2 Kap. Huruledes Lars Löf skiljes från Häradshöfding Peron

Avsnittet ingår i HT 25/11 1846:|3|

2 Kap. Huruledes Lars Löf skiljes från Häradshöfding Peron.

1 Men, kära Nybom, frågade jag, när berättelsen avancerat så långt, att hjelten var 6 fot och 2 tum lång: huru gick det då till att Lars Löf blef Häradshöfding? Tålamod, svarade min sagesman och blåste ur snuggan mot kakelugnen, så att jag med bekymmer tänkte på min mor och tobaksaskan; tålamod! Hvar och en är född till något här i verlden: jag till skrifvare, du kanhända till president (jag studerade den tiden Bonsdorffs Kamerallagfarenhet) och Lars Löf till häradshöfding. Du skall få höra. När Löfven tjenat 13 år och 3 månader hos sin principal, hände något märkeligt. Bland skrifvarne i huset fanns en liten svartmuskig och blek sekter som hette Blomster, men likaså gerna kunnat heta Tistel, ty han var så arg och hvass som han var liten. Denne Blomster hade nuoriginal: nu hade råkat bli kär i häradshöfdingens|173| tredje dotter (der fanns af den sorten fyra) som hette Clara och hade ett trindt och näpet ansigte med de allraklippskaste små blåa ögon. Peron åter, som var enkling, hade i sitt sinne ämnat flic|4|kan åt sin gunstling Löf, så snart denne med tiden kunde genom hans rekommendation bli häradsskrifvare. Häraf visste Löf i sin oskuld icke det bittersta, der han satt och präntade dag ut och dag in, men lille Blomster, som var skarpsyntare, hade vädrat ugglor i mossan och begrundade länge och väl huru han skulle bli af med sin långe rival, som icke stod illa hos flickan, för sitt manhaftiga utseendes och fromma lynnes skull. Ändtligen tillställde han följande förargeliga uppträde, som utgjorde en vändpunkt i Löfvens lif och hvarförutan denne troligen skulle ha suttit och skrifvit protokoller i denna dag, notabene om han icke dött för tjugu år sedan.

2 Häradshöfding Peron hade nyligen dömt i en långvarig och intrasslad ägotvist angående flera hundrade tunnland jord mellan några byalag i Pyhämaa socken kärande och Lætala sokneboer svarande. Utslaget hade fallit sålunda, att käranderne, på anförda skäl, förlorat processen och dessutom blifvit dömda att ersätta rättegångskostnaden med närmare 800 daler silfvermynt. Men som Pyhämaaboerne häröfver besvärade sig till lagmansrätten, infordrades alla handlingarne i målet, hvilka derföre, såsom synnerligen vigtiga, lemnades åt Löf att renskrifva. Detta förledde Blomster till det illmariga puts att i hemlighet snatta concepterna och i dem öfverallt sätta käranderne i stället för svaranderne och tvärtom, hvaraf uppkom det mest konfysa mål, hvarmed någonsin en jurist plumpat i protokollet, äfvensom emot all rim och reson Pyhämaaboerne förklarades ha vunnit. Van som han var att utan prut och resonnemanger skrifva sina concepter rent, fullgjorde Löf ock denna gången sitt åliggande på det allrapunktligaste,original: all rapunktligaste, och Peron, som kände hans noggrannhet, afskickade handlingarne till lagmansrätten, utan att i brådskan besvära sig med kollationeringar. Man kan föreställa sig att lagmansrätten fick stora ögon. Handlingarna lästes och omlästes och ingen menniska kunde begripa, huru en så lagkunnig och gammal jurist som häradshöfding Peron kunnat sammansätta så vidunderliga funderingar. Det värsta var att konfusionen ej ens kunde bortresonneras som skriffel, ty den återfanns mycket konseqvent hela utslaget igenom, och Lætalaboerne måtte ha hvilka rättsgrunder som helst på sin sida, de dömdes likafullt taliter qualiterspråk: latin att mista sin jord och till på köpet betala 800 daler. Handlingarne återremitterades nu med en skarp skrapa och förklaring infordrades. Häradshöfding Peron föll, om möjligt, i än större förundran, än lagmansrätten. Burdus efterskickades Löfven. Herre! röt|174| principalen med en af vrede darrande stämma, hvad är det ni understått er att skrifva? Se här, läs! Vill ni drifva gyckel med rätten, eller är ni betald af Pyhämaaboerna att än vidare krångla bort saken? Jag fordrar en nöjaktig förklaring, eller ...

3 Löf, fattig karl, rodnade som en pion och stod der högst förbluffad. Han trodde frågan var om något vigtigare skriffel, såsom att han skrifvit H. M. Konungens titel med litet k i stället för stort. Men förgäfves genomletade han dokumenterne; det syndiga felet fick han ej reda uppå. Nog är det rätt skrifvet, sade han på sitt ärliga vis, i det han återräckte papperen. Rätt skrifvet! upprepade principalen; i h– är det rätt skrifvet, herre, ni drifver gäck med mig; från mina ögon, säger jag.

4 Man finner häraf, att gamle Peron, sådan hedersman han var, icke tålte motsägelser, minst af någon sin underlydande, och särdeles när det gällde en så himmelsfängd konfusion som denna gången. Löf åter var lika halsstarrigoriginal: hallstarrig som ärlig, och när han omöjligen kunde få i sitt hufvud att han skrifvit miste, hvilket han rätteligen ej heller gjort, så fann han sig på det högsta mankerad af en slik orättvisa. I denna sin förtrytelse stärktes han af lille Blomster, hvilken det icke föll någon menniska in att misstänka för detta streck, helst han dervid såg mera häpen ut än häradshöfdingen sjelf och behändigt bortsmusslat concepterna, som kunnat röja hans illmarighet.

5 Fromma, godsinta och ärliga naturer råka gemenligen i uppror vid sådana grofva beskyllningar, som antasta deras trohet och heder. Löf hade blifvit oförskylldt angripen från den sidan och det var mer än han kunde fördraga. »Betald af Pyhämaaboerna! betald!» upprepade han för sig sjelf, och för hvarje gång han omsade det fatala ordet, gäste hans sinne allt högre. Betald! upprepade han ännu engång, der han mätte med stora steg sitt lilla vindskammargolf, och dervid slog han näfven i skrifbordet med den kraft, att bläckhorn och sanddosa hoppade högt upp och tömde sitt innehåll öfver de olyckliga handlingarne, som nyss genomläste lågo der framme. Ja är det icke skamlöst? instämde Blomster, som flinade i ett hörn; att ha tjenat sin principal så troget som en hund i 13 år och 3 månader och sedan bli behandlad på det sättet! Vet du Löf, det der skulle jag inte tåla i ditt ställe. Jag skulle visa häradshöfdingen jag, att jag inte äter nådebröd hos honom, utan nog får mig plats hvar jag behagar hos andra. – Det hade Löfven icke tänkt på: att gå från huset. Men i hasten och hettan föll det honom in att göra det, som ock skedde.

6 Således såg man icke fullt tre timmar efter den olycksbringande remissens ankomst Lars Löf med sina få effekter och 300 sparda plåtar på fickan,|175| inpackad på en simpel bondkärra, resa från gården, utan att ens ha sagt farväl åt häradshöfdingen, som tagit nyckeln ur sitt rum. Från vindskammarfönstret åsåg lille Blomster med triumferande skadeglädje den hatade rivalens afresa. Mamsellerna och husfolket sågo hjertligen bestörta ut, ty Löfven var af alla väl liden för sin beskedlighets skull. Endast den rundkindade Claras näpna ansigte syntes med röda ögon i kökskammarfönstret; hon visste väl med sig att hon i tysthet instoppat en färsk limpa, en stekt orre och en ask nyss kärnadt smör i Löfvens reskärra, men hvad hjelpte det, der for nu den långe godsinte sektern för evigt bort, och himlen allena visste om hon nånsin mera kunde få en så rask fästman; ja ja, det kunde väl hända, att hon, som andra, finge nöja sig med en urvattnad sextioårig assessor eller kamrer, och när hon tänkte derpå, gret hon rätt bitterligen.

7 Emellertid när Lars Löf kommit tre fjerndelar från gården, började han ångra sig och befallte skjutsbonden att hålla stilla, medan han öfverlade om han ej borde vända om och bedja häradshöfdingen om förlåtelse. För första gången föll det honom in, att han aldrig mer skulle få se den lilla Clara, som alltid brukade lägga för honom så stora portioner af hans favoriträtter och så mången gång sytt band i hans chemisetter, och hans sinne blef helt vekt vid tanken på den goda husliga flickan. Men åter framställde sig för hans minne det fatala »betald af Pyhämaaboerne»,konsekvensändrat/normaliserat och harmen steg återigen till kokpunkten, tills slutligen ett kör på! gjorde slut på ovissheten och kärran rullade af som förut framåt landsvägen. – Häradshöfding Peron åter hade icke väl hört att Löfven rest, innan det|5| föll honom in, att han nu blifvit af med sin pålitligaste skrifvare och till på köpet sin blifvande måg, hvarföre han just stod i begrepp att skicka express efter Löfven och kalla honom tillbaka, då Blomster inträdde med de illa nedbläckade handlingarne, såsom ett nytt bevis på sin kamrats elakhet. Häröfver råkade gubben Peron i största vrede på nytt, expressen uteblef, Blomsters kanaljösa påfund lyckades komplett och så var det slut med den saken.