2. Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott
Kommentaari
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 2. Huru riddarne kommo [...] slott. Andra avsnittet börjar, i HT onsdagen den 6 februari 1856.
4 rastlöst drifvande Avser den effektiva vegetationsperioden.
5 underbart märkvärdigt, konstigt.
7 tager notis om tar reda på.
9 välkonditionerad välförsedd.
27 topprasande här: alldeles galen.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 När de båda ryttarne, varsamt ledande sina hästar, nedstego utför kullens sluttning, befunno de sig snart framför en låg stenmur, som sträckte sig i en vid cirkel rundtomkring den hemlighetsfulla boningen och trädgården derinvid. Murens höjd ökades af ett deruppå anbragt rödfärgadt staket, och lyckades man klättra deröfver, så hade man framför sig på inre sidan om muren en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor, hvilka just nu begynt blomma och spridde en förtjusande vällukt i den svala sommarnatten.
2 Ganska förtretade följde ryttarne murens krökningar, sökande förgäfves en ingång till gården. Slutligen funno de en liten port uti muren, men dermed var ingenting vunnet. Porten var stark och väl reglad: omöjligt att besegra dess motstånd. Här var intet annat råd, än att binda hästarne vid ett träd och klättra öfver porten.
3 Göran, harmsen och otålig, gjorde början; med ett språng stod han inne i trädgården. Hans lugnare vän följde honom med något ovigare rörelser. Så voro de, att börja med, inom det förtrollade slottets mur och sågo sig omkring med en hastig blick.
4 Trädgården erbjöd en ganska ovanlig anblick. Den öfverflödade af sällsynta utländska praktvexter, vårdade med en omsorg, uppdrifna med en|200| skicklighet, som skulle hedrat den erfarnaste trädgårdsmästare. Isynnerhet praktfulla voro rosorna. Ägaren eller ägarinnan måste ha hyst en särdeles förkärlek för dessa älskliga vexter. De funnos der till nästan otalig mängd och af flera varieteter, än Göran och hans vän någonsin kunnat drömma om. Skyddade för vinden, öppna för den väntade solen, visade dessa intagande rosor alla vextens utvecklingsstadier, från den första späda telningen ända till den fullt utbildade blomningen, och det syntes förunderligt att några hunnit så långt under det kyliga Finlands korta, ehuru
rastlöst drifvande
vårsommar.
5 Så hastig än anblicken var, förfelade den ej sitt intryck på de båda vandrande riddarne. »Nej, Jacques»,konsekvensändrat/normaliserat sade Göran, »jagkonsekvensändrat/normaliserat slår ej in dörrarna, jag bultar ej ens som man har rätt att bulta, när man har privilegium på hunger och törst. Här är någonting
underbart
, som håller min hand tillbaka. Det är besynnerligt, jag vågar knappt svärja – hvilket också vore min obestridliga rätt. Det förekommer mig som om rosorna då blefve misslynta på mig.»
6 »Alla dörrar stängda! Alla fönster i nedra våningen väl tillbommade!»konsekvensändrat/normaliserat anmärkte den mera prosaiske vännen. »Omkonsekvensändrat/normaliserat icke den fördömda hunden fortfor att skälla, kunde man anse hela gården obebodd. Låt oss tjudra hästarna och söka oss något skjul uti uthusen.»
7 »Aldrig med fastande mage!»konsekvensändrat/normaliserat svarade Göran, som af denna anmärkning återfördes till verkligheten. »Obebodd,konsekvensändrat/normaliserat säger du! Dessa rosor skulle sköta sig sjelfva! Jacques, du är en god kamrat, men en dålig profet. Passa på, så skall du få se huru jag
tager notis om
det inre af detta förtrollade slott.»
8 Vid dessa ord afkastade Göran sin kappa, drog af sig stöflarna och företog sig ett af dessa vågstycken, hvilka man annars företar endast när man är pojke, när man är kär eller när man är – kapten, i fall man ej råkar vara på engång allt detta. Huset var hvitmåladt och brädbeslaget, så att denna horizontela yttre beläggning bildade likasom ränder med fotfästen tillräckliga för en katt, men ytterst knappa för en menniskofot. Göran klättrade först uppför knuten, klängde sig sedan fast vid brädbeläggningen och jemkade sig så småningom framåt väggen, tilldess han lyckades uppnå balkongen, som låg framför medlersta fönstret i frontespicen. Här fattade han i jerngallret, steg på randen af balkongen utanför gallret och kastade inåt fönstret en på samma gång nyfiken, djerf och nästan skyggande blick.
