5 Kapitlet. Huru häradshöfding Löf sätter sig att hvila på sina lagrar och har otur i frieri

Avsnittet ingår i HT 9/1 1847:|4|

5 Kapitlet. Huru häradshöfding Löf sätter sig att hvila på sina lagrar och har otur i frieri.

1 Nu kunde väl mången tycka, att det borde vara slut med historien om Lars Löf, sedan merbemälde vår vän så oförmodadt kommit sig upp på domaresätet. Att han klifvit dit med armstyrka, det bör ej förundra någon, som vet huru bastant han var öfver-hufvud-taget. Dessutom var väl Löf den förste, som blifvit häradshöfding för det han slagit ihjäl folk; man kan säga att han var en riktig huggare till jurist. Jag håller också före, att det är sak samma huru man kommer sig till en syssla, blott att man har den, ty det är många krokar i långdansen. Förstås att jag talar om Gustaf III:s tid, då skägglöse piltar kommo sig till pastorater, för det en vacker grefvinna lade sig ut för dem, såsom fallet var med prosten Bock i Bugala. Således: Lars Löf var häradshöfding med domsaga och dermed punkt. Jag tycker det är nog.

2 Men berättelsen är icke slut för det. Icke har man uppnått all mensklig fullkomlighet för det man blifvit häradshöfding. Och till, när man, som Lars Löf, blifvit det med högra armen lam, tör mången tänka, att man beter sig venstervridet. Och visst har det sina sidor.

3 Det var vid midsommartiden 1790 Löf utskrefs som frisk från lazarettet. Mager var han som en afbarkad gran, armen låg för ankar i en svart halsduk och långs högra kinden hade den fatala bajonetten ristat sin eviga åminnelse, ungefär som olycklige älskare bruka göra i barken af en asp. Löf kände sig likasom litet skroflig till sinnes, när han såg sig i spegeln, ty han hade allt en viss svaghet för sitt vackra utseende och sin paryr. Men derpå var nu ej tid att tänka: han hade ju domsaga. Domsaga! Ah, man skulle ha sett huru de fordne kamraterne krusade och huru fältkommissarien Österman projekterade brorskål, ty han tog för afgjordt att Löf var kungens förklaradeoriginal: förklara e gunstling och väl med tiden kunde bli lagman. Derpå|189| tänkte den beskedlige Löf icke det bittersta. Han förundrade sig endast öfver menniskornas ovanliga vänlighet och kruserlighet; stridsluften hade alldeles öfvergifvit honom, han var ett lam, som hans lynne bjöd, och för hans yrke var väl det till slut det bästa.

4 Kriget hade emellertid sin öfvergång och brusade förbi som ett åskväder. Ännu samma år slöts freden i Verälä och allt blef som det varit, med undantag af de dödskjutna, de lemlästade och annars tilltygade, om hvilka i fredsslutet icke nämndes ett ord. Löf, fattig karl, begaf sig nu på väg till Kajana och passerade på uppresan Raumo, derifrån han medtog sin gamla mor, som gret åtminstone sju förkläden fulla, först öfver sonens förlorade arm, sedan öfver respengarne som kungen gifvit och sist och mest öfver den oförlikneliga heder och den kungliga nåd|5| och upphöjelse, som vederfarits hennes käre Lars. Sen minä aina aavistanutspråk: finska, menade gumman, mutta ei koska isä uskonnut sitäspråk: finska. Och derpå tillträdde Löf sin domsaga, och som han hade lycka i allting, gick det så väl, att han fick sig till biträde en gammal skrifvare vid namn Tingelin, en karl med det yppersta hufvud och den ärligaste själ och som derjemte hade lagbok och domaregöromål på sina fem fingrar, när han var nykter; skada bara att det hände så sällan. Ärenderna gingo sin gång, stundom på rätt, stundom på sned, allt efter som Tingelin var klarare eller mörkare i öfra våningen, ty Löf fortfor att uppfylla sin lefnads bestämmelse: att skrifva rent, ehuru det numera skedde med venstra handen. Den då ännu helt unga hofrätten i Vasa, som nog kände både Löf och tillgången vid hans befordran, såg länge genom fingrarna med de formfel och tjensteklunsar, hvilka tid efter annan förspordes från Kajana, och nöjde sig med att gifva nog tydliga vinkar, när det befanns att häradshöfdingen plumpat för groft i protokollerna.

5 Så förgingo vid pass fem år, och Löfven hade sluppit temligen helskinnad, då från helt annat håll, än kongl. hofrätten, ett moln uppsteg, som hotade att störa hans behagliga ro. Detta moln var hans mor.

