15. Huru jagten aflopp i Elimä skog

Avsnittet ingår i HT 22/11 1856:|2|

15. Huru jagten aflopp i Elimä skog.

1 »Jag ville ge mina bästa sporrar, om vi nu hade kaptenens Figaro med oss»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade riddaren Jack till länsmannen, i det att båda redo inpå en biväg, som ledde från byn. »Ettkonsekvensändrat/normaliserat hundgöra är det och icke soldatgöra, att|300| snoka i mörkret genom alla buskar efter kungl. majestäts och rikets fiender.»

2 »Jag har hört talas om gårdshunden på Nattsjö»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade länsmannen lika sakta tillbaka. »Menkonsekvensändrat/normaliserat det är skilnad att vakta en gård och vädra en röfvare, skall jag säga kornetten. Min Skytt är klippt och skuren att snoka tjufvar. Alla rackare i hela distriktet ha hellre att göra med tio dragoner än med min hund; ursäkta, jag kom ej ihåg att kornetten var dragon.»

3 »För hin, herre, hvarför tog ni ej hundrackan med er?» inföll Jack uti snäsig ton.

4 »Var obekymrad, han springer bredvid oss, fastän ni ej kan se honom. Han har trång nosgrimma ännu, han får ej skälla för bittida, bara morra en smula, kort och begripligt, det är en riktig fähund att vara slug, skall jag säga kornetten. Vänta, det faller mig något in. Skulle kornetten händelsevis ha någon persedel, som tillhört den der majoren?»

5 Jack grep i sadelhölstret och framdrog en terzerol af vida bättre och lättare arbete, än hans egna tunga ryttarpistoler, som vägde ett halft lispund stycket och voro nära en aln långa med tjocka messingsbeslag på kolfvarna. »Den här lilla kamraten»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »anammadekonsekvensändrat/normaliserat jag då om natten på det ställe majoren blef sårad: det är bara en leksak, den skjuter knappt uppå 15 steg, och ändå var den besten tillräcklig att döda en sådan koloss som kapten Mörk. Men fint engelskt gods är det; jag tog den bara för ro skull med för att skjuta myggor, när jag ej har annat att göra.»

6 Länsmannen förde terzerolen till näsan, snusade betänksamt och menade att krutoset från mynningen kunde göra det svårt för Skytt att få rätt väderkorn. »Jag skall försöka ändå»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han, »tykonsekvensändrat/normaliserat vi äro nu vid skogsbrynet der vägen tar slut, och vi få lof att stiga af hästarna. Skytt, min gosse, pyyy, kom här!»

7 Hela sällskapet steg nu af, och en spetsnosig fågelhund af det slag som är allmänt hos upplandsfinnarne infann sig hviftande på svansen vid sin herres sida, hvarpå länsmannen företog en liten manöver, som han genast förklarade. »Jag andas på kolfven»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »ochkonsekvensändrat/normaliserat så gnider jag kolfven mot hundens nos. Om det är möjligt för Skytt att vädra ägaren till det här vapnet, så måste kräket få korn på honom genom kolfven, som han visst ofta hållit i handen. Se så, Skytt, min rara pojke, snus litet, maxis! Visa att du gör skäl för ditt namn, min gosse, der sjelfva Figaro skulle kommit på kneken. Such, suchspråk: tyska, Skytte, such, suchspråk: tyska!»

8 Skytt lät ej länge be sig. I ett nu var han försvunnen i mörkret, och sällskapet följde en stund bortåt en smal gångstig emellan enris, tallar och|301| mognade blåbär i skogen. Länsmannen anförde truppen, hviskande tyst åt Jack, att detta vore en ginväg, på hvilken man kunde färdas förbi byn, när man ville åt gränsen.