9 »Nå, hvad ser du?»konsekvensändrat/normaliserat ropade kamraten nedanföre. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat är der för slag – spindelväf, klädtvätt eller en
välkonditionerad
hylla med mjölk?»
|201|10 »Jag ser en liten täckt möblerad kammare med dörren öppen till ett rum emot gården. Sch, Jacques, för all del, skrik ej så förb., jag har framför mig den finaste jungfrubur jag ännu har sett.»
11 »Klif in på balkongen, så ser du bättre.»
12 »Nej, det vågar jag inte. Besynnerligt, jag har aldrig förr varit besvärad af sådana betänkligheter ... Blott solen ville gå opp. Der är så skumt i rummet, att jag ej kan urskilja något i det inre deraf.»
13 »Just nu stiger solen öfver kullen bakom byggnaden. Är der ett fönster i rummet åt gårdssidan, så måste hon skina in derigenom.»
14 »Der är ett fönster, och det börjar verkligen ljusna alltmera. Himmel, Jacques, jag tycker mig se en fin hvit bädd ...»konsekvensändrat/normaliserat
15 »Narr ... det vore mig kärare, om detta hvita vore en filbunke.»
16 »Nu rodna rutorna ... ja, jag misstog mig ej, det är verkligen en bädd. Men den är tom!»
17 »Det är du som rodnar och icke rutorna. Kom då ned eller knacka på fönstret, endera. Det blir kyligt att vänta i solgången.»
18 »Nu skiner den första strålen in genom rutan. Jacques ... jag har misstagit mig ... jag ser en liten hvit arm ... Solen avancerar. Om två minuter måste hon lysa på hufvudgärden.»
19 »Måtte hon hellre lysa på ditt förstånd!»
20 »Nu är der skymning. Ah, jag förstår, det är skuggan af fönsterposten. Bör jag klifva in på balkongen? (Till hälften öfver gallret, drog han sig åter tillbaka). Solstrålen kommer ... Jacques!»
21 »Nå?»
22 »Vid mitt lif, det är verkligen en ung flickas hufvud. Solskenet förgyller hennes blonda lockar. Jag kan ännu ej se hennes ansigte. Men dessa lockar skulle pryda ett englahufvud.»
23 »Bulta då på fönstret, att menniskan vaknar! Hur böfveln kan en person vara så tungsöfd, medan en bandhund skäller så att han kunde väcka opp de döda?»
24 »Du skall få se att hon vaknar snart. Solen skiner henne på högra kinden. Hvilken fin hvit kind! Jag ville breda ett flor öfver den.»
25 »Gör det, kära du. Gå in och beställ oss mat.»
26 »Jacques ... hon vaknar! Hon för handen till ögat ... Nu ser jag hennes ansigte. Himmel och jord, hvad hon är skön!»
27 »Nu blir du
topprasande
. Håll fast dig i gallret.»
28 »Om du kunde se henne! Aldrig i mitt lif har jag sett något så oskyldigt och så täckt!»
|202|29 »Håll fast dig i gallret, säger jag.»
30 »Jacques ... hon beder sin morgonbön. Den som kunde bedja så der! ...konsekvensändrat/normaliserat Nu uppstår hon ... Är hon en engel? Är hon en dödlig? Aldrig har jag anat ett väsen så ädelt, så fint ... Vid himlen, jag tror hon ser mig ... ja ... hon närmar sig fönstret ...»konsekvensändrat/normaliserat
31 »Göran ... om du ej håller fast dig i gallret ....»konsekvensändrat/normaliserat
32 Varningen var på sin plats, men den sades för döfva öron. I samma stund gjorde ynglingen en rörelse likasom för att fly, men glömde sitt smala fotfäste, förlorade balansen och störtade ned från balkongen.