2 Det är en klar sommarmorgon. Vallgossen drifver sin boskap till betet. Han påskyndar kornas tröga gång med en afbruten gren. Han sjunger en glad visa; hvarje ton är frisk som ett fågelqvitter och ekar i skogsbacken. Hans hjord känner visan och faller in med sitt omusikaliska accompagnement. Trasten i löfskogen anser sig lika förpligtad att stämma in, men hela denna glada konsert går förlorad för teckningen.
3 Vägen går uppför en backe, begränsad af en låg ledstång till venster. Till höger löfskog, blandad med tall i denna behagliga omvexling af mörkgrönt och ljusgrönt, som liknar en blandning af allvar och skämt. Till venster tre unga barrträd, som ämna en dag blifva furor, om himmelens vindar och jordens yxor tillåta det. Längre till venster klippor, granar, tallar och den lugna viken utaf en enslig sjö. I fonden en udde, en ung skog och en aflägsen by. Boskapen följer icke längre den allmänna vägen med dess afbetade dikeskanter, utan går in på en sidoväg, som leder till stranden af sjön, der den skall finna ett saftigare bete och en friskare vind, som bortdrifver myggen.
4 En lätt bris går öfver den gröna backen. Han lyckas med möda att krusa en del af vikens vatten, men susar tillräckligt stark i den unga furans krona, för att böja henne något litet åt höger. Denna vind skall icke vexa till storm. Han kardar morgonens lätta moln på himmelen mjuka som bomull: han skall icke bräcka en gren i skogen.
5 Gif emellertid akt på den unga blifvande furan i förgrunden: hon böjer sig mot sydvest. Hvaraf veta vi, att hon böjer sig mot sydvest? Deraf, att alla Finlands barrskogar äro de tillförlitligaste kompasser. Under detta klimat, der den höga solen på middagshimmelen verkar så mångfaldt kraftigare på allt lefvande, än den låga solen andra tider på dygnet; der nattsvalkan skiljer sig så betydligt från middagsvärmen och söder betyder ljuset och lifvet, medan norr betyder natten och polen, – der bär vextriket|21| omisskänneliga spår af väderstreckens inflytande. Man märker detta på de flesta träd samt många buskar och örter, men tydligast hos barrskogarna. Sydsidan af trädens stammar igenkännes af sin rikedom på starka och långt framskjutande grenar med deras lummigare barr, medan ost- och|32| vestsidorna framvisa en svagare vextlighet och nordsidan är antingen svagast bevuxen, eller alldeles kal, med qvarlefvor af några magra, förtorkade grenar. Derför kan den vilse vandraren i Finlands stiglösa skogar aldrig misstaga sig om sin kosa, endast han gifver akt uppå träden. Nordsidan af tall och gran är så bestämdt angifven, att äfven det mest oöfvade öga med lätthet kan urskilja henne. Den unga furan i förgrunden förnekar icke heller denna allmänna lag: man ser hennes kala nordsida något litet till venster för åskådaren. Solljuset faller ännu något längre från venster, – således från nordost, derifrån också vinden blåser, – och deraf kan man, under Savolaks polhöjd, med temmelig säkerhetoriginal: säkehet beräkna, att klockan nu är vidpass fem på morgonen uti Juni månad. Furans skugga måste, till följd af solens låga ståndpunkt vid denna tid på dygnet, falla ganska lång, men hon faller icke på den belysta vägen, der hon lätt blefve märkbar, utan på en sjelf i skugga liggande fördjupning af marken till venster om vägen, der hon blir osynlig.
6 Stämningen i landskapet är kraftig och morgonfrisk. Skogen lefver, sjunger och fröjdar sig åt den nyväckta dagen, medan den djupa viken ännu till hälften beslöjas af nattens skuggor.
Bilder af land och folk.
1 (B. Lindholm.)
2 Det är en klar sommarmorgon. Vallgossen drifver sin boskap till betet. Han påskyndar kornas tröga gång med en afbruten gren. Han sjunger en glad visa; hvarje ton är frisk som ett fågelqvitter och ekar i skogsbacken. Hans hjord känner visan och faller in med sitt omusikaliska accompagnement. Trasten i löfskogen anser sig lika förpligtad att stämma in, men hela denna glada konsert går förlorad för teckningen.
3 Vägen går uppför en backe, begränsad af en låg ledstång till venster. Till höger löfskog, blandad med tall i denna behagliga omvexling af mörkgrönt och ljusgrönt, som liknar en blandning af allvar och skämt. Till venster tre unga barrträd, som ämna en dag blifva furor, om himmelens vindar och jordens yxor tillåta det. Längre till venster klippor, granar, tallar och den lugna viken utaf en enslig sjö. I fonden en udde, en ung skog och en aflägsen by. Boskapen följer icke längre den allmänna vägen med dess afbetade dikeskanter, utan går in på en sidoväg, som leder till stranden af sjön, der den skall finna ett saftigare bete och en friskare vind, som bortdrifver myggen.
4 En lätt bris går öfver den gröna backen. Han lyckas med möda att krusa en del af vikens vatten, men susar tillräckligt stark i den unga furans krona, för att böja henne något litet åt höger. Denna vind skall icke vexa till storm. Han kardar morgonens lätta moln på himmelen mjuka som bomull: han skall icke bräcka en gren i skogen.
5 Gif emellertid akt på den unga blifvande furan i förgrunden: hon böjer sig mot sydvest. Hvaraf veta vi, att hon böjer sig mot sydvest? Deraf, att alla Finlands barrskogar äro de tillförlitligaste kompasser. Under detta klimat, der den höga solen på middagshimmelen verkar så mångfaldt kraftigare på allt lefvande, än den låga solen andra tider på dygnet; der nattsvalkan skiljer sig så betydligt från middagsvärmen och söder betyder ljuset och lifvet, medan norr betyder natten och polen, – der bär vextriket|21| omisskänneliga spår af väderstreckens inflytande. Man märker detta på de flesta träd samt många buskar och örter, men tydligast hos barrskogarna. Sydsidan af trädens stammar igenkännes af sin rikedom på starka och långt framskjutande grenar med deras lummigare barr, medan ost- och|32| vestsidorna framvisa en svagare vextlighet och nordsidan är antingen svagast bevuxen, eller alldeles kal, med qvarlefvor af några magra, förtorkade grenar. Derför kan den vilse vandraren i Finlands stiglösa skogar aldrig misstaga sig om sin kosa, endast han gifver akt uppå träden. Nordsidan af tall och gran är så bestämdt angifven, att äfven det mest oöfvade öga med lätthet kan urskilja henne. Den unga furan i förgrunden förnekar icke heller denna allmänna lag: man ser hennes kala nordsida något litet till venster för åskådaren. Solljuset faller ännu något längre från venster, – således från nordost, derifrån också vinden blåser, – och deraf kan man, under Savolaks polhöjd, med temmelig säkerhetoriginal: säkehet beräkna, att klockan nu är vidpass fem på morgonen uti Juni månad. Furans skugga måste, till följd af solens låga ståndpunkt vid denna tid på dygnet, falla ganska lång, men hon faller icke på den belysta vägen, der hon lätt blefve märkbar, utan på en sjelf i skugga liggande fördjupning af marken till venster om vägen, der hon blir osynlig.
6 Stämningen i landskapet är kraftig och morgonfrisk. Skogen lefver, sjunger och fröjdar sig åt den nyväckta dagen, medan den djupa viken ännu till hälften beslöjas af nattens skuggor.