6 Det hade nemligen ej undfallit gumman Löfs moderliga skarpsynthet, att Tingelins droppar och thoddyglas de sednare åren småningom förledt hennes kära Lars mer än just nyttigt var både för honom och domsagan. Väl märktes aldrig något spiritusos i Löfs kopparhjerna; han hade varit karl att tömma en så dragonpunsch och likväl stå kapprak i en båt under farten utför Ämmäkoski. Men hvad gumman lade märke till, det var rhumuppköpen på Kajana marknad, och dessa blefvo större år från år. En dag – det var just efter en marknad, när gumman med häpnad sett det ena rhumankaret efter det andra inlyftas i huset – trädde hon in till Löf och förklarade kort|190| och godt att det nu vore tid för honom att gifta sig; hon blefve för gammal för att styra och ställa om ett stort hus; han sjelf stode på god väg att bli en suput, som Tingelin, och ett alltför gudlöst lefverne förde tingsherrarne. Korteligen, fru behöfdes i huset och den ville hon, modren, bespara honom mödan att välja: Paldamoprostens äldsta dotter Susanna hade funnit behag för hennes ögon och nästa söndagseftermiddag borde Lars spänna Polle för snäckan och fara att fria.

7 Modren hade alltid haft stort välde öfver den fromsinte häradshöfdingen, och så begaf det sig nu, att han lät öfverrumpla sig. Med tungt hjerta for han åstad, ty han visste nog med sig att han icke var talare, och fruntimmer hade han alltid beundrat på behörig distans. Det var en sprängkall Februaridag kaffetiden på eftermiddagen, då Löf åkte in till prostgården, klädd i storstöflor och vargskinnspels. Han visste icke, stackars karl, att han råkade komma på en dag, då ungdomen i huset, fyra flickor och fem ungherrar, var bjuden på danslekar till kronofogden Possén; kära mor hade lagat sin Lars i så god tid tillvägs, att drängarna på prostgården just utdrogo täckslädorna för att spänna i åt mamsellerna. Ej under att i gården blef alarm och häpnad, när häradshöfdingen körde in; prosten sof middag, prostinnan klädde flickorna, ungdomen hade fullt opp att syssla. En piga införde gästen i det oeldade förmaket, det dugde, bevars, ej sämre rum, och der bjöd man honom tre kopparoriginal: kopar kaffe med fem minuters mellanskof. Löf drack och frös och drack åter; men när han tänkte på sitt ärende, svettades han. Ändtligen kom prosten och började tala om ägotvister; slutligen kom ock prostinnan och förde talet på marknaden. Ungherrarne reste af de. Flickorna åter, som tittade genom nyckelhålet, hoppades i det längsta att Löf endast haft något embetsärende och skulle fara sin väg, men allt led tiden och Löf satt orörlig på karmstolen vid förmaksdörren. Slutligen skickades pigan att be prostinnan ut, och hela den unga skaran anfäktade gumman i kökskammaren med böner att ändå få fara till Posséns och lemna häradshöfdingen qvar att prata om processer och kaffepriser bäst han lyste. Men dertill sade prostinnan pass,original: pass. hon var slug nog att ana rätta afsigten med besöket, och flickorna måste bli hemma, så sura miner de gjorde. Ganska trubbiga introppade nu den ena efter den andra i förmaket, och enstafviga ord fick den arma Löf på alla håll. Men så var icke heller han mångstafvig, och på det sättet blef aftonen odödligt lång. Thé bestods icke den tiden, men i stället en grundelig qvällsvard kl. 9, och Löf fick sin plats bredvid Malin, den andra långa och magra dottern i huset; hvar och en annan än Löf skulle ha förstått meningen. Men Löf begrep icke annat än ordres, och|191| styrde kursen på Susanna. Förspillda voro alla vinkar och inviter att slå på annan bog, och när han ändtligen, så godt som med vargskinnspelsen på, kom fram med ärendet, befanns det, att Susanna allaredan lofvat lyckliggöra komminister Waselius med sin hand. Nu trodde sig prostinnan böra komma den blyge friaren till hjelp och lät förstå, att en slägtskap med kusin Löf ändå vore henne mycket kär, att Malin vore en utmärkt huslig flicka och annat mer; men allt för döfva öron. Löf hade för länge kännt sig på sjufamns vatten här i huset, för att icke göra pinan kort, och medan prostinnan ännu prisade sin Malin, satt friaren redan i snäckan, inkrumpen i sin vargskinnspels, gaf Polle en snärt och kuskade af med föresats att icke så snart igen begifva sig ut på friarebestyr.