2. Landtfolk från Wasa trakten

2. Landtfolk från Wasa trakten.

1 (A. von Becker.)

2 Södra delen af det stora österbottniska låglandet är en bördig och tättbefolkad, mot hafvet sluttande slätt. Vägarna slingra sig mellan böljande åkerfält och välbyggda, välmående byar. Kustfolket är, med ett enda undantag, af Svensk härkomst, medan den finska befolkningen vidtager först 2, 3 till 4 mil ifrån hafskusten. Man kunde säga, att de många floderna här hafva finska källor och Svenska mynningar, under det att den mellanliggande strömfåran än brusar svenska, än finska runor i forsarna. Samma natur och samma öden hafva påtryckt båda befolkningarna vissa gemensama hemlandsdrag, men olikheterna äro dock ganska märkbara, och hvarje socken, ja hvarje by särskiljer sig skarpt ifrån sina grannar, – svenskt folk från svenskt och finskt från finskt.

3 Sydligast i detta område ligga de två fordom förenade kustsocknarna Nerpes och Lappfjärd. Deras invånare höra till dem, som mest oblandadt bevarat i språk, lynne och seder sin svenska egendomlighet. Språket är så uppfylldt af urgamla ord, böjningar och|33| ljud-egenheter, att det icke lätteligen förstås af ovana öron. Folket är frimodigt, hurtigt, ostadigt och byggdt af lättare virke, än man annars träffar i detta landet, hvarför det icke sällan är föremål för grannarnes gyckel, – om våren skjälskyttar, om sommaren jordbrukare, om hösten sjömän, om vintern köpmän, rörlige, driftige, något af hvarje. Det är ett stridbart folk: ungdomen är äfven i fredstid böjd för att leka krig. By står mot by om lördagsqvällarna, Lappfjärds å är gränsen mellan två fiendtliga områden, leken är hårdhändt, men för söndagsförmiddagen lyses den gamla Gudsfreden, som ingen får bryta. Kämparne mötas då i all samdrägt vid kyrkan, men på aftonen, när sabbathen är till ända, börjas leken ånyo. I krig på allvar har detta folk visat en odisciplinerad tapperhet, jemförlig med Nygrekernes eller de skottske Högländarnes. Trakten bevarar blodiga minnen från 1596 och 1597,original: 97, 1713 och 1714original: 14 samt 1808. I Nerpes uppstod sistnämnde år den första folkresningen; de tunga, aldrig felande skjälbössorna riktades mot anryckande ströfpartier och fällde man efter man med fruktansvärd säkerhet. Partigångarkriget blef dock af kort varaktighet, bataljonerna fingo öfverhanden, och motståndet släcktes i strömmar af blod.

4 v. Beckers folkbild är tecknad i Lappfjärd, hvars kyrka synes i fonden till höger. Det är skördetid, och närmast på den oöfverskådliga slätten utbreder sig ett nyss bergadt rågfält. En del af skörden är redan upplagd att torka i stora skylar; en annan del faller som bäst för skäran. De fleste arbetarne äro qvinnor, medan karlarne måhända äro upptagne af att halmtäcka den väntande rian. Den österbottniska qvinnan förrättar alla utarbeten i likhet med mannen; sitt dibarn lemnar hon hemma i stugan att suga på ett horn, uppfylldt med mjölk. Genomgår barnet mjölkkuren och blir vid lif, är det godt; dör barnet, så har Gud tagit det, hvilket anses för bättre. I dessa trakter dör också hvart tredje barn i de|22| första lefnadsåren. Der är icke brist på kärlek, men brist på insigt. Qvinnan är framför allt arbeterska, moderns pligter skötas emellan sysslorna, och endast de starka barnen öfverlefva sin vaggas ålder.

