25. Imatras början

25. Imatras början.

1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).

2 Från värdshuset på högra flodstranden leder en gångväg uppför höjden till fallets början. Få resande torde försumma en vandring åt detta håll, och hvilobänkar äro anbragta för dem, som icke föredraga en plats på de skrofliga klipporna.

3 De tre momenterna i ett drama – skuld, fall och försoning – särskiljas tydligt i denna naturens stora dramatiska dikt. Målaren har här framställt det första momentet, skulden. Floden har gått sin första bana ut ur den stilla insjön, kastad, såsom ett menniskolif, mellan strider och lugnvatten. Han har lärt sig känna sin kraft i de öfra forsarna; han är en ung titan, fradgande af begär att utmärka sig uti lifvets kamp, att bryta sig väg genom murar af berg och, höljd af ära, nå det okända hafvet. Han trotsar allt, han vet icke, att naturens tyngdlagar äro honom öfvermäktiga och att han i segerns ögonblick sjelf skall söndersplittras i atomer af skum. Han representerar här den sjelfviska styrkan, som tror på sig sjelf allena, omedveten af att hon står under inverkan af en högre makt, som binder henne och på förhand har utstakat banan och målet. Blind för det omotståndliga öde, som drager henne mot djupet, känner hon dock en obestämd oro. Betrakta dessa korsande svallvågor, som, redan på afstånd från branten, häfva den mäktiga flodens bröst och bebåda hans fall! Hvilken symbolik i naturen! Dessa oroliga vågor äro en träffande bild af de ständigt korsande, ständigt hvarandra motsägande aningarna, tankarna, lidelserna i den menniskas själ, som är vigd åt undergången. Äfven de störste ibland historiens jättar – Alexander, Cæsar, Napoleon I – hafva aftonen före fallet sönderslitits af dessa aningsfulla, stridiga vågor i själens fördolda djup, och deras handlingar hafva burit vittne om deras inre strider. De hafva besegrat denna förkänsla såsom en svaghet, de hafva oförfäradt gått framåt, likasom Imatra, och stupat i branten.

4 Branten sjelf med dess symbolik är tecknad uti en annan tafla af detta verk. Det tredje momentet, Imatra efter fallet, återstår än, – det moment, när de spillrade atomerna återförenas uti en ny tillvaro och när af det fordna återstår blott den tragiska storhetens sekulararbete: sprängda murar och vägen till friheten.

5 Natursymbolikens inverkan på menniskosjälen är oftast omedveten, men förunderligt stark. Få vandrare – äfven lugna, flegmatiska, fantasilösa menniskor – hafva en längre stund betraktat Imatra ifrån dessa hala, slippriga branter, utan att känna inom sig en oförklarlig, nästan demonisk lockelse att störta sig ned i den|84| brusande afgrunden. Mången, som erfarit en sådan känsla, har icke mer vågat utsätta sig för Imatras hemlighetsfulla dragningskraft, och han har gjort rätt deri, ty det finnes exempel, att frestelsen icke kunnat emotstås, – olyckshändelser, har man trott, förvållade utaf halka på klipporna, men Gud allena känner Imatras offer och menniskosjälens afgrunder.

6 Turisterne på stranden synas icke besvärade af dylika farhågor. De njuta behaget af en skön sommardag i björkarnas skugga, och en flicka från nejden bjuder dem smultron till salu. Vid sidan af denna oroligt böljande, nästan ångestfulla flod gör den finska naturens egendomliga lugn på de omgifvande stränderna och den täcka, löfklädda ön i bakgrunden ett oändligt välgörande intryck. Det är två stora kontraster i lifvet tätt vid hvarandra, och båda fullända, båda höja hvarandras skönhet.