5. Den stora reträtten
Kommentaari
Kommentar
Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).
Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.
År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)
Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.
I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.
Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.
Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.
Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)
Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.
Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.
Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.
Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.
Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.
Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.
Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.
Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.
Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.
Bibliografi
Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 Det fel, [...] sistnämnda stad. Ordagrant enligt Manstein, Mémoires historiques II, s. 248 f.
2 abandonneras överges, efter fra. abandonner.
2 den vidlyftiga ransakningen [...] tryckta förhandlingar Enbart förhandlingarna i rättegången mot Lewenhaupt omfattar 456 s.: Action Emellan Justitiæ-Cancellers-Embetet Och Generalen en Chef Högvälborne Gref Carl Emil Lewenhaupt, Om Orsakerne til Krigets olyckeliga förlopp i StorFurstendömet Finland 1743.
3 Kustvägen [...] icke ringa vikt. De finska vattensystemen återkommer Topelius ofta till, inte minst i det samtidiga bildverket Finland framställdt i teckningar (1845–1852), där vattnets väg till havet beskrivs (ZTS XII, kap. »Tavastland», stycke 2). Stycket ingår inte i följetongen, utan skrevs enkom för bokupplagan.
3 Päjänä Päijänne.
3 Kymmene skansar [...] tid Kymmenegårds fästning uppförd 1802–1808 för att försvara den ryska gränsen; den ersatte ett mindre fästningsverk från 1790-talet.
3 Stora och Lilla Abborfors byar i Pyttis socken.
4 Sedan generalmajor [...] uppstiga. Efter Tiburtius, Historia om Finska kriget 1817, s. 93 f. om förstörda förråd och nedbrända anläggningar; s. 95 f. om löjtnant Christian Joachim Klingspor vid livgardet (1714–1778) och om skottväxling.
5 conservation (fra.) bevarande.
5–6 öfverste Pahlen [...] säkerhets skull! Otto Christian von der Pahlen (1680–1756), överste för Västmanlands regemente. Pahlen är kursiverat för att markera namnet, som förekommer för första gången, och För Sveriges säkerhets skull! för att markera upprördhet. Kursiven i risquerade och conservera är typografisk, jfr tidigare komm.
7 Generalmajoren baron Didron Johan Fredrik Didron (1686–1747), överste för Västgöta kavalleriregemente.
9 Kaukola [...] Kymmenegård by resp. herrgård i Kymmene socken.
9 Malisen det illasinnade ryktet.
9 öfverste Freudenfelt Christoffer Freidenfelt (1687 eller 1689–1743), överste för Smålands regemente.
10 Det var Grekerne, som ville upprifva bron öfver Donau, för att afskära Darius återtåget! Grekerna kämpade som vasaller på persernas sida under fälttåget till Skytien på 510-talet f.Kr. och Miltiades försökte övertala sina landsmän att riva bron för att förhindra Dareios återtåg. Episoden ingår i bok 6, Erato, av Herodotos Historia som på originalspråket ingick i pensum för kandidatexamen och hade lästs av Topelius. Verket utkom i svensk översättning i början på 1830-talet, så både mer och något mindre klassiskt bildade läsare bör ha känt till kontexten.
12–13 Ryska armén [...] blef följdt. Återgivet enligt Manstein, Mémoires historiques II, s. 251 f.
14 förspillda [...] fältherren! Armén avser Anjalaförbundet och fältherren Wilhelm Mauritz Klingspor.
15 Kuppis Stor Kuppis, historiskt namn på Broby i Pyttis socken.
15–16 med möda räddade sig [...] ändå.» Efter Tiburtius, Historia om Finska kriget 1817, s. 100 ff.
16 patorna fast fiskeanordning som består av stängsel, pålar eller liknande, i synnerhet för fångst av lax och sik; Tiburtius använder ordet ’laxkar’.
16 fältsjukarödsot (dysenteri).
17 Dumouriez’ mod att vilja nedlägga befälet Troligen Charles François Dumouriez (1739–1823), politisk och militär mångsysslare före, under och efter franska revolutionen.
18 led här ånyo [...] utan ordres tillbaka Återgivet efter Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 165.
18 vice amiralen Sjöstjerna Aron Sjöstierna (1684–1746) var eskaderchef under Rajalin 1741 och förde efter dennes död befälet över örlogsflottan i Finska viken.
18–19 slog läger [...] ganska stark Mer eller mindre ordagrant efter Tiburtius, Historia om Finska kriget 1817, s. 105 f.
19 betäckt skyddad.
20–23 Små skärmytslingar [...] understöda operationerna. Huvudsakligen efter Tiburtius, Historia om Finska kriget 1817, s. 107 f., 110.
21 Johannisberg och Kiala herrgårdar i Borgå socken.
21 ruineras förintas.
21 märkeligt anmärkningsvärt.
21 Fänrik Rudbeck Thure Gustaf Rudbeck (1714–1786), fänrik vid Livgardet.
23 defiléer trånga passager som tvingade trupperna att marschera i smala led.
