28. Warkaus fors

28. Warkaus fors.

1 (H. Munsterhjelm.)original: H. Munsterhjelm).

2 Leppävirta socken i Savolaks är öfverallt genomskuren af Saima-systemets sjöar och liknar mera en skärgård, än en fast kontinent. Det är en oöfverskådlig arkipelag af öar, uddar, näs, vikar och sund. Alla vatten vandra mot söder. De norra sjöarna strömma från Kallavesi 277 fot öfver hafvet genom Konnus fors in i Unnukkavesi, men öfverlistas af Konnus kanal, som kringgår forsen. Unnukka i sin ordning kastar sig med väldigt dån genom Warkaus fors in i det 18 fot lägre liggande Äimisvesi, men blir på samma sätt öfverlistad af Taipale kanal, som, med tillhjelp af två slussar, vägleder fartygen förbi det farliga strömdraget. Äimisvesi åter är en fjärd af Saimas centralbassin, Enovesi, från hvars sydliga vik Wuoksi utströmmar.

3 Vid sidan af den lika benämnda forsen ligger Warkaus bruk, en storartad anläggning med betydande sågverk och jerntillverkning af sjömalm. En lång bro, under hvilken forellerna plaska, förenar bruket – man vore frestad att nu redan säga staden – med den motliggande stranden. Taflan visar oss endast en liten del af de många, naturskönt belägna byggnaderna.

4 Det är midvinter, i Januari månad. Björkarna stå löflösa, tallarna snöbetäckta, och rimfrosten, alstrad af forsens dimmor, försilfrar en gammal, knotig och krokig rönn. Snön ligger på alla tak, stenar och stränder; röken uppstiger från de trefna husens skorstenar och lofvar främlingen en gästfri middagsmåltid. Allt tyder på det behagliga lugnet af en nordisk vinterdag; – allt, utom den evigt oroliga forsen. Han kan icke fjettras, han trotsar kölden, han stormar, beständigt skumhöljd, beständigt fri, sin bana framåt. Han är det enda vatten, som lefver; ofvanför honom, nedanför honom ligga lugnvattnen döda. Den stora, mörka vattenytan i förgrunden rör sig också, men hon rör sig trögt, flämtande, nästan döende, ty hon är uppfylld af is-sörja, hon skall i nästa ögonblick frysa till fast is. Dock icke fast, utan ständigt försåtlig is, ty strömdraget är för starkt, för att icke gnaga sin boja: det fryser och frigöres skiftevis, isen är ojemn som stelnade vågor; ve den, som förlitar sig på dess trolösa brygga! Industrin ensam har kufvat vattenandarne: de pusta och gnissla, hamra och såga; de tugga jernet, de bita furan och gå sedan, med munnen full af sågspån och slagg, att bada sig rena i Saimas kristallfat.