3. Huru en förtrollad prinsessa bodde i slottet

Avsnittet ingår i HT 9/2 1856:|2|

3. Huru en förtrollad prinsessa bodde i slottet.

1 I samma stund som Göran föll från balkongen, syntes i mellersta fönstret af frontespicen en hvit skepnad, som hastigt åter försvann. Riddar Jacques – tillsvidare kunna vi kalla honom så – visade härvid en ganska ringa portion nyfikenhet. Dels hade han nu nog att syssla med Göran, dels var han öfvertygad om att den ovanliga syn, som förbländat hans vän, ej kunde i verkligheten vara något annat än en med lagom behag utrustad hushållerska, eller på sin höjd en liten rödkindad och småtreflig mjölkkammardeja.

2 Första effekten af fallet var ett slags argt mumlande ljud från den äldre vännens läppar. »Galna pojke! Återigen en dumhet! Anamma allt qvinnfolk!» ...konsekvensändrat/normaliserat Men utbrotten af den ädle riddarens förargelse öfvergingo decrescendo till en mjukare tonart, och slutade nästan doloroso, när han såg sin myndling och följeslagare med någon möda resa sig upp, medan en fin röd strimma vid tinningen utvisade att ynglingen måste ha stött sig i fallet.

3 »Jag sade ju det! Att släppa ett jerngaller, för att famla efter en flickbyting! Tio alnars höjd! Det är väl inte så farligt, Göran? Besitta, jag tror du blöder? Pojke, hur är det med dig? Du svarar inte? Hvad i himmelens namn, du är ju hvit som en hare om vintern!»

4 Göran hade i sjelfva verket slagit sig rätt illa mot en utspringande kant af stenfoten. Blodet begynte droppa från tinningen. Men, van vid alla äfventyr, återfann han om några sekunder fattningen. »Såg du henne? Står hon qvar vid fönstret ännu?» voro de första, till hälften förvirrade frågorna.

5 Innan kamraten hannoriginal: han svara – och det skulle bestämdt ha ånyo skett i den första tonarten – hände något, som i blinken förstummade hans tunga och tilldrog sig bådas spända uppmärksamhet.

6 På balkongen framträdde en ung flicka, hvarken en hushållerska eller en engel, hvarken en mjölkkammardeja eller en fé, – en efter allt utseende dödlig varelse, likasom andra flickor, såsnart de icke stå i perspektivet af|203| kärlekens färgade synglas, men det oaktadt en ganska täck och ganska ovanlig personlighet. Hon var snarare liten än lång, smärt och smidig, hade ett mycket blondt hår af den färg som skalderne likna vid guldets, och detta hår var lätt och konstlöst kastadt tillbaka à la Marie Antoinette, så att panna och tinningar voro fria, likasom för att bättre låta beundra en hy så mjällande hvit med helt bleka rosor på kinderna, att läkarne skulle tänkt uppå lungsot, medan poeterne talat om nyfallen snö. Klädseln för öfrigt – ja der lärer berättaren komma till korta. Vi äro ledsna att tala om något så föga idylliskt, som en klädning af vanligt musselin, hvitbottnig och rödblommig, skir och lätt ändå som en morgondimma – men det vore ett stort mankemang att förtiga en så vigtig omständighet, och vare det till en början nog sagdt om den lilla prinsessans yttre gestalt.

|3|

7 Hon stadnade på balkongen nästan bestört och betraktade främlingarne med en förunderlig blandning af skygghet och nyfikenhet. Hvarje vexlande intryck speglades ögonblickligen i hennes lifliga drag – fruktan, nöje, tvekan, förundran, och den lätta foten, redan lyftad till flykt, blef likväl ett par minuter orörlig. Då målade sig med ens ett nytt intryck, bestörtning, oro, medlidande, uti flickans ansigte. Hon lutade sig öfver balkongen, för att bättre se. Derpå vände hon sig om, lätt som en fläkt, och försvann ånyo genom det öppnade fönstret, hvilket tillika tjenstgjorde som glasdörr.

8 Göran glömde sin blessyr, Jacques sina bekymmer. »Jag sade ju det!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade ynglingen. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är en engel vi möta midtuti ödemarken.»