23 bestrykas utsättas för (kanon)eld.
24 General Lewenhaupt [...] detta besväret!» I stort sett ordagrant citerat efter Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 166.
24 Denna försäkran [...] opålitlighet Se ovan, stycke 7 f.
24 Didron [...] tapperhet Rättegångshandlingarna mot Didron, s. 140.
24–25 Detta rymmande [...] derefter dog. Efter Tiburtius, Historia om Finska kriget 1817, s. 112 f. Tiburtius nämner upprepade gånger att finska soldater deserterade, men Topelius återger bara detta textställe.
25 föreföll inträffade.
25 regementsqvartermästaren Strömfelt Axel Knut Strömfelt (1713–1742), regementskvartermästare vid Smålands kavalleriregemente.
26 Terrängen [...] rättan tid». Rättegången mot Lewenhaupt, Lewenhaupts Exception, s. 86 f.
27 »man väntar ej attack, man gör!» pro »Man väntar ej med dem attack, man gör.»; J. L. Runeberg, »Döbeln vid Jutas», v. 190, Fänrik Ståls sägner (1848) länk till faksimil i Litteraturbanken.
27 när blott en Fabius Cunctator kan rädda fäderneslandet Den romerske fältherren Quintus Fabius fick tillnamnet »Cunctator», »sölaren» p.g.a. den effektiva utmattningstaktik han använde mot Hannibal i det andra puniska kriget.
28 kapten Eggers Paul Eggertz (1687–1768), kapten vid Kronoborgs regemente 1741 (Adam Lewenhaupt, Karl XII:s officerare 1921, s. 161).
31–39 »Emot aftonen [...] läger på Kampen. Utöver de direkta citaten, där Topelius har moderniserat språket en aning, refererar han Tiburtius, Historia om Finska kriget 1817, s. 113–122, men med uteslutningar och ibland med ändrad ordningsföljd.
31 likast troligast.
31 purt verkligt.
31 gärdsle gärdsgårdsvirke.
31 bilder bildstoder, statyer.
31 ruineras tillintetgöras.
31 soutenera försvara, efter fra. soutenir.
31 force (fra.) styrka, kraft.
31 häfvit röjt undan, avlägsnat.
31 general Lövendal Ulrik Frederik Valdemar Lövendal (1700–1755), dansk i rysk tjänst.
34 fienden [...] en enda man Återgivet efter Lewenhaupts Relation, s. 284.
34 major Schauman Berndt Otto Schauman (1678–1767), major vid livdragonregementet.
36 brandrören rören som leder elden till projektilernas krutkammare.
37 Midt i [...] kula kom Jfr Tiburtius: »Under allt detta, ja intill sista man, satt General en chef Gref Lewenhaupt till häst, med en hvit kappa på sig, just der Canonkulorna flögo som starkast: men blef oskadd bevarad till en ömkeligare död. Medan General en Chef således syntes afbida en kula …» Historia om Finska kriget 1817, s. 120.
38 blesserade sårade.
38 Major Schultzendorff Barthold Schultzendorff (1681–1759), ryttmästare vid Östgöta kavalleriregemente.
38 kapten Lybecker Erik Lybecker (1698–1766), kapten vid livgardet.
Fotnot vrok här sannolikt med betydelsen kastade sig av och an.
Fotnot väl aftecknat situationen visserligen beskrivit terrängen.
5. Den stora reträtten.
1 Det fel, säger Manstein, som grefve Lewenhaupt begick uti att öfvergifva Fredrikshamn, var så mycket större, emedan han der etablerat sitt största magasin; emedan hans trupper vid reträtten icke hade bröd för mer än 10 dagar; emedan han ej dragit försorg om transport af lifs|59|medel från sitt andra magasin i Helsingfors och slutligen emedan han derigenom var nödsakad att lemna hela landet i fiendens våld och draga sig till sistnämnda stad.original: stad.»
2 Ett ögonblick synes Lewenhaupt sjelf hafva insett alla vådorna af detta steg; han yttrar nemligen i krigsrådet den 18 Juni: »Om Fredrikshamn abandonneras, så ser jag intet att vi mer äro i stånd att profitera af något tillfälle, till att erhålla en hederlig och för nationen anständig fred»;konsekvensändrat/normaliserat hvarefter han uppräknar farorna af ett återtåg och fördelarne af ett försvar i detta trånga och kuperade land. Om det var karakterssvaghet ensam, eller andra, ännu delvis outredda inflytanden, som bragte honom att 10 dagar derefter ändra beslut, det är en gåta, som icke ens den vidlyftiga ransakningen sedermera, med alla dess tryckta förhandlingar, kunnat tillfyllest lösa. Visst är att Fredrikshamns öfvergifvande kostade Sverige dess vapenära och ett stycke af Finland, samt den olycklige Lewenhaupt hufvudet.