9 »Er hund i all ära»,konsekvensändrat/normaliserat puttrade Jack; »hankonsekvensändrat/normaliserat kan vara god nog att taga en ekorre, men ursäkta, herre, det ser icke ut som ...»konsekvensändrat/normaliserat

10 »Tyst!»konsekvensändrat/normaliserat afbröt länsmannen. »Skyttkonsekvensändrat/normaliserat morrar. Vi ha dem i antågande!» Verkligen hördes också mellan buskarna ett dämpadt ljud, hvilket Jack snarare skulle ansett för räfvens muntra läte, när han öfverraskat en halfvuxen tjäder borta i småskogen. Det var verkligen Skytt, som med nosen mot marken ströfvade förbi och genast åter försvann.

11 »Alle man kasta sig ned och alla vapen i ordning!» hviskade länsmannen, sedan han fördelat den fåtaliga truppen i tre partier, bestämda att kringränna och förvilla i mörkret den antågande fienden. Den tiden fanns ingen hurtig länsman i gränsdistrikterna, som icke var van vid sådana äfventyr.

12 Man väntade en stund, och ingenting hördes.

13 »Hundrackan har vädrat en harunge i skogen, och emellertid släppa vi skälmarne förbi på annat håll», mumlade Jack förargad.

14 »Passpå bara, de skicka ut spejare för att se om vägen är klar»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde länsmannen. »Dessutomkonsekvensändrat/normaliserat behöfva de tid att lemna kärrorna och flytta de sårade på bårar.»

15 En sakta hvissling hördes helt nära och besvarades af en annan på afstånd.

16 »Spejaren ger tillkänna att allt är säkert», hviskade mannen vid Jacks sida.

17 Skytt kom flämtande. »Couche!språk: franska»konsekvensändrat/normaliserat sade länsmannen, men så sakta, att hunden ej hörde det. Åter var han borta.

18 Strax derpå hördes ett rasslande, och Skytt hördes uppgifva ett gnällande ljud. »Spejaren tog honom för en räf och träffade honom med en sten»,konsekvensändrat/normaliserat sade länsmannen. »Lyckakonsekvensändrat/normaliserat för Skytt att karlen ej tordes skjuta.»

19 Åter blef det tyst för en stund. Jack låg på ett sankt ställe och kände vattnet tränga in genom det slitna kommissklädet.

20 Men nu hördes tydligen steg i skogen, som kommo allt närmare. »Huru många kunna de vara?» frågade Jack, som inom sig begrep att länsmannen dugde bättre än han för det lilla kriget.

21 »Vid pass 6 man uti förtruppen.»

22 »Men om majoren ej är med dem och vi göra larm, så undkommer han.»

|302|

23 »Han är ej i förtruppen, var säker på det. Som klok general håller han sig bland hufvudstyrkan. Vi låta avantgardet passera, ty vi rå ändå icke med alla. Om hufvudstyrkan är talrikare, så har den ock svårare att försvara sig för de sårades skull.»

24 »Får gå»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Jack.

25 Länsmannen hade haft goda öron. Sex långa skuggor skymtade förbi på gångstigen, utan aning att fiender lågo helt nära derinvid bland enrisbuskarna. »Det är bra»,konsekvensändrat/normaliserat sade länsmannen ånyo; »nukonsekvensändrat/normaliserat kasta vi oss mellan dem och hufvudstyrkan. Alla de sårade äro der.»

26 Knappt var det sagdt, innan man hörde nya fotsteg efterfölja de första. »Anfäkta dem»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Jacks sidokamrat, »dekonsekvensändrat/normaliserat hålla sig knappt 40 steg efter förtruppen och äro minst 16 man stridbara.»

27 »Gör ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jack; »vikonsekvensändrat/normaliserat äro ju fem. Damma vi till?»

28 »Låt gå! Nu måste vi stänga dem vägen.»