9 »Menniskan ser bra ut, men nästan för spenslig», genmälde riddar Jacques, och det var troligen det amplaste loford han någonsin sagt om en qvinna.

10 »Hvilken grace! Hvilken enkel värdighet! Det måste vara en dame af börd»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran, i det han skyndade att åter pådraga sina aflagda stöflar.

11 »Hm»,konsekvensändrat/normaliserat menade Jacques i det han ofrivilligt slätade sin något medtagna uniform och jemkade hårtofsarna, i hvilka han, efter tidens sed bland soldater och lägre befäl, bar ett par blybitar fastbundna, för att hålla ett par buskiga och gensträfviga tofsar slätt nedhängande en vid hvardera örat. »Jag känner ej seden hos de förnäma damerna nuförtiden»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han. »Kanskekonsekvensändrat/normaliserat är det på modet att hvarken helsa på folk eller bjuda folk stiga in på en smörgås, när man kommer burdus ifrån skogen.»

12 »Sådana åsnor vi voro! Det var ju vi som glömde att helsa. Hon måtte fått sköna tankar om vår edukation. Och dessutom, så här tidigt på morgonen ...»original: ..,

|204|

13 »Der är hon tillbaka»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Jacques.

14 Den unga flickan stod åter på balkongen och betraktade främlingarne med ett ögonblicks tvekan. Derpå tycktes hon fatta mod, framtog hastigt en liten repstege, fäste den vid balkongen, nedfällde stegen till marken, hoppade lätt som en fågel öfver gallret, sedan nedför stegen och stod, innan Göran och Jacques hunnit hämta sig från deras förvåning, på marken helt nära dem.

15 »Tusan!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade Jacques vid sig sjelf. »Dekonsekvensändrat/normaliserat förnäma damerna ha ock sina knep, likasom annat simplare folk.»

16 Flickan stadnade ånyo och betraktade dem utan en gest, utan ett ord. Göran ansåg nu tiden vara inne att godtgöra sin försummelse, lyftade artigt på hatten, letade i sitt minne en af de bekanta artiga fraserna, som aldrig svikit honom förrän nu, och lyckades slutligen få ihop ett slags helsning. »Sköna obekanta»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »nikonsekvensändrat/normaliserat har rätt att undra öfver vår djerfhet, när vi så bittida på morgonen störa er hvila. Jag ber er, tag ej illa upp. Vi ha ridit vilse i skogen och finna oss nu emot all förmodan rikt belönade för vårt missöde. Mitt namn är Göran Ros, ryttmästare vid kgl. majestäts nyländska dragoner ...»konsekvensändrat/normaliserat

17 »Och mitt namn är Jakob Peura, kornett dersammastädes», inföll med en styf krumbugt riddaren Jacques, som ansåg tillbörligt att hosta fram äfven sitt namn, medan hans förman och myndling gjorde en paus ... »Eljest kallas jag också Peuronius, efter min bror presten»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han med ökad förlägenhet, som visade att han ännu icke var hemmastadd med sitt nya namn, hvilket, enligt loflig sed eller osed, nödvändigt skulle rådbråkas efter latinet.

18 »Kanske»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran, »vågakonsekvensändrat/normaliserat vi hoppas min nådiga frökens tillgift, om jag nämner att vi samla krigare under fanorna till landets försvar under påstående ofred. Vi komma från Lovisa, ha mönstrat en trupp rekryter i Elimä och begifva oss nu i samma afsigt till Artsjö. Man visade oss en ginväg öfver skogen, men vi togo miste och måste bekänna vår fullkomliga okunnighet om stället, hvarest vi nu ha den lyckan att befinna oss.»

19 Påtagligen väntade den unge ryttmästaren nu ett svar. Det utföll också, men, till hans stora öfverraskning, helt annorlunda än han väntade.

20 Den unga flickan närmade sig honom med en blandning af blyghet och förtrolighet, fattade hans hand, såg honom med ett blidt smålöje rakt uti ögat och – kysste honom.