3 Kustvägen från Fredrikshamn till Helsingfors är, för mängden och storleken af de strömmar, som genomskära den, en af de lättaste att försvara, men en af de svåraste att forcera, om man har att göra med en beslutsam och försigtig fiende. För att icke nämna en mängd åar och mindre strömdrag, såsom Tessjö, Forsby, Borgå, Wanda m. fl., utgjuter Finlands hjertkammare, den ensliga, klara Päjänä, här sin vattenmassa genom Kymmene elf i Finska viken. Denna elf förmår slutligen icke mera svälja sina tillflöden, den delar sig i Pyttis socken söder om Anjala i tvenne armar, som hvar för sig åter dela och förena sig, innan de uppnå hafvet. Så delar sig den östra|60| armen nedanom det mäktiga fallet vid Högfors och kringflyter den holme, der Kymmene skansar uppfördes i en sednare tid. Vestra armen åter skickar en gren förbi Pyttis kyrka ned till saltsjön, medan dess öfriga vatten flerdeladt flyter förbi Stora och Lilla Abborfors. De flesta af dessa armar äro strida och djupa; de mellan dem liggande holmarna erbjuda militäriska positioner af icke ringa vigt.
4 Sedan generalmajor Bousquet med sina Finnar den 29 Juni uppnått hufvudarmén, satte sig denna i marsch och fattade posto vid den delade östra armen af Kymmenekonsekvensändrat/normaliserat elf, med högqvarter på Kymmenegård. Kringsvärmade af fiendtliga husarer, bestodo eftertrupperna flera lifliga skärmytslingar. Det|42| var en reträtt med föga ordning och mycken brådska. Vid Högfors nedbrändes gästgifvaregården jemte stora förråder kulor m. m., som dit blifvit undanbergade. De präktiga qvarn- och sågbyggnaderna antändes, bommarna öfver strömmen sönderhöggos, och många tusen stockar släpptes att flyta med strömmen till hafs. På ömse sidor om strömmen var den 1 och 2 Juli en liflig kanonad, och här såg man spridda drag, som vitnade, hvad väl knappt behöfde vitnas, att midt under denna smädliga flykt ett modigt hjerta klappade i mången krigares bröst. Så gick löjtnant Klingspor med blott 3 man på en båt öfver strömmen och brände i fiendens åsyn en by, som var i vägen för de svenska kanonerna. Frivillige gingo ut från de båda arméerna att försöka sin lycka. En finsk korpral och en rysk husar lågo bakom hvar sin sten på hvar sin sida om strömmen och lurade på hvarandra. Ingendera ville blotta sig, och|61| leken varade länge. Ändtligen, för att få slut på saken, reste sig Finnen upp; husaren sköt, men sköt bom. Då låtsade Finnen falla, men föll visligen bakom stenen och passade på med geväret. Husaren hoppade nu upp på sin sten, för att se hur det gått, men i samma ögonblick small det, och husaren föll i sin tur, men för att aldrig mera uppstiga.
5 Den 30 Juni hade Lewenhaupt rapporterat till konungen Fredrikshamns förlust, jemte sin föresats att vid Kymmenegård invänta fienden. Men redan d. 3 Juli önskade chefen höra krigsrådets tanke, hvad göras borde, om fienden gjorde min af att gå öfver strömmen vid Anjala och afskära reträtten till Helsingfors. Härom säger protokollet: »Största delen af herrar cheferne svarade sig tycka, att rikets välfärd består i arméens och flottans conservation.» Endast öfverste Wrede röstade för att slåss, emedan i motsatt fall »lära mest alla Finnarne löpa bort», och äfven öfverstlöjtnant Aminoff ansåg detta »vara mera honorabelt för riket och oss».konsekvensändrat/normaliserat Men de allrafleste förenade sig med öfverste Pahlen, som med särdeles naivitet förklarade: »Om vi än skulle slåss med fienden, så kunna vi ju intet vara försäkrade att få seger, och vi risquerade på allt sätt. Jag ser derföre intet bättre och för riket nyttigare, än att conservera armén, flottan och galererne, för Sveriges säkerhets skull.»28)Pahlen, sedermera anklagad för detta och andra poltronerier, blef likväl af kommissionen frikänd.
6 För Sveriges säkerhets skull! Utan stort misstag lärer man i dessa ord finna nyckeln till flera af dessa|62| herrars rådslag och handlingssätt. Må Finland gifvas till spillo, blott Sverige, blott armén (och herrarne sjelfva) »conserverades» – detta fattiga, aflägsna Finland, som i alla krig hade för Sverige|43| gjutit sitt hjerteblod och offrat sin sista skärf! – Bättre förstod dock svenska regeringen att värdera detta land, åtminstone för nyttans skull, ty alla ordres från Stockholm lydde utan undantag, att landet borde manligen försvaras steg från steg.
7 Generalmajoren baron Didron drog en helt annan slutsats än Wrede af Finnarnes missnöje: »Det är största olyckan att armén intet är ense, alldenstund man hört, att Finnarne skola vara missnöjde med att gå från sina hemvisten. Och som detta missnöje är bekant, så håller jag för bättre vara att retirera oss, än att våga på en action, der de törhända lägga ned gevär och lemna oss i sticket, och vi måste ge oss till fångar, hvilket vore för oss alla nesligt.»
8 Hvad skäl hade Didron att så oförskämdt svärta den finska troheten? Visste icke den ringaste soldat i hela armén, att Finnarne ingenting hellre begärde, än att få slåss – slåss för sitt land!29)Man jemföre härmed den upprättelse finska nationen erhöll genom protokollet i riksens ständers kommission af d. 9 Juli 1743, hvarom mera längre fram.
9 Oaktadt krigsrådets afgjorda pluralitet var för reträtten, tvekade nu general Lewenhaupt. Ja han höll stånd ännu ett dygn i Kaukola,konsekvensändrat/normaliserat dit han dragit sig tillbaka öfver Suttula bro d. 3 Juli, efter att ha uppbrännt Kymmenegård jemte trädkyrkan i dess granskap. Men d. 4 Juli kom rapport att fienden drog sig åt Anjala, för|63| att kringgå svenska armén. Malisen påstod att äfven denna fiende bestod af några kringsvärmande kosacker, att passet var starkt och att man med kurage der väl kunde hålla stånd. Strax hölls krigsråd, och alla cheferne, med undantag af Buddenbrock, röstade ånyo för reträtten. Wrede var ej der, han hade från gårdagens krigsråd bortgått i vredesmod. Det var isynnerhet en rapport, som tycktes hafva uppfyllt de närvarande cheferne med skräck: »böndernekonsekvensändrat/normaliserat hade velat bränna bron vid Abborfors»konsekvensändrat/normaliserat i arméns rygg, för att hindra dess reträtt, hvarföre öfverste Freudenfelt, densamme som inrapporterade detta skräckrykte, sett sig nödsakad att der sätta en kavalleripiket till vakt.
10 Det var Grekerne, som ville upprifva bron öfver Donau, för att afskära Darius återtåget!
11 Veterligen är ett så farligt och förrädiskt tilltag af Finnarne aldrig bevist, ehuru Lewenhaupt sedermera upprepade denna historia under sin process. Men att förneka den all grund, vore kanske förhastadt. Låter det ej tänka sig, att åsynen af så mycken feghet och uselhet i befälets operationer drifvit en rymd soldat eller en för fienden fruktande bonde att genom detta|44| förtviflade steg tvinga armén att engång stadna, engång slåss och måhända engång segra mot sin vilja?
12 Sällsama öde! Om svenska befälet en enda gång hade gjort min af att på allvar hålla stånd, så hade det fått en bundsförvandt i sjelfva fienden. Ryska armén hade nemligen redan till större delen passerat öfver Kymmene elf, då en kurir från Petersburg sprängde genom lederna. Marskalken Lascyoriginal: Lasky bröt genast depescherna och|64| fann dem innehålla regeringens bestämda ordres att sluta operationerna för denna kampanj, sedan han drifvit Svenskarne öfver Kymmene, att göra denna flod till gräns och utmed dess stränder uppkasta förskansningar samt kampera med armén i närheten af Fredrikshamn, till dess det blefve tid att gå i vinterqvarter.
13 Marskalken lät sammankalla ett krigsråd. Alla ryska generaler vorooriginal: vore ense derom, att man borde gå tillbaka öfver floden och punktligen lyda regeringens ordres. Deremot invände generalerne af utländsk börd, att regeringen säkert aldrig gifvit sådana ordres, om den kunnat föreställa sig att fienden gåfve denna position för så godt pris till spillo. Man borde således fullfölja sina oförmodade fördelar, drifva fienden till Helsingfors, intaga denna stad och dermed sluta fälttåget. Detta sednare råd blef följdt.
14 Besynnerliga krig, der båda de stridande arméernas chefer handlade tvertemot sina regeringars ordres. Den ena hade ordres att slåss och slogs icke, den andre hade ordres att icke slåss och slogs dock. Den ena ville mot ordres »conservera armén» och med den sitt hufvud, men ruinerade armén och mistade hufvudet; den andra satte mot ordres både armén och sitt hufvud på spel, »conserverade» båda och eröfrade ett helt land. Hvilka lärdomar för en armé, för en fältherre! Och dock, huru voro de icke sedan förspillda, – 1788 på armén – 1808 på fältherren!
15 Den 5 Juli i dagningen bröt armén upp och marscherade strandvägen framåt först till Kuppiskonsekvensändrat/normaliserat och Pyttis,konsekvensändrat/normaliserat sedan till Storakonsekvensändrat/normaliserat och slutligen till Lilla Abborfors,konsekvensändrat/normaliserat|65| der den slog läger. Ryssarnes lätta trupper voro den i hamn och häl; med möda räddade sig tvenne prester, som sutto i godt mak i Pyttis by kring en gryta ärter och måste utstjelpa den rara soppan i spiseln.
16 I lägret vid Lilla Abborfors låg svenska armén sex dagar oantastad af fienden, men led derunder mycken brist på proviant. På salt var så stor brist, att det saknades på sjelfva chefens bord. Derföre kan icke pastor Tiburtius i sin dagbok nog beklaga den sköna färska laxen, som man fick uti patorna och som måste kokas utan salt, allenast med krut, – man ser att krutet dock var till någon nytta under detta krig! – och ätas utan både ättika och bröd; att icke tala om de feta lammen, dem man köpte af fly|45|ende bönder och hvarpå man kokade flottiga saltlösa soppor, som alstrade fältsjuka. »Här» – säger samma trovärdiga vittne – »blefkonsekvensändrat/normaliserat hatet till general en chefspråk: franska häftigt och allmänt, samt omdömena om honom ganska nesliga. Hos regementcheferne var för generalen hvarken respekt eller lydnad, och alla pockade på permission att resa till Stockholm, och om de ej fingo, reste de ändå.»konsekvensändrat/normaliserat Bland desse var öfverstelöjtnanten af lifregementet baron Ungern Sternberg, som, vald till riksdagsman, utan permission lemnade sin post och först ifrån Åbo inrapporterade till kommenderande generalen sin afresa.
17 Lewenhauptoriginal: Levenhaupt var en olyckans man; han misstrodde alla, han ansåg sig af alla förrådd, om han skulle våga aktion, och derföre var han i hvarje krigsråd så undfallande, att man kunde anse honom för den ende, som vore skyldig att lyda. Hvarföre hade han icke Dumouriez’ mod att vil|66|ja nedlägga befälet, »för att också engång kunna befalla!»
18 Svenska arméns position vid Lilla Abborfors var ganska stark med posteringar långs strömmen ända uppemot gränsen af Savolaks; likväl beslöt man att öfvergifva den. Orsaken härtill var denna gång flottan. 15 linieskepp och 5 fregatter stark, hade den sedan d. 15 Juni legat vid Aspö, men led här ånyo af den förfärliga sjukdomen och af brist på friskt vatten. Detta tillstånd blef odrägligt; vice amiralen Sjöstjerna afseglade, oaktadt alla föreställningar, med flottan från Aspö till Hangöudd, hvarefter galerflottan vid Wargskär följde exemplet och ankrade vid Pellinge, då armén blef utan tillförsel från sjösidan och fruktade att derifrån oroas af fienden. Härtill kom att dragonposteringarne vid Anjala och Keltis dragit sig utan ordres tillbaka; åter uppstod det förra ropet att man blef kringgången af fienden, och efter hållet krigsråd uppbröt armén natten emellan den 12 och 13 Juli samt marscherade till Forsbykonsekvensändrat/normaliserat bruk och slog läger på Bergbykonsekvensändrat/normaliserat ängar derinvid.
19 Detta ställe var fuktigt och osundt; man kamperade i kojor af ris och löf; mycket folk insjuknade i rödsot30)Väderleken var regnig och kall, så att man låg och vrok som fä på marken, säger Tiburtius.. Men äfven denna position, betäckt af kärr och dominerad af en ås, som med ringa möda kunnat befästas, var ganska stark. Så rikt är Finland på fasta militära positioner, och så exempellöst blefvo de denna gång öfvergifna.
20 Små skärmytslingar föreföllo alla dagar. I krigsråden voro tankarne delade; general en chefspråk: franska stadnade då|67| vid det beslut, att emedan en kavalleripostering af brist på bete ej kunde besätta Keltis, samt trakten här vore|46| ganska osund, låta armén retirera till Borgå.konsekvensändrat/normaliserat Detta skedde den 19 och 20 Juli.
21 Borgå stad var öfvergifven af innevånarne, som flytt vid underrättelsen att krigets åskor dragit sig ditåt. Armén marscherade genom staden och slog läger vester om Borgå å, på ängar och gärden omkring Johannisberg och Kiala. Fyra kanoner posterades på Prestgårdsbacken och 6 på Flaggbacken, hvarjemte en postering dragoner skickades till Pukkila och andra posterades långs ån. Denna position var vida svagare än de föregående. Höjderna på stadssidan om ån dominerade de låga ängarna, på hvilka armén kamperade, så att denna kunde med kanoner lätteligen ruineras. Här kunde ock farhågan att kringgås vara grundad. Dock låg armén här i nio dygn, hvarunder intet märkeligt föreföll, om icke att Fänrik Rudbeck gick ut på ströftåg med 50 man och tog några fångar.
22 Men dessa nio dagar minskade otroligt arméns styrka. Rymningen vid de finska regementerna tog så till, att på en dag 31 man af Nylands regemente deserterade. En stor mängd sjuka skickades på båtar till Helsingfors, men får man tro Tiburtius, så måtte mångas sjukdom varit af besynnerlig art. Ty dessa s. k. sjuka marscherade med gevär, renslar och kappor till båtarna, der de funno vin från flottan till salu, söpo sig druckna, kommo i gräl, drogo sablarna och höggo hvarandra sönder och samman.
23 Vid underrättelsen att galerflottan seglat från Pellinge till Helsingfors, uppbröt armén den 29 Juli, brände|68| efter sig bron vid Borgå och retirerade vidare genom Sibbo till Helsingemalm.konsekvensändrat/normaliserat Här var åter en utomordentligt fast och fördelaktig position. Högra flygeln var betäckt af hafvet, den venstra af kavalleriet och Wanda å. Framför fronten hade man vidlyftiga kärr, med smala defiléer emellan, der knappt 10 man kunde gå i bredd, och i ryggen hade armén de icke obetydliga bergen, hvarifrån hela slätten kunde med kanoner bestrykas. Här, om någonsin, hade man bordt hålla stånd, der man i närheten af Helsingfors magasiner ej behöfde frukta någon brist och galerflottan från sjösidan hade det yppersta läge att understöda operationerna. Manstein intygar, att denna position var så förträfflig och fast, att ryska armén här med lätthet kunnat uppehållas i flera månader; ja fältmarskalken Lascy kom vid närmare rekognoscering till den öfvertygelse, att ett anfall här vore omöjligt. Men general Lewenhaupt fann äfven denna position för svag: ingen ställning är stark nog för den modlöse.
24 Här fick äfven svenska armén förstärkning af 400 rekryter från Stralsund och 476 tillfrisknade från Helsingfors. General Lewenhaupt höll, med anledning af det myckna rymmandet, ett bevekande tal till de finska rege|47|menterna, alldenstund man här beslutat emottaga fienden. Finnarne visade häröfver ganska stort nöje, »utlofvandeskonsekvensändrat/normaliserat att vilja stå så länge blodet var varmt, allenast de finge slåss».konsekvensändrat/normaliserat Och när generalen dem derom försäkrade, hafva åtskillige af dem utropat: »Gudkonsekvensändrat/normaliserat gifve det hade skett förr, så hade vi sluppit detta besväret!»konsekvensändrat/normaliserat Denna försäkran utgör en tillräcklig protest mot Didrons och andres yttranden om Finnarnes opålitlighet, hvilken Didron för resten|69| sedan icke ville vidkännas under ransakningen, talande med all aktning om Finnarnes trohet och tapperhet. Här finner man äfven orsaken öppet uttalad, hvarföre Finnarne rymde. Detta rymmande fortfor ock, så att hvar natt 30 till 40 man afveko. Det berättas att ryska utskickade bortlockat en del med förespegling om fiendens stora frikostighet; svårligen kan man tro, att soldater deraf låtit förleda sig; men flyende bönder, som med sina landtmannavaror följde armén, förleddes sannolikt genom utlofvade höga priser.
25 Den 8 Augusti på eftermiddagen föreföll en kavallerifäktning vid Helsinge kyrkoby. Ryska husarer och kosacker attackerade svenska posteringen, men blefvo efter 1½ timmas lifligt skjutande tillbakadrifne. Vid detta tillfälle stupade regementsqvartermästaren Strömfelt, som träffades af en kula i hårfästet och dagen derefter dog.
26 Som vanligt sedan man på afstånd sett krutrök, begynte nu vissa farhågor uppstiga hos öfverbefälhafvaren. Terrängen var »något trång», och »om något olyckligt hade händt», så vore Wanda å till hinder för reträtten, emedan armén då blott hade en enda bro att passera, nemligen den vid Gammelstaden. I kärret framför lägret trodde generalen sig upptäcka åtskilliga sandmoar, som af fienden kunde passeras i hela divisioner. En skog var der ock tillfinnande, »hvaraf fienden sig till någon anmarsch betjena kunde, utan att man blefve honom varse i rättan tid».konsekvensändrat/normaliserat
27 Döbeln brukade 1808 begagna ett uttryck, som med rätta blifvit odödligt genom Fänrik Stål: »man väntar ej attack, man gör!» Det ges omständigheter, när|70| denna sats ej duger, när blott en Fabius Cunctator kan rädda fäderneslandet. Men likasom denna sats för krigarens mod och ära är den mest anslående, så gifves det lägen, när den innebär den klokaste taktik och enda möjligheten till räddning. En sådan belägenhet var Lewenhaupts. Landets beskaffenhet, arméns knot, regeringens ordres, svenska namnets och hans egen ära, allt hade bordt tvinga honom att här hålla stånd, att genom djerfva steg både i försvar och angrepp godtgöra det försummade. Men sitt läge förstod han aldrig att bedöma. Han liknade en läkare, som dag efter dag förhalar med botemedlen, för att invänta hvad gång sjukdomen månde taga, som alltid har döden i sigte, men aldrig helsan, som från bör|48|jan ger patienten förlorad och slutligen aldeles förlorar koncepterna, när det kommer derhän.
28 När general Lewenhaupt rätt noga begrundat alla möjligheter att blifva slagen, men icke kommit att tänka på någon möjlighet att segra, beslöt han31)Detta beslut synes ha varit generalens eget. Från Bergby till Helsingfors, d. ä. från d. 17 Juli till d. 13 Aug., är en lucka i krigskonseljernas protokoller. att, trogen sin vana, »conservera armén» och se hvad fienden vidare månde företaga sig. Det förekom honom, som hade han på andra sidan om strömmen en friare utsigt och lägenhet att i tid bemärka ett anfall, och han skickade kapten Eggers att bese situationen. Denne återkom med rapport att lägerplatsen der vore god och beqväm.
29 Armén brann af stridslust. Den lyckliga affären vid Helsinge kyrkoby hade lifvat dess mod; gärdesgårdarna|71| voro nedbrutna, för att göra allt klart till aktion; allt var i rask förväntan att slåss; på ängar och gärden kamperade trupperna under samspråk i lederna, huruledes den skymfliga reträtten nu vore till ända. Då kommo åter plötsliga uppbrottsordres – allas hopp var bedraget – öfverraskning och förbittring stodo att läsa i allas ansigten. Den ringaste soldat begrep att man här öfvergaf den starkaste position utan nöd, utan vinning, utan det ringaste skäl för ett så oväntadt steg.
30 Härom yttrar sig Tiburtius som följer:
31 »Emot aftonen denna dagen (den 9 Augusti) företogs ett göromål, som mera liknade en vansinnighet, än en krigsmanöver. Vi stodo på ett så godt ställe, som vi kunde önska, på några muskötskott nära bron vid Gammelstad öfver Helsingeström, så att ingen kunde bestrida oss vägen till Helsingfors. Men hvem som illa rekognoscerat både orten och fiendens ställning, eller, som likast synes, haft ett purt förräderi i sinnet och inbillat gref Lewenhaupt, att situationen vid Domarbykonsekvensändrat/normaliserat på de sanka ängarna var oss fördelaktigare, må Gud döma.32)Som redan nämndes, var kapten Eggers den som rapporterat ortens läge som godt. Dock förekommer intet skäl att han med afsigt velat föra generalen bakom ljuset. Sedermera förklarade Eggers under rättegången, att han väl aftecknat situationen vid Domarby och förklarat den jemn, men alldeles icke kunnat ana att armén der skulle slå läger. Emot aftonen sattes en svag postering vid Gammelstads bron med två stora 24-pundiga jernkanoner, utan lavetter, ammunition eller artilleribetjening. Armén måste bryta|72| upp och draga sig till venster åt Staffansby. Bron öfver strömmen på stora landsvägen förbi Helsinge kyrka brändes upp, medan armén marscherade deråt, och en usel flottbro af svagt virke, föga bättre än ett gärdsle, lades öfver ström|49|men vid Staffansby, och derpå marscherade armén i svarta mörkret öfver strömmen. Detta bör förstås om infanteriet, ty kavalleriet hade gått öfver rätta bron innan den sattes i brand. När infanteriet var öfver i detta grufliga mörkret, visste ingen hvart han skulle gå eller hvar han borde stadna, utan manskapet stod som bilder med geväret, och den som fann en stor tufva i kärret, kastade sig derpå med hästbetslet om armen, tills dager blef. När det vardt dager, lades regementerna i två linier med kavalleriet på flyglarna; men då man fick se belägenheten, fick något hvar stora ögon. Vi lågo då i ett sankt hål, der vi kunde med kanoner ruineras. Staffansby, på fiendens sida om strömmen, innehades väl af Bousquets regemente (Finnar); men hvarken var det i stånd att soutenera denna post, eller armén i stånd att sekundera regementet, om fienden anfölle med någon forcespråk: franska. Ifrån Åbo vägen var armén skild, och om fienden häfvit den svaga posteringen vid Gammelstads bron, som var ganska lätt, så hade vi alla varit instängde i ett hål, der vi nödvändigt måst gifva oss på nåd och onåd. General en chefspråk: franska fann ock snart sjelf det bedrägeri man med honom spelt, och strax om morgonen den 10 Augusti begyntes arbeta på en ny väg vester om Helsinge ström ut till Gammelstaden, så att man kunde komma ut på Helsingfors vägen strax vid Gammelstads bron. Lyckan favoriserade oss ock, att den sluge general Lövendal gan|73|ska otillräckligt rekognoscerade passet, der broposteringen vid Gammelstad stod, som han sedan sjelf vid kapitulationen bekände, ty strax nedanför bron uti viken kunde 2 à 300 man gå i bredd, utan att vattnet räckte karlen högre än till medjan. Hade han denna gången litet närmare tagit möjligheten i betraktande, så hade han inom en half timmas tid kunnat taga Helsingfors med alla våra magasiner och der gjorda inrättningar.»
32 Den farliga punkten var således Staffansby. Fienden märkte dess vigt; oupphörligt sprängde husarer ditåt, för att rekognoscera, kastade om och försvunno med pilens hastighet. Då drogs svenska posteringen derifrån, och strax derefter besatte Ryssarne höjden med kanoner.
33 »När jag», fortfor Tiburtius, »om aftonen (d. 10 Aug.) gjorde bön för kongl. lifgardet, märkte jag, att officerarne, som stodo på knä vid sina trummor, hade ständigt ögonen upp till ett berg, som låg å andra sidan strömmen ungefär 2 à 300 steg bakom min rygg, hvarföre jag ock, så snart jag tagit upp versen efter bönen, vände mig om och fick se hela ryska generalitetetoriginal: generalitet på berget, stående med blottade hufvuden, likasom gjorde de bön med oss, medan de i det lugna vädret kunde höra hvart ord.»
34 General Lewenhaupt synes nu hafva begripit, att, bland många grofva fel, reträtten åt sidan till Domarby dock var ett af de gröfsta. Han fruktade|50| icke utan grund, att fienden på Bemböle vägen kunde kasta sig emellan armén och Helsingfors och ditsände då major Schauman med 210 dragoner till stadens försvar. Äfven galererna på redden fingo ordres att i nödfall landsätta 5 àoriginal: á 600 man till stadens försvar; hvartill svarades, att galererna icke|74| kunde umbära en enda man, emedan de väntade anfall af ryska flottan.
35 S. d. den 10 Augusti kl. 9 på aftonen uppbröt armén ånyo uttröttad och modlös från det sanka lägret vid Domarby samt marscherade på en med mycket besvär i hast uppröjd skogsväg till Gammelstaden, för att så, efter en half mils onödig krok, återvinna stora vägen till Helsingfors. Denna marsch med bagage och tross på en oländig väg gick långsamt, och Ryssarne hade ej försofvit sig. Så hände sig att deras kanoner d. 11 Augusti bittida på morgonen stodo på Staffansby höjd färdiga att i grund förkrossa de efterblifna svenska lederna. Men till all lycka steg i den kyliga morgonen en stark dimma upp ur ån och skymde den sena reträtten för fiendens ögon. Detta räddade gardet, som utgjorde eftertruppen.
36 Ty knappt hade dimman skingrat sig, innan ryska kanonerna begynte öfversålla lägret med kulor. Dessa gingo i början för högt och slogo med stort buller ned i skogsbackarna. Efter en stund besvarades kanonaden af två trepundiga fältkanoner på Domarby berget. Artilleristen der hade märkt att Ryssarne maskerat sina kanoner i en lada på Staffansby och sköto genom hål gjorda på väggen; han riktade då sina stycken på ladan och tvang fienden att rycka derur och demaskera sig. Andra välriktade skott träffade ryska ammunitionsvagnarna, af hvilka sju flögo med dån i luften. Innan ny ammunition anlände, hann gardet till stor del afmarchera. Men under hela marschen susade bomber och kulor efter det. Bomberna voro riktade alltför kort och slogo ned i kärret, der brandrören genast slocknade.
|75|37 Midt i häftigaste kulregnet satt general Lewenhaupt till häst, på långt håll igenkännelig i sin hvita kappa. Han visade här lika utmärkt personligt mod, som dålig fältherreblick. Man kunde tro att han sökte döden, men ingen förbarmande kula kom, för att låta den olycklige fältherren sluta på ett ärofullare sätt, än det, som sedermera blef hans lott.
38 Svenskarnes hela förlust under denna kanonad var 9 döde och 17 blesserade. Det var äfven här en regementsqvartermästare vid Åbo läns regemente försvann, och jemte honom regementets kassa, – ovisst ännu, om det skedde med afsigt, ehuru man så trodde. En större olycka inträffade genom villervallan under marschen. Major Schultzendorff med Östgötha kavalleri, som försinkat sig på venstra flygeln, kom i fullt traf ridande utför backen vid Domarby, der fiendens kulor hveno som starkast. Gardet upptog vägen|51| nedanför backen; kapten Lybecker tillropade majoren att göra halt, medan gardet svängde undan. Men Schultzendorff hade hvarken ögon eller öron för annat än kulorna och gjorde min af att med sina ryttare spränga tvärs igenom det i täta leder marscherande infanteriet. Då lät kapten Lybecker sin division fälla bajonett emot kavalleriet och hota med en salva. I sin ångest gjorde då Schultzendorff en sväng till höger och satte sitt kavalleri i ett kärr, der de trampade ned hvarandra, så att 80 man ömkeligen omkommo.
39 Sedan armén uppnått Gammelstaden, fortsatte den utan hinder sin marsch till Helsingfors, afbrände bryggan vid Broberget, passerade staden utan att stadna och slog|76| läger på Kampen. Och sålunda hade man nu uppnått det mål, hvilket pluraliteten i krigskonseljerna så länge eftersträfvat.