29 I samma stund affyrade Jack sin ena pistol och länsmannen sin medförda lodbössa. Strax smällde från två andra håll tre skott uti småskogen, och vid skenet af gevärens blixtar sågos tre eller fyra af den tågande truppen stupa till marken. Med detsamma bröt också bakhållet från tre sidor öfver dem, medan Bult och hans vänner, efter erhållna ordres, upphäfde höga rop, som kom fienden att tro, det minst en styrka jemnstark med deras var dold uti skogen. Förvirradt och skrämdt, tog avantgardet till flykten, medan hufvudstyrkan och den lilla eftertruppen af 3 eller 4 man till största delen var hindrad af de sårade och icke visste i mörkret mot hvilket håll och mot hvem de egentligen borde vända sig.

30 »Framåt, mina gossar, kringränn dem på alla sidor och hugg ned den som ej genast sträcker gevär!»original: gcwär”! kommenderade Jack, likasom hade han haft minst ett kompani desperata bussar under sitt befäl.

31 Alla fem skreko nu från olika håll så mycket de ur halsen fingo och affyrade sina gevär så fort de hunno ladda. Enstaka skott besvarade dem, men utan synnerlig verkan. Bult fick två kulor i jackan, men ingendera gick igenom. Partigångarne läto öfverraska sig och flydde åt skilda håll, i förmodan att de hade en betydlig styrka emot sig. Förgäfves manades de af en bland de sårade till vidare motstånd. Några läto taga sig och bundos med förträffeligt van hand af länsmannen och hans handtlangare. Men de flesta togo det säkra för det osäkra och lupo till skogs. När Jack och hans nye vän framtogo sina medförda blindlyktor, i det att de försigtigtvis ännu läto sina tre karlar hojta i skogens mörker, befanns deras fångst utgöra inalles 12 fångar, bland hvilka 8 sårade. Två af fienden hade stupat på stället och rörde icke en fena.

|303|

32 Nu gällde konsten att med 5 mans styrka föra dessa 12 fångar till byn och undertiden försäkra sig emot ett nytt anfall af fienden, som, oaktadt sitt nederlag, ännu var tre gånger starkare. Lyckligtvis var hans folk skingradt och rädde för nya bakhåll, så att de ej tordes ropa åt hvarandra i skogen och samla sig ånyo. Jack, men isynnerhet länsmannen, utvecklade i denna brydsama ställning en fältherreskicklighet, som förtjent att ihågkommas minst med en svärdsorden. De läto sina 4 friska fångar, med tillhjelp af sina karlar, bära de sårade ur skogen; Bult utgjorde solo en detacherad korps, som ströfvade kring på arméns flanker för att trygga återtåget; Jack gick förut och länsmannen efter med spända pistoler, färdige att fyra af vid minsta tecken till motstånd. På det sättet kom man ändtligen, efter mer än två timmars besvärlig marsch, klockan tre på morgonen till länsmannens boning i Elimä kyrkoby.

33 Först här hade riddaren Jack och hans vänner tid att mönstra sina fångar. De utgjordes af djerfve, hurtige och i sådana ströftåg bepröfvade partigångare af general Michelsons korps. En enda officer fanns ibland dem; han som i det längsta velat försvara sig, ehuru han då redan låg febersjuk och medtagen af två äldre blessyrer. Bindeln kring hans sårade panna hade afslitits under striden; hans ansigte var höljdt utaf blod och dam, men tvenne stolta ögon blickade der ännu mellan deras blodiga omhölje så djerft och befallande på riddaren Jack, att denne nästan förglömdeoriginal: forglömde sina nyss så harmfulla föresatser att ställa främlingen till svars för hans olycksbragder på Nattsjö.

34 Emellertid erhöllo de sårade genast nödig vård; deras blessyrer tvättades och förbundos så godt sig göra lät. När det var skedt och den tappre riddaren Jack ånyo närmade sig den fångne chefen, denne samme major, med hvilken han hade så mycket otaldt, då studsade han med en ofrivillig rysning tillbaka, ty framför honom låg hans vän, hans fosterson, hans egen guldgosse – Göran sjelf låg lifslefvande, men halfdöd och sårad framför honom på sängen.