod! en riktig krona till pojke är du, som du alltid har varit. Dumma nöt, som ej begrepo det strax!»

22 »Och det var det längsta tal som du hållit i hela din lefnad!»konsekvensändrat/normaliserat svarade Göran med lättadt hjerta. »Komkonsekvensändrat/normaliserat in och tag dig en sup, dammet sitter dig i halsen, du har ju ridit som en gast, – regere dig, karl, du har ridit ihjäl din häst!»

23 »Gör ingenting, –konsekvensändrat/normaliserat sade Jack med en flyktig blick på hästen, som lagt sig flämtande på sidan, medan Bult, bedröflig att påse, förgäfves knep hans näsborrar för att få honom att frusta – gör ingenting! Låt honom vara, Göran, jag hade ej tid att låta honom trafva först, derföre sprängdes han, innan han blef varm. Stor sak, det är allt klart, du skall i morgon för krigsrätt, men det är blott en formalitet. Meijerfeltoriginal: Meyerfelt har reda på allt. Det var den s–ns majoren, som ställt till hela oredan, och det undrar jag ej på, ty han liknar ju dig som ett lingon i skogen liknar det andra.»

24 Vid dessa ord, af en slump uttalade så nyss förut, vexlade Göran och Rebecka en hastig blick, och ynglingens kinder bytte färg. »Förklara dig närmare», sade han.

25 Jack berättade nu hvad läsaren redan känner om äfventyret i Elimä skog och fortfor, efter att ha stärkt sina annars föga talföra läppar med en ny buss, på följande sätt.

26 »Ju längre jag såg fången, desto säkrare kunde jag ge mig böfvelen i våld uppå att man tagit majoren för dig. I början ville han ej fram med sanningen. Men till slut blef han så sjuk af sina sår – en eländig qvacksalvare hade han haft med sig, stackars karl, och den hade förbundit honom som ett nöt; det första jag såg förbandet, dammade jag den fähund för örat, men hvad hjelpte det då mera? Majoren låg, som sagdt, uti stark sårfeber, och jag skötte honom nästan som skulle jag ha skött dig, Göran, ty det var förunderligt, jag kunde knappt värja mig ifrån den tanken att det var du, som låg der blek och sårad framför mig; något längre mustacher hade han och kortare hår, men föroriginal: for resten din afbild, Göran,original: Göran och nästan vid samma ålder; ja ja, icke var han så vacker pojke som du ändå, han hade något vildt|314| och förstördt i sitt utseende, som visade att han lefvat något för fort här i verlden.»

27 »Nästan samma ålder, säger du?»

28 »Ja så vidpass, kanske några år äldre. Det der, ser du, att jag skötte honom som en far, det rörde honom till slut, och när jag sade honom att hans bekännelse kunde rentvå en ärlig gosses fläckade ära, så lofvade han bekänna allt hvad jag önskade. Jag har glömt säga, att han, utom tyska och ryska, äfven lärt sig något finska i Gamla Finland, så att vi kunde förstå hvarandra.»

29 »Fortfar!»

30 »Nå hvad gjorde jag då, tror du? Jo jag red i fluxen till Meijerfeltoriginal: Meyerfelt och sade honom: så och så hänger det ihop, var så nådig, ers excellens, och skicka krigsfiskalen till Elimä, ty fången kan icke transporteras. Det gjorde Meijerfelt,original: Meyerfelt, och der blef formeligt förhör inför protokoll. På det sättet utreddes, att det var majoren och icke dig, som Bult och andra hade sett uti fiendens läger, och likaså var det majoren, som togs till fånga och sedan rymde, på det sättet att han söp vakten plakat och hissade sig ned från tredje våningen af Anjala gård. En viss korpral af de våra hade der haft sin hand uti spelet och kommer nu inför krigsrätt; de små förrädarne hänger man, liksom de små tjufvarne. Är det brist på rep, skall jag gerna ge min enda sadelgjord för ett så godt ändamål. Men sak samma, du är fri, Göran, du behöfver blott inför krigsrätten aflägga en berättelse om din fångenskap och din flykt.»

31 »Ser han det, Georg!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Rebecka triumferande. »Detkonsekvensändrat/normaliserat var som jag sade, allt är nu bra, vår Herre sjelf hade ej kunnat ställa det bättre. Stå nu ej der så mörk i synen, när hela verlden ljusnar omkring honom, Georg!»

32 »Sade majoren dig något mera om sina lefnadsöden?» frågade Göran.

33 »Icke mycket»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jack. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat vill minnas att han sade sig vara född i Stockholm af tyska föräldrar, att han blef värnlös i sin späda barndom upptagen af en slägting på långt håll, som tjenade|3| i ryska armén, och uppfostrad i Ryssland, der han ingick i krigstjenst. Resten är lätt att gissa, men det angår ej oss.»

34 »Och hans namn, Jack, hans namn?»

35 »Frans Rothstein, vanligen kallad Frans Carlowitsch. Jag tror han också var tysk baron. Hvad går åt dig, Göran, du blir ju hvit som snö?»

36 »Nej, nej, det är ingenting, låt sadla min häst – bra, den är redan sadlad! Farväl!»

37 »Men för tusan, Göran, hvart skall du taga vägen? Hvad går åt dig, pojke?»

|315|

38 »Till Elimä, fort! Jag måste till Elimä!»

39 »Men af hvad skäl?»

40 »Jag måste träffa majoren – genast!»

41 »Jaså. Sadla då af igen, ty den resan blir öfverflödig.»

42 »Hvad säger du?»

43 »Jag säger att Rothstein dog af sina sår i dag på morgonen. Må hin anamma alla usla qvacksalvare. Kanhända hade den stackars karlen annars kommit sig. Nog var det ändå ett ärligt hugg du gaf honom, Göran, i trädgården. Det hade klyft hans högra skullra som en kålstjelk.»

44 »Jack! Jack! Om du visste – o Gud!»

45 »Men var då förnuftig, Göran! Betänk att det var i öppen strid, sabel mot sabel, och mot en röfvare, som nattetid anföll ert hus och som dödat din egen far. Är du soldat, pojke, du som står och lipar öfver att du dödat en fiende! Bara pjunk! Sådant händer ju alla dagar i fält.»

46 »Rebecka!»konsekvensändrat/normaliserat sade Göran och vände sig nästan hotande mot den gamla qvinnan, som stod der slagen af en bestörtning icke mindre än ynglingens egen. »Rebecka!konsekvensändrat/normaliserat Detta är frukten af ditt verk. Menniska, menniska, du som trodde dig, visare än Gud, kunna ostraffadt ingripa uti hans skickelser, se här hvad du gjort, olyckliga!»

47 »Men, –konsekvensändrat/normaliserat inföll Jack, som med vidöppen mun stod der, utan att begripa ett ord – hvad vill det säga, Göran? Hvad är då gjordt?»

48 »Hvad! Jo, Jack, ett hårdt, ett blodigt verk, som är frukten af denna qvinnas gerningar. Han som jag olycklige dödat, han var min ende förlorade bror, min tvillingsbroder!»