21 Derefter gick hon till riddaren Jacques, fattade äfven hans hand och – berättelsen lemnar det oafgjordt, huruvida ej den hederlige kornettens gamla mustacher för första gången alltsedan deras spädaste gryning skulle|205| berörts af ett par fina jungfruläppar, derest han icke bestört tagit två steg tillbaka och lemnat flickan, hvars lifliga mimik uttryckte mera förundran, än förlägenhet.original: förlägenhet,

22 Göran, den hundrade gånger förut förälskade Göran, han som vid sina tjugu år trodde sig känna qvinnohjertat i grund, stod nu der fullkomligt bragt ur fattningen af denna qvinnliga gåta, hvilken, tigande som en Sfinx, med kyssar i stället för ord emottog två män, dem hon nu såg för första gången. En liten paus uppstod, under hvilken han med näsduken aftorkade blodet som fortfor att drypa ifrån hans tinning.

23 Vid denna syn tycktes den unga flickan åter erinra sig något, som hon varit på väg att glömma. Hon sprang till den nära bäcken och hämtade derifrån en kruka med vatten. Derpå fuktade hon sin näsduk, lade sin hand förtroligt på Görans hufvud, aftorkade blodet, undersökte blessyren, lade en kompress af fint linne deröfver, löste från sin hals en röd sidenshawlett och knöt den med skicklig hand öfver kompressen kring ynglingens hufvud. Derunder kom hennes hand mer än engång att vidröra Görans brännande kind, men icke en enda gång darrade handen, icke ett enda återsken af den unge krigarens brännande rodnad syntes på flickans kinder. Mildt och godt, med en nästan systerlig omsorg, fortfor hon med sin oombedda läkarevård, och när förbandet var gjordt, nickade hon blott, likasom ville hon säga: det är icke så farligt, nog blir det bra.

24 Likväl yttrade hon derunder ej ett enda ord. Endast spelet af hennes mimik och vissa obegripliga gester med händerna läto ana hvad som föregick i hennes inre.

25 Göran föll på den tanken, att hans vackra läkarinna med sitt något egna sätt möjligen var en nyss hitkommen utländska och icke förstod svenska språket. Han tilltalade henne ord, fulla af erkänsla, på fransyska – förgäfves; på tyska – lika förgäfves. Han ihågkom några engelska ord – allt lika förgäfves. Han gjorde ett förtvifladt försök med några bland soldaterne uppsnappade ryska svordomar – utan framgång! Jacques trodde sig ha funnit nyckeln till gåtan, tog kurage uppå sig och framförde några kiitoksiaspråk: finska på finska. Beständigt förgäfves. Flickan betraktade dem än med en likgiltighet, som gränsade ända till slöhet, än med en otålighet, som åter röjde sig i lifliga gester. Slutligen sprang hon ifrån dem till rosenhäckarna, valde två rosor, bröt dem och var med ett språng åter tillbaka. Nu fäste hon en ros vid hvarderas bröst, och Göran märkte ej utan hemligt nöje att hans var mycket vackrare. Derpå såg hon åter forskande på dem, liksom ville hon säga: mina herrar, var det det som ni begärde af mig?

|206|

26 När hon ej i deras uppsyn läste svaret på sin fråga, pekade hon på repstegen, derefter på balkongen och nickade sedan rätt inbjudande. Görans förlägenhet ökades. Men nu blef den unga flickan otålig, såg på honom, sprang med otrolig vighet uppför stegen och strax ned tillbaka, kom ånyo till Göran och pekade ånyo på stegen. Göran förstod nu att han borde klättra upp. En sådan bjudning föreföll honom på engång så angenäm och så befängdt löjlig, att hans muntra lynne kom åter. Han tog sitt parti och klättrade uppför stegen. Knappt var han på balkongen, innan redan flickan stod vid hans sida och vinkade åt riddaren Jacques att följa dem uppför stegen.

27 Det var likväl lättare sagdt än gjordt. Den hederlige Jacques mätte höjden med sina blickar och tummade förlägen på stegen. Men den sannolika utsigten, att »menniskan» ändtligen ville bjuda dem något att äta, segrade till slut öfver alla betänkligheter. Jacques företog sig den halsbrytande klättringen. Lyckligtvis hann han ej högre än till fjerde trappsteget. Då brast stegen midtpå tvärt af, riddaren Jacques föll till backen, tung som en mjölsäck, och de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret.