13. Hvad som vidare tilldrog sig efter slottets bestormning
Kommentaari
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 13. Hvad som vidare [...] bestormning. Trettonde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 19 mars 1856.
1 göra sin toilett klä sig och snygga till sig.
2 ett miasmatiskt delirium ett vansinne av onda dunster.
2 en dementia generalis, en insania communis, en perturbatio cerebri (läkarlatin) en allmän galenskap, ett vanligt vanvett, en hjärnstörning.
6 protegera beskydda, försvara.
14 baron Armfelt Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814).
14 cavalier (fra.) kavaljer, här om (adels)man »som gärna uppvaktar damer» (SAOB).
14 galanta lättsinniga.
14 exekution verkställighet.
14 reklamerad återfordrad.
16 sauvera rädda, efter fra. sauver.
16 ströfparti strövkår, rekognoscerande soldater.
16 utkratsa kulorna med hjälp av redskapet krats ta ut kulorna ur mynningsladdade eldvapen.
18 plumphuggaren tölpen.
30 nota bene (lat.) märk väl, observera.
40 Enfin (fra.) Nåväl.
40 blifva Desdemona åt en Othello Anspelar på att Desdemona i Shakespeares tragedi Othello blir ett oskyldigt offer för sin makes svartsjuka.
44 Ankarström Jacob Johan Anckarström (1762–1792), som sköt Gustav III 1792.
44 bergsmän Bergsmän äger gruvor eller gruvandelar och ägnar sig åt gruv- eller bruksdrift.
44 Knys knysta.
54 valloner minne vallonskt minne, jfr: »Slägten är af vallonska bergsmän».
62 skarpt snabbt, häftigt.
64 postade stod på post, på vakt.
Fotnot Det ryktbara anfallet [...] 29 Juni. Incidenten inledde krigshändelserna 1788. Det gick rykten om att svenska soldater utklädda till ryska hade gjort ett skenanfall, för att ge Gustav III möjlighet att förklara Ryssland krig. Se kommentarer till »Häradshöfdingen», kap. »Huruledes Häradshöfdingen blef Häradshöfding», stycke 4 och stycke 16.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 Den besynnerliga hvita person, som mötte riddar sankt Göran vid hans misslyckade försök att fly med prinsessan, var ingen annan än trollkarlen, eller menskligt taladt, doktor Ekströmer, som mot all förväntan ånyo stod ansigte mot ansigte med sin äfventyrlige unge vän. Att doktorn i brådskan icke hunnit
göra sin toilett
så fullständigt, som man haft rätt att fordra vid besök hos en prinsessa, må förlåtas en man, som hasteligen blifvit uppväckt ur sina till hälften medicinska, till hälften gastronomiska drömmar om intressanta kasus, subjekter, graf lax och pomeransade kycklingar.
2 »Åh tusan!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast doktorn med rätta förargad. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat kunde tro det, när jag igenkände den hederlige skojaren Jack, der han neddragit hatten öfver ögonen och slogs med hela gårdens besättning. Men är du galen, pojke? Att bryta dig som en stråtröfvare nattetid in i ett fredligt hus och låta dina handtlangare piska upp beskedliga menniskor, som icke göra annat än försvara hus och hem! Hvad hin tänker du på? Är då luften i detta kuriösa hus, som består så goda frukostar och så dålig nattro, impregnerad med
ett miasmatiskt delirium
, att icke säga 
en dementia generalisspråk: latin, en insania communisspråk: latin, en perturbatio cerebrispråk: latin
? Hvad har du här att göra?»
3 »Det skall jag sedan förklara»,konsekvensändrat/normaliserat afbröt Göran häftigt och otåligt. »Grälakonsekvensändrat/normaliserat icke nu, doktor, utan gör det som är bättre: hjelp mig på flykten med Verna, ty någon listig sate har skurit af repet, som jag fäst vid balkongen.»
4 »Två flaskor genever mot ett stop surt svagdricka, att Rebecka gjort det, den hedersgumman! Menniskan är argsint, medges, men när allt går omkring, är hon den enda kloka person i hela huset. Säg mig, hvad sjutton tusan vill du egentligen företaga dig?»
5 »Jag vill föra Verna till Jacks syster i Lappträsk. Hon skall åtminstone icke marteras till döds af en galning.»
6 »Och med hvad rätt åtar sig min gunstig herre att beskydda en flicka, som ... som möjligtvis andra kunde ha större rättigheter att
protegera
?»
7 »Doktor, ni vet ju att hennes far ...»konsekvensändrat/normaliserat
8 »Nå ja, om hennes far är galen, eller rättare halfgalen, alldenstund han lider af en monomaniaspråk: latin och i allt annat är försvarligen klok, hvem har sagt dig, att ej t. ex. andra, t. ex. en ... en, du förstår ju mig?»
9 »För f–n, icke det ringaste!»
10 »Till exempel en ... fästman!»
11 »Hvad säger ni!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast Göran bestört. »Detkonsekvensändrat/normaliserat har jag ej kommit att tänka uppå.»
|245|12 »Ja ja, min unge vän, jag säger icke precis att så är, men sådan är verldens gång. Det vore ju alltid en möjlighet ...»konsekvensändrat/normaliserat
13 »Doktor ... ni gör mig ursinnig!»
14 »Sakta, sakta, min kära Ros! Du är en bra och förståndig ung karl, men vete hin hvarifrån du fått det der brushufvudet. Ponera nu att du rymt med flickan. Det hade varit en skön historia. Du tror kanske, att
baron Armfelt
i Elimä högqvarter ser genom fingrarna, för det att han sjelf är en 
cavalier
af första rangen och upplefvat sina 
galanta
äfventyr. Misstag, min son! Vi stå ej ännu på fientligt område, och krigstukten måste vara sträng, att ej folket knotar. Du vet att här mumlas nog derförutom. Alltså, min gosse, i dag äfventyr, i morgon krigsrätt, i öfvermorgon en kula för pannan. Inbrott och qvinnorof ... kungen sjelf, som också förstår sig något på galanteri, skulle ej kunna hjelpa dig, och jag skulle på sin höjd få den äran att attestera domens behöriga 
exekution
. Hvad Verna angår, skulle hon blifva 
reklamerad
af fadren och hårdare inspärrad än någonsin.»
15 »Men något måste göras ...»konsekvensändrat/normaliserat
16 »Ja något måste göras för att
sauvera
dig, tokiga pojke, för sviterna af den lyckligtvis halfgjorda dumheten. Jag har redan varit betänkt derpå. Jag inbillade kaptenen att gården öfverfölls af ett fientligt 
ströfparti
. Han hade det nöjet att skjuta af båda sina pistoler, ur hvilka jag haft den försigtigheten att 
utkratsa kulorna
. Jack har på min ära mera lycka än förstånd, ty den gången var fängkrutet torrt.»
17 »Har ni talat med Jack?»
18 »Ja visst. Jag bad honom och den andra
plumphuggaren
på höfligt vis draga för tusan i våld, och jag försäkrar dig att de ej begrepo inviten, innan de både gett och fått stryk så tillräckligt, att de nu vänta din återkomst nära vid trädgårdsmuren. Hvarför ej ha det vett att kläda er alla i kosack-kappor?»
19 »Men vi ha ännu ej krig, vi vänta det blott. Ännu har ingen fiende synts på svenskt område.»
20 »Sak samma, en dag förr eller sednare*)
Det ryktbara anfallet på svenska posteringen vid Vuoldensalmi brygga i Puumala skedde natten emot d. 29 Juni.
. Packa dig nu din väg!»original: wäg!
21 »Jag går ej, förrän jag vet Verna i säkerhet.»
22 »Du kommer för krigsrätt.»
23 »Må göra. Jag går ej ändå.»
24 »Men jag har ju sagt dig, att flickan är förlofvad.»
|246|25 »Med hvem?»
26 »Med mig!»
27 »Med er?»
28 »För tusan, vill du höra det om igen?»
29 »Doktor ... nu är det er tur att prata i nattmössan.»
30 »Hör på, Göran, jag vill icke precis mana ut dig, ty jag har kurerat dig för en lung-inflammation, och man har en viss vänskap för patienter, som betett sig hyggligt och tacksamt. Men så mycket kan jag säga dig, att saken är uppgjord sedan i går,
nota bene
ifall jag får flickan att höra och tala, hvilket jag nu börjar hoppas. Begriper min herre hvarföre jag dröjt på Nattsjö? Och för resten, tycker du jag är för gammal att gifta mig?»
31 Vid dessa ord gjorde doktorn en så munter piruett på klacken, att Göran, i sitt dåliga lynne, måste draga på mustacherna. Men derpå vände sig Göran till Verna, som redan i början af uppträdet flytt ur hans armar och nu satt tyst och förskrämd vid det öppnade fönstret, blickande emot friheten; som hon syntes dömd att för evigt försaka. »Verna»,konsekvensändrat/normaliserat sade han ömt och sorgset, »älskarkonsekvensändrat/normaliserat du mig?»
32 Ett öra kan vara slutet för hela verlden, och den frågan förstår det likväl. Verna svarade med samma gest som engång förut. Hon utbredde sina armar och såg på honom med en obeskriflig blick; derpå lät hon blicken sjunka, armarna sjunka – Verna slafvinnan stod ånyo der efter Verna våren.
33 »Ni ser det sjelf!»konsekvensändrat/normaliserat sade Göran häftigt till doktorn. »Medkonsekvensändrat/normaliserat hvad rätt vill ni rycka till er ett hjerta, som aldrig skall tillhöra någon annan än mig?»
34 »Med hvad rätt? Jag återger henne åt lifvet.»
35 »Hvad är ett lif utan kärlek?»
36 »Vill du gå?»
37 »Nej.»
38 »Göran, var förnuftig. Om kaptenen finner dig här, så dödar han dig.»
39 »Må han försöka det!»
40 »Förryckta pojke! Jag vill berätta dig en historia, som jag vet sedan i går. Det var en man, som nu bor i Finland, men förr bodde han i Sverige under ett annat namn. Under en utrikes resa förälskade han sig i en italienska, en operasångerska ...
Enfinspråk: franska
, min gosse, du kan ana fortsättningen. Den unga damen var skön och hade haft många tillbedjare. Behöfs det mer för att 
blifva Desdemona åt en Othello
!»
41 »Han var svartsjuk?»
42 »Som en afrikan! De hade två barn ... jag har glömt säga att Ankarström gifte sig med italienskan ...»konsekvensändrat/normaliserat
|247|43 »Ankarström?»
44 »Sade jag det? Nå ja, Georg Ankarström, så heter den mannen, som nu kallar sig Mörk. En farbror, tror jag, till den vilda och galna gardeslöjtnanten Johan Jakob
Ankarström
, som du nog känner. Slägten är af vallonska 
bergsmän
, det är på engång jernmalm och bergskrut och grufmörker uti dem. 
Knys
för hin icke om att du vet hans namn, han tror ej att någon annan vet det än Rebecka. Nå ja, en tyrann var han och spärrade in sin sköna hustru som en förbryterska. Han var svartsjuk på lefvande och liflösa ting. Hon älskade blommor och musik. Han tålde ej att hon älskade någonting utom honom och kastade cittran och blomkrukorna ut genom fönstret. Sådant der, Göran, retar en qvinna. Kom ihåg det, när du gifter dig.»
45 »Och han skjöt ihjäl henne?»
46 »Stopp litet. Det infama tyranniet hade sina följder, du förstår. Vete hin hvarföre qvinnan alltid är så befängd efter det förbjudna. Och dertill ännu en sydländska af eld och törnrosor! Alltnog, en liten tid fördrog hon och led, men så begynte hon hata. Akta dig, Göran, för en qvinna som hatar!»
47 »Hon blef honom otrogen?»
48 »Jag gissar det, fastän Rebecka ej ville ro ut med hela sanningen. Var han svartsjuk, så var hon listig. Hon hämnades med att bedraga honom. Han slog jerngaller för hennes fönster, han ställde sin säng om natten framför hennes dörr, och likväl bedrog hon honom. Han älskade och han rasade i tre eller fyra år. Göran, det är likväl dumt att gifta sig. Jag tror vi göra klokast uti att alltid förblifva ungkarlar.»
49 »Han hade då inga bevis?»
50 »Nej, inga bevis, så fångvaktare han var. Men till slut brast stormen lös. De hade, som sagdt, två barn ...»konsekvensändrat/normaliserat
51 »Två barn?»
52 »En gosse och en flicka. Gossen var nära fyra år, flickan ett och ett halft. Fadren kunde ej tåla pojken för en viss likhets skull. Jag kan säga dig det – det fanns en viss baron Rothstein, en tysk, som fordom varit medtäflare hos den sköna signoranspråk: italienska, men då blef försmådd. Han hade kommit till Sverigeoriginal: Swerge med en preussisk beskickning och – alltnog, med eller utan skäl, men fadren kunde ej tåla lille Georg ...»konsekvensändrat/normaliserat
53 »Georg, säger ni?»
54 »Namnet var mindre vanligt den tiden i Sverige, men jag gissar att det var ett
valloner minne
. En dag byggde gossen dammar i bäcken ...»konsekvensändrat/normaliserat
55 »Han byggde dammar i bäcken?»
|248|56 »... och företog sig i sin oskuld att kläda af sig och plaska i vattnet. Då kommer fadren dit och får se ett rödt märke på gossens högra arm!»original: arm!
57 »En röd strimma nedanför armbågen?»
58 »Vete tusan hur det såg ut, men det märkvärdiga var att kaptenen några år förut råkat i gräl med samma Rothstein på en maskrad, värjorna hade flugit ur slidan, och leken hade lyckats så att Rothstein blef sårad i armen. Signoranspråk: italienska, då ännu ogift, hade varit vittne dertill och förbundit Rothstein. Nu kan du tänka dig, att kaptenen blef vild, när han såg den blodiga strimman på gossen. Om icke Rebecka råkat komma, hade gossen ej kommit lefvande upp ur bäcken ...»konsekvensändrat/normaliserat
59 »Och då bevekte hon kaptenen att bortskicka gossen med en flintskallig man? ....»original: ....
|3|60 »Alldeles riktigt. Med gamla Simon. Men hvem har sagt dig det der?»original: der!”
61 »Fortfar!» sadeoriginal: ”Fortfar! ”sade Göran nästan ohörbart.
62 »Du är blek, min gosse. Du har ridit för
skarpt
genom skogen i natt. Nå ja, för att berätta vidare, så blef signoranspråk: italienska utom sig, när hon fick höra detta, förbannade sin sköna röst, som först hade tillvunnit henne tyrannens kärlek, och bad i sitt raseri att himlen måtte göra hennes dotter stum, för att bevara henne för en dylik olycka. Samma dag sjuknade Verna i kopporna och förlorade både hörsel och talegåfva.»
63 Göran teg. En enda tår droppade ned från hans ögon och föll osedd till golfvet.
64 »Från den stunden»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor doktorn, »varkonsekvensändrat/normaliserat olyckan hemma i huset. Jag har glömt säga, att kaptenen köpte detta ställe ett par år förut, för att bättre kunna gömma sig sjelf och sin hustru midt uti ödemarken. Det är nu femton år sedan kaptenen en dag fick veta att Rothstein visat sig förklädd uti nejden. En höstnatt, när den svartsjuke mannen som vanligt
postade
beväpnad utanför huset – ty han sof aldrig mera om nätterna – såg han en gestalt, höljd i en kappa, smyga sig genom de löflösa häckarna uti trädgården och trodde sig igenkänna Rothstein ...»konsekvensändrat/normaliserat
65 »Det är nog ... jag vill ej höra mera.»
66 »Du måste höra det, min gosse, som en varning att aldrig gifta dig, åtminstone aldrig med en signoraspråk: italienska. Kort sagdt, kaptenen gaf eld och träffade, men det var ej Rothstein han träffade ... det var signoranspråk: italienska, hans hustru!»
67 Göran vände sig bort.
68 »Ja, var det ej tusan, att så skulle ske, kära Göran! Visst tystades saken ned, men från den dagen blef kaptenen en menniskohatare och en halfförryckt menniska. Der har du gåtan af Vernas uppfostran: hon skulle|249| vara slafvinna för att ej blifva förräderska. Dåraktiga tro! Slafven ljuger och måste ljuga. Det är blott friheten som talar sanningens språk!»