5 Den unge mannen med sin hustru och en äldre qvinna vandra hem ifrån skördefältet. Han bär i sin venstra hand skäran, öfver högra axeln en halmkärfve, bestämd för ladugården. Hans gång är den vårdslösa, trygga gången med de böjda knävecken, hvarpå man igenkänner den svenske Österbottningen. Vexten är smärt och af medelstorlek; – låg klädesmössa, bomullshalsduk, skjortärmar, brokiga hängslen, grå benkläder med det aldrig saknade knifbältet; på fötterna piexor med ett bredt ylleband, lindadt kring vaden. Den yngre qvinnan bär en liten röd, åtsittande mössa, röd halsduk, lintygsärmar, rödt lifstycke, kort, röd ylle|34|kjol med svarta ränder långsefter; grön, uppviken öfverkjol och de smalare piexor, hvilka brukas af hennes kön. Hon är en flitig qvinna: icke ens under hemvägen förgäter hon den oskiljaktiga stickstrumpan. Den äldre qvinnan bär ungefär samma drägt, men hennes hufvud är betäckt af en rutig bomullshalsduk; hon går af sparsamhet barfota och bär sina skor öfver armen, jemte den stora, runda flaska, i hvilken hon burit surmjölk åt skördefolket. I högra handen framskymtar något, som liknar en pipa. Röker hon tobak? Omöjligt är det icke, men låt oss icke förtala henne. Det är skaftet af en skära.

6 I yngre dagar har hon varit en vacker qvinna; det är ett vackert folk, som bebor dessa bygder, ett folk af ljusare, öppnare tycke, än annorstädes. Men hvem är denna qvinna? Är hon ett legohjon under den bråda skördetiden? Möjligt; men lika möjligt, att hon är den unge mannens moder. Hvarför går hon då efter sin son? Hvarför bär han ej hennes börda? Seden är sådan: qvinnan står under mannen. I sin ungdomsfägring är hon hans herrskarinna, gästabudens drottning, smickrad och firad, som annorstädes i verlden. Det finns hos bygdens unge män en qvarlefva af norrmanniskt chevaleri: de kunna döda sig sjelfva, eller döda hvarandra för den flickas skull, som de älska. En sägen förtäljer, att tre unge män giljade om samma brud; hon dog, utan att göra sitt val. Då gingo de tre ynglingarne att ringa i klocktornet hennes själaringning. Men vid det att de täflade om hvem som bäst kunde visa den döda den sista äran, rann dem vid klockornas klang i hågen, att lifvet numera icke hade något värde för dem, sedan hon var borta, som för dem varit allt. De beslöto att dö för hvarandras händer i ärlig strid, – drogo sina vapen och kämpade om äran att få klämta det sista klockslaget öfver den döda. Den sist öfverlefvande förmådde endast till hälften röra den tunga kyrkklockan, och med dess svaga, bortdöende klang flög äfven hans själ bort till den älskades möte.

7 Sådan makt öfver hjertan har den unga qvinnan i dessa bygder. Men i brudstolen bortskänker hon frihet och makt, hennes mjuka händer hårdna i arbetet, hennes fängslande behag förmå icke mera böja den man, som har blifvit hennes herre. Ännu som ung maka går hon i förtroligt samspråk vid sin mans sida, men när hon, gammal vorden, återvänder från skördefältet, följer hon frivilligt efter den vuxne sonen, som nu är gårdens herrskare. Ingen af dem båda finner deruti något förödmjukande; förhållandet mellan mor och son kan vara godt, ja kärleksfullt, men seden är sådan; man reflekterar icke deröfver.

8 Bland den finska befolkningen är förhållandet mellan qvinna och man icke utsatt för så skarpa kontraster. Ungdomskärleken är der mindre excentrisk,|35| om också ej mindre hängifven; den gifta qvinnans ställning är mindre ofri, husmodrens inflytande större och mera aktadt. Seden ligger här, som hos de germaniska folken, djupt rotad i urgammal tradition. Den finske ynglingen köpte fordom sin maka, när han ej tog henne med våld; men till ersättning blef hon i brudstolen sin mans jemnlike från att ha varit sin faders tjenarinna.

9 I von Beckers tafla får man ej skilja landskapets karakter från figurernas. Den vida, bördiga slätten, som endast begränsas af himlens moln, harmonierar fullständigt med dess bebyggare. Der är nu fridsamt lugn, idogt arbete, förnöjsam trygghet vid rika skördar. En annan gång kunna stormarna rasa öfver samma slätt; hafvets oroliga böljor skölja alltid dess stränder. Alltefter olika intryck förändrar sig folket; men någonting af slättens vida synkrets stadnar alltid qvar i dess lynne och drager dess blick åt fjerran till nya lefnadsbanor.