2. Huru Vernas stjerna gick uti molnet
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 2. Huru Vernas stjerna [...] molnet. Andra avsnittet börjar, i HT lördagen den 10 maj 1856.
1 centifolia (lat.) hundrabladig, artnamn på törnrosarten rosa centifolia. Jfr »Vernas rosor», kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1, där törnrosorna är enkla.
2 sången öfver Atis och Camilla af Creutz Gustaf Philip Creutz (1731–1783) Atis och Camilla, från 1761.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 En afton i början af Augusti satt Verna ensam i Nattsjö trädgård. Ljufliga doftade rundtomkring hennes rosor. De fina och ömtåliga sydländska arterna, som till stort antal och mångfald prydde trädgården, hade för det mesta blommat ut, men den tjusande dubbla
centifoliaspråk: latin
hade, vanare vid nordens somrar, först för ett par veckor sedan begynt utveckla sin rika blomsterprakt och fortfor nu i sin fulla fägring att sprida en nästan döfvande doft i den lugna och varma sommarqvällen. Solen sjönk i glödande klarhet ned bakom granarnas toppar på de fjerran höjderna, och den första skymningen begynteoriginal: begynta att breda sitt lätta flor öfver nejdernas grönska.
2 Verna hade vattnat sina rosor och knutit upp deras stjelkar, der de stundom dignade under tyngden af deras egen rikedom. Derefter hade hon satt sig att läsa på en gräsbänk emellan häckarna, men efter en stund hade boken sjunkit ned mot hennes knä, medan hennes tankar voro fjerran och|259| hennes blickar drömmande irrade kring den högblå aftonhimmelen. Boken var likväl en af dem, hvilka den tiden hänförde alla svärmiska själar. Det var
sången öfver Atis och Camilla af Creutz
.
3 Mild och strålande steg en stjerna på himmelens hvalf. Det var den första stjernan, den kommande höstens förstfödda älskliga dotter, hvilken likasom sade till den flyende sommaren: sörj icke att du bortgår så snart; min tid är kommen, när din förgår! Det var den stjernan som Verna såg. Ensam och drömmande stod hon på fästets blå, ensam likt Verna, ensam i hela den vida verlden, utan en vän, till hvilken hon kunde luta sitt hjerta och på hvilken hennes strålande öga kunde blicka med kärlekens värma. Det var den stjernan, för hvars anblick Atis och Camilla sjönko ur Vernas hand och veko så oförmärkt ur hennes tysta tankar i qvällen. Lycklige skald! Lyckliga dikt! Ingenting skönt på jorden, icke ens Vernas rosor, hade fördunklat sången af Creutz. Utan medtäflare på jorden, hade skalden fått vika blott för en himmelsk och högre anblick; då tystnar i andakt diktarens lyra.
4 Läsaren vet, att Verna, olik alla andra, ej kunde med ord utsäga det som rörde sig i hennes innersta. Svaga och fattiga äro ju ändå alla ord, när de vilja uttrycka det onämnbara, det outsägliga, som i de ensliga stunder rör sig inom ett ungt och älskande hjerta. Men om det vore möjligt att gissa till dessa inre röster, och om det vore möjligt att utsäga hvad Verna tänkte i den stunden, när hon såg uppå stjernan, så skulle vi säga, att hennes tankar voro ungefär så:
5 »Aftonen kommer och rosorna dofta. Mina barndomsblommor dofta af sällhet. Ack, hvad är sällheten? Blandas der icke en längtan i sjelfva rosornas doft?»
6 »Ofta har jag sagt till dem: hvarföre ären I så lyckliga och så sköna? Och de ha svarat mig: för det att vi älska hvarandra och förstå hvarandra så väl. Men en af dem, som blommade ensam i hela häcken, svarade: min vän är derborta, och ingens vällukt är såsom min väns, och jag kan skilja den ibland tusende. Ack, det är så sorgset att dofta ensam i qvällens skönhet! Ensam, säger rosen, ensam, ensam är Verna i qvällen.»
7 »Skymningen kommer, en stjerna går upp öfver skogen. Allena går hon på nattens stigar; hon har ej far eller mor eller syster eller bror; likväl så blinkar hon klart i det blå. Hvad söker du, klara stjerna, på din ensliga väg? Söker du din faders godhet och din moders kärlek och din systers famn och din broders vänskap? Nej, nej, jag söker min vän som flydde, min vän som sjönk en afton ned derborta i vågen. Vänta ännu litet, när jag hinner|260| midtöfver den lugna sjön, då ser jag min vän i dess spegel, och då strålar jag dubbelt, ty då äro vi två. Ensam kan ingen länge lefva, natten kommer öfver all lifvets glädje. Ensam, säger stjernan, ensam, ensam är Verna i qvällen.»
8 »Goda stjerna, jag vill tänka att du är mitt lif. När du går klar öfver himmelens gård, betyder det hopp, och går du i moln, betyder det sorg. Derföre väntar jag här uti qvällen, jag vill skåda i dig mitt unga öde. Och åter, medan jag väntar, svarar dig rösten ur mitt hjerta: ensam, säger den, ensam, ensam är Verna i qvällen.»
9 Så satt Verna länge, och till slut kom det första mörkret öfver Nattsjö gård, och flera stjernor syntes,|3| men så som den första sken ändock ingen. Borta vid skogen uppkom ett litet moln, det var flyktigt och lätt som en ynglings skämt, men vinden dref det framåt, och det vexte derunder större. När det nalkades stjernan, tätnade det, och flickans hjerta klappade hårdare. Slutligen hade molnet hunnit stjernan och betäckte henne alldeles. En mörk skugga for öfver nejden, och Verna gömde sitt ansigte i sina händer.